Helighet och helande - pingströrelsen 100 år

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har firat sin 100-årsdag.
När pingströrelsen grundades ansåg somliga att det var en extrem rörelse. Nu är pingströrelsen en självklar del av den världsvida kyrkan. Hela kyrkans historia är fylld av exempel på att delar av tron glöms bort och återupptäcks. Därför måste kyrkan ibland splittras för att senare kunna växa samman igen.
 
”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er” (Ef. 3:17b-19).
 
I trosbekännelsen bekänner vi att vi tror på ”en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund”. Ibland kan det kännas som överord att tala om en helig allmännelig kyrka. Vi vet ju att det förekommer strider och splittring i kyrkan, precis som i samhället i stort och som i de flesta familjer. Hur kan vi då tro på en helig allmännelig kyrka? Det svenska ordet ”helig” har med ordet ”hel” att göra” och med ”helande”. Helig, hel och helande hör ihop. Där det finns en helig allmännelig kyrka, där finns det också helande.
Kyrkan är samma kyrka som grundades på den första pingstdagen när den Helige Andes eld kom till lärjungarna. På samma sätt som ett barn växer och genomgår många kriser innan det blir vuxet, så är det också med kyrkan. I många tider har kyrkan genomgått kriser. Klosterrörelsens grundande, tiggarordnarna med den helige Franciskus, reformationen, pietismen, frikyrkorna, pietismen, Pingströrelsen och trosrörelsen – har alla inneburit en utmaning till de etablerade kyrkorna. Varje ny rörelse har varit nödvändig, just för att den återupptäckt sådant som under en tid varit bortglömt i kyrkan. Pingströrelsens bidrag var bland annat den fria bönen och andens gåvor. Det kändes som en utmaning för de andra kyrkorna.
När man blir utmanad har det också förekommit splittring under en tid, precis som i en familj när barnen blir tonåringar. Men splittring har sin tid och helande sin tid. Det är fantastiskt att få vara med om helandets tid.
Vägen till enhet mellan kristna kyrkor går inte genom kompromisser. Enhet innebär inte att alla kompromissar bort ungefär lika mycket för att nå enhet. Nej, vägen till enhet innebär att man tillsammans går till källorna och upptäcker dem än en gång.
Det är just det orden ur Efesierbrevet 3:17-19 vill säga oss. En ensam kristen eller ett ensamt samfund förmår inte fatta bredden och längden och höjden och djupet av Kristi kärlek. Om man är stadigt rotad i Kristus kan man tillsammans med alla kristna göra det.
Men då måste man vara stadigt rotad i Jesus Kristus. Är vi det? Eller är vi rotade i de konflikter som en gång har varit?
Vi tror på en helig allmännelig kyrka. Helig, därför att det finns helande i kyrkan.

Därför vill jag säga grattis på hundraårsdagen till den svenska pingströrelsen!

Läs gärna mer om hundraårsdagen i en artikel i Dagen.
om om världspingstkonferensen i samma tidning.

Visst har vi fiender

Har du några fiender? Jesus utgår faktiskt från att vi har fiender när han säger: "älska era fiender och be för dem som förföljer er." (Matteusevangeliet 5:44).

Den peruanske befrielseteologen Gustavo Gutiérrez Merino menar att den som engagerar sig i kampen mot förtryck och ondska oundvikligen får fiender. Jesu befallning att älska fiender innebär inte att man skall ge upp den kampen. saVid ett annat tillfälle sade Jesus: ”Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.” (Lukasevangeliet 6:12). Jesus varnar oss alltså för att leva på ett så utslätat sätt så att vi som är hans lärjungar inte presenterar något alternativ till rådande värderingar. Att vara vän med alla är inte det främsta målet för den som är kristen. Målet är att vara trogen Jesus.

Samtidigt måste man vara medveten om att man bara för att man har fiender inte säkert är en trogen lärjunge till Jesus. Fiender kan man också ha fått för att man själv har uppfört sig illa, eller för att en själv och någon annan har haft olika uppfattningar och ingen har gjort tillräckligt mycket för att samarbeta eller för att förstå den andres uppfattning.

I så fall hjälper det bara om båda två är beredda att krypa till korset och göra allt för att försonas. Att lösa en konflikt innebär inte alltid att man kan kompromissa. Det kan också innebära att båda är beredda att gå vidare, utan att låta konflikten skymma det som faktiskt är bra i ens samarbete.

Dagens glada budskap är egentligen två:

1 Det är inte fel att ha fiender fast man är kristen. Det kan snarare vara ett tecken på att man tar sin tro på allvar. Detta är ändå inte någon ursäkt för att man låter en konflikt växa vidare. Någon har sagt att en dålig fred är bättre än ett bra krig.
2 Det finns möjligheter att göra det bästa av situationen även när man har fiender.
"Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud." (Romarbrevet 12:20)

Enskild andakt och gemensam gudstänst i våra kyrkor

Har du några särskilda känslor för kyrkobyggnader? De flesta människor har nog det. Alla kan nog vara överens om att kyrkobyggnaden är ett kulturhistoriskt minnesmärke från gångna tider. Om man tar sig tid att inte bara snabbt se på en kyrka utan att också litet mer noggrant studera de bilder som finns i kyrkan så vidgas perspektivet. Själva kyrkobyggnaden talar med ett tyst språk om den kristna tron. När vi har lärt oss vad bilderna betyder kan vi påminna oss om deras betydelse varje gång vi kommer in i kyrkan. Ta dig tid att besöka den kyrka där du oftast går just för att ta reda på bildernas betydelse.

Bland många kristna värderas kyrkobyggnaden för att den är så väl ”inbedd”. En plats där många före mig har bett, inbjuder på ett särskilt sätt till bön och stillhet. Jesus säger också: "Mitt hus skall vara ett bönens hus." (Lukasevangeliet 19:46).

Minnen från gudstjänster, dop, bikttillfällen, vigslar, konfirmationer och begravningar gör att man känner en särskilt vördnad för kyrkobyggnaden, eftersom man förknippar den med stora högtidsstunder. Dopfunten eller dopgraven kan påminna en om att Gud vill ha just med mig att göra. (När och var blev du döpt? Vet du det?)

Fler och fler besöker de kyrkor som står öppna på dagtid. Vi behöver kyrkorna som oaser i en orolig värld, platser för vila och andakt. Vi behöver just de "bönens hus" som Jesus talar om.

Riktigt till sin rätt kommer kyrkorna ändå först när gudstjänst firas där. Ordet "kyrka" syftar egentligen på församlingen, kyrkfolket, och det är när kyrkfolket kommer till byggnaden som en kyrka blir en riktig kyrka.

Djurens och naturens plats i människors hjärtan och i kristen tro

Djur betyder mycket för många människor. Djuren finns också med i den kristna tron. Djuren, växterna och mineralerna – miljön och naturen – är ju en del av Guds skapelse. I trosbekännelsen bekänner vi ju att vi tror på ”Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. I Första Mosebok beskrivs ett närmast kärleksfullt förhållande mellan människor och djur genom att Adam fick till uppgift att ge namn åt alla djuren.

Efter floden slöt Gud ett förbund med hela sin skapelse:
"Gud sade: 'Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. '"(Första Moseboken 9:12-13) Det är en spännande tanken att även djuren finns med i det noakidiska förbundet mellan Gud och de levande varelserna.

Ändå har djuren inte samma roll som människorna i Guds skapelse. Enligt den kristna tron har människan uppdrag att råda och härska i naturen – under ansvar. Vi har rätt att slakta och äta djur, men får för den skull inte missbruka den rätten och behandla djur illa.

Förhållandet mellan människa och djur regleras av det sjunde budet: ’Du skall inte stjäla.’ Varför det? Jo, det herravälde som Gud har gett människan över djur, växter och mineraler är inte något absolut herravälde, utan ett herravälde under ansvar. Vi har ingen rätt att roffa åt oss, att stjäla ur Guds skapelse. Då begår vi en synd mot Gud, mot djur, växter och mineraler och mot kommande generationer människor.

Det är ett utslag av kristen tro att visa vördnad mot skapelsen, samtidigt som djuren genom sin blotta existens lovprisar Herren. När vi ser ju fantastiskt Gud har skapat djuren bör vi fyllas av vördnad mot Skaparen.

Jesus lyfter till och med fram djuren som växterna som förebilder när det gäller att inte oroa sig och jaga status. Att vörda naturen är därför en viktig beståndsdel i kristen tro.

Vördnaden mot naturen kan ändå inte ersätta den kristna tron. Den är bara en viktig beståndsdel i den. Den helige Fransiskus var känd både att predika för fåglarna och vörda naturen och för att väcka och återuppbygga kyrkan.

Att tala vänligt till Gud och till andra människor

Du har säkert varit med om att någon har sagt något som har gjort dig riktigt glad, men du har lika säkert varit med om att bli sårad av något som en annan sagt.

Det andra av Guds tio bud handlar ju för övrigt också om språkbruk: ’Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.’

Det är en gammal erfarenhet att jargong, öknamn och svordomar ofta sårar människor.
Visserligen finns det vänner som trivs med ett hårt språkbruk – och som trivs med att småreta varandra. Om man känner det så måste man vara extra noga med att se upp, för det är inte alla som trivs med att jargongen är hård. Även om det kan se ut så på ytan. Ord kan såra. I Ordspråksboken 12:18 står det: ’Tanklösa ord kan såra som svärd, men den vises tal ger läkedom.’ I stället för hård jargong borde vi satsa på att ge läkedom när vi talar med våra medmänniskor. Att bygga upp i stället för att riva ned!

Men hur är det då med slutet på det andra budet som handlar om att Herren inte lämnar den ostraffad som missbrukar hans namn. Vad är straffet? Straffet är nog snarast att den som använder hårda ord själv får möta hårda ord. På vissa arbetsplatser, i vissa skolor och i vissa familjer byggar man upp en kultur av hårda och av hårt tal. Även om man försöker försvara det hurtfriskt med att "vi är rätt hårda av oss", mår människor inte bra av det. Man kommer inte varandra närmare utan blir främlingar för varandra.

Motsatsen är platser där man vågar visa både sorg och glädje, uppmuntra varandra och ibland kritisera varandra på ett kärleksfullt sätt. Där växer människor och där växer tilltron människor emellan.

Det är tankeväckande att samma sak gäller hur vi talar om Gud. Den som mest talar om Gud, i värsta fall på ett raljerande sätt, skadar också sig själv. Den som väljer att tala till Gud på ett kärleksfullt sätt får också själv tillbaks kärlek och växer som människa.

Var hittar vi friheten?

Vi vill ibland vara självständiga, visa att vi självständigt har fattat våra beslut. Eftersom vi i vår tid har ett stort frihetsideal står självständigheten högt i kurs. Fler än en tänkare har lagt märke till att just friheten har sitt pris. Livet blir mer komplicerat om vi till varje pris skall visa hur fria vi är.

Jesus verkar ha en motsatt inställning i den här frågan. Han låter ett barn vara idealet:
"Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: 'Vem är störst i himmelriket?' Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: 'Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.' (Matteusevangeliet 18:1-4).

Varför då ett barn? Jo, ett barn är beroende av sina föräldrar eller andra vuxna för att klara sig. Ett barn imiterar vuxna. Ett barn vill hjälpa till - åtminstone om man uppmuntrar det på rätt sätt. Barnets relation till vuxna är en bild av människans relation till Gud.

En vuxen människa är beroende av Gud Om vi säger ja till Guds inflytande över oss blir livet lättare. Om vi gör uppror gör vi det svårare för oss själva. Att imitera Gud skulle kunna innebära att vi ser med glädje, kärlek och medlidande på världen.
Om vi vill hjälpa till att göra Guds vilja i världen blir världen en bättre plats att bo på.

Den största friheten ligger inte att vara fri från allt inflytande, utan i att vara ett Guds barn.

Hur mycket skall jag hjälpa andra?

Det är skadligt att hjälpa andra för mycket. Föräldrar som inte låter sina barn bli vuxna utan behandlar dem som småbarn alltför länge, skadar sina barn. Bistånd och socialhjälp som ges utan urskillnad skapar ett bidragsberoende utan att lösa problemen.
(Det finns en del människor som vårdar sjuka anhöriga hemma och gör ett jättelikt arbete med det. Den här betraktelsen handlar inte om dem. Till dem säger jag bara: Gud välsigne dig i det du gör för din familjemedlem.)

Hur mycket skall jag då hjälpa en medmänniska som behöver min hjälp? Den frågan har inget enkelt svar. Till och med Gud tiger när Kain ställer en liknande fråga efter brodermordet: "Skall jag ta hand om min bror?" (Första Moseboken 4:9). Kanske Gud teg för att det var helt fel tillfäle att börja samtala om frågan eller också teg han för att frågan inte har något enkelt svar. Men på andra ställen i bibeln kan vi ändå hitta några ledtrådar som hjälper oss att tänka vidare om samma fråga.
Det finns gott om uppmaningar att hjälpa andra. Mest känt är kanske den gyllene regeln: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (Matteusevangeliet 7:12).
Det är inte lika känt att bibeln också lär oss att inte hjälpa den fattige för mycket: "Du skall inte vara partisk för den fattige i hans sak." (Andra Moseboken 23:3).
Det är också tankeväckande att den barmhärtige samariern som lyfts fram som en förebild faktiskt bara hjälper den rånade och nedslagne mannen i mindre än tjugofyra timmar. Sedan lämnar han över honom till ett värdshus och betalar, kanske en profetia om vårt välfärdssystem där man med sin skatt betalar för att det allmänna skall sörja för dem som behöver vård.

Samtidligt som bibelns och den kristna trons grundinställning är att vi skall hjälpa andra, och givetvis låta andra hjälpa oss, så finns det alltså uppmaningar till urskiljning. Att vi inte skall vara partiska för den fattige kanske handlar om att vi inte urskiljningslöst skall hjälpa den som borde kunna klara sig själv ur sin fattigdom. Den barmhärtige samariern kanske kan lära oss att det ibland räcker med att vara intensivt medmänskliga under en kortare tid, fast vi sedan måste släppa kontakten med den människa vi har gett tid och verkligen lyssnat till ett tag.

Den gyllene regeln lyder inte: "Allt vad någon vill att ni skall göra för dem, det skall ni också göra för dem"
utan: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem"

Att tala väl om andra - en andlig träning

Att tala om andra människor är både trevligt och intressant. Det kallas ibland "skvaller" och tyder på att vi faktiskt är intresserade av andra människor. Vi bryr oss om dem. Vi vill veta när det går bra för dem och när det går dåligt för dem, vare sig det är våra närmaste vänner eller mer avlägset bekanta. Paulus uppmanar ju oss faktiskt att ha medkänsla med andra, "Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter" (Romarbrevet 12:15).

Men vi vet ju alla att det är stor skillnad på välmenande och illasinnat skvaller. Den som vill gå igenom en andlig träning eller vara med om andliga upplevelser kan använda det åttonde budet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa" (Andra Moseboken 20:16). Martin Luther förklarar budet:
"Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, baktalar, sprider lögner eller talar illa om vår nästa, utan urskuldar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa."

Att tyda allt om vår nästa till det bästa är den andliga träningen. Likaså att försvara andra när de baktalas i sin frånvaro. Vi människor är så olika så att det inte alltid är en lätt uppgift att förstå andra sätt att tänka eller handla. Den andliga upplevelsen är när vi börjar förstå mer av vår nästas sätt att tänka.
En ändå större upplevelse är det när rädslan för andra människor rinner bort, för när vi bemödar oss att tänka oss in i deras situation ser vi att det inte finns något att frukta.

Att bli bekräftad av andra och av Gud

Vi människor söker ofta bekräftelse. Vi vill att andra skall se oss och det vi gör och vi känner oss nöjda när vi vet att andra lägger märke till oss. Än mer nöjda blir vi om vi får positiva kommentarer, när andra tycker att vi är duktiga, kompetenta, vackra, vältränade, socialt kompetenta eller något annat som vi längtar efter att höra.
Längtan efter bekräftelse är en helt naturlig längtan. Gud har skapat oss för att leva tillsammans med andra människor och det är därför vi vill bli bekräftade.

Ibland kan längtan efter bekräftelse gå för långt. Om man inrättar hela sitt liv efter att andra skall se en och gör en massa saker som man egentligen inte vill för att få höra andras bekräftelse, då har längtan blivit osund. Den som går till överdrift kan ha haft oturen att vara svältfödd på bekräftelse sedan sin uppväxt och därför ha en omättlig hunger efter bekräftelse. Det kan också vara så att vissa människor helt enkelt har ett omättligt begär efter bekräftelse. Detta kan utvecklas till något som blir plågsamt både för den människan och för omgivningen. Högmod räknas ju till en av de sju lasterna eller dödssynderna.

Om man känner på sig att man längtar efter bekräftelse alltför mycket finns det åtminstone två saker att göra. För det första: bekräfta andra, se vad andra gör och uppmärksamma dem för det.
För det andra: lär dig att lägga märke till att Gud hela tiden bekräftar dig på olika sätt. Han skapade dig och ville ditt liv. Om du är döpt uttalades orden "Jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matteusevangeliet 28:20) när du döptes. Om du är konfirmerad bekräftade Gud att det löftet fortfarande gäller. (Konfirmation betyder just bekräftelse.) Rör i dopfunten när du går in i en kyrka så påminner du dig om det löftet.
Om du ser tillbaks på ditt liv kan du säkert också se flera händelser där Gud - ibland genom andra människor - har bekräftat det du är och gör och på så sätt visat sin kärlek till dig.

Om att ha tilltro till sig själv

Ibland tror vi att viss människor i vår omgivning är ganska perfekta. När det gäller oss själva känner vi till alla våra mörka sidor. Därför kanske vår självkänsla ibland sviktar och vi att vi inte riktigt duger.
Det som kanske överraskar oss är att vissa riktigt framgångsrika människor har fått kämpa mycket för sin framgång och fått övervinna stora svårigheter.
Ett exempel är Mose. När han föddes blev han utsatt i en papyruskorg i floden Nilen. Han hittades av en prinsessa och fick växa upp i hovet, men hade ändå alltid en känsla att han var annorlunda. Som vuxen blev han en mördare när han slog ihjäl en egyptisk förman som hade dödat en hebreisk slav. Därför blev han tvungen att fly till Midjan. Vi vet också om Mose att han led av ett talfel. När Gud kallade Mose vid den brinnande busken bad han därför att få slippa att få det uppdrag Gud hade utsett honom till.
Samma sak är det med många av oss. Vi kanske ser för mycket till våra begränsningar och för litet till att Gud faktiskt kallas oss till olika uppdrag och har förtroende för oss. Det är säkert ytterst få som har lika tydliga kallelseupplevelser som Mose när han såg Gud vid den brinnande busken.

"Då blev Herren vred på honom och sade: 'Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag." (Andra Moseboken 4:14)

Gud kräver inte att vi skall kunna allt. Däremot kräver Gud att vi skall ta vara på de gåvor han har lagt ned i oss. Gud har stor tilltro även till den människa som har sina handikapp, dolda hemligheter och mörka sidor.

Meningen med livet

Hur kan det komma sig att två människor som lever under ungefär samma villkor kan ha helt olika inställning till livet? Den ene gläder sig åt livet och tycker för det mesta att det är underbart att leva. Den andre tycker att livet är meningslöst och tomt.
Det finns inget enkelt svar på den här frågan. Undersökningar har visat att friska människor vanligtvis är lyckligare än sjuka. Människor som har fått kärlek i livet får bättre självkänsla och blir inte så lätt oroliga av att få kritik än de som inte har fått möta särskilt mycket kärlek. De som har mött kärlek kan lättare förbli på gott humör även när de kritiseras av andra.
Annan forskning visar att glädje bara delvis kan förklaras med hur vi har det i livet. Det verkar helt enkelt som om om vissa personer är gladare än andra, hur de än har det.
Akuta händelser som har inträffat t.ex. anhörigas död och andra faktorer som arbetslöshet påverkar givetvis också inställngen till livet.

"Allt skapat har lagts under tomhetens välde..." (Romarbrevet 8:20). När Paulus konstaterar detta är det kanske efter det att han har satt sig ned och försökt fundera ut vad meningen med livet är. Det var visat sig att just den frågan är omöjligt att hitta ett vettigt svar till. Att grubbla över meningen gör ingen människa lycklig. Livet är till för att levas. Om vi tackar Gud för det goda vi har fått ger det oss en större möjlighet till en positiv syn på livet, än om vi försöker hitta livets mening på ett teoretiskt plan.

Det här livet som vi har fått av Gud är gott på många sätt, men inte perfekt. Man brukar säga att optimisten säger att ett glas är halvfullt, samtidigt som pessimisten säger att det är halvtomt.

Att hålla fast vid trons grunder

Om vi söker goda råd i bibeln om hur vuxna skall uppfostra eller leda ungdomar söker vi förgäves.

I bibeln står det ingenting om ungdomar. Det står ingenting om hur ungdomar skall uppföra sig eller om hur ungdomar är. Samma råd och regler ges till alla människor, barn, unga och gamla. Människor i alla åldrar får samma erbjudanden om Guds nåd och Guds kärlek. Man kan vara ett Guds barn vare sig man är gammal eller ung.

Men ordet ”ungdom” finns i bibeln. Det används oftast i samband med att någon ser tillbaks på sitt liv och ser på vad ungdomen har betytt. I Psaltaren 71 möter vi en äldre man som lider av diverse krämpor. Dessutom finns det tydligen några människor som är ute efter honom. Varför vet vi inte. Antingen har han sig själv att skylla eller också är han oskyldigt förföljd. Det intressanta är det som den gamle säger:

”Gud, från min ungdom har du fostrat mig,
och ännu förkunnar jag dina under.” (Psaltaren 71:17)

Samma sak gäller oss alla. Om vi skall kunna förkunna Guds under, måste vi låta Gud fortsätta att fostra oss på samma sätt som han har gjort sedan vi var unga.

Grunden för att Gud skall fostra oss är att vi håller fast vid den kristna trons grunder. Trons grunder är det som bland annat finns nedtecknat i lilla katekesen: Tio Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet, nattvarden. Dessutom morgonbön, aftonbön och bordsbön. Om vi lever i trons grunder och låter dem påverka våra liv är det en bra grund för tron. På den grunden fortsätter Gud och allt vi får vara med om att fostra oss så länge vi lever.

Vid sidan av att hålla fast vid trons grunder kan man fördjupa sig. Bibelläsning i ensamhet eller i grupp, kristen meditation, andliga gåvor, bönegrupper, kristna böcker, musik och mycket annat kan ge många mer att glädjas åt i den kristna tron. Men inget av det som man fördjupar sig i kan ta över från grunderna. Vi måste hela tiden fortsätta att själv bli fostrade om vi skall förkunna Guds under.

Tid för vila och för Gud

Den som söker efter exakta regler för hur man skall leva sitt liv får leta förgäves. Det verkar finnas en viss enighet bland experter om vad en människa bör äta för att må bra, men även experterna är oense om detaljerna. Samma sak är det när det gäller vila och aktivitet. Att vila är viktigt är nog alla överens om, men inte exakt på vilket sätt.
Det mest lärorika är kanske att man lär sig av sina egna misstag. Den som är övertrött efter semestern eller efter helgen upptäcker kanske att den tid som skulle ha varit ledig var minst lika fullbokad som de dagar vi arbetar.
Ett gott råd som jag har hört och som jag försöker följa är att varje dag måste man ha några perioder som är helt oplanerade när man har tid att göra vad som faller en in. På samma sätt måste man ha helt oplanerade dagar under året. Då finns det möjlighet att vila.
Den här samtalet fördes redan under Jesu tid. Jag skriver "samtalet" därför att jag tror att samtalen mellan Jesus och fariséerna vanligtvis var samtal där båda lyssnade på varandras argument och var lika angelägna om att komma fram till sanningen. (Vi tror ofta att de bråkade, eftersom vi nordbor argumenterar på att betydligt försiktigare sätt än många folk i medelhavsområdet.)
Bakgrunden var och är det tredje budet: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig" (Andra Mosebok 20:8). När det tredje budet kom var det revolutionerande, en protest mot slaveriet som hebréerna just var på väg ut ur. I glädjen över att verkligen få en ledig dag varje vecka blev det naturligt att hålla hårt på vilan och verkligen avsätta dagen för vila och gudstjänst.
Men alla regler kan drivas för hårt. När Jesus botar en krokryggig kvinna på sabbaten reagerar en synagogföreståndare. Jesus fortsätter samtalet: "Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den?" (Lukasevangeliet 13:15). Att man skulle ta hand om sina djur även på sabbaten var självklart. Därför var det självklart för Jesus att bota den krokryggiga kvinnan.

I vår tid har få problemet att de driver sabbatsreglerna för hårt. Snarare finns det en risk att man drivs tidsandans krav på alla fritidsaktiviteter man borde hinna med. Slaveriet i Egypten riskerar att ta ny gestalt i ett aktivitetsslaveri. Vi gör klokt i att tänka efter vad som ryms på fritiden för att ett det skall finnas oplanerade dagar. Men vi skall inte heller falla i det andra diket. Att hålla sabbaten helig handlar inte bara om att vila. Det handlar också om att använda dagen för gemenskap med Gud och andra kristna.

Sju kroppsliga och sju andliga barmhärtighetsgärningar

Det räcker inte med att vi kan den gyllene regeln för att vi skall lära oss att leva våra liv i enlighet med Guds vilja. "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem", (Matteusevangeliet 7:12) är visserligen en bra sammanfattning av Guds vilja, men vi måste ibland vara mer konkreta. Jesu bror Jakob skriver ju: "Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste" (Jakobs brev 1:22).
Därför har kyrkan någon gång i sin historia formulerat sju kroppsliga och sju andliga barmhärtighetsgärningar som stöd för oss i vår dagliga omvändelse.

De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna (Matt 25:34-40)

1. Att ge mat åt den hungrige,
2. ge dryck åt den törstige,
3. kläda den nakne,
4. skydda den hemlöse,
5. besöka den sjuke,
6. besöka den fängslade,
7. begrava den döde. (Tobit 1:17)

De sju andliga barmhärtighetsgärningarna

1. Att ge råd åt den tveksamme (1 Thess 5:9-11),
2. undervisa den okunnige (Apg 8:35-39, Kol 3:16),
3. omvända eller tillrättavisa syndaren (Matt 18:15, Apg 2:40,41, Jak 5:19,20),
4. trösta den sorgsne (Rom 12:15, 2 Kor 1:4),
5. förlåta alla oförrätter (Matt 18:21,22),
6. tåligt uthärda besvärliga människor (1 Kor 13:5),
7. be för levande och döda och för förföljare (Jak 5:16, 2 Mack 12:46, Matt 5:44).

Att inte fastna i småsaker, utan att se centrum

Ibland kan vi fastna i småsaker. Detaljer som egentligen inte har någon större betydelse för helheten får en så stor betydelse så att människor som tycker olika om detaljerna blir bittra fiender. Detaljer som regleras till det perfekta döljer en inre tomhet, där man för länge sedan har glömt vad som står eller borde stå i centrum.
Ett hem som på ytan är perfekt kan - men behöver inte - vara en ersättning för de goda relationer som inte finns och de samtal som inte förs. Det är kanske därför uttrycket "ett rent helvete" finns. I en kristen församling kan varje renodlad inrikting vara en ersättning för en vilja att tillsammans växa i tron och göra nyupptäckter i tron. Vare sig man tror att man har helt rätt liturgi, ingen liturgi alls, absolut bibeltrohet eller absolut karismatiskt så finns risken att det döljer att man sitter fast och inte kommer vidare. Samma risk finns i politiken och i föreningslivet där det ibland kan bli en prestige att hålla fast vid detaljerna.

Paulus berättar om samma erfarenhet: "Bokstaven dödar, men Anden ger liv" (Andra Korinthierbrevet 3:6). Paulus har sett att det är viktigt att se skillnaden mellan viktigt och mindre viktigt och framför allt att se var centrum i tron finns. Viktigt är också att veta vad Paulus inte menar. Han menar inte att
den judiska tro som han har vuxit upp i är "bokstaven som dödar", utan snarare att vissa avarter som kan dyka upp både inom judendom, kristendom och andra läror kan urarta till bokstavstro. Paulus vill inte heller rubba tron att bibeln är ett värdefullt rättesnöre för oss, Guds ord på människors språk, Guds folks historia, den heliga skrift och mycket annat. Paulus är inte mot Guds ord som skrivs med bokstäver - det vore främmande för en from jude, vilket Paulus var. Däremot är han emot när Guds ord används på fel sätt.

Att använda Guds ord på rätt sätt ínnebär att man varken skall skryta med hur mycket man tror på bibeln eller hur mycket man tror på den. I stället handlar det om att se att Guds ord är levande och verksamt och kan vara en följeslagare med mig och mitt liv.

Bordsbön i skolan och på arbetet

Att be bordsbön är en av den kristna trons grunder. Genom att be bordsbön erkänner vi att vår mat, liksom allt annat gott, är en gåva från Gud och vi lär oss att ta emot den med tacksamhet. Om vi inte ber bordsbön riskerar vi att hamna i livsledans fälla. Det innebär att vi har det bra i livet materiellt sett, men trots det går vi ändå omkring och är oroliga eller olyckliga. Det är ett mycket vanligt problem i vår tid. Just därför är det så viktigt att be bordsbön.

Trots detta finns det kristna som är osäkra på hur och när de skall be bordsbön. Att man i många församlingar har gått över till att sjunga bordsbön under de senaste årtiondena har gjort problemet svårare. Den sjungna bordsbönen är inte lätt att ta med sig ut i vardagslivet. Om man är ung och går i skolan och har lärt sig en sjungen bordsbön i konfirmationsläsningen är steget långt till att sjunga bordsbön i skolmatsalen. Lika långt är steget för den som är medelålders att sjunga bordsbön i personalmatsalen. Om man inte delar tron med sin familj kanske man till och med slarvar med bordsbönen hemma.

Vi skall inte krångla till det för oss. Den enklast bordsbönen är den mest användbara:
Före maten: "Gode Gud, välsigna maten. Amen."
Efter maten: Tack, gode Gud, för maten. Amen."
Man kan om man så önskar göra korstecknet i samband med bönen.

En gammal klassisk bordsbön som har används i många hem i Sverige under de senaste århundradena är en växelläsning där en person (L) leder och alla andra (A) svarar:
L: Allas ögon väntar efter dig
A: och du ger dem deras mat i rätt tid.
L: Du upplåter din hand
A: och mättar allt levande med nåd. (Psaltaren 145:15, 1917:års översättning.)
Så kan man fortätta bönen med fria ord eller så här:
"Gud, se i nåd till alla som hungrar och lider nöd. Ge oss tacksamma hjärtan och välsigna oss och dessa dina gåvor som vi tar emot ur din milda hand.
Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Den här bönen kanske kan användas i församlingar eller i familjer. Vid vissa tillfällen är det bra att ha en litet längre bön än den enklaste.

Sättet att be får man anpassa till situationen. Själva bordsbönen skall man dock inte avstå ifrån. Det är en central del av den kristna tron och grunden för en livsinställning där tacksamheten och glädjen står i centrum i stället för livsledan och likgiltigheten.

Att definiera ordet synd

Det finns de som tycker att ordet "synd" är ett svårt ord. Det känns omodernt och det höjs ibland röster för att syndabekännelsen i gudstjänsten borde tas bort.

Det är med synd som med kärlek. Alla känner på sig vad det är. Ändå är det svårt att definiera. Orden synd och kärlek har ibland blivit så missbrukade att man ibland vill undvika att använda dem. Som kristen måste man ändå våga använda dem - eftersom Jesus använder dem - och de är centrala begrepp i den kristna tron.

Visst kan ordet synd definieras eller förklaras, t.ex. som en handling som bryter mot Guds vilja eller som en handling med vilken vi skadar oss själva eller andra. För att riktigt förstå vad synd är är det ändå bättre att vi går in i våra egna liv, i stället för att nöja oss med att definiera ordet. Det kan säkert räcka med de senaste dagarna. Har jag varit irriterad på mina medmänniskor i ondödan? Har jag använt min fritid mer till människor än till döda ting? Har jag en bra balans i mitt liv eller missbrukar jag någonting? Har jag talat väl om människor som varit frånvarande eller har jag passat på att tala illa om dem i stället för att - om det behövs - föra fram konstruktiv kritik direkt till dem? Har jag uppmuntrat andra? Listan kan göras ändå längre...

Så fort vi öppnar dagstidningen får vi ytterligare exempel på vad synd är: en sexåring våldtagen, ung man nedslagen, en åldring rånad, krogbråk... Mänsklighetens kollektiva synder i form av miljöförstöring är också ett exempel på synd.

Paulus skriver: "Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig." (Romarbrevet 7:14-16).

Vi behöver ordet synd. Vi behöver det för att kunna tala om vad som är ont och gott i våra liv. Om man känner på sig att det är en del som är fel i ens liv, men har svårt att sätta fingret på det är, då kan man ha nytta av att ta kontakt med en präst eller diakon för att få ett personligt samtal.

Finns det synd så finns det också förlåtelse. Det är viktigt att veta det.

De som först säger nej och sedan ja

Gårdagens betraktelse handlade om den andre brodern i Jesu liknelse i Matteusevangeliet 21:28-31, han som lovade att arbeta i vingården, men som inte gjorde det.
I dag skall vi se på den förste brodern som sade att han inte tänkte arbeta i vingården, men som ändå gjorde det.
Det finns människor som kan upplevas som kärva på ytan, men som i sitt inre är goda och trofasta.
Grubblarna hör till den gruppen. I en kristen församling är det grubblarna som aldrig upphör att ställa de svåra frågorna, för det är de svåraste bibelställena fångar deras uppmärksamhet. De vill inte sluta grubbla och diskutera förrän de förstår dem helt och hållet. Grubblarna stöter man också på i sällskapslivet, i de politiska partierna och i föreningslivet. Trots att de inte riktigt vill inordna sig och trots att det verkar som om de inte ställer upp på det som de andra tycker är det centrala, är det ofta grubblarna som drar ett tungt lass. De ställer upp när det behövs. Grubblarna lever med ett ja och nej som hela tiden kämpar i deras inre.

En annan grupp människor som passar in på den förste brodern är de som gått igenom en mycket tydlig omvändelse. Jesus säger: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike" (Matt 21:31). Den som har lämnat t.ex. missbruk eller något annat svårt bakom sig kan ibland säga vilken dag det nya livet började. Livet delas in i ett före och efter.
Jesus menar att vi har något att lära oss av den helhjärtade inställningen till Guds rike som de plötsligt omvända har.
Att Jesus ställer upp horor och tullindrivare (dåtidens ekonomiska brottslingar) som förebilder är lika revolutionärt nu som det var då. Det var dock självfallet inte synden som var förebild, utan säkert några enskilda personer som hade fått ett nytt liv.

Att våga göra något utan att göra allt

Jesus berättar en liknelse om en man som har två söner. Han skickar dem att arbeta i vingården. Den förste säger nej, men ångrar sig sedan och går. Den andre säger ja, men gick inte till slut.
Berättelsen handlar om våra liv, om skillnaden mellan våra ideal och verkligheten. Det är så mycket som borde göras, men hur mycket gör vi när allt kommer omkring.
I vår tid handlar väldigt mycket om alla aktiviteter som vi och våra barn är med på eller borde vara med på. Det handlar om kraven vi känner på att ha vackra hem, vackra kroppar, vackra kläder, vara vältränade, vara aktiva ock så vidare. Många använder uttrycket "att få livspusslet att gå ihop".
När Jesus berättar liknelsen handlade det snarare om att göra Guds vilja, om att göra det som står i det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:37,39) Även detta är ett slags livspussel.

Vi måste fråga oss vad det var som gjorde att den andre sonen - och vi ibland - inte får livspusslet att gå ihop. Det finns åtminstone fyra möjligheter.
1. Den andre sonen var sjuk eller svag och orkade inte. I så fall är det bara att vila. Att ta det lungt när man behöver det är ingen synd.
2. Han satt fast i någon av det som vi kallar de sju lasterna eller dödssynderna. Han kanske söp och var bakfull när han skulle hjälpa fadern. Han kanske var högmodig över sina fina kläder och inte ville vare sig smutsa ned dem i vingården, eller byta om till arbetskläder. Eller också var han vred på sin far och vägrade göra upp gamla oförrätter. Eller kanske han helt enkelt var lat. Om vi är fast i laster gör vi livet svårare för oss själva och för andra. Det är en synd vi måste bryta med.
3. Han kanske trodde att andlighet innebär att man ägnar sig åt det övernaturliga och att andra får göra grovarbetet. Även detta är en form av högmod.
4. En fjärde möjlighet var att sonen tyckte att det såg ut att vara så mycket att göra i vingården så att han inte ens tyckte det var värt att börja. Det var bättre att göra ingenting.

Mannen i Jesu liknelse sade så här till var och en av sina söner: "Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag" (Matteusevangeliet 21:28). Det är intressant att fadern bara gav en order om att sonen skulle gå ut och arbeta men inte exakt vad de skulle göra.
Gud kallar oss ibland att göra något för Guds rike, men Gud säger sällan exakt vad vi skall göra. I stället väcker han en känsla i oss att vi borde göra något för Guds rike, för att vår värld skall bli bättre. Vad vi skall göra överlåter han till oss att besluta. Det kan vara något vi skall göra för en av våra medmänniskor, ett uppdrag i samhället eller en uppgift för vår församling. Det är viktigt att vi vågar ta tag i någon uppgift och inte tror att vi måste greppa om allt.
Försök att tänka efter vad dina viktigaste uppgifter i livet är. Skriv gärna ned dem. Samtidigt väljer du bort vad du inte skall göra.

Människor av kött och blod och andlighet

Det händer att man vid något skede i livet söker efter andlighet. I en allt för materialistisk värld vill man något mer. Det som då kanske förvånar oss är att kristen tro också är ganska materialtistisk, om än på ett annat sätt än vi brukar ge ordet. Den som kanske inte brukar kalla sig kristen tänker sig att kristna människor tänker och talar mycket om Gud och andliga upplevelser. Visst förekommer det, men det är ganska ovanligt. Det är betydligt vanligare att kristna tänker och talar om hur man skall leva sina liv tillsammans med andra människor för att livet skall bli bra.

”Detta är namnet på det tolv apostlarna: först Simon, som kallas Petrus, vidare hans bror Andreas, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, Filippos och Bartolomaios, Tomas och tullindrivaren Matteus, Jakob, Alfaios son, och Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förådde honom” (Matt. 10:2-4).

Om man har en "andlig" inställning till kristen tro kanske man ifrågasätter om gamla testamentets släkttavlor och nya testamentets listor på apostlar och lärjungar verkligen har någon betydelse för oss. Att de har en historisk betydelse och hjälper oss att förstå det historiska förloppet i bibeln - det kan vi nog förstå. Men alla namnen har också en djupare mening. De påminner oss om att kristen tro inte bara är ett ”andligt” fenomen, där ”övernaturliga” upplevelser och inre möten mellan Gud och människa är det man skall sträva efter över allt annat.
Namnen påminner oss om att Gud inte ville att vi skulle vara kristna i ensamhet. Det var därför Jesus grundade kyrkan med de tolv apostlarna som grund - en namnlängd där alla döptas namn skrivs in dag efter dag.
Kristen är man i första hand i relation till sina medmänniskor - inte i ensamhet.

Att tala väl om andra

"Om man har kallat husets herre för Beelsebul, kan då hans husfolk vänta sig något bättre?" (Matteusevangeliet 10:25)

Jesus blev vid något tillfälle kallad Beelsebul av någon i sin omgivning. (Beelsebul var ett ord som användes för djävulen.) Han passar då på att förbereda sina lärjungar på att också de skall få lida för sin tro.
Det är också något som många kristna har fått vara med om. Kristna i romerska riket blev kastade framför lejonen på Coloseum och i vår tid får kristna ungdomar och vuxna höra glåpord av arbetskamrater och skolkamrater. Några som blir utsatta för detta tycker inte att det är något större problem, men för andra är det ett outhärdligt lidande.

Vi får dock akta oss för att skylla allt motstånd på att vi är kristna. Om vi stöter på saklig kritik, skall vi inte försvara oss med att vi blir illa behandlade för att vi är kristna. Det som Jesus syftar på är inte saklig kritik utan elaka glåpord.
Vi får också akta på vår egen tunga. Talar vi illa om andra eftersom de tillhör en annan kristen riktning, ett annat politiskt parti eller för att den så kallade personkemin inte stämmer? Ibland är debattklimatet mellan kristna hårt och kärlekslöst. Om två kristna grupper står och anklagar varandra för att vara Beelsebul, då har den omgivande världen orsak att förundra sig.

En god andlig övning är att träna sig i att tänka och tala väl om dem som man anser vara ens meningsmotståndare, vare sig det gäller religion eller politik. En spännande tanke inför valet.

Andreas och andra som inte gör så mycket väsen kring sig

Det finns många personer som gör en god insats, men som inte märks särskilt mycket. Deras arbete är viktigt för att andra människor har det bra, men de som få hjälp av dem känner inte ens till att de finns. För att vårt moderna samhälle skall fungera är hundratals andra inblandade i vårt vardagliga liv. Vi kan inte ens räkna hur många som har varit med och odlat, förädlat, transporterat och distribuerat den mat vi har på bordet. Ett brev eller paket som vi får har inte tagit sig fram av sig själv. Det är också beroende av många människors insats.
En av de människorna som gjorde ett god insats var lärjungen Andreas. Han fick finna sig i att ständigt stå i skuggan av sin allt mer berömde bror Petrus. Ändå fanns han med där lärjungarna fanns. I Nya testamentet kan vi bara läsa att Andreas sade något vid ett enda tillfälle:
"En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: 'Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?" (Johannesevangeliet 6:8).
Andreas såg verkligen den lille pojken och det han kunde bidra med. På det sättet är han en förebild för oss. Kanske det var så att Petrus var allt för upptagen som informell ledare för lärjungarna - den andre efter Jesus - för att han skulle lägga märke till de små vanliga människorna. Men Andreas hade den tiden. Och det var genom att Andreas lade märke till pojken som hela problemet löstes. Samtidigt var Andreas en realist. Han trodde inte att pojkens bidrag - eller att han själv lade märke till det - skulle lösa problemet. Men trots att han tvivlade på sig själv vågade han lägga fram sitt förslag.
Vi har orsak att tacka Gud för alla som är som Andreas. De märks inte särskilt mycket. De gör sitt arbete utan att göra väsen av sig. Kanske vi har orsak att lyssna extra noga när de för en gångs skull säger något.

Vi har olika gåvor nedlagda i oss

Många människor har lätt att känna sig förbigångna. När andra får arbeten som vi vill ha, när de har vänner som vi skulle vilja ha eller när de får uppdrag i församlingen som vi skulle vilja ha kan vi känna oss bortglömda och förbigångna.

När Paulus skriver till församlingen i Rom förstår vi att det uppebarnligen var på samma sätt där. Människor kände sig förbigångna när de inte fick den roll de ville ha. Paulus förstår dock att en församling inte skulle fungera om allt för många vill ha samma uppgift. "Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra" (Romarbrevet 12:5).

Avundet - en av de sju lasterna - lurar oss ofta att se vilja gåvor andra människor har fått och att försöka få samma gåvor som någon i vår omgivning har. Det gör att vi kanske aldrig upptäcker de gåvor som Gud har lagt ned i oss.

Så räknar Paulus upp de gåvor som kallas brukar kallas tjänstegåvorna. Det är inget övernaturligt med dessa gåvor. De ligger alla nedlagda i Guds skapelse, alltså nedlagda i oss människor. Vi behöver bara upptäcka vilka gåvor Gud har lagt ned i oss. Någon har associerat de olika tjänstegåvorna med kroppsdelar, så här:
Huvudet: profetisk gåva
Handen: tjänandets gåva
Munnen: undervisningens gåva
Hjärtat: tröstens gåva
Ögat: gåvan att frikostigt dela med sig
Örat: gåvan att var nitisk som ledare
Hjärtat: gåvan att med glatt hjärta visa barmhärtighet

Vilka gåvor har Gud lagt ned i dig? Utvecka dem.

Jesus och mittlivskrisen

Människan går under sitt liv genom olika slags kriser. Ett slags kris beror på att något obehagligt har hänt. Ett annat slags kris är utvecklingskriserna, som en människa genomgår vid olika åldrar i livet. Man talar ibland om sjuårkris, tonårskris, mittlivskris, pensioneringskris och krisen inför döden.
De här kriserna kan vara mer eller mindre svåra att gå igenom. För en del människor är de riktigt omskakande upplevelser. Andra tar sig igenom kriserna betydligt lättare.
När det gäller Jesus kan vi i bibeln se spår av att han gick igenom tre av de ovanstående kristerna. Berättelsen om Jesus som tolvåring i templet skildar säkert en tidig tonårskris när Jesus allt starkare kände vilken uppgift han hade samtidigt som han ännu skulle bo hemma och vara lydig sina föräldrar i allt. Krisen inför döden skildras ganska utförligt i evangelierna.

Mittlivskrisen kan vi ana när vi läser att "Jesus var omkring trettio år när han först trädde fram. Han var, menade man, son till Josef, som var son till Eli..." (Lukasevangeliet 3:23). I samband med mittlivskrisen sattes också Jesus på prov av Satan.
Vi vet inte särskilt mycket om barndom och ungdom. Han växte upp i Nasaret. Eftersom hans styvfar Josef försvinner ur bibelns berättelser kan vi anta att han dog innan Jesus först trädde fram. Jesus hade bröder. Kanske det var någon av dem som kunde överta ansvaret för hemmet. Då var det dags för en stor förändring i Jesu liv.

Att befinna sig i en utvecklingskris är många gånger en omskakande upplevelse. Mittlivskrisen kallas trettioårskris, fyrtioårskris eller femtioårskris eftersom den kan komma i olika åldrar.
Kan man bli vän med sin kris? Jag tror det. Om vi ser kriserna som ett Guds tilltal. Gud ger oss uppdraget att tänka efter vad vi vill göra med återstoden av våra liv. Han ger oss möjligheten att förändra saker och ting. Kanske Gud har ett nytt uppdrag som väntar på oss. Men det är inte bara Gud som är aktiv vid livskriserna. Satan satte inte bara Jesus på prov, utan oss alla. Vi skall inte eftersträva en förändring som är mot Guds vilja.

Det gäller att skilja på Guds och på Satans tilltal i kriserna. Kan vi göra det kan våra kriser bli rikt välsignade.

Att förlåta dem man lever nära (Tionde söndagen efter trefaldighet, andra årgången, evangeliet)

"Då kom Petrus fram till honom och sade: 'Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig?' Jesus svarade: 'Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.' (Matteusevangeliet 18:21-22)"

Jesu uppmaning till Petrus att förlåta sin broder sjuttiosju gånger handlar om vardagsmotsättningar bland människor som känner varandra väl, eller åtminstone träffas ofta. Uppmaningen är hämtad från Matteusevangeliets artonde kapitel som handlar om gemenskapen i kyrkan. Det kallas ibland Jesu kyrkoordningstal.
I en församling, i ett äktenskap, i en familj, bland släktingar och vännner, på en arbetsplats uppstår så gott som dagligen mindre eller större motsättningar. Det beror på att vi helt enkelt tycker olika i olika frågor. Vissa motsättningar löser vi genom en får bestämma utan att vi gör någon större affär av det. Andra motsättningar leder till samtal eller till och med till hårda diskussioner, men de måste ändå lösas. Det finns knappast något som är så utvecklande för en människa som att få vara med i en gemenskap där man ibland får som man vill och ibland blir tvungen att låta andra få sin vilja igenom.
I en gemenskap händer det också att man - medvetet eller omedvetet - sårar varandra. Även sådana motsättningar måste lösas för att en sådan gemenskap skall fungera. Förlåtelsen måste vara en levande kraft.
Kompromissernas väg är ofta en välsignad väg. Det kanske var därför Jesus sade: "Vad två eller tre kommer överens att be om här på jorden, de skall de få av min himmelske fader" (Matt 18:20).

Att förlåta sjuttiosju gånger - vilket egentligen betyder hur många gånger som helst - betyder dock inte att man skall stå ut med vad som helst. Det händer att en familj måste dra ett streck när man inte längre accepterar att en person som missbrukar och kanske misshandlar familjen bor kvar i hemmet. Den som har råkat ut för att en nära anhörig blivit misshandlad eller kanske till och med mördad skall inte känna något tvång att förlåta gärningsmannen på en gång. Personer som råkat ut för det kan i vissa fall säga att de inte kan förlåta - eftersom det bara är den som har blivit drabbad som skulle kunna förlåta. Andra säger att de med tiden har förlåtit eftersom de skulle fördärva sitt eget liv genom att bära på vrede resten av livet.

Att förlåta sjuttiosju gånger handlar inte heller om att man skall se mellan fingrarna med att det råder en dålig stämning i en församling, på en arbetsplats eller i en familj. Då måste man försöka ändra på det som gått fel.

De sjuttiosju gångerna handlar dock inte om de riktigt svåra fallen. I dessa fall är det så pass komplicerat att inga råd kan lämnas i en kort betraktelse. De sjuttiosju gångerna handlar om vardagsmotsättningar med människor vi träffar ofta.

Upplyft era hjärtan - en lektion i optimism

Väldigt mycket beror på människors inställning till saker och ting. Om man bestämmer sig för att något skall vara möjligt, så blir det också i många fall möjligt. Det finns också människor, familjer, arbetsplatser, föreningar och församlingar som tycks ha gett upp allt. En tung pessimistisk anda råder. Det är sällan någon kommer med ett konstruktivt förslag. De negativa och raljanta kommentarerna duggar desto mer tätt.
Den kristna gudstjänsten vill vara en vitamininjektion som ingjuter optimism och framtidstro i oss. Men det fungerar bara om vi som går på gudstjänsten vill ta emot injektionen. I nattvardsliturgin sjunger prästen "Upplyft era hjärtan till Gud." Det är en konkret uppmaning. Lägg bort det som tynger er. Avstå från att älta nedbrytande och pessimistiska tankar. Se och tänk på Guds stora under.
Prästen fortsätter inte ensam utan väntar på församlingens svar "Vi upplyfter våra hjärtan". Gud tvingar sig sällan på oss människor. Han kallar oss, men han väntar också på vårt svar.
När den heliga staden Jerusalem år 587 f.Kr. hade erövrats av babyloniska trupper, var det nära till hands att ge upp allt. Profeten Jeremia kallade dock folket: "Låt oss lyfta våra händer och hjärtan till Gud i himlen." (Klagovisorna 3:41)
När du har svårigheter i ditt liv måste du själv bestämma dig. Vill vi älta pessimism eller vill du upplyfta ditt hjärta?

Kristen tro och andra religioner (Tionde söndagen efter trefaldighet, andra årgången, den gammaltestamentliga texten)

Kan man verkligen säga att kristen tro är en sannare religion än andra religioner? Allt fler människor i vårt land menar ju att alla religioner är ungefär samma sak eller att de leder till Gud fast på olika vägar. Hur skulle det förresten vara om jag eller du hade fötts i en annan kultur? Då hade vi ju vuxit upp med en annan religion?
Som kristen får man ofta höra sådana här frågor och sådana här uppgifter. Vi omges allt mer av relativism, alltså olika filosofiska riktningar som förnekar alla absoluta värden (värderelativism) eller som till och med förnekar absolut kunskap (kunskapsrelativism).
Som kristna menar vi däremot att Gud har uppenbarat sig för oss i historien och särskilt genom Jesus Kristus och att vi därför har fått både ganska tydliga riktlinjer om vad som är rätt och fel och en sann kunskap. (Att riktlinjerna inte alltid är helt tydliga får vi gå in på en annan gång.) Om vi tror så, innebär det då att vi förhäver sig över andra?

Den här frågan är inte ny. Judarna har sedan årtusenden fått tänka över frågan vad det innebär att det judiska folker är Guds egendomsfolk. Många judiska tänkare har tyckt att frågan är besvärlig. Var det över huvud taget nödvändigt för Gud att välja ut ett folk bland andra? Ändå har man inget val än att ta ställning till bibelord tom t.ex.: "Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk - ty hela jorden är min - och ni skall vara ett rike av präster och heligt folk som tillhör mig" (Andra Moseboken 19:5-6).

Många judiska tänkare har lagt märke till att när judarnas utvaldhet nämns i bibeln, så är det ofta i sammanhang när det också nämns att hela jorden hör till Gud. Det viktigaste är alltså att hela jorden hör till Gud och att Gud vill ha med andra människor att göra. Judiska tänkare har också lagt märke till att det finns en ömsesidighet i utväljandet. Att Gud väljer judarna till egendomsfolk hänger ihop med att judarna väljer Gud och väljer att lyda hans bud. Man har också lagt märke till att det judiska folket inte är ett slutet folk. Den som vill kan ansluta sig till det.

Som kristna kan vi känna igenom oss i det som de judiska tänkarna säger. Gud vill ha med alla människor att göra. Gud har skapat alla människor - inte bara oss kristna - till sina avbilder. Vi kristna får kalla oss Guds barn för att vi väljer att göra det. Det står också fritt för andra människor att ansluta sig till kristen tro.

Viktigast av allt är dock att om man vill bli kristen - eller jude - så handlar det inte i första hand om att skriva under på ett antal trossatser som man lovar att försöka tro på. Att bli kristen handlar i första hand om att bli medlem i ett folk: kyrkan. Gud har sedan lång tid visat sig på ett särskilt sätt för det judiska folket. Som kristna tror vi att vi genom Jesus Kristus har blivit inympade i det judiska folket och att vi därför får fortsätta att ta del av Guds uppenbarelse. Det innebär inte att vi tror att vi är mer värda än människor av annan religion. Däremot tror vi att Gud har valt att uppenbara sig på ett särskilt sätt först i det judiska folket, sedan genom Jesus Kristus och nu också i kyrkan. Att få tro det är vår stora glädje.

Kärleken är tålmodig och god - ett uttryck som tål att tänkas på

”Kärleken är tålmodig och god.” (Första Korinthierbrevet 13:4). Det är inledningen till det bibelord som brukar kallas ”kärlekens lov”. Det läses ofta vid vigslar, men passar också bra som ett rättesnöre för alla slags relationer mellan människor.
Vad betyder det att kärleken är tålmodig? Man brukar förklara tålamod med att det är egenskapen att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. Tålamod är någonting som är ganska olikt förälskelse. Förälskelsen har bråttom. Förälskelsen vill inte vänta. Förälskelsen vill få allt på en gång. Tålamodet kan däremot utstå ganska mycket; det är något man behöver kunna i ett äktenskap. Hur mycket förälskelse det än finns i början av ett förhållande, så finns det inget äktenskap och ingen familj som inte stöter på motgångar. Då kommer tålamodet väl till pass. Tålamod är att kunna utstå väntan, förseningar och svårigheter med bibehållet lugn.
Men bibelversen är inte slut med ordet tålamod. ”Kärleken är tålmodig och god.” Vad är då godhet? Det är svårare att definiera. ”Motsatsen till ondska” räcker inte. En viktig beståndsdel i godhet är att tro andra människor om gott: att tro att de vill gott även när de gör på ett helt annat sätt än vi själva skulle göra i samma situation. Just det är en viktig beståndsdel i ett äktenskap, att inse att man är olika, och att se det som en tillgång och inte som ett problem. Att tro andra människor om gott, fast de är olika en själv, är lika viktigt i samhället i stort: i familjelivet, bland vänner, i den kristna kyrkan, i politiken. Gud har skapat oss olika för att vi skall komplettera varandra.

Gud bryr sig om varje liten människa

I bibeln hittar vi också "Paulus brev till Filemon". I brevet vädjar Paulus för slaven Onesisos som hade rymt från Filemon. Paulus skickar tillbaks honom till Filemon, trots att Paulus egentligen skulle vilja att Onesimos stannade hos Paulus, och uppmanar samtidigt Filemon att behandla honom som en kär broder.
Det finns människor som har haft svårt att förstå varför Filemonbrevet och liknande skrifter finns med i bibeln. Är det verkligen relevant för oss att läsa en personlig brevväxling som är två tusen år gammal? Borde inte bibeln i stället bestå av skrifter av mer tidlös och universell natur.

Inte alls. Som kristna får vi tro att Gud har funnits med även i kanonbildningen, när det har bestämts vilka skrifter som slutgiltigt kom med i bibeln. Paulus brev till Filemon har en mycket viktig funktion. Det visar hur mycket Gud kan engagera sig för en enda liten människa. Genom Paulus och kyrkan arbetade Gud för att ge både slaven Onesimos, hans ägare Filemon och de andra i församlingen ett gott liv och en kristen tro. Paulus skriver. "Jag tackar alltid min Gud, när jag nämner dig i mina böner - jag har hört om din kärlek och din tro, din tro på herren Jesus och din kärlek till alla de heliga. Min bön är att vad din tro ger dem skall leda till ökad insikt om allt det goda ni skall få genom Kristus (Filem. v. 4-5).

Om Gud engagerade sig så mycket i Onesimos och i Filemeon, då kan vi vara förvissade om att han är lika engagerade i både mitt och i ditt liv.

Att kämpa med svåra bibelord

Känner du ett motstånd när du läser bibeln? Det är ett gott tecken. Det tar alltid emot när man läser sådant som kan ha en genomgripande effekt på livet. Men det gäller att skilja på olika slags motstånd.
Det finns en del bibelord som känns helt obegripliga. Hur vi än läser den kan vi inte ta till oss dem eller omsätta dem i våra liv. Martin Luther lär ha sagt "lyft på hatten och gå vidare" om sådana bibelställen. Det kan vara så att det bibelordet är till för en helt annan människa i en annan tid. Gud har skapat oss människor olika. Vi lever i olika miljöer och kulturer och har därför olika frågor. Därför kan inte heller alla bibelord vara lika relevanta för alla.
Samtidigt måste vi vara medvetna om att det finns en stor risk med att sortera bort bibelord för att vi tycker att de inte är relevanta. Det kan bli så att vi sorterar bort de bibelord som berör oss därför att de pekar på en öm punkt. Därför är det en god ide att först meditera över ett bibelord och ge det flera chanser.

En annan orsak till att det ibland kan vara svårt att förstå en del bibelord är att att ett bibelord kan läsas på olika sätt. Man brukar traditionellt sett räkna med fyra olika tolkningar.
Den bokstavliga tolkningen säger oss exakt vad som står i texten.
Den allegoriska tolkningen innebär att vi i gamla testamentet kan se mycket som antyder att Jesus Kristus en gång skall komma. Bibelorden ökar vår vördnad för Gud när vi ser att Guds planer är så omfattande.
Den moraliska betydelsen innebär att texterna visar hur vi skall leva. Bibelorden har en fostrande funktion.
Den anagogiska tolkningen innebär att texterna leder oss fram genom livet till målet i himlen. bibelorden har alltså en själavårdande funktion.

Det brukar vara en god ide att börja med den bokstavliga tolkningen. Om vi alltför snabbt hoppar till de andra brukar vi missa mycket som den har att säga.

Paulus skriver i Andra Timotheosbrevet 4:3: "Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar."
Paulus ord påminner oss att det behövs uthållighet och tålamod i bibelläsningen. Först då hjälper den oss att bygga upp våra liv.

Avund, jämförelse och trohet (Nionde söndagen efter trefaldighet, första årgången, evangeliet)

Om man börjar jämföra sig själv med andra tror man lätt att man är en förlorare. Det går alltid att hitta andra människor som är vackrare, duktigare eller rikare än en själv. Det finns också andra människor som har finare hus och mer välplanerade liv än en själv. Detta kan driva oss att känna avund mot andra människor. Avundet kan växa om man dessutom skulle vilja ha vänner som andra har, om man får för sig att andra är mer lyckade föräldrar eller har mer lyckade äktenskap. Jämförandet kan göra en förblindad så att man glömmer det goda man själv har och glömmer att även andra har olika slags problem. Ludvig Jönsson som var pastor primarius i Stockholms domkyrkoförsamling använde uttrycket "jämförelsens förbannelse". 'Det är just den förbannelsen gör att man riskerar att glömma det goda man själv har och bara stirra på det som andra har.
"Jämförelsens förbannelse" är en så stor fara i våra liv att inte mindre än två av tio Guds bud handlar om den, nämligen:
9. Du skall inte ha begär till din nästas hus.
10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

Nu är det så att de här buden hör till de bud som ingen människa kan undgå att bryta mot. Alla känner ett visst begär och en viss avund till andra. Det är bara nyttigt. Det är bra att vi lär oss att se det goda hos andra människor. Om vi känner litet avund inspireras vi att själva sträva framåt. Det är först när avundet förblindar oss som det är skadligt.

Jesus berättar en liknelse som handlar just om när avund förblindar en människa. (Matteusevangeliet 25:14-30) Den handlar om en man som reser bort och låter sina tjänare ta hand om fem, två respektive en talent. De som fick fem respektive två talenter ser till att förränta dem. Den som bara fick en talent gräver ner den. Här har nog jämförelsens förbannelse varit framme. Den som tycker sig ha fått en sämre lott än andra, riskerar att i sin förtvivlan inte göra något av det han har fått.

Om man känner igen sig i den beskrivning behöver man tänka på vad herren i liknelsen säger till den förste av sina tjänare: "Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket" (Matt 25:21).

Det Gud kräver av oss är att vi skall vara trogna i det lilla, i den livsuppgift vi har fått. Gud kräver inte storverk av alla människor, men han kräver trohet.