Lalibelakorset - rikt på symbolik

Lalibelakorset har sitt namn från Lalibela i Etiopien, varifrån den här korsmodellen har sitt ursprung. Det är mycket rikt på innehåll och detaljer som har olika innebörd.

Korset består av två cirklar som har förenats och bildar en avlång mjuk kropp. Detta symboliserar himmel och jord, det eviga och det tillfälliga. De tre korsen står för treenigheten: Gud är Sonen, Fadern och Anden. Det är det mittersta korset som föreställer Fadern, som skapar himmel och jord.

De tolv trianglarna med slingorna utanför rundeln betecknar de tolv lärjungarna. Varje geometrisk figur föreställer en människa. Mitt ibland dem finns Jesus Kristus - det översta korset. Det blir en bild av den första nattvarden och av kyrkan som lever vidare samlad kring nattvardsbordet.
Det nerdersta korset symboliserar Anden. Vingarna runt detta kors vill visa oss att Anden är närvarande i skapelsen.
Det finns givetvis något olika varianter av lalibelakorset. Att upptäcka symboliken i ett kors är ett stort äventyr. Kanske du kan lära dig mer om ett kors i den kyrka där du brukar gå eller om ett kors du har hemma. Kanske en ny värld av symbolik öppnar sig.

Gud välsigne dig!

Vår längtan kommer från Gud

Det är inte ovanligt att människor inom sig känner en slags djup längtan efter något mer i livet. De känner att de har allt det materiella som de har strävat efter och vill därför ha "något annat" också. Kanske de känner att det är något andligt de söker, men de vill inte kalla det andliga "Gud" och än mindre kalla sig själva "kristna". Ändå känner de här människorna en oro inom sig. Den oron kan vara nedlags av Gud själv. När Jesus sände ut sina lärjungar att döpa och undervisa sade han också: "Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Johannesevangeliet 28:20). Vi tänker oss ibland att Jesus är med oss genom att ge oss trygghet och beskydd, men Jesu närvaro kan också visa sig genom en oro. En oro som driver oss närmare Gud, närmare Jesus. En oro som inte kan stillas av konsumtion, pengar eller karriär. En oro som driver oss att räkna med Gud som en faktor i våra liv.

Nu på andra söndagen i påsktiden läser vi om lärjungen Tomas som först inte ville tro:
"En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren", men han sade: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror." (Johannesevangeliet 20:24-28)
Det är viktigt att minnas att Jesus inte lämnade Tomas, utan inväntade honom.
I Dagen skriver Joel Halldorff mer om hur Tomas mötte Jesus bortom ord och argument.

Gud välsigne dig!

Han kan ditt namn!

Maria av Magdala stod utanför Jesu grav och var minst sagt rådvill. Några dagar tidigare hade hon fått se Jesus dö på korset. När hon kom till graven tidigt på morgonen för att smörja Jesu kropp fick hon till sin förvåning se att stenen som hade stått för gravens öppning var bortrullad och graven var tom. Maria blir än mer förtvivlad. Vart skall hon nu gå med sin sorg? Hon vänder sig till en man hon ser i närheten och säger: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” (Johannesevangeliet 20:15). Jesus svarar och nämner hennes namn: ”Maria.”

Jesus nämner Marias namn. Det kanske inte är så märkligt att Jesus visste vad Maria hette. Hon var ju en av de kvinnliga lärjungar som hade följt Jesus länge, tillsammans med de tolv. Men Jesus kan inte bara Marias namn. Han kan också mitt namn och ditt namn. Hur vet vi det? Känner ni igen vad Jesus sade en gång:
”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.” (Johannesevangeliet 10:14-15).

Herden känner sina får. Han kände Maria. Han känner mig och dig. Det är det här som skiljer den kristna tron från många andra läror. Vi har en Frälsare som känner oss personligen. Det finns en del människor som tror att när man dör då blir man ett med naturen eller uppgår i världsalltet. Som kristna får vi tro något annat. Jesus uppstod från de döda. Vi inbjuds att göra samma sak. Efter döden får vi möta vår Frälsare. Han känner oss vid namn.

Gud välsigne dig!

Herren är min Herde (nu), ingenting skall fattas mig (framtid)

"Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära." (Psaltaren 23:1-3)

När man läser herdepsalmen ser man att vissa av raderna i psalmen är skrivna i presens (nutid) och andra i futurum (framtid). "Ingenting skall fattas mig" är ett exempel på en rad som är skriven i futurum. Hur kommer det då sig att vissa rader är skrivna i framtidsform?
En möjlig förklaring är att raderna i presens är en förutsättning för att det som står i futurum skall inträffa. För att "ingenting skall fattas mig" i framtiden, måste jag först låta Herren vara min herde. Jag måste alltså låta honom leda mig med sina bud (på rätta vägar) och sitt evangelium (så att jag ger hans namn ära). Jag måste låta honom ge mig vila och ge mig tid att vila. Jag måste föras i vall på gröna ängar och både få kroppslig näring (riktig kost) och andlig näring (Guds ord). Då kan jag förvänta mig att "ingenting skall fattas mig".
Naturligtvis måste jag också ha riktiga förväntningar på vad som är ett gott liv. Om jag har alltför stora förväntningar på att göra alltför mycket, köpa alltför mycket, uppleva alltför mycket, då kommer jag aldrig att känna att inte något fattas mig, men då har jag å andra sidan inte gått på rätta vägar.
En sund livsstil, där Gud får plats i ens liv, skyddar givetvis inte mot alla olyckor, men mot vissa felsteg i livet.

Gud välsigne dig!

Kärlek och realism i ett äktenskap

En undersökning från SVT Rapport visar att många barn lider av att föräldrarna bråkar hemma. (Dagen) Att gifta sig och flytta ihop med en annan människa är en av de mest underbara saker en människa kan få vara med om.
"Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött." (Första Moseboken 2:24; 1917:års översättning)
Däremot måste man vara medveten om att det finns svårigheter i så gott som alla äktenskap. Det är bra om man redan från början är medveten om de vanligaste fällorna som finns, för att försöka undvika dem.
Inse att ni är olika och tro inte att äktenskapet gör så att ni på en gång börjar tycka eller göra på samma sätt. När Första Mosebok säger att man och hustru skall bli "ett kött" så handlar det inte om man blir helt lika varandra. Tillåt också varandra att vara olika och att ha egna intressen.
Att man blir "ett kött" innebär trots allt att man skall ha en hel del gemensamt. Det kräver att man tar tid att planera och samtala och framför allt att kompromissa.
Kärlek är en nödvändig beståndsdel i ett äktenskap, men också realism och planeringsförmåga.

Det blommande korset

Symbolen för sjukhuskyrkan i Sverige är det blommande korset, skapat av konstnären Lars Eklund. Det blommande korset är en hoppets symbol som vill visa oss att ur det avbrutna, trasiga och brustna kan nytt liv spira fram.
Korset i sig är en symbol för lidande, både Jesu Kristi lidande för vår skull och varje människas lidande.
Blomman är en symbol för liv och hälsa. Blomman växer inte ut på den avhuggna ytan, utan vid sidan av stubben. Efter en stor prövning kan livet inte alltid fortsätta på exakt samma sätt. Det måste ta nya vägar.

Det blommande korset leder också våra tankar till Jesajas beskrivning av den rättvise härskaren:
"En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.
Han är fylld av Herrens ande,
vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.
Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt åt de fattiga i landet.
Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.
Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet. (Jesaja 11:1-5)

Gud är så god att vi inte alltid kan ta det till oss

I dag på påskdagen läser vi Jonas bön i den stora fiskens buk som gammaltestamentlig läsning. Det ger oss anledning att fundera över profeten Jona.

Det var till Tarshish Jona ville fly när Gud för första gången kallade honom till profet. Vad var då Tarshish för en plats? Det vet man inte säkert. Det fanns minst tre städer med det namnet i medelhavsområdet, i nuvarande Spanien, på Sicilien och i Tunisien. Alla går säkert att hitta i charterreseföretagens kataloger och det kanske inte är så konstigt att Jona hellre drogs dit än till Nineve i nuvarande Irak, där det på den tiden kanske rådde en liknande stämning som i det nuvarande Irak. Jona väljer elegansen och lyxen i Tarshish. För det fanns lyx och elegans där. I Andra krönikeboken nämns ”guld, silver och elfenben samt apor och påfåglar” som exempel på produkter från Tarshish. Elegansen och lyxen har också stark dragningskraft på oss i vår tid även om vi väljer andra produkter än apor och påfåglar.

Guds skapelse är god. Gud har skapat allt som vi människor behöver för att leva goda liv, men när vi ibland låter begärelsen efter att ständigt få mer bli vår ledstjärna, då kan det bli så att vi väljer att gå ”bort från Herren”. Just de orden ”bort från Herren” väljer bibeln när den beskriver hur Jona väljer att åka till Tarshish i stället för att åka till Nineve för att predika. Jona väljer bort möjligheten att få vara Guds medarbetare.

I påskdagens gammaltestamentliga läsning har vi lyssnat till Jonas bön i buken på den stora fisken. För Jona har det gått så illa som det kan gå. Framför allt har Jona själv förlorat allt hopp. Om vi läser Jonas bok noggrant ser vi att besättningen ombord egentligen inte hade någon tanke på att kasta Jona överbord. De ville ro fartyget till land. Det var Jona själv som i sin hopplöshet ber dem att kasta honom överbord, vilket de till slut gör med stor tvekan.

Där, i fiskens buk, ber Jona sin bön. Man skulle kunna fråga sig om det verkligen är realistiskt att Jona skriver en så välformulerad bön liggande i fiskens buk. Och det gör han faktiskt inte heller. Han skriver faktiskt ingen bön, eftersom nästan hela bönen består av citat från Psaltaren. I den djupaste nöden kommer de gamla sångerna upp, de sånger som Jona lärde sig av sin mamma eller pappa eller av sina mor- och farföräldrar eller i dåtidens söndagsskola eller av den som lärde ut sånger i synagogan. De sånger som han inte tyckte var så häftiga när han hellre ville åka till Tarshish än till Nineve. De sångerna bär honom nu i den svåra stunden. De som hade lärt honom sångerna gjorde en stor nytta. De sångerna gör att hans liv vänder. Att kunna sånger eller den kristna trons grunder utantill är en skatt som är värd oerhört mycket.

Livet vänder. Trots att det dröjer tre dagar och tre nätter innan fisken kastar upp honom på land förstår Jona att räddningen kommer från Herren.

Jag vet inte om ni har tänkt på det men Jona är faktiskt den ende riktigt framgångsrike profeten i gamla testamentet. När Jona predikade i Nineve trodde folket på vad Gud hade sagt. Stora som små fastade och klädde sig i säcktyg och själve kungen steg upp från sin tron, tog av sig sin mantel svepte sig i säcktyg och satte sig i gruset och vi kan utgå ifrån att de också gjorde bot och bättring och aktivt bekämpade stölder, äktenskapsbrott, förtal, mord, frosseri, och alla andra synder i sina liv.

Jona var faktiskt en riktigt lyckad predikant och han gjorde också en upptäckt. Det fanns en hunger efter att höra Herrens ord i Nineve, kanske en större hunger än i Tarshish, och framför allt var människorna där inte så förfärliga som Jona hade föreställt sig.

Av berättelsen om Jona kan vi lära oss att det ibland krävs något alldeles extraordinärt för att rubba vårt tvivel att Gud är god. Gud väljer ut Jona till profet, och han väljer i stället att åka till Tarshish, och det behövs en stor fisk som slukar honom i tre dagar, för att han verkligen skall förstå att Gud är god och att Gud har en plan med hans liv.

Så är det också med Jesu uppståndelse. Gud har vunnit segern över döden och segern över ondskan. Det gäller nu för oss människor att ta till oss att Gud är så god att han har låtet det här hända.

Kristus är uppstånden!
Han är sannerligen uppstånden!

En del har lätt att komma till tro, för andra tar det tid

Av berättelsen om Jona kan vi lära oss att det ibland krävs något alldeles extraordinärt för att rubba en människas tvivel att Gud är god. Gud väljer ut Jona till profet, och han väljer i stället att åka till Tarshish, och det behövs en stor fisk som slukar honom i tre dagar, för att han verkligen skall förstå att Gud är god och att Gud har en plan med hans liv.

I Johannes evangeliums 20:e kapitel har vi hört om hur Maria från Magdala ser två änglar i vita kläder i graven och ändå säger hon: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” Två änglar i vita kläder i graven och ändå förstår inte Maria att Jesus har uppstått.

Med Johannes var det faktiskt tvärt om. När han kom till graven var den tom, bindlarna låg kvar. Det står inte något om några änglar i graven, utan det står bara: ”Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda.” Det märkliga är att Johannes trodde, fast han ännu inte hade förstått skriftens ord att Jesus skulle uppstå.

Visst är det intressant att vi människor är så olika. En del har svårt att tro till en början. De behöver tid på sig. Jona måste sitta tre dygn i en fiskmage, och Maria från Magdala fattar ingenting fast hon ser två änglar i vita kläder. Johannes däremot, han bara ”såg och trodde”, fast inte heller han egentligen hade förstått att Jesus skulle uppstå.

Vetskapen att vi människor är olika bör också hjälpa oss att se med varm blick på människor som tror på ett annat sätt än vi. Kristna människor har ibland haft lätt att döma andra som tror för mycket, för litet eller på fel sätt. Just därför är det så härligt att läsa om Maria som inte ens trodde här hon såg änglar och Johannes som trodde innan han förstod.

I Dagen skriver Eva Cronsioe om att se på Jesu uppståndelse med nya ögon.

Gud välsigne dig!

Vi bär våra kors själva, men inte ensamma

Vi skall i dag stanna inför ett ord i långfredagens evangelium. Det är ordet ”själv” i meningen ”Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas skallen, på hebreiska Golgota.” (Johannesevangeliet 19:17) Vad betyder egentligen ordet ”själv”? Det är in intressant och omdebatterad språklig fråga. Det är dessutom en viktig fråga. Innan vi kan reda ut vad det innebär att Jesus själv bar sitt kors, måste vi veta vad ”själv” betyder. Fram till för ett tjugotal år sedan stod det helt klart att ordet ”själv” betyder ”utan hjälp”. Om man sade att ett litet barn kunde gå själv, betydde det att barnet hade lärt sig att gå och att det inte behövde hjälp av någon som höll det i handen. Likaså om någon kunde gå själv efter en svår sjukdom, så betydde det att krafterna hade kommit tillbaks, så att denne kunde röra på sig.
Ett helt annat ord är ”ensam”. Ensam betyder ”utan sällskap”. Om man säger om ett barn att det kan gå ensam till staden betyder det inte att det är nog stort för att gå utan stöd, utan att det är nog stort för att utan sällskap av en vuxen eller ett annat barn gå ensam till staden.
Under de senare åren har man allt oftare börjat blanda ihop de här två begreppen. Det finns en del som säger att det skall gå själv till staden, och då menar att de skall gå ensamma, utan sällskap. De menar inte att de skall gå utan hjälp av rullator eller gåstol.

”Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas skallen, på hebreiska Golgota.” Betyder det då att Jesus bar sitt kors utan hjälp eller utan sällskap? Vår nuvarande bibelöversättning Bibel 2000 är en fantastiskt noggrant tillkommen översättning, där varje ord är vägt och noggrant kontrollerat. Därför kan vi utgå från att ”själv” i texten betyder ”utan hjälp”, inte ”utan sällskap”. Jesus bar alltså sitt kors utan hjälp, inte utan sällskap. Enligt Matteus, Markus och Lukas fick Jesus till och med hjälp av Simon från Kyrene. Man brukar räkna med att Jesus bar sitt kors själv en del av vägen och sedan fick hjälp av Simon från Kyrene.

Vi människor har våra kors som vi måste bära själva. Det finns många sorters kors: sjukdom, en anhörigs sjukdom, anhörigas död, att inte få vad man längtar efter, att inte bli det man skulle vilja bli, äktenskapsproblem, skilsmässa, att ha varit mobbad, synder som man själv har begått. De flesta – nästan alla – människor har något kors att bära i sitt liv. Sitt kors måste man vanligtvis bära själv. Det finns sällan eller aldrig någon Simon från Kyrene som dyker upp och hjälper en på vägen. Jag hörde för en tid sedan en psykolog som menade att många människor – särskilt ungdomar – har blivit mycket skörare under de senaste åren. För tjugo år sedan skulle det inte förekomma att en ung man sökte psykologhjälp för att flickvännen hade gjort slut. Hur man skall göra för att ”må bra” har blivit ett så vanligt samtalsämne både i media och människor emellan att en del människor tar det för givet att man skall må bra hela tiden och att något är fel om man inte gör det och att man måste göra så att man omedelbart börjar må bra igen, helst med professionell hjälp. Men sådant är inte livet. De flesta människor har kors och sina kors får man bära själv, men då är det viktigt, mycket viktigt, att komma ihåg att själv och ensam inte är samma sak. Vi är aldrig ensamma. Profeten Jesaja skriver om Herrens lidande tjänare:

”Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.” (Jesaja 53:2-3)

Vi är alltså inte ensamma. Jesus har också burit sitt kors. Jesu kors handlar inte bara om korset som avrättningsredskap. Han har också gått igenom lidande av många andra typer i sitt liv. Med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och sin död har Jesus Kristus förlossat, friköpt och vunnit mig, från alla synder, från döden och djävulens våld. Inte genom att bära våra kors – dem måste vi bära själva – utan att genom bära sitt kors, där vår och hela världens synd ligger. Här i livet kan vi ibland få vila våra trötta pannor mot Kristi kors, men vi får fortsätta att bära våra egna kors ända tills vi får gå in i det eviga livet när Gud skall lyfta våra bördor och torka alla tårar från våra ögon.

Minnesord: Våra kors bär vi själva, men inte ensamma.

Guds förbund med oss står fast

Profeten Jeremia talar om att Herren skall sluta ett nytt förbund. Som kristna har vi sedan länge lärt oss att det gamla förbundet är Guds förbund med det israeliterna och det nya förbundet är Guds förbund med kyrkan. Vi har lärt oss att det vid sidan av den bokstavliga tolkningen av bibeltexterna också finns en andlig tolkning. Ett av de andliga sätten att läsa bibeln innebär att vi ser profetior om Jesus Kristus på många ställen i gamla testamentet. Det gör vi också hos profeten Jeremia när denne skriver: ”Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda…” (Jeremia 31:31)

När man gör en andlig tolkning av bibeln är det viktigt att komma ihåg att det också finns en bokstavlig tolkning. Den bokstavliga tolkningen är också viktig. Jag tror att det som profeten Jeremia skriver är en profetia om Jesus Kristus och om det nya förbundet, men det står hos Jeremia att det är med Israel och Juda som Gud skall sluta det nya förbundet. Genom Jesus Kristus sluter Gud ett förbund med jordens alla folk, men Gud har också lovat att sluta ett nytt förbund med det judiska folket. I bibeln kan vi faktiskt hitta många förbund som Gud sluter: med Noa, med Abraham, med Mose. Det finns också fler förbund nämnda i bibeln.

Förbund kan slutas och förbund kan brytas. När ett förbund har brutits kan ett förbund återupprättas. Herren säger: ”Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan”. Det handlar om att vi låter Guds lag och Guds evangelium vara levande i våra liv. I katekesen läser vi om dopets sakrament: ”Det betyder att den gamla människan i oss genom daglig ånger och bättring skall dränkas och dödas med alla synder och onda lustar och att en ny människa dagligen skall framträda och uppstå, som skall leva för evigt inför Gud i rättfärdighet och helighet.”

När vi har Guds lag i våra hjärtan betyder det att vi aldrig slår oss till ro med våra dåliga sidor, utan ständigt går till rätta med oss själva och försöker korrigera vår kurs i livet som ett fartyg som kryssar på havet för att undvika öar och skär.

När vi har Guds evangelium i våra hjärtan betyder det att vi sätter tro till orden att Gud är kärlek och förlåtelse: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” ”Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.”

Varje förbund har också sina synliga tecken. Förbundet med Noa fick regnbågen som sitt tecken. Förbunden med Abraham och Mose hade omskärelsen som tecken. Det nya förbundet med kyrkan har dopet och nattvarden som tecken. När vi går fram till nattvarden är det ett tecken på att vi vill hålla fast vid det nya förbundet med Gud. Vi vill leva i den nåd vi fick när vi döptes. När vi misslyckas tar vi nya tag. Guds nåd flödar ständigt över.

Gud välsigne dig!

Bestäm dig för att inte älta orättvisor

"och förlåt oss våra skulder
såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro..."

Jag har hört en invändning mot bönen Fader vår. Den lät ungefär så här: Det är märkligt att bönen om förlåtelse kopplas ihop med ett löfte om att vi också förlåter dem som har syndat mot oss. Måste vi verkligen koppla ihop Guds handlande med vårt eget? Ibland kan det kanske vara så att vi inte kan förlåta någon. Ändå vill vi be Gud att förlåta våra synder. Då kan det kännas som en lögn att i Herrens bön lova att vi förlåter andra, när vi inte gör det innerst inne i hjärtat.

Mitt svar blir då det här: Många människor känner en bitterhet för att de någon gång i livet har blivit orättvist behandlade. De går omkring och ältar orättvisan och känner sig illa till mods i flera eller tiotals år efter att detta inträffat. Mycket kraft går åt för att bara vara bitter eller för att planera hämnden. Under tiden missar de många möjligheter som gör att livet skulle kunna utvecklas i en god riktning. I vissa sällsynta fall är det nödvändigt att prata ut med den eller de människor som har gjort en illa för att kunna gå vidare i livet, men det är mycket vanligare att den bästa lösningen är att man helt enkelt "släpper" tankarna på det som hänt och tänker: "Detta skall inte få något större inflytande över mitt liv i framtiden".
Bönen "såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro" är en mycket kraftfull påminnelse om hur viktigt det är att inte älta orättvisor, utan att släppa tankarna på dem och gå vidare i livet. Eftersom Jesus har lärt oss den bönen kan vi be med i den med gott samvete även om vi inte helt och fullt har förlåtit alla.
Däremot skall vi låta orden påverka oss att definitivt bestämma oss för att inte älta orättvisor, utan gå vidare i livet. Ältar du någon orättvisa? Passa på att bestämma dig för att släppa den så snart som möjligt.

Gud välsigne dig!

Buddhism och kristen tro behandlas olika i massmedia

Dagen rapporterar om Dalai Lamas besök i Sverige. Man skriver bland annat om hur en journalist konstaterade att Dalai Lama inte fick några kritiska frågor av journalister. Jag har samma intryck. I måndags morse intervjuades Dalai Lama på TV 4. Iklädd sina traditionella kläder fick han i lugn och ro svara på snälla frågor som en journalist ställde. När jag slog över till SVT 1 pågick en debatt. En svenskkkyrklig präst fick säga några ord om varför vi firar påsk. En annan inbjuden gäst fick tillfälle att kritisera den kristna tron att Jesu död på korset har någon betydelse.

Vi har varit med om liknande saker tidigare. Buddhismen lyfts fram som ett ideal i massmedia, medan kristen tro behandlas betydligt mer kritiskt. Hur skall vi som kristna reagera på det?

För det första behöver vi kunskap. Vi skall veta att den bild av buddhismen som lyfts fram i svenska massmedia inte alls är någon bra och heltäckande bild av buddhismen, vilket också leder till att många svenskar får en felaktig bild av buddhismen. Det är t.ex. inte så att flertalet buddhister är vegetarianer, vilket många svenskar tror. Andra svenskar tror att buddhismen är en ovanligt fredlig religion. Forskning (utförd av prof Mattias Gardell i Uppsala) visar däremot att buddhistiska länder har varit inblandade i fler krig än kristna och muslimska länder.

För det andra får vi erkänna att Dalai Lama är en fascinerande person som säkert betyder mycket för de landsflyktiga tibetanerna. Det är naturligtvis inte så att allt som har med buddhism eller andra religioner att göra är dåligt. De kristna som uttrycker sig så borde tänka på att Gud har skapat allt och därför finns drag av Guds godhet i hela skapelsen.

För det tredje behöver vi tålamod. Det är naturligtvis jobbigt när ens egen tro blir hånad i massmedia, men det är viktigt att påminna sig om att kristna har blivit utsatta från början. I fornkyrkan byggdes kyrkan på martyrernas blod.

För det fjärde behöver vi frimodighet att på ett klokt sätt visa vår tro. Dalai Lamas går gärna omkring i de kläder som traditionellt hör till hans ämbete. Som kristna kan vi också visa vår tro på olika sätt, t.ex. genom att sätta upp kristna bilder i våra hem och på vår arbetsplats om det är möjligt. Om man inte har ett eget rum på ett kontor finns det andra lösningar. Det finns t.ex. taxichaufförer och långtradarchaufförer som har en kristen bild i bilen. Allt sådant hjälper oss att visa vår tro.

För det femte behöver vi fasthet när det gäller att stå fast vid och vittna om den kristna trons grunder. "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." (Apostlagärningarna 4:20)

Gud välsigne dig!


PS(Även DN och SvD har rapporterat om Dalai Lama.)

Erfarenhet av och kunskap om Gud

"Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd." (Matteusevangeliet 22:37)

Det måste finnas en balans mellan känsla och förstånd i en människas tro. Om man enbart lägger in sitt förstånd i tron blir tron en fråga om att säga ja eller nej till olika påståenden. Kristendomen blir torr kunskap som inte påverkar mitt liv. Den människa som bara lägger in förstånd i sin tro tror att frågan "Tror du på Gud?" är en fråga om man tror att Gud existerar eller inte.

Men frågan "Tror du på Gud?" handlar inte om det. Att tro på Gud är att ha tillit till honom, att umgås med Gud, att lägga fram sitt hjärtas bekymmer och sina glädjeämnen från honom och dessutom att vänta sig allt gott från Gud. Det är som när man umgås med en god vän. Man kan lägga fram det man tänker på och hämta inspiration, men det finns ändå alltid mer att hämta. Därför vill man gärna träffas fler gånger.

Men det finns också kunskap i tron, kunskap om vad som är rätt och fel, kunskap om hur Gud handlar med oss människor. Den kunskapen ligger nära erfarenheten. Den som har erfarit Guds närvaro får också kunskap om honom.

Gud välsigne dig!

Att läsa bibeln i tro

I många områden i livet finns det en väg och två diken: en medelväg som leder framåt och två diken som inte leder någon vart. Så är det också med bibelsynen. Bibelsynens två diken heter otro och övertro.
Om någon läser bibeln i otro innebär det att han eller hon använder bibeln som ett smörgåsbord. Man plockar för sig av det som för tillfället känns lättast att ta till sig, det som gör att man känner sig trygg i sin nuvarande livsstil, det som inte ställer för stora krav. Det som bjuder litet hårdare tuggmotstånd låter man däremot bli. I finns också både tröstens ord för den vilsna och sargade människan och lagens bud och profeternas budskap som kräver omvändelse och efterföljelse. Den som läser i otro väljer att plocka bort detta.
Om någon läser bibeln i övertro försöker han eller hon däremot intala sig själv att allt i bibeln är Guds ord på samma sätt och i lika hög grad. Man konstruerar komplicerade läror om hur vägen genom frälsning och helgelse till den eviga saligheten måste gå. Att vissa människor sedan kommer till tro på ett annat sätt har man svårt att förstå. Likaså lägger man stor kraft på att försöka få motsträviga bibelställen att gå ihop.

Att läsa bibeln i tro handlar om att spegla sitt eget och andras liv i bibeln. I bibeln hittar vi människor som har haft samma glädjeämnen och problem som jag och du. Under deras livsvandring fanns Gud med, även när de glömde Gud. Bibeln har betytt och betyder oerhört mycket för många människor i deras livskamp. Den kan också ge mig och dig en trygg grund i livet. I bibeln uppenbarar Gud sin sanning.

"Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar." (Hebreerbrevet 4:12)

Vi är Guds medarbetare i välsignelsen

När välsignelsen läses i en gudstjänst är det tradition att församlingen står upp. Det är också vanligt att församlingsbor sträcker fram sina händer med handflatorna uppåt. Välsignelsen tas emot med öppna händer. Varför? Välsignelsen beskrivs i bibeln som en kraft, en gåva från Gud, som ibland medför materiellt välstånd, ibland en andlig gemenskap med Gud. Gesten när man öppnar sina händer för att ta emot välsignelsen är ett sätt att markera att vi vill ta emot Guds välsignelse. Genom att vi reser oss upp och öppnar våra händer visar vi med våra kroppar att vi vill vara Guds medarbetare, att vi är beredda att inrätta våra liv efter Guds vilja för att få del av Guds välsignelse.
Att vi bara lyssnar till att välsignelsen läses innebär inte att vi får något automatiskt skydd mot olyckor och lidande. Välsignelsen är inte en kraft som verkar oberoende av allt annat som vi gör i våra liv.
"Se, jag ställer er i dag inför välsignelse och förbannelse: välsignelse om ni lyder Herrens, er Guds, bud, som jag i dag ger er, förbannelse om ni inte lyder Herrens, er Guds, bud utan lämnar den väg jag i dag befaller er att gå och i stället följer andra gudar, som ni inte känner. (Femte Moseboken 11:26-28)
I vår dagliga kamp för att leva på ett riktigt sätt finns Gud med. Han vill välsigna oss när vi kämpar och strävar efter att leva efter hans vilja.

Gud välsigne dig!

Jag - en tjänare?

"Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss." (Filipperbrevet 2:5-7)

Bibeln lär oss att vi människor är skapade till Guds avbilder. På sätt och vis har vi alla något gudomligt i oss. Det är ett värde som ingen och inget kan ta ifrån oss. Så fort vi börjar jämföra oss med andra finns dock risken att vi går fel. Vi vill tävla med andra, vara skickligare, mer lyckade, mer älskade, mer andliga... Vi nöjer oss inte med att glädjas över att vara skapade till Guds avbilder, utan vill tävla med allt och alla.
Därför behöver vi Jesus. Han blev "som en av oss". Just i uttrycket "en av oss" ligger mycket visdom. Det viktigaste i livet är inte att vara lyckad och unik. Betydligt viktigare är att fungera tillsammans med andra människor, att dra sitt strå till stacken. När Jesus blev "som en av oss" handlar det inte om att han var orolig för att vara annorlunda. Nej, det handlar just om att han såg sig som en tjänare.
Liselotte J Andersson skirver i Dagen om Jesu tårar. Eftersom han var en sann människa grät han ibland med andra.
När vi går in i stilla veckan kan vi ta med frågan. Är det viktigaste för mig att jag känner mig lyckad och unik eller att jag antar en tjänares gestalt och är en av många.

Gud välsigne dig!

Tio Guds bud på flera olika plan

Conny Brännberg skriver i dag i en debattartikel i Dagen att den kristna etiken behövs i politiken. Helt riktigt. Den kristna etiken finns med redan i dopbefallningen:
Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen
och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och
Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
(Matteusevangeliet 28:18-20)
Tio Guds bud kan påverka våra liv på flera olika sätt. På det politiska planet kan vi arbeta för att vårt samhälle skall präglas av kristen etik. Vi måste också arbeta medvetet för att buden och den kristna etiken skall föras vidare till nästa generation. Ordet "tradition" innebär alla de riter, berättelser, sånger och uppfattningar som lämnas över till nästa generation. Den kristna etiken är en del av detta.
Vi måste också arbeta med den kristna etiken i våra egna liv. Tio Guds bud och den inställning som finns i Jesu bergspredikan måste vara levande dokument som vi låter påverka våra liv och dagligen medföra eftertanke och justeringar i vårt sätt att leva med andra människor.
Fastan är en tid när det är vanligt att man går till bikt. Jag vill särskilt uppmuntra dig som aldrig har gått till bikt att göra det innan påsk. Alla människor behöver gå till bikt. Det är inte på något sätt förnedrande. I stället är bikten ett tecken på att vi inte slår oss till ro med våra synder, utan att vi aktivt vill arbeta för att begränsa dem.
Riktigt verksamma blir Guds bud när vi låter dem verka på olika sätt: i politiken, i undervisningen och i våra egna liv.

Älska Guds bud

Anders Piltz skriver i sin krönika i Dagen: "För den troende är saken klar: det existerar normer som är objektiva, nedlagda i naturen av Gud." Han skriver också: "Finns det bud, då finns det också möjligheter att bryta mot dem." När vi bryter mot Guds bud är det stor risk att livet blir kaos. Kanske vi först vinner några kortsiktiga fördelar, men sedan får vi själva eller andra lida för att buden är brutna.

Vi borde visa en större glädje över att Gud har gett oss budorden. Bland judarna finns traditionen att man under högtiden simchat tora tar fram torarullarna - där lagen är nedskriven - och dansar med dem för att visa sin glädje över att Gud har gett oss lagen. I 1695 års upplaga av Den svenska psalmboken var de tre första psalmerna tonsättningar av tio Guds bud. Budorden står också först i lilla katekesen. I vår tid förekommer det ofta att kristna försöker tona ner budordens betydelse, kanske för att de har varit alltför brända av tidigare generationers lastkataloger, som förbjöd allt från dans till cyklar.

Om då lastkatalogerna var människors verk så är budorden Guds verk. Och Gud hade en mening när han gav oss sina bud. "Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret." (Andra Moseboken 20:2) Gud vill att vi skall vara fria människor, men inte så fria att vi är ensamma och bara tänker på oss själva. Människan mår bäst av att leva i gemenskap med andra och då behövs buden.

Vi behöver återupptäcka glädjen över tio Guds bud. Vi skulle kunna dansa med våra biblar i glädje över buden. Vi kan sätta upp dem på väggen för att de skall vara synliga. Tio Guds bud skulle kunna vara ett bra tema för tio konstverk. Den polske filmregissören Krzysztof Kieslowski har gjort en serie filmer om budorden. Den är väl värd att ses.

Gud välsigne dig!

Kroppen och köttet enligt bibeln

Den kristna tron har en positiv syn på människan och hennes kropp. I skapelseberättelsen kan vi läsa om hur Gud sammanfattar skapelsen när han till slut hade skapat människan: "Gud såg på allt som han hade gjort och det var mycket gott." (Första Moseboken 1:31) Det är också lätt att hitta bibelord som stöder tanken på att det är viktigt att vi skall ta vara på våra kroppar och vårda dem. Bibelns författare tar bland annat avstånd från överdrivet ätande och dryckenskap som kallas frosseri och från sexuell lösaktighet. Om det senare skriver Paulus bland annat: "Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?" (Första Korinthierbrevet 6:19)
Samtidigt står det väldigt klart för Jesus att vi människor hela tiden utsätts för prövningar. I grund och botten är både ätandet och sexualiteten nödvändig för människosläktets fortlevnad. De drifter som Gud har lagt ned i oss är goda och de används på rätt sätt. Jesus säger: "Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag." (Markusevangeliet 14:38) Det handlar alltså om att vi måste vara vaksamma så att vi inte använder våra kroppar på fel sätt.

Ibland används ordet "kött" eller "köttet" i bibeln. Främst i gamla testamentet används det i positiva ordalag. "Allt kött" kan helt enkelt betyda människor och djur. I nya testamentet används ordet många gånger för att beteckna en människa där drifterna behärskar en människa. "Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv." (Galaterbrevet 5:13-14).

Sammanfattningsvis: Kroppen är en god gåva som Gud har gett oss, och han vill att vi skall vårda våra kroppar. Det innebär inte att vi skall låt drifterna dra iväg med oss hur som helst. Drifterna som blir till dödssynder när de får dra iväg för långt är för övrigt: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja (likgiltighet)

Gud välsigne dig!

Konsekrationskorset och påminnelsen om vårt dop

Konsekrationskors, även kallade invigninskors, målas på väggarna inför invigningen av en katolsk kyrka. De är tolv till antalet och symboliserar de tolv apostlarna som byggt vidare på den grund som Jesus Kristus har lagt för kyrkan. Ibland har biskopen målat korsen i olja vid kyrkoinvigningen. Senare har korsen fyllts i med färg.
Konsekrationskorset som först tecknas med olja och senare måste fyllas i kan vara en god bild för dopets roll i våra liv. Inför dopet tecknas vi med korsets tecken:
"Ta emot korsets tecken
på din panna
på din mun
och på ditt hjärta.
Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne,
kallar dig att vara hans lärjunge."

För att inte korset och dopets nåd skall blekna bort i våra liv kan vi påminna oss om det kors vi tecknades med när vi döptes. I vissa kyrkor finns vatten i dopfunten. Där kan man doppa sina fingrar och teckna korset på sin panna när man går in i kyrkan. Det blir en påminnelse om dopets nåd: jag är ett Guds barn, jag är en Jesu lärjunge, Jesus har förvärvat mig "ifrån alla synder, ifrån döden och Djävulens våld", som det - med ett litet ålderdomligt uttryck, står i Martin Luthers lilla katekes.
Varje dag får jag också påminna mig om min kristna tron när jag i den dagliga omvändelsen speglar mitt liv i den kristna tron och där får möta Guds helighet och nåd.

"Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen." (Galaterbrevet 6:14)

Gud välsigne dig!

Kopparormen i mitt livs öken

Vi läser berättelsen om kopparormen:
"De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: "Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten."

Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: "Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss."

Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: "Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva." Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva." (Fjärde Mosebok 21:4-8)

Varför i öknen? För att påminna oss om att sanning och uppenbarelse inte är knutna till vissa platser. Gud vill ha med oss att göra där vi befinner oss just nu. Därför uppenbarade sig Gud för israeliterna i öknen. Gud vill ha med dig att göra i den vånda där du finns just nu. Du behöver inte söka Gud någon annanstans.
Men Gud uppenbarar sig ofta först när vi tar ett steg mot honom, så som folket gjorde när de bekände sina synder inför Moses. En del av räddningen var alltså en bekännelse. Israeliterna bekände inför Mose att de hade syndat när de klandrade Herren och Mose. I vägen till helande är det viktigt att vi får formulera sin vånda. I gudstjänstens syndabekännelse och bikten får vi formulera våra synder. Att formulera vad som är synd och vad som inte är synd är viktigt. När vi angrips av djävulens våld i form av livsleda är det bästa botemedlet tacksägelse: att vi formulerar vad vi har att vara tacksamma för.
Varför skulle en orm sättas upp som ett fälttecken? Ormen är en symbol både för döden och livet. För döden eftersom dess bett kan vara livshotande. För livet eftersom den ömsar skinn. Det märkliga är att israeliterna blev räddade just av att se på det som hade gjorde dem illa. Det kan vara det som Gud vill lära oss med berättelsen om kopparormen. Räddningen från det som plågar oss finns sällan i att vi försöker förneka det eller glömma det. Många gånger finns räddningen i att vi klart och tydligt säger som det är och sedan konfronterar det onda – synder, döden eller djävulens våld. Att konfrontera det innebär att vi ser på det tydligt och försöker avgöra vad vi kan ändra på och vad vi inte kan ändra på.

Gud välsigne dig!

Låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla hela livet

I dopgudstjänsten i Svenska kyrkan ber vi ofta en förbön där följande ord ingår:
"Låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla hela livet,
så att vi alla växer till och mognar i vår tro
och en gång får dela den himmelska glädjen hos dig."

I bönen flyttas fokus från det barn eller den vuxna människa som just har döpts till oss andra som finns i kyrkan och som är döpta. Det ger oss anledning att tänka efter vad det innebär att vi är döpta:

"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen
och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och
Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”" (Matteusvangeliet 28:18-20)

Lärjungar: Vi är Jesu lärjungar. Det betyder att vi aldrig blir fullärda. Varje dag får vi tillfälle att spegla våra liv i den kristna tron. Den "dagliga omvändelsen" innebär att vi ofta får korrigera vår kursen, precis som ett fartyg som kryssar bland öar, skär och kobbar. Vi får växa till och mogna i vår tro, som det sägs i bönen.
Gå därför ut: Att vi är döpta innebär också att vi är sända att i ord och handling vittna om vem Jesus Kristus är. Vi är sända att vara Guds medarbetare på jorden.
Och jag är med er alla dagar till tidens slut: Dopet innebär också ett löft från Jesus. Han lovar att vara med oss alla dagar. Gud finns med oss här i livet genom sin helige Ande. Jesus har gått före oss genom döden in i det eviga livet. Gud är en Gud både för levande och döda och bjuder in oss att "dela den himmelska glädjen" hos honom.
"Låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla hela livet,
så att vi alla växer till och mognar i vår tro
och en gång får dela den himmelska glädjen hos dig."

Gud välsigne dig!

Att be till Fadern, Sonen och Anden

"Jag tror på [...] den helige Ande, herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
på honom som tilliga med Fadern och Sonen
tillbedes och äras..."
Nicenska trosbekännelsen

I olika kyrkor ber man på olika sätt. I Svenska kyrkan ber man ofta till Gud och tilltalar honom ibland "käre himmelske Fader". Bönen riktas alltså till den sidan av den treenige guden som vi kallar Fadern. Det mest kända exemplet på en bön som riktas till Fadern är den bön som Jesus Kristus själv har lärt oss:
"Fader vår som är i himmelen..."

I frikyrkor - men också i de ortodoxa kyrkorna - ber man gärna till Jesus. "Så stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." (Apostlagärningarna 7:59). I frikyrkorna och karismatiska rörelser finns de s.k. bönesuckarna när man helt enkelt nämner namnet "Jesus". Samma enkla Jesusbön bedes också i de ortodoxa kyrkorna, men där finns också den längre Jesusbönen:
"Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig."

Bland annat i de katolska och ortodoxa kyrkorna förekommer också bön till den helige Ande, särskilt under dagarna mellan pingst och Kristi himmelsfärds dag. En sådan bön finns också i den svenska psalmboken nr 361:
"O du helge Ande, kom.
Fyll dina trognas hjärtan
med nåd och frid
och tänd i dem kärlekens eld,
din levande låga,
du som från skilda länder och språk
samlar folken i kristen tro och endräkt:
en enda helig kyrka.
Halleluja! Halleluja!

Det kan kännas ovant att möta andra kristna som ber på sätt som en själv inte är van med, men vi behöver inte känna någon oro över det. Det viktigaste är att man ber, att hjärtats samtal med Gud får pågå. Hur man ber är underordnat. Om man så vill kan man ändå pröva på att be på ett sätt som man inte är van med i sin egen kyrka. Gud har skapat oss olika. Det är därför vi ber på olika sätt. Olikheterna mellan oss människor följer däremot inte samfundsgränserna.

Gud välsigne dig!

Att fråga människor om råd

"Be om råd från alla som är kloka, håll dig inte för god för det, ty alla råd är till nytta." (Tobit 4:18)

Tobit förmanar sin son Tobias innan Tobias skall ut på en lång resa. Ett av råden handlar om att Tobias skall be om råd från alla som är kloka, och inte hålla sig för god för det.
Vi människor är beroende av andra. Det är med gemensamma erfarenheter som mänskligheten har fått framåt. Stora uppfinnare och upptäckare har som individer lämnat stora enskilda bidrag till framskridandet, men även de har varit beroende av andra.
Ibland säger vi att varje människa är unik. På sätt och vis är det sant, men det är inte hela sanningen. När vi står inför ett problem finns det nästan alltid en annan människa som har haft ett liknande problem. I deras kamp och erfarenheter kan vi hämta inspiration och vishet som gör det lättare för oss. Vi kan hämta stöd hos människor i vår omgivning som vi har förtroende för.
Tobit uppmanade ju tobias att be om råd från alla som är kloka. Hur skiljer vi då den som är klok från den som inte är det. I bibeln läser vi ju berättelser om människor som har handlat både klokt och oklokt, om människor som har gett goda råd och dåliga råd. Vi ser också exempel på hur illa det kan gå när man inte lyssnar på dem som ger goda råd.
Ett bra sätt att skilja mellan goda och dåliga råd är att se om råden harmonierar med den kristna trons grunder, framför allt tio Guds bud och det dubbla kärleksbudet. Är rådet i linje med det håller det för en etik som har hållit i årtusenden.
Ändå är tio Guds bud inte nog att bygga sitt liv kring. Livet och det som händer är alltför komplicerat. Vi behöver också kloka människor att dryfta våra frågor med.

Gud välsigne dig!

Tomaskorset

Tomaskorset har sina rötter i den östsyriska kyrkan i södra Indien som räknar aposteln Tomas som sin grundare. Korset är tomt och påminner oss därför om att Jesus Kristus inte bara är korsfäst utan också uppstånden. Det tomma korset påminner oss om den tomma graven. Korsarmarna övergår i blomknoppar, som påminner om det nya livet som växer fram. Genom Jesu uppståndelse får också människan nytt liv.
Den fallande duvan ovanför korset symboliserar den helige Ande. I detta sammanhang är även den fallande duvan en symbol för det eviga livet. Det för nämligen våra tankar till ett citat av Paulus: "Om anden från honom som har uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er." (Romarbrevet 8:11)
Tomaskorset är speciellt genom att det växer fram ur en lotusblomma. Lotusblommans kronblad växer så att den inte samlar smuts och orenhet och har därför kommit att beteckna renheten. Den används inom hinduismen och buddhismen och har också upptagits av asiatiska kristna.
Under lotusblomman finns en trappa med tre trappsteg. Ibland förklaras dessa med att det är trapporna upp till Golgota, huvudskalleplatsen, där Jesus blev korsfäst och dog. Ibland sägs det att de är de tre trappstegen som skiljer kyrkorummet från altarrummet i en indisk ortodox kyrka. Altarrummet symboliserar himmelriket. Korset placeras alltså i himmelriket.

Tomaskorset kan påminna oss om hur budskapet om Jesu Kristi uppståndelse har kommit också till Indien, ett land där så många andra religioner finns. Det påminner oss också om att vi skall visa solidaritet med Indiens kristna.

Bön om andens nio frukter

Paulus brev till galaterna omtalar andens nio frukter:
"Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och
självbehärskning." (Galaterbrevet 5:22-23)

Olika människor har del av de olika frukterna i olika omfattning. Det finns vissa människor som är mer kärleksfulla än andra, andra är kända för att vara glada och så vidare. Att vi är olika kan bero på genetiska skillnader. Gud har skapat oss olika, helt enkelt. Det kan också vara så att Gud genom den helige Ande ger en människa en av dessa "frukter" vid något tillfälle i livet. Frukter växer vanligtvis inte snabbt, utan som en långsam process.

Ändå behöver man inte misströsta och mena att "loppet är kört" om man känner på sig att man saknar någon av de nio frukterna. Om man t.ex. vill ha mer tålamod och känner att man behöver tålamod i en viss livssituation eller gentemot en viss människa som man upplever besvärlig, kan man be om den gåvan. Man kan också vara mycket konkret och be om tålamod just i en viss situation. På samma sätt kan man be om någon av de andra gåvorna som man vet med sig att man behöver mer av.
Sin bön kan man rikta till "den helige Ande". På samma sätt som man kan be till Fadern och till Sonen (Jesus) så kan man också be till Anden. Alla tre är Gud, men olika sätt som Gud visar sig på.
I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi för övrigt att vi tror "och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna". Där öppnar vi för möjligheten att be till Anden, och därför är det lämpligt att göra just det när vi ber om Andens frukter.

Gud välsigne dig!

Iotakorset och den enklaste bönen

Iotakorset är en korstyp som målas inom den Egyptiska ortodoxa kyrkan, även kallad den koptiska kyrkan.
Korset målas ofta på papyrus. En förtryckt bakgrund delar upp korset i ett stort antal fält, som man under bön och andakt fyller med olika färger. Målandet skall ske långsamt. Ofta fyller man i en färg varje dag. De olika färgerna har olika betydelser. Ursprungligen användes färgerna grönt, gult och rött för målningen av iotakorset.
Grönt symboliserar livet, som växer från Jesu kors.
Gult står för strålglans och ära som Kristus förnyade i mänskligheten.
Rött står för Jesu Kristi dyrbara blod där vi får tvätta oss rena.
Numera används också andra färger. När korset målas i Europa ges också ibland andra förklaringar till färgerna.
Namnet "iotakors" leder våra tankar till bokstaven iota, den grekiska bokstav som är den första i namnet Jesus när det skrivs på Jesus. Att måla ett iotakors är en mycket enkel bön till Jesus, lika enkel som Jesusbönen: "Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig."
Jesusbönen har i sin tur sina rötter hos den blinde tiggare Bartimaios:
"De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. Då han fick höra att det var Jesus från Nasaret började han ropa: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" Många sade åt honom att hålla tyst, men han ropade ännu högre: "Davids son, förbarma dig över mig!" Jesus stannade och sade: "Kalla hit honom." De gjorde det och sade till den blinde: "Var lugn. Stig upp, han kallar på dig." Då kastade han av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Den blinde sade: "Rabbouni, gör så att jag kan se igen." Jesus sade: "Gå, din tro har hjälpt dig." Genast kunde mannen se, och han följde honom på vägen. (Markusevangeliet 10:46-52)
Lika enkel som Bartimaios bön var, lika enkla får mina och dina böner vara.

Gud välsigne dig!

Gemenskapen i nattvarden hjälper oss att förstå vad Gud vill

Jesus sade: "Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. (---) Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.”

I nattvardens bröd och vin ger Kristus ut sig själv till oss i bröd och vin. Han ger oss syndernas förlåtelse, liv och salighet. ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.” Om vi sätter tro till Jesu ord så måste vi också tro att nattvardens tecken och sakrament verkligen medför de stora gåvor som Jesus har lovat oss: syndernas förlåtelse, liv och salighet.

Visst kan Gud, vår käre himmelske Far, ge oss samma gåvor utan bröd och vin. Ja, vi kan till och med hitta många bibelord som visar att Gud ger samma gåvor utanför nattvarden. Därför kan det kännas märkligt att Jesus faktiskt säger: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet.” Då låter det plötsligt som om Gud inte ger oss gåvorna – syndernas förlåtelse, liv och salighet – utan att vi deltar i nattvarden. Är det så att Gud inte riktigt har bestämt sig för om det är möjligt för oss att få gåvorna direkt eller enbart via nattvarden? Nej! För Gud är det aldrig ett problem att dela med sig av stora gåvor.
Problemet är att vi människor skall öppna våra hjärtan och ta emot de gåvor som Gud så länge har velat ge oss. När två människor vill ha bättre kontakt med varandra, vad är då bättre än en måltid? Så fungerar det också mellan Gud och människa. Nattvardens måltid skapar en gemenskap, där vi känner och förstår att Gud vill ha med oss och göra, att han längtar att dela med sig av gåvorna.

När vi vill lyssna talar Gud

"Jag berättar hur jag levt
och du ger mig svar,
lär mig dina stadgar." (Psaltaren 119:26)

Det här verser ur Psaltaren säger något viktigt. Det är först när vi efterfrågar kunskap som vi riktigt kan ta till oss svaret. Så är det också med det vi lär oss i den kristna tron. Vi måste vara öppna, fulla av längtan att ta emot, för att kunna ta till oss det som Gud vill ge oss.
Ibland är vi alltför otåliga och väntar att Gud snabbt skall lösa våra problem eller ge oss svar på våra frågor. Då måste vi se till att vi än en gång formulerar vad vi har på hjärtat, än en gång formulerar våra glädjeämnen och sorger. Så kan vi börja att än en gång söka Guds svar. Det är bara bra att längtan växer sig starkare.
Ibland kan det vara så att vi måste göra våra misstag i livet för att bli riktigt läraktiga. Att göra misstag är dock inte något självändamål. Författaren till Psaltaren 119 avundas andra: "Lycklig den vars liv är fläckfritt, den som följer Herrens lag." (v. 1). Hans eget liv är inte så enkelt: "Jag är bedrövad och gråter, res mig upp, som du har sagt." (v. 28) Han räknar alltså med att Gud ändå skall finnas med och att livet skall vända.

På vägen formulerar också psalmisten några verser som Martin Luther rekommenderar som en bön inför bibelläsningen:
"Visa mig, Herre, dina stadgars väg,
och jag skall följa den till slutet.
Ge mig förstånd att lyda din lag,
att hålla den helt och fullt.
Led min vadring efter dina bud,
den stigen går jag med glädje." (v. 33-35).

Ingen gräns mellan världsligt och andligt

Ibland drar vi människor upp konstlade gränser. En av de gränserna är gränsen mellan andligt och världsligt. Den gränsen finns inte hos Jesus. I Johannesevangeliets sjätte kapitel ger Jesus mat åt fem tusen män, kvinnor och barn. De folk som har blivit mättat av brödet får sedan höra Jesus tala om livets bröd. Om "livets bröd" syftar på det bröd som människorna just ätit, på nattvarden eller på Jesu förkunnelse framgår inte klart, men det spelar inte heller någon roll. Gud ger oss sina goda gåvor på så många olika sätt.
Naturen, Jesusordet, gemenskapen mellan människor, god mat, bönen: allt kan bygga upp oss och förmedla Guds godhet och nåd om det används på rätt sätt. Vi behöver inte fly från vardagen för att söka det andliga, eftersom Gud redan finns i oss och i gemenskapen mellan människor.
Det är nog därför nattvarden hör hemma i gudstjänsten. Det världsliga och det andliga hör ihop. Att dela brödet och vinet är ett tecken så starkt att det inte kan ersättas med ord. I Dagen skriver Joakim Hagerius om hur man i en frikyrka - Saronkyrkan i Göteborg - började fira nattvard varje söndag.
Visst kan Gud ge oss samma gåvor - kärlek, nåd och förlåtelse - även utan nattvarden. Jesus kanske instiftade nattvarden kanske delvis av pedagogiska skäl: för att vi människor lättare tar till oss Guds kärlek, nåd och förlåtelse när vi får äta med Gud och med varandra. För övrigt är det också lättare att känna sig försonad med någon av sina medmänniskor om man äter med honom eller med henne, än om man bara får ett sms med ett nog så trevligt budskap.

Gud välsigne dig!