Människor av kött och blod och andlighet

Det händer att man vid något skede i livet söker efter andlighet. I en allt för materialistisk värld vill man något mer. Det som då kanske förvånar oss är att kristen tro också är ganska materialtistisk, om än på ett annat sätt än vi brukar ge ordet. Den som kanske inte brukar kalla sig kristen tänker sig att kristna människor tänker och talar mycket om Gud och andliga upplevelser. Visst förekommer det, men det är ganska ovanligt. Det är betydligt vanligare att kristna tänker och talar om hur man skall leva sina liv tillsammans med andra människor för att livet skall bli bra.

”Detta är namnet på det tolv apostlarna: först Simon, som kallas Petrus, vidare hans bror Andreas, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, Filippos och Bartolomaios, Tomas och tullindrivaren Matteus, Jakob, Alfaios son, och Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förådde honom” (Matt. 10:2-4).

Om man har en "andlig" inställning till kristen tro kanske man ifrågasätter om gamla testamentets släkttavlor och nya testamentets listor på apostlar och lärjungar verkligen har någon betydelse för oss. Att de har en historisk betydelse och hjälper oss att förstå det historiska förloppet i bibeln - det kan vi nog förstå. Men alla namnen har också en djupare mening. De påminner oss om att kristen tro inte bara är ett ”andligt” fenomen, där ”övernaturliga” upplevelser och inre möten mellan Gud och människa är det man skall sträva efter över allt annat.
Namnen påminner oss om att Gud inte ville att vi skulle vara kristna i ensamhet. Det var därför Jesus grundade kyrkan med de tolv apostlarna som grund - en namnlängd där alla döptas namn skrivs in dag efter dag.
Kristen är man i första hand i relation till sina medmänniskor - inte i ensamhet.