Meningen med livet

Hur kan det komma sig att två människor som lever under ungefär samma villkor kan ha helt olika inställning till livet? Den ene gläder sig åt livet och tycker för det mesta att det är underbart att leva. Den andre tycker att livet är meningslöst och tomt.
Det finns inget enkelt svar på den här frågan. Undersökningar har visat att friska människor vanligtvis är lyckligare än sjuka. Människor som har fått kärlek i livet får bättre självkänsla och blir inte så lätt oroliga av att få kritik än de som inte har fått möta särskilt mycket kärlek. De som har mött kärlek kan lättare förbli på gott humör även när de kritiseras av andra.
Annan forskning visar att glädje bara delvis kan förklaras med hur vi har det i livet. Det verkar helt enkelt som om om vissa personer är gladare än andra, hur de än har det.
Akuta händelser som har inträffat t.ex. anhörigas död och andra faktorer som arbetslöshet påverkar givetvis också inställngen till livet.

"Allt skapat har lagts under tomhetens välde..." (Romarbrevet 8:20). När Paulus konstaterar detta är det kanske efter det att han har satt sig ned och försökt fundera ut vad meningen med livet är. Det var visat sig att just den frågan är omöjligt att hitta ett vettigt svar till. Att grubbla över meningen gör ingen människa lycklig. Livet är till för att levas. Om vi tackar Gud för det goda vi har fått ger det oss en större möjlighet till en positiv syn på livet, än om vi försöker hitta livets mening på ett teoretiskt plan.

Det här livet som vi har fått av Gud är gott på många sätt, men inte perfekt. Man brukar säga att optimisten säger att ett glas är halvfullt, samtidigt som pessimisten säger att det är halvtomt.