Om glädje och lycka

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)

Vad är egentligen glädje och lycka? Man kan inte låta bli att le. Hjärtat slår litet snabbare. Musklerna i kroppen slappnar av. Oxytocin, dopamin och endorfiner flödar i blodet, eftersom hjärnan har gett signaler om detta.
Hjärnforskare har också lyckats hitta bevis att glädje uppstår när man först ser något man vill ha och sedan får det. Men det måste finnas en strävan däremellan. Om man alltför lätt får vad man vill ha så känns inte glädjen lika intensivt. Så står det också i Predikaren: ”Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud.” (3:13) ”I all sin möda”. Det stod ju inte att äta och dricka utan möda är en gåva från Gud. Någon klok människa har sagt ”Av alla livets glädjeämnen är arbetsglädjen den mest bestående.” (Henry Heerup) Arbetsglädjen – att vara Guds medarbetare på jorden – är kanske en mer bestående glädje än bara maten eller att få en komplimang. Att bara få allt serverat ger inte en lika bestående glädje. ”Världen vimlar av muntra prissar med förtvivlan i hjärtat.” (Herbert Tingsten)
Forskarna har också försökt att utreda hur det kommer sig att vissa människor är glada och lyckliga och andra inte. En rapport menar att lycka till 50 % beror på ärftliga anlag – man har studerat tvillingar och nära släktingar och lagt märke till att lycka helt enkelt är ärftligt till stor del. 10-15 % är mätbara faktorer, socioekonomisk status, civilstånd, hälsa, inkomst o.s.v. I vår tid är det många människor som tror att en stor lotterivinst skapar en stor glädje och förändrar en människas liv. Det är alltså fel om man får tro den här undersökningen. Det kan högst ge ett bidrag på 10-15 procent glädje i en människas liv. Samma sak är det med tråkiga saker som händer. När tycker att jag har lagt märke till en sak när jag lär känna människor. Det finns någon slags sorg eller sår eller bedrövelse hos varje människa eller i varje familj. Det har en betydelse, men inte en så stor betydelse för glädjen som man kan tänka sig. ”Den som inte kan gråta av hela sitt hjärta kan inte heller skratta.” (Golda Meir.) Det kanske är frågan om att vissa människor kan hantera sina olyckor på ett bättre sätt än andra.
Den som har följt med i uträkningen av procentsatser kanske kommer ihåg att den här vetenskapliga rapporten sade att 50 % av glädjen var medfödd. 10-15 % beror på mätbara faktorer. Då återstår 35-40 % som den här rapporten menar att de inte kan förklaras med mätbara faktorer.
Men det finns andra rapporter som menar att religionen har en stor betydelse för de återstående 35-40 %. Forskning har också visat att troende människor är i genomsnitt lyckligare än andra. Depression är sällsyntare, självmordstankar sällsyntare, användning av droger och alkohol är sällsyntare. Hur det kommer sig är en intressant fråga.
Jag vågar därför tro att en stor del av de här 35-40 % av den glädjen som en forskare menade inte kan förklaras med mätbara faktorer för en del människor kan förklaras med en tro på Jesus Kristus. Andra faktorer kan säkert spela in också. Vad gör dig glad?

Barnens bön även för vuxna

Det finns en aftonbön för barn som är oerhört mycket använd i Sverige:

"Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår."

Bönen används både av barn och vuxna, både i familjer som är praktiserande kristna och i familjer som har en mer svag relation till kyrkan och till kristen tro.
Ordet "barn" är i själva verket ett ord med minst två betydelser. Det kan betyda en "ung människa", men det kan också betyda "avkomling". En åttioåring kan vara barn till en hundraåring. Barnens bön är så slitstark därför att ordet barn i bönen kan tolkas just på dessa två olika sätt.
I ordets andra betydelse handlar det om att vi är "Guds barn". Vi har en sådan relation till Gud som ett barn har till en god förälder. Förtroendet rubbas inte även om livet inte alltid är så enkelt och vi ibland gör våra snedsteg. Barnet kan ibland vända sig bort från sig förälder, men förhållandet består i alla fall.
"Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus." (Galaterbrevet 3:26-27; 1917:års översättning.)
Som vuxna har vi ibland en tendens att göra tron mer komplicerad än den egentligen är. Kristen tro handlar inte om att hålla ett antal påstående för sanna. Tron handlar om att ha ett förhållande till Gud, vår himmelske Far. Därför heter det också: "Du förbliver, Fader vår."

En alternativ miljö- och livsstilsadventskalender

I den kristna traditionen är advent en fastetid, alltså en tid när man försöker leva enklare materiaellt sett och i stället ägna tid åt sina medmänniskor. Vi påminner oss om att ”Jorden är Hed allt den rymmer.” (Psaltaren 24)
I vår tid har advent ofta blivit motsatsen till en fastetid – ett förtida uttag av jultmaten och julens festligheter som ibland kan leda till att många är övermätta på julfirandet redan innan julen har börjat.

Den alternativa adventskalendern är ett försök att återerövra adventstiden. Vi låter advent vara en förberedelsetid – en tid för enkel och miljövändlig livsstil, där vi ägnar mer tid åt människor än åt konsumtion och hets.
Varje dag under adventstiden får du en uppgift. Sätt ett kryss för varje uppgift du har klarat av. Om du missar en uppgift kanske du kan lösa den en annan dag.

Här på bloggen själaspis lägger jag in texten till kalender nedan. Jag skall försöka lägga in kalendern senare, men det är inte säkert att det är möjligt. Om du som läser det här vill ha kalendern som en utskrivbar pdf-fil, skicka ett meddelande till leif.nordenstorm@svenskakyrkan.se så skickar jag filen.

Lycka till med din adventsfasta



28 november
Första söndagen i advent
Gudstjänst med kollekt

29 november
Kolla att batteriet i din brandvarnare fungerar.

30 november
Plocka upp skräp du ser utomhus.

1 dec
Tillaga mat du redan har hemma i stället för att köpa mer.

2 dec
Avstå från alla inköp i dag. Köpfri dag!

3 dec
Läs igenom tio Guds bud och tänk om det är något av dem som du har problem med.

4 dec
Gå på museum eller konstutställning.

5 dec
Andra söndagen i advent
Gudstjänst med kollekt

6 dec
Släck i dag alla prydnadslampor för att spara energi.

7 dec
Säg något vänligt till en människa som du inte känner.

8 dec
Använd ett klädesplagg du har tänkt slänga.

9 dec
Duscha högst 1-3 minuter så sparar vi vår miljö.

10 dec
Avstå från att äta mellan måltiderna i dag.

11 dec
Hör av dig till en vän som du inte har träffat på länge.

12 dec
Tredje söndagen i advent
Gudstjänst med kollekt

13 dec
Skicka en julhälsning till en ny bekantskap.

14 dec
Ta en promenad i tystnad.

15 dec
Bjud hem någon.

16 dec
Låt datorn och TV:n vila. Prata med människor i stället.

17 dec
Avstå från att använda bilen.

18 dec
Avstå från alkohol i dag. Om du inte kan det är det problem.

19 dec
Fjärde söndagen i advent
Gudstjänst med kollekt

20 dec
Välj att handla lokalt.

21 dec
Var extra noga med sopsorteringen, för miljöns skull.

22 dec
Om du hör att någon blir förtalad, försvara denne.

23 dec
Är du ovän med någon?
Bestäm dig att förlåta.



24 dec
Julafton. Läs julevangeliet hemma.
(Lukasevangeliet 2:1-21)

25 dec
Juldagen
Gudstjänst med kollekt

De som gick före och de som följde efter

Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" (Matteusevangeliet 21:9)

I Bibelns berättelser hittar vi tecken som kan uttolkas på olika sätt. Ibland kan man tillåta sig att spekulera och söka betydleser som inte framträder på en gång.
Varför var det t.ex några i folkhopen som gick före Jesus och några som följde efter honom?  Jo, troligen för att påminna oss om att det har funnits viktiga gestalter i både i och utanför Bibeln som på olika sätt förberett Jesu ankomst eller som har varit hans lärjungar eller sändebud på jorden. Före Jesus har vi t.ex. Noa, Abraham och Sara, Mose och många andra. Om dem kan vi läsa i Bibeln. Men det fanns också sådana som gick efter Jesus. Efter Jesus har vi både lärjungarna och helgon som Helige Franciskus, Heliga Birgitta, Martin Luther, Lars Levi Laestadius och säkert många andra vanliga människor som jag och du känner. Det kan vara en god ide att någon gång tänka på vilka som har varit ens egna förebilder? Vad har de betytt för dig? Varför har han eller hon haft en betydelse för dig?
Kanske du själv just nu är förebild för någon annan? Det är ett stort ansvar.
I den kristna kyrkan är vi beroende av varandra. Vi hänger samman i ett stort nätverk, för att använda ett modernt ord: en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund.

Beröm och kritik skall inte framföras samtidigt

Det går inte att servera beröm och kritik i samma mening. Allt måste ha sin tid. När man talar vänligt och varmt till en människa får man inte linda in kritiken i värmen. Då förlorar de varma orden sitt värde. Kritiken får man spara till en annan gång.
Att helt utelämna kritiken är ingen god idé. Att avstå från att framföra kritik till en människa, kan innebära att man gör den människan riktigt illa. När människor lever i goda relationer med varandra, finns både beröm och kritik med, men inte samtidigt.
På första söndagen i advent läser vi ur Lukasevangeliet 4:16-23 om hur Jesus i Nasarets synagoga läser ur Jesajas bok: "Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren..." (Jesaja 61:1-2). Där avslutar Jesus läsningen mitt i en mening och utelämnar fortsättningen: "en hämndens dag från vår Gud."

Guds lag och evangeliet är två självklara grundpelare i den kristna tron. Guds lag är främst budorden, men också den utveckling av lagen som Jesus ger oss i bergspredikan. Evangeliet är erbjudandet att vi får vara Guds barn av nåd och att Gud har visat sin kärlek till oss genom att Jesus dog och uppstod för vår skull.

Lagen måste ha sin tid och evangeliet sin. I den kyrkans historia har kyrkoåret utvecklats, där advent och påskfastan får vara de tider där vi tänker mer på Guds lag än annars. Under festerna jul och påsk tänker vi mer på evangeliet.

Joakim Hagerius skriver i Dagen att budskapet om ett nådens år är lika radikalt då som nu. Det är helt riktigt. Evangeliet är lika radikalt då som nu, men under en förutsättning: att vi först har tagit Guds lag på allvar.

Därför är det en god idé att göra advent till en lagens tid. Vi får anstränga oss extra för att följa Guds vilja, att leva radikalt och generöst. Den som aldrig har gått till bikt kan göra det. Man går till bikt med tunga steg, men med desto lättare steg därifrån. Tunga steg och lätta steg. Fast och fest. Lag och evangelium. Det är Guds sätt att verka i världen. Allt har sin tid.

Inte ett perfekt liv, men ett liv värt att leva

En sak som vi måste försona oss med är att våra liv aldrig kan bli helt perfekta. Det finns alltid något i livet som skulle kunna fungera bättre. Det rör sig om olika saker för olika människor, men några vanliga exempel på sådant som kan trycka människor är: äktenskap som inte fungerar som man skulle vilja, relationer mellan barn och föräldrar som skulle kunna vara bättre, relationer mellan syskon, att vara ensamstående mot sin vilja, ens egen eller någon annans sjukdom, att någon anhörig har avlidit, arbeten som man sökt och som man inte fick, att man inte är nöjd med den yrkesbana man påbörjat och mycket annat.
På det här sättet liknar vi många av gestalterna i bibeln. De var verkligen inga människor med perfekta liv. Moses som hade kämpat större delen av sitt liv för att befria israeliterna ur fångenskapen, fick aldrig komma in i det heliga landet. "Herren sade till honom: 'Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit.'" (Femte Moseboken 34:4).
Vi kanske ser likheter mellan vårt eget liv och Moses. Vi ser klart vad vi skulle vilja ha, men vi fick det inte. Ibland kan vi känna avund mot andra som vi tror fick ett bättre liv. Om vi tänker så är det viktigt att vi också ser på det andra i Moses liv. Han fick på många sätt ett underbart liv. Inte minst betydde han mycket för andra människor. Vägen från kungapalatset i Egypten till det heliga landets gräns var fyllt av utmaningar, kamp och möten. Mose fick också leva nära Gud, i en ständig dialog med honom. Det var nog det som gjorde hans liv värt att leva.
Ingen av oss har nog det perfekta livet, men däremot ett liv värt att leva.

När Herren griper in genom mig eller dig

"Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada!" (Psaltaren 118:24)

Ibland känns det som en hel dag kan gå utan att något särskilt har hänt. Vi stiger upp och äter frukost som vanligt, tar oss till arbetet eller skolan om vi inte är lediga av en eller annan orsak. Vi träffar ungefär samma människor som vi brukar träffa, men växlar också några ord med någon främling. På kvällen är man hemma och ordnar en del hemarbete, om man inte är borta på någon kvällsaktivitet.

Ändå är varje dag unik. Varje gång solen går upp börjar en helt unik dag som i sig är en gåva från Gud. Den kan innehålla både glädjeämnen och sorger, men ger samtidigt unika möjligheter. I dag kanske du har möjligheten att uppmuntra en människa som behöver uppmuntran. Vem du än är kan du bära på unika möjligheter att med några enkla ord förgylla en medmänniskas vardag.

Psalmisten som skrev Psaltaren 118 har varit med om stor svårigheter. "Jag var kringränd på alla sidor." (v. 11) Något händer som gör att samma person bara några rader senare kan jubla "Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada!" (v 24). Vad som har hänt vet vi inte, men det kan ha varit en medmänniska som har gått Guds ärenden och stöttat den som var i behov av stöd.

Den dagen blev ingen förlorad dag, vare sig för den som blev hjälpt, eller för den som hjälpte.

Konsten att lyssna

"Den kloke samlar kunskap,
den vise lyssnar och lär." (Ordspråksboken 18:15)

Den kunskap som det talas om i Ordspråksboken är en sådan kunskap som man får genom att lyssna och lära. I vår tid talas det mycket om retorik, konsten att tala och övertyga. Det borde vara lika viktigt att lära sig konsten att lyssna och låta andra människor tala till punkt och att försöka förstå vad de vill säga.

I vår tid där vi kan zappa mellan tevekanalerna är vi vana att det skall gå undan. Om vi ser på ett teveprogram och inte håller med om det som programledaren säger går man strax vidare till nästa kanal och lyssnar så länge man vill. Vill man inte lyssna mer på den går man vidare.
Det är intet ideal att göra så mot sina medmänniskor - bara lyssna så länge budskapet stryker medhårs.

Konsten att lyssna handlar om att vilja lyssna och vilja förstå och på så sätt lära sig mer om andra människors sätt att tänka.

Dags att planera adventsfastan

Adventstiden närmar sig. Därför är det hög tid att påminna sig om att advent i kyrkans liv är en fastetid. I det allmänna medvetandet i Sverige har advent fått en nästan motsatt funktion: en tid när man tar ut alla julens läckerheter i förväg.

Advent är en fastetid, en tid för en enklare livsstil. Det innebär att man inför advent skall bestämma sig för att frivilligt avstå från sådant som man annars brukar använda. Det kan t.ex. röra sig om att man avstår från vissa sorters mat, sötsaker, att man avstår från att äta mellan måltiderna. Det kan också röra sig om att man bestämmer sig för att inte äta julmat förrän det verkligen är jul. En annan slags fasta är att vara restriktiv i sitt tevetittande eller användning av datorer och/eller annan elektronik. Man kan också försöka dra ner på sina inköp under advent.

Den enklare livsstilen gör att man får tid och pengar över. Tiden kan man använda för andra människor eller kanske för att läsa igenom en bok i Bibeln. Man kanske också passar på att vara generös eller att ge en gåva till ett gott ändamål.

Genom att adventsfasta påminner vi oss om att en enkel livsstil kanske egentligen är en lyckligare livsstil. Vi påminner oss också om att "Jorden är Herrens med allt den rymmmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24).

Gör en konkret plan för din adventsfasta:

Jag planerar att avstå från:


Jag planerar att:



Gud välsigne din dag!

Sju plus sju barmhärtighetsgärningar

I dag på domssöndagen repeterar vi de sju kroppsliga och de sju andliga barmhärtighetsgärningarna.

De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna (Matt 25:34-40)

1. Att ge mat åt den hungrige,
2. ge dryck åt den törstige,
3. kläda den nakne,
4. skydda den hemlöse,
5. besöka den sjuke,
6. besöka den fängslade,
7. begrava den döde. (Tobit 1:17)

De sju andliga barmhärtighetsgärningarna

1. Att ge råd åt den tveksamme (1 Thess 5:9-11),
2. undervisa den okunnige (Apg 8:35-39, Kol 3:16),
3. omvända eller tillrättavisa syndaren (Matt 18:15, Apg 2:40,41, Jak 5:19,20),
4. trösta den sorgsne (Rom 12:15, 2 Kor 1:4),
5. förlåta alla oförrätter (Matt 18:21,22),
6. tåligt uthärda besvärliga människor (1 Kor 13:5),
7. be för levande och döda och för förföljare (Jak 5:16, 2 Mack 12:46, Matt 5:44).

Det är nyttigt att tänka igenom dem då och då. Både när det gäller igenom det som är aktuellt i våra egna liv och när det gäller sådant som vi dagligen kan läsa om i tidningarna, t.ex. när det gäller de irakier som är på väg att tvångsutvisas ur Sverige. (DN)

Att vara sin egen domare

När man åker flygplan och får instruktioner om hur man skall handla om kabintrycket sjunker och masker med syrgas kommer ut från taken så sägs det ”Ta först på dig din egen mask och hjälp därefter andra.” Det här är en bra bild för kristen tro. Vi får inte glömma att den yttersta domen handlar om mig och dig här och nu.
Det handlar om jag skall döma mig själv här och nu, gå till rätta med mig själv så att jag är förberedd på allt inför den yttersta domen.
Ibland kan man tro att man har till uppgift att hjälpa andra människor till rätta, men det är inte omöjligt om man inte börjar med sig själv. Inte minst människor som har levt gifta tillsammans länge vet att det är så. Den enda man riktigt kan ändra på är sig själv.
Har ni tänkt på att en bil lämnas in till kontrollbesiktning varje år. En människa borde ju också besiktigas. Inte bara kroppen och tänderna – jo, de också – men också själen.
Jag behöver gå till räta med mig själv varje dag för att var förberedd för domen. "Ske din vilja", ber vi i Fader vår. Har Guds vilja skett i mitt liv i dag? Man kan enkelt sätt sig ned varje kväll och tänka igenom dagen. Vad blev bra? Vad blev dåligt? Så ber man Fader vår. Man kan få hjälp av att läsa igenom Guds tio bud eller dödssynderna och så pröva sig själv mot dem. Tidigare i veckan skrev jag om just detta: den dagliga kontrollbesiktningen.

Ibland behöver man gå djupare. Då kan man söka upp en präst för att få själavård eller för att gå till bikt. Det är en god regel att man går till själavård och bikt ett par gånger per år. Advent och påskfastan är förberedelsetider för de stora högtiderna jul och påsk. Passa på att genomgå en kontrollbesiktining nu under advent.

Konsten att framföra kritik

I går handlade Själaspis handlat om hur vi skall se på våra egna liv med Guds stora dom för ögonen.
En betydligt svårare fråga är hur man skall kritisera sina medmänniskor, när det är nödvändigt att framföra kritik.
Man kan göra fel på tre sätt: genom att kritisera människor för mycket, eller för litet eller på fel sätt.
Profeten Jesaja säger: ”De skall smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.” (Jesaja 2:4) Det finns en stor skillnad mellan svärd och spjut å ena sidan och plogbillar och vingårdsknivar å andra. Svärd och spjut används bara för att skada en motståndare.
Plogbillar används för att luckra upp marken så att det lättare växer och så att ogräset inte så lätt får rotfäste. Vingårdsknivar vet jag faktiskt inte vad de används till. Vet ni? Jag gissar att de antingen används för att skörda frukten, för att skära av druvklasarna eller också för att beskära vinträdet så att det växer bättre. I vilket fall som helst används det till att se till så att trädet ger mer frukt.
När man hjälper en medmänniska att se vad som är fel i hans eller hennes liv skall man agera mer som en plogbill än som ett spjut. Att hjälpa människan att växa och att se till att inte ogräset får rotfäste. Eller kanske som en vingårdskniv, att hjälpa den människan att skörda sin egen frukt som egentligen har vuxit klart, men som den människan själv inte vet att hon bär på.
Ibland kan det vara så att man gör en medmänniska riktigt illa genom att inte kritisera. Genom att tiga blir man medskyldig till det som håller på att gå riktigt snett i någons liv.
Hur framför jag då min kritik: som med ett svärd eller som med en plogbill, som med ett spjut eller som med en vingårdskniv? Det är en bra fråga att tänka på.

Att förbereda sig för domen

Och Fadern dömer ingen, utan har helt överlåtit domen åt sonen (Johannesevangeliet 5:22–30).

Är vi beredda på att Jesus en gång skall komma tillbaka till jorden för att döma levande och döda?
Ignatius av Loyola, helgonet som grundade Jesuitorden, lärde att ett sätt vi kan använda för att bli förberedda är att varje dag göra något som han kallar ”examen”. Kanske vi hellre skulle vilja kalla det samvetsrannsakan eller ”bön” eller något sådant. Det handlar om att man tar en tid i stillhet – det behöver inte vara många minuter – kanske på kvällen, och går igenom det som har hänt under dagen.
– Tack Gud för snön som föll under natten.
– Tack för mina närmaste.
– Förlåt det där som hände, där jag gjorde alldeles tokigt. Hjälp mig att göra bättre nästa gång.
Så kan det låta. Det behöver inte vara krångliga ord. Bara en enkel genomgång av dagen. Låt orden tack, hjälp och förlåt komma in när de behövs.
Vem vet? När Jesus kommer tillbaka hit till jorden någon gång i framtiden för att döma levande och döda, kanske det blir som en sådan här examen, där vi får be tack, hjälp och förlåt för allt som har hänt i våra liv. Inte dra upp alla små detaljer som redan är glömda och som inte spelar någon roll längre, men jag tror säkert att vi får gå igenom allt stort och viktigt som skulle plåga oss i det eviga livet. Det kommer nog att finnas både glädje och tårar i en sådan genomgång, men samtidigt kanske det är bra om det sker i alla fall, för jag undrar verkligen om man skall ha några hemligheter med sig i det eviga livet.
Nog är jag ändå övertygad om att man får känna sig ganska liten vid yttersta domen. En sådan tur att det inte finns någon himmelsk poängskala som avgör vem som får komma till himlen, och vem som inte får komma. I stället finns det ett löfte: "Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha ett evigt liv." (Johannesevangeliet 3:16)

----

Läs gärna vidare i Josefin Fållstens krönika i Dagen som också handlar om hur Jesu återkomst påverkar oss här och nu.

Att leva ett äkta liv och ha en äkta tro

Vad innebär det att leva ett äkta liv? Att leva ett äkta liv är att leva ett sådant liv som Gud har menat att vi skall leva. Gud har skapat oss människor så att vi är både lika och olika. Alla människor har behov av mat, dryck och kärlek. Alla människor far illa av att missbruka narkotika eller alkohol. Att vara äkta är att bejaka det som är gemensamt för alla människor.
Med Gud har också skapat människor olika. Det är just därför en familj, samhället, en kristen församling eller en organisation kan fungera. Vi kompletterar varandra genom våra olika kunskaper och erfarenheter. Vi får glädjas över att det är så och vi får försöka upptäcka vilka gåvor Gud har gett både oss och andra. Då är vi äkta.

Ibland undervärderar vi de gåvor som Gud har gett oss och blir avundsjuka mot andra människor för det som de är bra på. Ordet äkta är motsats till falsk, tillgjord eller konstlad. Motsatsen till att var äkta är att vara tillgjord och konstlad.

Man skall också sträva efter att vara äkta i sin kristna tro. Det är självklart att alla måste vara kristna på sitt eget sätt. Varje människa måste ha en egen relation till Gud och spegla sina egna erfarenheter - både glada och sorgliga - i Guds ord.
"Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro - och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld - skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras." (Första Petrusbrevet 1:7)

Du är en unik människa. Var glad över det.

Därför tror jag också att du som läser det här vet något mer om vad det innebär att leva ett äkta liv. Skriv gärna om dina tankar här nere där det är plats för kommentarer.

Kyrkan och gemenskapen där

"Gud ger de ensamma ett hem
och de fångna frihet och lycka,
men upprorsmännen får bo i öknen."
(Psaltaren 67:7)

Den här versen i Psaltaren har setts som en beskrivning av kyrkan. Ordet kyrka syftar då inte på kyrkobyggnaderna i första hand utan på kyrkan som gemenskapen av troende. Där får både ensamma och andra finna gemenskap.
I kyrkan får vi också mogna som människor. Kyrkan är en idealisk plats för detta. Där finns både gemenskap med människor och med Gud. Det finns knappast något som är så utvecklande som samarbete, när man tvingas kompromissa och gå vidare. I kyrkan finns möjligheter att frivilligt ta på sig olika uppgifter. Det ger just den erfarenheten.
I kyrkan får vi också ta del av Guds ord som på olika sätt kan gripa in i våra liv och ge oss den frihet och lycka som psaltarversen förutspår. För vissa människor kan det ske snabbt. För andra är det en lång process.
Den som väljer bort den kristna tron och gemenskapen i kyrkan är som en upprorsman som bor i öknen. Vi som har smakat Guds ord och gemenskapen i tron kan inte tänka oss ett liv utan. Pastor Ulf Ekman har en gång sagt: "Ateism är förfärligt tråkigt." Psaltaren beskriver samma sak som ett liv i öknen.

Har du kontakt med djupen inom dig?

"Ur djupen, ropar jag till dig, Herre.
Herre, hör mitt rop,
lyssna när jag bönfaller dig."
(Psaltaren 130:1-2)

Att ropa ur djupen innebär att man måste ha kontakt med djupen inom sig. Vad innebär det? Jo, att veta varför man reagerar som man gör. Om man t.ex. känner stark vrede i vissa situationer är det inte säkert att man egentligen är så arg för just det som händer när man blir arg. Vreden kan ha sin källa någon annanstans.

Om man t.ex. har förlorat en anhörig kan sorgen ibland visa sig som vrede i helt andra situationer. Om man har problem i skolan, bland vännerna, i sitt äktenskap eller på sin arbetsplats kan även det visa sig som vrede som kommer upp i helt andra situationer. Vissa människor kan också känna vrede över sitt eget åldrande, en vrede som kan dyka upp i mest skilda sammanhang.

Att visa ironi eller att vara kritisk mot andra människor är också en form av vrede som kan ha sina källor någon annanstans.

Försök få kontakt med dina djup. Är det något som oroar dig? Lägg fram det inför Gud.

"Ur djupen, ropar jag till dig, Herre.
Herre, hör mitt rop,
lyssna när jag bönfaller dig."
(Psaltaren 130:1-2)

Frigör dig från ältande

Det gäller att hålla en balans i livet på de flesta områdena. Ett av de områdena är frågan om hur mycket vi skall påverkas av det som vi har varit med om i livet och hur mycket vi skall frigöra oss från det och försöka se framåt.
Självklart är vi påverkade av det som vi har "i ryggsäcken". De erfarenheter som varje människa har samlat på sig är värdefulla. De gör människan till en unik människa.
Samtidigt finns det en risk med erfarenheter. De binder oss. Svåra erfarenheter kan göra en människa bitter och handlingsförlamad inför framtiden. Om vi ältar orättvisor får vi inte särskilt mycket uträtta och blir plågsamma för vår omgivning. Paulus hade svåra erfarenheter bakom sig, både av själv ha gjort illa mot andra och av av sjukdom och lidande. Han skriver: "jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig..." (Filipperbrevet 3:13)
Det får vara en gott råd också till oss. Vad ligger framför dig? I det här livet? I det eviga livet?

Tio Guds bud och vår frihet

Det flesta känner nog till att tio Guds bud finns och vad de innebär: regler som för det lättare för oss människor att leva.
Ibland räknars versen innan det första budet som en slags inledning till budorden: "Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret." Den versen påminner oss om att israeliterna just hade blivit ett fritt folk när det fick budorden. Den som är fri behöver regler för sitt liv. Den som är slav har inte något större handlingsutrymme och behöver därför inga regler.

Om vi inleder läsningen av budorden med påminnelsen om att vi är fria, då ger det buden en ny dimension. Vi är fria. Därför behöver vi buden. Eller är det kanske först när vi lyder buden som vi är verkligen fria.

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
4. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
5. Du skall inte dräpa.
6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
7. Du skall inte stjäla.
8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
9. Du skall inte ha begär till din nästas hus.
10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
(Andra moseboken 20:2-17; Femte moseboken 5:6-21)

Att vara en beredd förvaltare

Någon har räknat efter och kommit fram till att Jesu återkomst förutsägs 319 gånger i Nya testamentet eller i medeltal i var 25:e vers. Så är det också i kommande söndags evangelium: ”Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.” (Lukasevangeliet 12:40). "Därifrån igenkommande till att döma levande och döda", läser vi i trosbekännelsen.
Den fråga vi måste ställa oss är vad det betyder att vara beredda. Vi kan på en gång slå bort tanken om att det handlar om att intensivt vänta på Jesu återkomst. Han säger nämligen att han kommer, när vi minst anar det. Det bästa sättet att vänta på Jesus är alltså att minnas att han skall komma tillbaks, utan att för den skull ägna särskilt mycket kraft och energi på att vänta på det.
I kyrkans historia har det ofta gått fel om när man har försökt att säga att kristen tro handlar framför allt om en enda sak. Om man söker efter uttrycket ”den kristna trons centrum” på internet så hamnar man på hemsidor som talar om Jesus som person, dopet, nattvarden, klimatarbete, medlemskap i kyrkan och mycket annat. Jag tror att det är missvisande att försöka peka ut ett centrum i den kristna tron. Lilla katekesen är ett sätt att ringa in flera viktiga punkter i den kristna tron. Så fort man försöker hitta ett enda centrum i tron upptäcker man att det finns mer.
Vad betyder det då för frågan att vi skall vara beredda på Jesu återkomst? Jag tror att vi hittar svaret på frågan om hur vi är beredda om vi ser på Lukasevangeliets hela tolfte kapitel.
1. Jesus börjar med att varna oss för hyckleri. Hyckleri betyder ju att man ålägger andra att följa en viss livsstil, men att man inte bryr om sig att följa den själv. Att inte bry sig om är en helt annan sak är att inte nå ända fram. Övertygelse och uppriktighet är det bästa botemedlet mot hyckleri. Man står kvar i sin övertygelse om att Guds bud är riktiga, samtidigt som man är uppriktig om att man får kämpa för att följa dem, att det är ett livstidsprojekt, och man måste arbeta med dem. Sjätte budet är alltså inte bara en förbud mot äktenskapsbrott, utan samtidigt en uppmaning till äktenskapsvård, just för att det helt perfekta äktenskapet inte existerar, och man ständigt måste arbeta på en relation.
2. Jesus uppmanar oss också att vara frimodiga när det gäller att bekänna vår tro inför människorna. Det är också viktigt om vi vill vara beredda att möta Jesus. Att bekänna sin tro handlar inte om att jämt och ständigt tala om Jesus, men det handlar om att någon gång göra det. Det är betydligt färre än vi tror som blir irriterade över att samtalet glider in på Jesus. Att bära ett kors om halsen eller att ha en kristen tavla eller symbol på arbetet är också ett sätt att bekänna sin tro.
3. Att vara generös är också en viktig del av att vi är beredda. I Lukasevangeliets tolfte kapitel berättar Jesus liknelsen om de rike och hans lador och han uppmanar oss att skaffa ”en penningpung som inte slits ut” och inte oroa oss för mat, dryck och kläder.
4. Den uppmaningen hänger ihop med en uppmaning om att vi skall vara trygga och inte bekymra oss. Gör er inga bekymmer.
5. Avslutningsvis uppmanar Jesus oss att vara trogna och kloka förvaltare. Uppmaningen att vi skall vara trygga hänger ihop med uppmaningen att vi är förvaltare. Allt tillhör Gud. Vi finns här på jorden och har fått förtroendet att förvalta det som är Guds. Joel Halldorf skriver i Dagen att medvetenheten om att detta livet är ett provisorium "öppnar dörren till ett liv i tacksamhet. En tillvaro där jag inte betraktar allt det goda jag möter som rättigheter att ängsligt bevaka, utan som gåvor att tacksamt ta emot."

Just vetskapen om att vi är förvaltare och inte ägare till denna värld hänger ihop med att vi får vara generösa och känner trygghet. "Att vara beredd" betyder just det.

Att skilja mellan viktigt och oviktigt

En av de få saker vi är helt säkra på är att vi alla skall dö och att dagen för vår egen död kommer en dag närmare för varje dag vi lever, om vi än inte känner till det exakta datumet. Man behöver givetvis inte gå omkring och tänka på sin egen död alltför mycket. Vi människor känner naturligt en viss olust vid tanken på att vi skall dö. Däremot kan det vara bra att någon gång tänka på sin död, eller snarare på vad man skulle ha viljat uträtta när man en gång dör.
Ett intressant experiment är att man sätter sig ned och skriver sin egen dödsruna, så som man skulle vilja att den skulle se ut en gång i framtiden. Vad vill jag bli ihågkommen för när jag dör? När man tänker på det kommer man också automatiskt att bestämma vad i livet som är viktigt och vad som inte är viktigt. Det kanske är så att mycket av det som jag går och bekymrar mig för just nu hör till kategorin "inte viktigt". Det kommer varken att göra till eller från i min dödsruna i framtiden.
Den tanken hjälper mig att se saker i deras rätta perspektiv, att skilja mellan viktigt och mindre viktigt.
Missförstå mig inte. De små glädjeämnena är också viktiga. Vi måste kunna glädjas över naturen, god mat och annat som inte kommer att ha någon betydelse i våra framtida dödsrunor. Däremot kanske tanken på ens egen dödsruna hjälper oss att se att det som vi tycker är problematiskt nu, inte är så viktigt på lång sikt. Dessutom hjälper det oss att se vad som är verkligt viktigt.
I Första moseboken läser vi: "Sedan slutade Abraham sina dagar. Han dog efter ett långt liv, gammal och mätt av år, och förenades med fäderna." (25:8) Att få sluta sina dagar, gammal och mätt av år är ett vackert uttryck. Det handlar om att kunna se tillbaks på ens liv och vara nöjd med det mesta. Självfallet finns många sorger i varje människas liv.
Vi får be Gud om nåden att kunna skilja mellan viktigt och oviktigt. Då blir livet lättare att leva.

Glöm inte att Jesus var jude

Dagen rapporterar att evangelikaler i Jerusalem anklagar ultraortodoxa judar för att ha satt eld på en av deras kyrkor i Jerusalem. I går var det minnesdag för kristallnatten, den dag då nazistiska pöbelhopar satte synagogor i brand och plundrade judiska butiker 1938. Tyvärr finns det många exempel på fiendeskap mellan kristna och judar både i historien och i nutiden.
Alltför ofta har man glömt att Jesus var jude. Jesus var också farisé. Han tillhörde den fariséiska väckelserörelsen som betonade att varje jude skulle studera skrifterna och tillämpa Guds ord i sitt eget liv. "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla." (Matteusevangeliet 5:17) När bibelordet var svårt att förstå eller obegripligt samtalade man och föreslog olika tolkningar tills man hittade den som kändes tillämpbar. Ofta gick diskussionens vågor höga. Jesus var helt med på detta. Han samtalade och disskuterade gärna med de andra fariséerna. Vi läser ofta in fiendskap i samtalen även när den inte finns. När fariséerna i Johannesevangeliets åttonde kapitel kommer till Jesus med en kvinna som begått äktenskapsbrott och undrar vad de skall göra med henne, när det står i lagen att hon skall stenas, beror det givetvis på att fariséerna absolut inte ville stena henne, men ändå vara lydiga mot Guds lag. Jesus löser situationen med orden "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Jag är övertygad om att de närvarande gick hem glada, nöjda och imponerade. Jesus hade hittat en utväg.
När Jesus kristiserar fariséerna är det han kritiserar inte fariséismen i sig, utan sådant som hyckleri och andra avarter som förekommer i alla religiösa och sekulära organisationer, sådant som vi alla - jag och du - måste kämpa mot i våra egna liv och inte bara fariséerna för snart 2000 år sedan.
Men det fanns också ett par frågor där Jesus verkligen skilde sig från de flesta andra fariséerna. Han tyckte inte att det var viktigt att följa Guds lag när det gällde detaljerade bestämmelser om kulten och han släppte gärna in uppenbara syndare i gemenskapen.

Allt för ofta har det hänt att människor i olika religiösa rörelser har utmålat anhängarna till andra rörelser som fiender: judar, katoliker, pingstvänner, livetsordare, svenskkyrkliga o.s.v. Visst är det så att både tro, traditioner och riter skiljer sig åt mellan olika rörelser. Samtidigt är det mer som förenar än som skiljer. Ibland kan man i en rörelse som står långt från ens egen tradition hitta människor, vars tro och erfarenhet är mycket lik ens egen. Det är stimulerande för tron.

När man slutar att utmåla andra rörelser som fiender, utan i stället börjar lära känna någon av deras anhängar och tar del av deras erfarenheter händer något. Det handlar inte om att man skall kompromissa bort det man verkligen tror på. Det handlar om att man tillsammans går till källorna och på så sätt kommer närmare sanningen. Samtidigt bygger man tillsammans fred och förståelse inför framtiden.

Det svåra ordet kärlek

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)

Ingen av Andens nio frukter är särskilt lätt att definiera. Det gäller inte minst för "kärlek". Ordet "kärlek" används om så vitt skilda företeelser som nära relationer och förtroende mellan familjemedlemmar, livslång kärlek i nöd och lust mellan man och hustru där sexualiteten ingår som en beståndsdel, den andliga kärleken till Gud och mycket annat. Ibland kan det till och med kännas svårt att använda ordet kärlek, eftersom ordet används på så många olika sätt.

Men det ligger i kärlekens natur att ordet måste användas på olika sätt. Man kan inte ha en lika nära relation till alla människor. Kärlek handlar ofta om att se på ett särskilt sätt på någon i mängden. Det går inte att älska alla lika mycket, då blir det inte mycket kärlek till någon. Det måste också finnas olika slags kärlek. Bibelns ideal för ett äktenskap är tydligt: "Du skall inte begå äktenskapbrott". När det gäller vänskap gäller också att man inte kan ha för många nära vänner. Man kan vara förtrolig med ett fåtal: "En vän visar alltid kärlek, en broder är till för att hjälpa i nöden." (Ordspråksboken 17:17)

Ändå vill Jesus utsträcka kärleken till att omfatta fler än man, hustru, familj och de närmaste vännerna. Han säger: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek." (Johannesevangeliet 13:35).

Jesus påminner oss om att Gud först har älskat oss. Som en god förälder älskar sina barn i både nöd och lust så älskar Gud oss och värderar våra liv högt. Den trygghet som det ger oss kan inspirera oss att försöka älska våra medmänniskor. I det här fallet betyder ordet älska vare sig kroppslig och erotisk kärlek och inte ens vänskap. Det betyder helt enkelt gott uppförande: att vara positiv och konstruktiv, att tolka allt till det bästa, att tala väl om andra. Inte heller i det här fallet talar egentligen Jesus om att vi måste älska alla. Han talar inte om några universella världsomspännande etiska principer, utan om den inbördes kärleken bland hans lärjungar, bland de kristna.

Jesus ger oss alltså ett praktiskt genomförbart uppdrag: gott uppförande och omsorg om de människor som finns i vår närhet.

Vi är förebilder, vare sig vi vill det eller inte

I bibeln kallas de kristna ibland för "de heliga": "Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda." (Apostlagärningarna 9:32)
I trosbekännelsen säger vi för övrigt att vi tror på "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund".

Det kan kännas obekvämt att tillhöra en religion där anhängarna kallas "heliga". Obekvämt känns det för att vi inte på något sätt vill göra anspråk på att vara heliga i betydelsen felfria. Vi är ju mycket väl medvetna om våra dåliga sidor, om vår strävan att nå upp till idealen och om hur ofta denna strävan misslyckas. Men om vi läser vidare i trosbekännelsen märker vi att tron på "syndernas förllåtelse" kommer direkt efter tron på "de heligas samfund". Att vara helig innebär alltså inte att vi tror oss att vara felfria eller färdiga med oss själva. Snarare är det så att det finns en särskild helighet i "syndernas förlåtelse", i den process som innebär att vi lever under Guds lag, ibland lyckas hålla den, ibland misslyckas, men ändå är Guds älskade barn och lever under hans välsignelse.

I den augsburgska bekännelsen som förenar de lutherska kyrkorna läser vi:
"Man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse."
Om vi känner oss obekväma när de kristna i bibeln kallar oss "de heliga" kanske vi känner oss än mer obekväma när vi tänker på att det inte bara är de personer som kallas helgon som är förebilder för andra. Alla människor är - vare sig de vill det eller inte - förebilder för människor i vår omgivning. Vi kan vara goda eller dåliga förebilder. Om vi nickar instämmande när en människa förtalas i sin frånvaro stöder vi genom vårt beteende förtalet och blir medskydliga. Om vi i stälet säger emot och försvarar den som förtalas är vi goda förebilder. Våra handlingar påverkar vår omgivning genom att vi är med och skapar den kultur som råder på våra arbetsplatser, i skolan, i församlingen och bland vännerna.

Varje människa kan påverka sin omgivning genom små handlingar som i det långa loppet kan få en stor betydelse.

Som Guds barn får vi vara trygga inför döden

Sedan tidig medeltid firas alla själars dag efter alla helgons dag, som en dag för alla dödas minne.
Som kristna tror vi - med trosbekännelsens ord - på "syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv". Vi tror alltså på ett individuellt evigt liv efter döden: att jag lever vidare just som jag och att du lever vidare just som du. Denna vår tro är något unikt i det sekulariserade Sverige. När man frågar en sekulariserad svensk vad de tror händer efter döden får man en mängd olika svar. En del tror inte på någon fortsättning alls. Andra säger sig tro på själavandring enligt österländsk modell. Åter andra har den kristna tron på "syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv". Denna tro skiljer sig på många sätt från andra sätt att tro. Inte bara på ett teoretiskt plan, utan på ett praktiskt. Vi som är Guds barn behöver inte känna någon fruktan inför döden. Vi behöver inte ängsligt gardera oss för alla eventualiteter och ängsligt fästa tilltro till varje larmrapport som påstår att nya upptäckter visar att något som tidigare har ansetts vara ofarligt numera är mycket skadligt, ända tills en ny larmrapport påstår motsatsen.
Självfallet skall vi inte strunta i vår hälsa. Vi skall vårda den kropp som Gud har gett oss, men det är inte samma sak som att ängsligt följa tidsandans skräck för allt som skulle kunna vara skadligt, en skräck som har sina rötter i bristen på tro på det eviga livet.
Den onödiga oron och önskan att gardera sig mot alla eventualiteteter skapar oro och ängslan och kan också sänka livskvaliteten i livet här på jorden.
Som kristna har vi ett privilegium. Vi är Guds barn. Vi får vara tacksamma över den kropp Gud har gett oss och över vår tid på jorden, men vi skall också minnas att detta inte är allt vi har att vänta oss.
"Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Stå därför fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans." (Filipperbrevet 3:20-4:1)

Flit och vila

"Lat hand gör fattig man,
flitig hand gör rik."
(Ordspråksboken 10:4).

Ordspråk är alltid en förenkling av verkligheten. Alla vet att det finns flitiga människor som har oturen att födas i ett fattigt land och som därför inte har chansen att bli rika med västerländksa mått mätt. Det finns också lata människor som har ärvt sin förmögenhet eller vunnit den.

Ändå har ordspråket något att säga oss. Det vittnar om en positiv grundsyn på arbetet. Genom att vi arbetar utvecklas vi själva. Vi blir andligen rika genom att vi träffar andra människor och tillsammans löser problem. Genom vårt arbete bidrar vi också till välståndet i världen. Hundratals eller tusentals människor som vi inte känner är med och delar frukterna av vårt arbete samtidigt som vi inte skulle klara oss utan deras arbete. Världen blir rikare.
Det är viktigt att påminna sig om det ibland för att se arbetet i ett riktigt perspektiv. Ett arbete är alltså inte ett nödvändigt ont för att man skall tjäna pengar för sig själv och sin familj. Genom sitt arbete är man Guds medarbetare och fortsätter hans verk med att skapa världen. När Gud skapade världen stannade han flera gånger till och konstaterade att det han hade gjort var gott. Så bör vi också göra: stanna till och meditera över vad vårt arbete betyder och kommer att betyda för andra människor.
Enligt bibelns skapelseberättelse fullborade Gud skapelsen den sjunde dagen genom att vila. Samma sak vill Gud att vi gör. Tredje budet lyder: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig."
Vilan ger balans i livet. Kristen tro står ofta för den gyllene medelvägen. Varken för överdriven lättja eller för överaktivitet. Den som är van att alltid vara aktiv måste anstränga sig för att skapa vila, alltså för att aktivt se till att det finns tid för återhämtning och för att även Gud får plats på vilodagen.

Ingen kan göra någon till ett helgon, utom en själv

I morgon är det alla helgons dag. Sedan 700- eller 800-talet firas alla helgons dag till minne av mindre betydande helgon, som inte fått en egen dag i almanackan.
För några veckor sedan skrev jag om helgon är i Själaspis med anledning av att den australiensiska nunnan Mary MacKillop helgonförlarades av påven. Eftersom jag fick flera frågor om helgon väljer jag att skriva om helgon en gång till. Jag vill också passa på att säga att alla ni som läser Själaspis är välkomna att kommentera det jag skriver här nere på sidan under rubriken kommentarer. Nu skickas de flesta kommentarer till mig personligen eller till min Facebook-sida. Det kan vara bättre att kommentarerna skivs direkt på den här sidan så att alla kan läsa dem.

I den Augsburgska bekännelsen - som är de lutherska kyrkornas grundval vid sidan av bibeln - beskrivs helgonen på följande sätt. "Man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse."
Helgonen kännetecknas alltså av att de har haft en ovanligt stark tro, levt nära Gud, och att de har gjort goda gärningar. På så sätt har de kommit att bli förebilder för oss andra.
Hur blir då en sådan person ett helgon? Människor i personens omgivning börjar att anse att han eller hon är en förebild och kanske ansluter sig till kretsen kring denne. Efter det att personen har avlidit fortsätter människor att behandla honom eller henne som en förebild. Många börjar helt enkelt att kalla personen ett helgon. I de katolska och ortodoxa kyrkorna förekommer officiella helgonförklaringar där kyrkan officiellt fastställer vilka som erkänns som helgon. Det är vikigt att komma ihåg att kyrkan "erkänner" helgon. Kyrkan gör inte någon till helgon. Det är personen själv som genom sin tro och sina goda gärningar gör så att andra kristna börjar erkänna denne som ett helgon.
I Nya testamentet kallas ibland alla kristna på en ort "de heliga": "Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda." (Apostlagärningarna 9:32). I trosbekännelsen bekänner vi ju också att vi tror på "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund". Det påminner oss just om att uppdraget att ha en starkt tro och göra goda gärningar inte bara är en uppgift för helgonen utan för alla kristna. Ibland kan det kännas som ett mål som är svårt att leva upp till. Just därför behöver vi goda förebilder: helgon!

På söndag firas inte alla helgons dag, utan alla själars dag till minnet av alla döda. Finns det då något samband mellan de båda helgdagarna. Ett samband är att många helgon har sett döden som en hemkomst. I Dagen skriver Eva Cronsioe: "För Paulus blir mullen inte en slutstation, utan det märkvärdiga element där den stora förvandlingen äger rum: Jesus död och uppståndelse, som ju är själva hans ärende." Även inför min egen död får ett helgon som Paulus vara en förebild. En förebild när det gäller att tro på Guds löften om "de dödas uppståndelse och ett evigt."

Är du brobyggare eller murbyggare?

Är du en brobyggare eller en murbyggare? Det är en fråga som var och en borde ställa sig själv. I tidningen Dagen läser vi: "Det finns människor som hellre bygger broar än murar. I stadsdelen Rosengård i Malmö har sju unga kristna grundat en husförsamling." Men det finns också gott om murbyggare. Inte minst bland de kristna bloggarna finns det en hel del personer som hårt fördömer andra kristna.

I Jonas bok i bibeln kan vi läsa om en murbyggare som blev en brobyggare. Jona? Är det verkligen en bok att ta på allvar. Kan man verkligen tro berättelsen om den stora fisken som slukar Jona och spyr upp honom på land igen? Mitt råd är: gör som ni vill. Tro det eller inte. Berättelsens kärna ligger inte i episoden med fisken. Kärnan i Jonas bok är en helt annan. Kärnan i berättelsen finns redan i de första verserna: "Herrens ord kom till Jona. Amittajs son: 'Bege dig till Nineve, den stora staden, coh håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där'." (Jona 1:1-2) Det kanske inte var konstigt att Jona valde att fly till Tarshish, i stället för att lyda Herrens råd. Nineve var Assyriens huvudstad, alltså israeliternas ärkefiende som de fruktade mest av alla. Att Jona fick uppdraget att predika i Nineve är jämförbart med att jag eller du skulle få uppdraget att predika för al-Qaida. Inte någon lätt uppgift.
Jona valde att fly. I själva verket tror jag att det var ett klokt val. För att bygga broar behöver man tid att förbereda sig. Jag är övertygad om att Jona fick tänka igenom ett och annat under sin flykt. "Den dagliga omvändelsen" innebär ju att man hela tiden måste vara beredd att ändra kurs i livet, göra små eller stora kursjusteringar, när man märker att man är på väg att komma fel. Jona tog sig säkert tid till det. När man får ett uppdrag från Gud skall man inte rusa iväg på en gång och vara övertygad om att man själv har hela sanningen och att den man är sänd till har helt fel i allt. Genom att bearbeta sitt eget liv och ändra kurs blev Jona rustad med de erfarenheter han behövde för att nå fram till människorna i Nineve. Senare i Jonas bok läser vi att människorna lyssnade på vad Jona sade. Jag är övertygad om att Jona även hade lyssnad på innevånarna i Nineve. Gud hade ju aldrig sagt att allt i Nineve var ont. Han hade inte heller sagt att innevånarna var så onda att han helt hade gett upp hoppet. Det fanns ett hopp. Jona var utsedd att bygga broar. Broar bygger man oftast genom att lyssna på varandra.
Var har du uppgift att bygga broar? I det dubbla kärleksbudet står det: "Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:39). Ens nästa är ens granne. Där kan man börja.

Självbehärskning och ätande

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)
Självbehärskning är förmågan att tänka efter en extra gång innan man handlar. Spontanitet som är motsatsen till självbehärskning kan i och för sig vara något gott.
Den som är spontan kan muntra upp sin omgivning. De flesta blir glada över när någon okänd människa spontant tilltalar en på stan. Ofta är det spontana människor som kommer på nya sätt att lösa problem.
I andra fall är spontanitet inte lika nyttigt, t.ex. när man utsätts för frestelser av sådant som är beroendeframkallande. Rökning, narkotika, alkohol, mat, spel och mycket annat kan binda oss människor. Några av de uppräknade företeelserna bör man helt och hållet avstå ifrån. Mat kan man inte avstå ifrån, men det bör brukas med förstånd eftersom vi i vår tid och vårt land kämpar mot överkonsumtion av mat, snarare än mot svält. Där kommer självbehärskningen in. "Som en stad med nedrivna murar är en man utan självbehärskning."(Ordspråksboken 25:28).

Kristen tro har några goda råd att lämna när det gäller ätandet. Vi får framför allt bejaka att mat är en god gåva som Gud har gett oss människor. Samtidigt får vi akta oss för att hämta tröst i ätandet när livet är tungt. "Jag är det levande brödet," säger Jesus. (Johannesevangeliet 6:52) Det är till Jesus vi skall vända oss när för att hämta tröst och visdom när livet är tungt, inte till maten.
"Vårt dagliga bröd giv oss idag," ber vi i Fader vår, inte "mitt dagliga bröd". Det påminner oss om att gemenskap hör till ätandet. Om möjligt bör vi äta tillsammans med andra, ta tid på oss att samtala under måltiden. Det är något helt annat än att snabbt kasta i sig mat vid kylskåpet.
Även den som lever ensam kan också låta måltiderna bli en stund av avkoppling och vila. Det finns också föreningar och andra gemenskaper där man äter tillsammans.

Vilka är dina svaga sidor i livet? Hur kan du träna självbehärskning på de områdena? Gör en plan för det, var sig det gäller ätande eller något annat. En dålig plan är bättre än ingen plan alls, stod det i en nybörjarbok för schack som jag hade som barn. Det är en regel som även gäller självbehärskningen.

"Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. (Andra Petrusbrevet 1:6)

Den kristna tron visar sig i våra kyrkobyggnader

"Mitt hus skall vara ett bönens hus." (Luk 19:46).

Kyrkobyggnader är viktiga för många människor, men på olika sätt. Många som inte är bekännande kristna ser kyrkobyggnaden som ett kulturhistoriskt minnesmärke från gångna tider.
Bland många kristna värderas kyrkobyggnaden för att den är så väl ”inbedd”. En plats där många före mig har bett, inbjuder på ett särskilt sätt till bön och stillhet.
Minnen från gudstjänster, dop, bikttillfällen, vigslar, konfirmationer och begravningar gör att man känner en särskilt vördnad för kyrkobyggnaden, eftersom man förknippar den med stora högtidsstunder.
Fler och fler besöker de kyrkor som står öppna på dagtid. Vi behöver kyrkorna som oaser i en orolig värld, platser för vila och andakt.
Att kyrkan i första hand är ett bönens hus står inte i motsats till att det också är ett kulturhistoriskt minnesmärke. Ta vara på tillfället att låta dig guidas i någon eller några kyrkor i din närhet. Bilderna som finns där brukar ofta bära ett rikt budskap om kristen tro. Om vi lär oss mer om människorna som byggde kyrkan eller som har bidragit till den genom att tillverka eller skänka olika föremål ser vi också att kristen tro har förmått människor till stora insatser i olika tider.

En del människor kanske invänder att kyrkobyggnader och deras tillbehör är ointressanta och att kyrkan skall syssla med det andliga och att dess lokal inte betyder särskilt mycket. I bibeln hittar vi en annan uppfattning. I Andra Moseboks 26:e och 27:e kapitel hittar vi noggranna instruktioner om hur bl.a. tälthelgedomen och altaret skall byggas. I 28:e kapitlet handlar det om textilierna i prästdräkten. De kapitlen är en hyllning till de människor som med sin hantverksskicklighet tillverkar det som våra kyrkor behöver. Arkitektur, konst och textilier suddar ut gränsen mellan det andliga och det världsliga.

Josefin Fållsten skriver i en betraktelse i Dagen: Vi får tillsammans med Salomo konstatera att våra byggen inte någonsin kan rymma Gud. Men vi kan också tillsammans med Salomo be: "Vänd dig ändå hit och låt din blick natt och dag vila på detta hus."

I gemenskapen med andra finner vi Gud och oss själva

Kanske det mest utvecklande som finns för en människa är att umgås tillsammans med människor som har andra erfarenheter och ibland andra synpunkter än en själv. Ordspråksboken sammanfattar den erfarenheten mycket slagkraftigt: "Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa." (27:17) Det är utvecklande att samarbeta med andra och att få bryta sina egna uppfattningar mot andras.
Det kanske är därför det är en så stor utmaning att trosbekännelsen så envist håller fast vid att vi tror "på en helig, allmännelig kyrka". Kanske det känns märkligt att ordet en finns där fast vi vet att Kristi kyrka är splittrad på tusentals samfund världen över. Ordet en är ändå viktigt. Det visar att kyrkans av sin natur är en. När kyrkan av olika orsaker splittras, så finns där självläkande krafter som för henne samman igen.
En människa går genom sitt liv genom olika utvecklingskriser: sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden. Kriserna kan vara plågsamma, men de är ändå nödvändiga. Man är tvungen att ta ställning till hur man skall leva sitt liv när förutsättningarna förändras. Det är plågsamt, men för oss fram till viktiga beslut och till att vi försonas med den förändrade situationen.
På samma sätt har kyrkan gått igenom sina kriser: fornkyrkans beslut att släppa in oomskurna hedningar som ville låta döpa sig, klosterrörelsen, det fransiskanska fattigdomsidealet och dess utmaning, reformationen, pietismen, frikyrkligheten, pingströrelsen och trosrörelsen. Alla dessa rörelser har dragit fram sådant som har glömts bort av kyrkan. De har varit en stor utmaning för de etablerade kyrkorna och har lett till att kyrkor och församlingar har splittrats. Alla rörelser har haft sina barnsjukdomar och överdrifter. Med tiden har gamla och nya rörelser och samfund kunnat växa ihop till en kyrka. Kanske det inte har blivit en kyrka organisatoriskt sett, men däremot finns det en andlig gemenskap mellan kristna i olika samfund, där "järn ger skärpa åt järn, människa åt människa".
Tecken i vår tid är att tidningen Dagen som firar 65 årsjublieum började som en tidning för Pingströrelsen och nu spelar en roll för hela kristenheten. Se en artikel av Daniel Grahn. I samma tidning skriver Runar Eldebo att de särskiljande faktorerna mellan olika samfund inte längre är viktiga och att man i stället söker en gemensam identitet.

Paulus skriver i Efesierbrevet: "Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupen och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än att kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er." (3:17-19)

Det är först i gemenskapen med andra som vi finner oss själva.