Vårt åldrande och vår rikedom inför Gud

"Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala - de är för få -
då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud, som gav den."
(Predikaren 12:3-7)

Predikaren beskriver hur en människa - kanske han själv - åldras. Med poetiska omskrivningar beskrivs det hur kroppen förändras när åren går.
Åldrandet är någonting vi får leva med från vår födelse, men det brukar var i medelåldern som vi blir allt mer medvetna om att kroppen förändras och att livet är ändligt.
För vissa människor är tanken på åldrandet svår att bära. Åldrandet kanske är svårare att bära om man har byggt alltför mycket av sin stolthet på ett attraktivt yttre, på rikedom eller på det som kallas framgång i världens ögon.
När temat i kyrkan på sjuttonde söndagen efter trefaldighet är "Rik inför Gud" så får vi påminna oss om att: "Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken, förblir i Gud och Gud i honom." (Första Johannesbrevet 4:16)
Rikedomen inför Gud - att vi får vara Guds barn är en gåva som består när våra kroppar förändras.

I Dagen
skriver Joel Haldorff att "Vår identitet är mycket större".

Gud välsigne dig!

En helig Gud

"Det år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de. Och de ropade till varandra:
Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet.

Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. Jag sade:
Ve mig! Jag är förlorad,
ty jag har orena läppar
och jag bor bland ett folk med orena läppar,
och mina ögon har sett
Konungen, Herren Sebaot.
(Jesaja 6:1-5)

Ordet "helig" antyder att Gud är ogripbar. Vi kan aldrig helt och hållet förstå oss på Gud. Han är för stor för att vi skall begripa vem han är. I människorna i bibeln nalkas Gud gör de det med fruktan. När man står inför den helige ser man sin egen litenhet.

Men ordet "helig" räcker inte för att beskriva Gud. I bibeln får vi också höra talas om hur Gud kommer nära människor.
"Så säger han som är hög och upphöjd,
han som tronar i evighet
och vars namn är heligt:
Jag tronar upphöjd och helig
men finns hos den modlöse och försagde.
Jag ger de försagda mod,
ger de modlösa kraft."
(Jesaja 57:15)

Vi vet inte särskilt mycket om profeten Jesaja. Han levde på 700-talet f Kr i Jerusalem i en politiskt orolig tid. Att han fick möta Gud var en livsavgörande händelse i hans liv. Samme Gud som mötte Jesaja vill möta även mig och dig.

Gud välsigne dig!

Att inte förställa sig

Vi är vad vi äter. Det stämmer kroppsligt sett. Våra kroppar är uppbyggda av sådant som vi ätit under vår livstid. Men uttrycket stämmer också andligt sett. Våra sinnelag påverkas av det som vi lyssnar till, det vi läser, det vi ser på teve och av människor som vi samtalar med.
"Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. Ni har ju fått smaka Herrens godhet." (Första Petrusbrevet 2:1-3)
Att lägga bort de laster som Petrus nämner är inte helt enkelt. Vi människor beundrar gärna andra och avundas dem därför. Vi kanske förställer oss för att vi tror att vi då blir populära hos andra. Vi kanske avstår från att säga emot när någon annan blir förtalad, för att vi är rädda att någon då skulle tycka illa om oss. Vi lägger en falsk mask på oss och resultatet blir ondska.
Men Petrus varnar oss inte bara från att förställa oss. Han ger oss också en utväg. Längta efter den rena andliga mjölken. Petrus tar mjölk som ett exempel. Det leder tankarna till ett diande barn och till Jesus som lyfter fram ett barn som en förebild.
Vi får inte glömma att barnen är våra förebilder när det gäller att vara okonstlade, att inte lägga på sig masker i onödan. För ett barn är det viktigaste att få vara just ett barn. Vi har ett erbjudande om att vara Guds barn. Det får vi ta till oss och släppa alla andra masker.

Barnens bön även för vuxna

Det finns en aftonbön för barn som är oerhört mycket använd i Sverige:

"Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår."

Bönen används både av barn och vuxna, både i familjer som är praktiserande kristna och i familjer som har en mer svag relation till kyrkan och till kristen tro.
Ordet "barn" är i själva verket ett ord med minst två betydelser. Det kan betyda en "ung människa", men det kan också betyda "avkomling". En åttioåring kan vara barn till en hundraåring. Barnens bön är så slitstark därför att ordet barn i bönen kan tolkas just på dessa två olika sätt.
I ordets andra betydelse handlar det om att vi är "Guds barn". Vi har en sådan relation till Gud som ett barn har till en god förälder. Förtroendet rubbas inte även om livet inte alltid är så enkelt och vi ibland gör våra snedsteg. Barnet kan ibland vända sig bort från sig förälder, men förhållandet består i alla fall.
"Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus." (Galaterbrevet 3:26-27; 1917:års översättning.)
Som vuxna har vi ibland en tendens att göra tron mer komplicerad än den egentligen är. Kristen tro handlar inte om att hålla ett antal påstående för sanna. Tron handlar om att ha ett förhållande till Gud, vår himmelske Far. Därför heter det också: "Du förbliver, Fader vår."

Barn och andlig utveckling

Barn har rätt till fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling, enligt FN:s barnkonvention, artikel 27. Det är föräldrarna eller andra som är ansvariga för barnet som skall se till att barnen utvecklas.

Att fem typer av utveckling - fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social - räknas upp tillsammans är viktigt. En människa utvecklas hela tiden och de olika typerna av utveckling går hand i hand. Det är omöjligt att utvecklas andligt utan att samtidigt utvecklas på de andra sätten. Att utvecklas andligt handlar om att lära känna livet, sig själv och andra människor och att märka att Gud finns med i det som händer och att Jesu undervisning handlar om livet självt, inte om en särskild andlig sektor i livet.

Föräldrarnas uppgift är att vägleda utvecklingen. Barnet måste själv leva sitt eget liv, göra sina misstag och upptäcka det goda livet. Föräldrarna skall helt enkelt vägleda.

Den andliga vägledningen kan till exempel handla om:
* att man lär sitt barn att be, både någon färdig bön som "Gud som haver barnen kär" och att förtroendefullt kunna samtala med Gud,
* att man läser viktiga bibliska berättelser för sitt barn, eftersom de bibliska berättelserna är en viktig skatt som de har med sig i livet,
* att man tar barnens frågor på allvar och är beredd att samtala om dem även när man inte direkt kan ge något svar, (det visar sig ofta att man lär sig oerhört mycket av barnens frågor)
* att man uppmuntrar barnen att ta reda på mer och t.ex. uppmuntrar barnen att konfirmeras.

Barnet måste gå sin andliga väg själv, men man kan inte underskatta föräldrarnas inflytande, ett inflytande som till stor del består av tid och engagemang. Vårt engagemang för barnens andliga utveckling är lika viktigt som engagemanget för den fysiska utvecklingen i form av idrott och träning.

Att det fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala framgår också av det som vi brukar kalla det dubbla kärleksbudet:
"Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:37, 39).
Om vi skall älska Gud (andligt) måste vi älska vår nästa (psykiskt, moraliskt och socialt och ibland fysiskt) och oss själva, vårda och inte skämmas för vår kropp (fysiskt).

-----
En artikel i Dagen handlar om föräldrars delaktighet i utvecklandet av barnens tro.

Var hittar vi friheten?

Vi vill ibland vara självständiga, visa att vi självständigt har fattat våra beslut. Eftersom vi i vår tid har ett stort frihetsideal står självständigheten högt i kurs. Fler än en tänkare har lagt märke till att just friheten har sitt pris. Livet blir mer komplicerat om vi till varje pris skall visa hur fria vi är.

Jesus verkar ha en motsatt inställning i den här frågan. Han låter ett barn vara idealet:
"Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: 'Vem är störst i himmelriket?' Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: 'Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.' (Matteusevangeliet 18:1-4).

Varför då ett barn? Jo, ett barn är beroende av sina föräldrar eller andra vuxna för att klara sig. Ett barn imiterar vuxna. Ett barn vill hjälpa till - åtminstone om man uppmuntrar det på rätt sätt. Barnets relation till vuxna är en bild av människans relation till Gud.

En vuxen människa är beroende av Gud Om vi säger ja till Guds inflytande över oss blir livet lättare. Om vi gör uppror gör vi det svårare för oss själva. Att imitera Gud skulle kunna innebära att vi ser med glädje, kärlek och medlidande på världen.
Om vi vill hjälpa till att göra Guds vilja i världen blir världen en bättre plats att bo på.

Den största friheten ligger inte att vara fri från allt inflytande, utan i att vara ett Guds barn.

Förlorade på tre olika sätt (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Jesus berättar tre olika berättelser om sådant som gått förlorat. Det förlorade myntet rullade iväg utan att själv kunna påverka det. Det förlorade fåret sprang iväg för att gräset kanske såg grönare ut längre bort, men hamnade i ett torrt område i öknen lång borta från de andra. Den förlorade sonen gjorde verkligen uppror mot sin far. Att be om att få ut arvet av sin far i förväg är något alldeles oerhört. När sedan pengarna har tagit slut och man snöpligt måste ta sig hem igen är nesan desto större.
Det är nog inte en slump att Jesus berättar tre olika berättelser. Alla människor får någon gång vara med om att det går snett i livet.
Någon gång kan det vara som med myntet. Vi rullar iväg av oss själva. Utan egen förskyllan drabbas vi av sjukdom, strider i släkten eller med medmänniskor eller av annat ont. Utan egen förskyllan hamnar vi i en svår situation. Samtidigt kan det bli så att vi förlorar tron på Gud.
Någon gång kan det vara som med fåret. I god tro gör vi något som får svåra följder, inte minst för oss själva. Livet kan samtidigt bli så komplicerat så vi glider bort från Gud.
En annan gång kan det vara som med sonen. Vi gör medvetet uppror mot föräldrar, mot anhöriga, mot samhället, mot hela livet, mot något annat eller mot Gud. Vi trasslar till det för oss så att det verkligen behövs en kraftansträngning för att komma till besinning och upptäcka att det vi lämnade – kanske i vrede – var bättre än det vi befinner oss i nu.
De tre berättelserna fortsätter också på något olika sätt. Det förlorade myntet blir återfunnet av Gud som aktivt letar och plockar upp det. Det förlorade fåret blir också återfunnet av Gud som söker. Den förlorade sonen måste själv gå hela vägen hem, men möts av stora famnen.
Slutet i berättelserna är dock helt lika. Det blir stor glädje i himlen.
Det är också Guds budskap till oss. Det blir stor glädje i himlen om vi tackar ja till att vara Guds barn, att höra till Gud, vare sig vi har rullat bort från honom, råkat smita iväg eller aktivt lämnat Gud.