Kärlek kan betyda många olika saker (Inför Den helige Johannes döparens dag)

Kärleken räcker inte. Så enkelt är inte svaret på livets frågor. Så enkelt är inte svaret på hur vi skall leva våra liv.
Det görs ibland försök att förenkla den kristna tron och påstå att det enda viktiga i den är kärleken. Om man försöker inrätta sitt liv efter det kan det leda till katastrof. Varför?
För det första är kärlek ett otydligt ord. Det kan syfta på starka känslor, livslång trohet, sexualitet, barnuppfostran, tro på Gud, vänskap och så mycket mer. Alla de här olika begreppen är viktiga i våra liv. Därför finns det mycket att säga om dem. Vi mår bra av att få tala om det som är viktigt. Att avsluta diskussioner med att kärlek ändå är det viktigaste leder inte någonstans.
För det andra är vi människor olika. Det som jag menar är kärleksfullt, är inte säkert något som andra upplever vara kärleksfullt. I kärleken ingår lyhördhet.
För det tredje måste vi räkna med att vi människor är syndare. Vi gör inte alltid det som är gott och hållbart på lång sikt. Vi drivs av egoism och kortsiktiga känslostormar. När stormarna har blåst över kanske vi har förstört sådant i livet som kanske aldrig kan byggas upp igen.

Vi behöver Guds ledning för att handskas med kärleken. Den får vi bland annat av profeterna Jeremia och Johannes döparen:

Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. (Jeremia 22:3)
Johannes döparen: "Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt." "Driv inte in mer än vad som är fastställt." "Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold." (Luk 3: 11, 13-14)

Om profeterna kan man säga att: "Herrens hand var med honom." (Lukasevangeliet 1:66)

--------------
PS 1 Om kärleken mellan man och kvinna finns det andra bibelord. Det får bli en annan blogg om dessa.

PS 2Det kan bli en veckas paus i bloggen Själaspis. Jag åker till Taize med ungdomar från Danmark-Funbo församling och vet inte om det blir möjligt att blogga där.

Lagom levnadsstandard ger största lyckan (Inför midsommardagen)

Vetenskapliga undersökningar visar att tillräckligt med mat och dryck samt en viss minsta levnadsstandard är nödvändigt för att vi människor skall vara lyckliga. Om levnadsstandarden höjs ytterligare leder det däremot inte till någon ökad lycka utan till ökad stress.
De här intressanta uppgifterna publicerades redan 1969 av Staffan Burenstam-Linder i boken Den rastlösa välfärdsmänniskan. Redan Jesus antydde samm a sak när han sade: "Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?" (Matteusevangeliet 6:25)Som alltid när man läser bibeln är det viktigt att tänka sig in i situationen. Vilka var det Jesus talade till? Det var knappast några svältande som fick det här budskapet. Då hade nog Jesus uttryckt sig annorlunda. Det var troligen människor som inte behövde svälta, men som ändå hade en levnadsstandard långt under vad vi har i Europa i dag. Redan då varnade Jesus de rastlösa välfärdsmänniskorna att vara alltför fixerade vid föda och kläder.
Begreppet "de sju dödssynderna är väl känt". Vanligtvis brukar man räkna in följande dödssynder:
1.Högmod
2.Girighet
3.Vällust
4.Avund
5.Frosseri (inklusive dryckenskap)
6.Vrede
7.Lättja (likgiltighet)
Alla människor måste kämpa med dödssynderna. Alla människor har en del av var och en av de sju och kan vi bara hålla var och en av de sju på rätt nivå är det inte någon synd. Då kan vi i stället tala om de sju glädjeämnena eller de sju behoven. Varje människa behöver t.ex. få känna stolthet över någonting. Om det blir för mycket förvandlas stoltheten däremot till högmod, och högmodet skadar både en själv och andra eftersom det leder till strider, oförsonlighet och hat. Så kan man resonera om var och en av de sju. I rätt mängd är den ett behov och ett glädjeämne. I för stort mått ett problem.
Överdrivet behov av mat hör till frosseriet, överdrivet ingtresse för kläder till högmod eller till vällust om kläderna är en del av ett erotiskt spel.

Ingen människa har problem med alla dödssynderna. Vanligtvis brukar man hålla de flesta på plats men ha problem med en eller två. Ett bra sätt att pröva sig själv är att stryka dem i listan som man är helt säker att man inte har problem med. När en eller två finns kvar - då vet man var man skall sätta in kampen.

Och om vi vinner kampen kanske vi kan bli som himlens fåglar och som ängens liljor - som dem som Jesus ställer upp som ideal.

Förlorade på tre olika sätt (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Jesus berättar tre olika berättelser om sådant som gått förlorat. Det förlorade myntet rullade iväg utan att själv kunna påverka det. Det förlorade fåret sprang iväg för att gräset kanske såg grönare ut längre bort, men hamnade i ett torrt område i öknen lång borta från de andra. Den förlorade sonen gjorde verkligen uppror mot sin far. Att be om att få ut arvet av sin far i förväg är något alldeles oerhört. När sedan pengarna har tagit slut och man snöpligt måste ta sig hem igen är nesan desto större.
Det är nog inte en slump att Jesus berättar tre olika berättelser. Alla människor får någon gång vara med om att det går snett i livet.
Någon gång kan det vara som med myntet. Vi rullar iväg av oss själva. Utan egen förskyllan drabbas vi av sjukdom, strider i släkten eller med medmänniskor eller av annat ont. Utan egen förskyllan hamnar vi i en svår situation. Samtidigt kan det bli så att vi förlorar tron på Gud.
Någon gång kan det vara som med fåret. I god tro gör vi något som får svåra följder, inte minst för oss själva. Livet kan samtidigt bli så komplicerat så vi glider bort från Gud.
En annan gång kan det vara som med sonen. Vi gör medvetet uppror mot föräldrar, mot anhöriga, mot samhället, mot hela livet, mot något annat eller mot Gud. Vi trasslar till det för oss så att det verkligen behövs en kraftansträngning för att komma till besinning och upptäcka att det vi lämnade – kanske i vrede – var bättre än det vi befinner oss i nu.
De tre berättelserna fortsätter också på något olika sätt. Det förlorade myntet blir återfunnet av Gud som aktivt letar och plockar upp det. Det förlorade fåret blir också återfunnet av Gud som söker. Den förlorade sonen måste själv gå hela vägen hem, men möts av stora famnen.
Slutet i berättelserna är dock helt lika. Det blir stor glädje i himlen.
Det är också Guds budskap till oss. Det blir stor glädje i himlen om vi tackar ja till att vara Guds barn, att höra till Gud, vare sig vi har rullat bort från honom, råkat smita iväg eller aktivt lämnat Gud.

Den gode herden och materialismen (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Vi lever i en materialistisk tid. Aldrig någonsin har människor ägt så mycket materiella tillgångar som vi i vår tid. Jesus säger: "Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det?" (Lukasevangeliet 15:4). Skulle vi i vår tid göra på samma sätt mannen i Jesu liknelse? Eftersom fåren är levande varelser kanske svaret är ja. Om vi däremot hade tappat bort ett av hundra klädesplagg, en av hundra böcker, en av hundra platsleksaker eller en av hundra prydnadssaker kanske vi skulle tänka att tiden vi förlorar på att leta kostar mer än att köpa nytt. Eller också blir vi anhängare till andliga läror som gör det till en god gärna att kasta bort.
Är det kanske så att överkonsumtionen gör att vi riskerar att få svårare att förstå Jesu liknelse. Kan vi riktigt förstå hur Gud anstränger sig föra att hitta syndaren? Eller kanske kontrasten hjälper oss att förstå. Gud är inte någon som sliter och slänger människor, som vi gör i vår intensiva konsumtion. Gud är något annat. "På samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig" (Luk. 15:7).
Materialismen har ändå gett oss en till sak vi behöver omvända oss i från.

Rättvisa och medmänsklighet i balans

Det måste vara någon måtta på hur mycket en människa får lida av sina misstag. Att komma ifrån lidandet helt och hållet är knappast möjligt. Politiker eller andra offentliga personer som bryter mot lagen får vara beredda att hängas ut i massmedia. Var och en som slösar bort sina pengar när lönen kommer är fattig senare i månaden. Den som missbrukar alkohol blir tung i huvudet dagen efter och föröder dessutom sitt liv. Den som använder hårda ord blir inte älskad av andra. Den som tror andra om ont tror sig ha flera fiender än han egentligen har.
Det är till och med så att vi vi bland får lida på grund av våra föräldrars och mor- och farföräldrars misstag. En del kallar det det sociala arvet andra säger att Gud är "en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde" (Andra Mosebok 20:5).
Allt det här kan vi inte göra så mycket åt.
Däremot kan vi göra något åt hur vi bemöter människor som går igenom lidande på grund av sina egna eller andras misstag. Det är det berättelsen om den förlorade sonen handlar om. Ingen kan förändra de misstag den förlorade sonen gjorde. Hans bror ägde faktiskt hela egendomen. Fadern sade ju: "Allt mitt är ditt" (Lukasevangeliet 15:31). Men fadern sade också "Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen."

För övrigt tror jag att "den förlorade sonen" har funnits på riktigt. I bibeln står det faktiskt inte att det var en liknelse Jesus berättade. Det står bara i överskriften som inte hör till den egentliga bibeltexten.

Ödmjukhet är en väg bort från bekymmer (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Det finns två slags bekymmer. Å ena sidan finns det problem som vi måste ta tag i. Det skapar bekymmer, men det är naturligt att det kostar på när man måste fatta svåra beslut eller kämpa med något. Å andra sidan finns det bekymmer som vi bär på i onödan. Vi grubblar över det som redan har hänt och som vi inte kan ändra på eller också irriterar vi oss på andra människor. Vi kanske inte förstår deras sätt att tänka eller att handla.
Om vi kan slippa åtminstone en del av den andra sortens bekymmer minskar vår mängd bekymmer och vi får en bättre livskvalitet. Och det vill vi nog ha. Eller hur? Men hur?

Första Petrusbrevet uppmanar: "Klä er i ödmjukhet mot varandra" (5:5). Steg ett på vägen till minskade bekymmer är alltså ödmjukhet. Genom att försöka tolka andra människors handlingssätt till det bästa och genom att tolka det de säger till de bästa slipper vi att bli på dåligt humör eftersom vi slipper bli irriterade. "Kasta era bekymmer på honom [Herren], ty han sörjer för er" (Första Petrusbrevet 5:7).

Ensam i tron? (Tredje söndagen efter Trefaldighet)

Känner du dig ensam i tron? Är det bara några få människor i din omgivning som är bekännande kristna? Eller är det så att det bara är några få som du verkligen kan dela tron med? Man kan känna sig ensam i tron vare sig det verkigen finns få kristna i omgivningen eller om det känns som om andra kristna inte är lika intresserade att fördjupa sig i tron.
Profteten Jesaja skriver: [Så säger Herren:] Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. Tänk på Abraham, er far och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många" (Jesaja 51:1-2).
För Gud är det ine något problem om det är få som tror. Gud vill i stället uppmuntra oss som tror att så fast. Det viktiga är att vi är medvetna om att vi är huggna ur klippan. Det syftar både på att vi är skapade till Guds avbilder - av stoft från jorden - och att vi hör till kyrkan som är byggd med Petrus, klippan, som grund. En ensam eller några få kristna som stor fast vid sin tro kan - liksom Abraham - bli till stor välsignelse.
Vi skall också vara medvetna om att vi som tror inte är få. Om vi är ganska ensamma på den plats vi befinner oss eller i vår församling, skall vi vara medvetena om att det aldrig har funnits så många kristna som nu. Kyrkan växer i Asien, Afrika och Latinamerika som aldrig förr.
Du är en Guds avbild. Du hör till en helig allmännelig kyrka, de heliga samfund. Därför behöver du inte oroa dig.

Gör uppror mot kraven (Tredje söndagen i trefaldighet)

Många människor dignar under krav. Redan i skolan känner barn och ungdomar kravet på sig att ha rätt sorts märkeskläder, att vara snygga, smala, vältränade, att ha rätt sorts mobiltelefoner. Många kvinnor känner också kravet på sig att ha rätt kläder och ett vackert yttre, dessutom att göra karriär, ha välstädat hemma och att vara lagom självständiga, ha barn som lever upp till andra barns krav och så vidare. Män kan känna krav att göra karriär, ha vältränade kroppar, vara lyckade sexuellt, ta ut 50 % av föräldraledigheten, ha snygg bil och så vidare. En del människor plågas oerhört av alla krav.
Den kristna kron är en tydlig kontrast till det här. "Ty av nåd är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig" (Efesierbrevet 2:8). Det handlar givetvis om att vi genom Jesu Kristi död och uppståndelse vet att vi får barnaskap hos Gud, syndernas förlåtelse och evigt liv som gåva.
Men det betyder också något annat. "Av nåd är ni frälsta" är också en inbjudan till en alternativ livsstil. Gör upp med alla kraven! Vi behöver inte leva upp till alla krav. Visst får vi njuta av livet och unna oss en del av det goda som finns. Men vi får också säga nej. Ingen behöver "berömma sig". Högmod är osund, och plågsamt för den som är högmodig och ständigt vill tävla med andra. Sunt är att vara trygg i barnaskapet hos Gud. Ett tryggt Guds barn kan säga nej till att leva upp till andra människors orimliga krav, eller kanske snarare till de krav som vi tror att andra ställer på oss.

Trygghet i osäkerheten (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Det finns en osäkerhet i livet. Man är nästan aldrig helt säker på någonting. Så känner sig många människor. Det handlar inte om att vara helt säker. Det mesta handlar i stället om att ta beslut. Det finns argument för och emot varje alternativ. Det gäller att välja det bästa. Antingen får man själv fatta valet, eller också måste man fråga någon erfaren människa till råds. Är man kristen försöker man givetvis fatta sina beslut med den kristna tron som grund. För det mesta finns en osäkerhet med i tolkningen av bibelns råd. Andra kristna och/eller erfarna människor kan hjälpa oss att tolka bibelordet på rätt sätt.
Men finns det alltid ett rätt sätt? Nej, inte alltid. I den kristna tron - liksom i livet - finns för det mesta en kluvenhet eller en osäkerhet.
Ibland tycks det som Gud svarar på bön och gör under. Ibland verkar det som om Gud avstår från att svara, eller åtminstone vill att vi skall vänta. En annan gång lägger Gud över ansvaret på oss. Vi får klara oss själva, om än med tron att Gud finns någonstans i bakgrunden.
Att vara alltför säker på sin sak är ibland skadligt. Vi kan t.ex. aldrig förklara vem Gud är helt och hållet. Vi kan inte ha Gud i en ask.

I Lukasevangeliet 15:8-10 berättar Jesus om en kvinna som har tio mynt, och som tappar bort ett. Hon söker tills hon hittar det och när hon har hittat det är hon så glad så hon berättar det för grannkvinnorna och väninnorna.
Jag tror att vi många gånger är som det borttappade myntet. Vi är villrådiga. Vi har gått fel. Vi har försökt gå rätt. Vi är inte helt säkra på någonting.

Om vi känner det så är det en bra början. Om vi vet att det är helt normalt att inte vara så säker på saker och ting., kan vi finna en trygghet i den spänningen. Om vi vet att det är normalt att ibland känna kluvenhet, kan vi vila i det. Vi kan be om Guds hjälp. Samtidigt måste vi anstränga oss själva för att göra det bästa av situationen, för vi vet inte om Gud tänker göra ett under den här gången eller om han överlämnar ansvaret till oss. Beslutet vad vi skall göra ligger alltid hos oss.

Samtidigt kan vi vila trygga i förvissningen om att Gud - liksom kvinnan i berättelsen - söker oss. Var och en.

Gud kallar oss när vi är omskakade av våra misstag

Vishet och klokhet är något annat än utbildning och och världslig framgång.
Vishet och klokhet handlar om att kunna hantera livet. Tankar om levnadsvisdom finns samlade bland annat i bibelböckerna Predikaren, Salomos vishet och Jesus Syraks vishet. De är väl värda att läsa.
Ändå skriver Paulus i Första Korinthierbrevet 1:26: "Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening..."
Vi skall inte tro att Paulus föraktar vishet och klokhet. Men han föraktar inte heller människor som inte är visa och kloka. Paulus hade själv gjort sina misstag i livet. Därför hade han en särskild känsla för dem som gjort misstag. Han såg att just när en människa gjort sina misstag, just då är Gud benägen att kalla. Just då ingriper ofta Gud i en människas liv.

När vi är misstänksamma i onödan (Andra söndagen efter trefaldighet)

Ibland är vi rädda och misstänksamma mot människor i onödan. I Markusevangeliets berättelse om hur Jesus kallar tullindrivaren Levi får vi berättat om hur de skriftlärda bland fariséerna frågar lärjungarna: "Äter han med tullindrivare och syndare?" (Markusevangeliet 2:16). Jag har upptäckt att jag själv lätt tror att de skriftlärda bland fariséerna var kritiska till att Jesus umgicks med tullindrivare och syndare. Det kan säkert vara så att vissa skriftlärda var kritiska eller frågande till detta, men det är inte alls säkert att de skriftlärda som det berättas om i just den här berättelsen var det minsta kritiska. Det kan helt enkelt ha varit så att de var nyfikna varför Jesus umgick med just de här människorna. De kanske var positivt nyfikna och ville att Jesus skulle berätta varför han gjorde det, lika nyfikna som vi är när vi ser att en kristen församling har en bra verksamhet och når till människor som kyrkan annars har svårt att komma i kontakt med.

Många av oss är uppfostrade att alltid tänka kritiskt om fariséer och skriftlärda. Därför finns alltid risken att vi misstolkar uttalanden av fariséer som ärligt vill veta hur Jesus tänker.
Det kan påminna oss om att det alltid finns en risk att vi är fördomsfulla inte bara mot fariséer utan också mot grupper av människor i vår tid. Ibland är vi rädda och misstänksamma mot människor i onödan. Frågor vi hör är ofta helt ärliga och inte fyllda av den kritik som vi tror finns i dem.

Liknelsen om festen - lektion i vänskap (Andra söndagen efter trefaldighet)

Hur får man vänner? Det är en av de viktigaste frågorna i livet. Det verkar som om en del människor har lätt att få vänner och andra har svårt.
En av Jesu liknelser handlar faktiskt om konsten att få vänner. Vi är vana att tolka liknelsen om festen (Lukasevangeliet 14:15-25) som att den handlar om Gud som kallar människor till sitt rike - kallar dem att bli kristna - och det är helt riktigt. Liknelsen handlar om det, men en liknelse kan för det mesta tolkas i flera olika plan. Liknelsen om festen handlar både om Gud som kallar människor och om en man som gärna vill ha vänner. När han bjuder in några visar det sig att de är för upptagna. Han fortsätter då med att bjuda in andra till dess hans hus är fullt och konstaterar till slut: "Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest."
Liknelsen kan lära oss något viktigt om vänskap. Man blir inte alltid vän med dem som man först tror att man skall bli vän med. Då är det bara att fortsätta söka. Det kan helt enkelt vara att de man först ville lära känna är så upptagna att de inte har tid att lära känna just mig. De menar inget illa med det, men de har nog med vänner. Då kan det bli så att de som man från början absolut inte trodde att man skulle bli vän med, blir de riktiga vännerna. Mannen i berättelsen hade absolut inte tänkt sig att det var "alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta" som skulle bli hans vänner, men så blev det och inte nog med det. När han väl hade bjudit in dem fanns det plats för andra också. Berättelsen vill lära oss: fortsätt sök så finner du vänner.

Liknelsen om festen är alltså en bra lektion i vänskap. En annan gång kan vi läsa den för att lära oss om hur Gud kallar människor till sitt rike, för den handlar också om det.

Blir man en bättre människa av att vara kristen? (Andra söndagen efter trefaldighet)

Blir man en bättre människa av att vara kristen? Frågan ställs ibland, men har inget klart svar.
Paulus skriver i Romarbrevet 8:28-30: "Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons avbvild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder".
Paulus skriver alltså att Gud hjälper oss att nå det goda. Ansvaret överförs inte på Gud. Det finns kvar hos oss, men Gud hjälper oss. Hur hjälper då Gud i det här fallet? Främst genom den undervisning som finns i bibeln.
Tio Guds bud är en bra grund för ett gott liv. Listan på de sju dödssynderna hjälper oss att bli medvetna om när det goda som Gud har skapat håller på att förvändas i något ont. Det sinnelag som Jesus talar om i bergspredikan hjälper oss att se att godhet inte är samma sak som regeluppfyllnad, utan just ett annat sinnelag.
Budorden, listan på dödssynderna och bergspredikan har det gemensamt att de är klara och tydliga. Ändå är vi människor ibland så fast i vissa beteenden så att vi inte tar dem till oss. Om vi t.ex. umgås i kretsar där girighet, promiskuitet eller shoppingmissbruk är något man stoltserar med gör vi sådant motstånd mot Guds undervisning att vi behöver hjälp att ta den till oss.
Predikningar, andlig undervisning, andliga böcker, samtal med andra människor kan då hjälpa oss att ta Guds ord till oss. Även livskriser har en förmåga att ta hål på våra hårda skal.
Blir man en bättre människa av att vara kristen? Ja, om man tar Guds ord på allvar och använder det. Man blir inte ren av att köpa en två som ligger oanvänd i ett skåp. Man blir inte bättre av att ha en bibel som inte används.

Kallelse innebär inte högmod

Högmod är en av de sju frestelserna som vi människor har att kämpa med. "Frestelser" är kanske ett bättre ord än dödssynder som de vanligtvis brukar kallas. Dödssynder kan få oss att tro att de är ovanliga och att det är ytterst få människor som drabbas av dem. I själva verket måste alla människor kämpa med dödssynderna, men olika människor har olika dödssynder att kämpa med.

Högmodet attackerar också vårt andliga liv. Det kan attackera oss på att vi gärna vill tro att vi måste försöka utmärka oss genom att ha mer andliga upplevelser än andra, genom att tro mer, genom att vara frommare, helt enkelt genom att tävla i andlighet.
Lika farlig är det när högmodet i det andliga förvänds i sin motsats: dåligt andligt självförtroende. Om vi angrips av det tror vi att alla andra är mer fromma än vad vi själva är, har bättre kontakt med Gud, förstår bibeln bättre och så vidare.

Den gyllene medelvägen handlar om att stå tryggt där man står, vara glad över den tro man har, men alltid vilja komma närmare Gud och leva mer efter hans vilja, inte för att vi vill efterlikna andra kristna, utan för att vi längtar efter det, för att vi "hungrar och törstar efter rättfärdighet".

Dem gyllene medelvägen uttrycks bra i Femte Moseboken 7:7-8:
"Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er - ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld."

Om vi försöker överföra det på oss själva kan det låta: "Det är inte för att jag tycker att jag är bättre och märkvärdigare än andra som jag tror att Gud har kallat mig till ett uppdrag. Men jag tror att Gud älskar mig och vill befria mig ur det grepp som de sju dödssynderna och annat ont i världen försöker locka mig till."

Tre slags kallelse

Ordet kallelse är viktigt i den kristna tron. Det finns olika sorters kallelse.
Ett slags kallelse är förhållandet att Gud har skapat oss människor så olika. Eftersom han har skapat oss så olika så passar vi för olika uppgifter. Vi är skapade för att vi människor skall vara ömsesidigt beroende av varandra. Inte för att vi skall klara oss ensamma.
Ett annat slags kallelse är den kallelse som Gud kan ge oss mitt i livet. Det kan vara en inre kallelse som innebär att vi känner på oss att vi har en särskild uppgift antingen för våra närmaste medmänniskor eller för människor långt borta. Det kan också vara en yttre kallelse som innebär att andra människor säger att vi skulle passa för en viss uppgift. Om inre och yttre kallelse sammanfaller brukar det vara ett extra starkt tecken på att vi har fått en kallelse.
Ett tredje slags kallelse är en kallelse vi få av Jesus. I kommande söndags evangelium säger Jesus: "Följ med och se". (Johannesevangeliet 1:39).
På många olika sätt kan Jesus visa att han vill att vi skall vara hans lärjungar. Det har hänt mig flera gånger i livet. En sådan kallelse är sällan helt klar till sitt innehåll. Jesus ger inte något särskilt uppdrag utan visar för mig eller för dig att vi skall vara hans lärjungar. Om vi svarar ja till detta går vi in i en livslång process där vi helt enkelt får "följa med och se", vart han vill föra oss.

Att läsa berättelsen om Noa och floden i vår tid

Berättelsen om Noa och arken är en berättelse som inbjuder oss människor att tänka till om vad bibeln kan säga oss.
Om man läser berättelsen rent ytligt kan man snärja in sig i en diskussion om det som berättas har hänt eller inte. Då finns risken att man missar de verkliga djupen och de verkliga utmaningarna i berättelsen.
Några av utmaningarna:
Vi kanske reagerar över att Gud visar sin vrede i berättelsen. Vi har en tendens att släta över Guds vrede när vi läser bibeln, men det är inte ett ärligt sätt att läsa bibeln. Har Gud orsak att vara vred i vår tid? På vad?
Noa var en mycket gammal man, men ändå inte för gammal för att göra stor nytta. Hur ser det ut i vår tid?
Noas tre söner - Sem, Ham och Jafet - har fått stå som symboler för mänsklighetens olika raser. Varför har Gud skapat oss människor så att vi är olika?
Finns det liknande hot om översvämning i vår tid?
I berättelsen finns också så mycket hopp. Livet går vidare trots olika katastrofer.
Översvämningen vara de i fyrtio dagar. Fyrtio är ett viktigt tal i bibeln. I fyrtio veckor väntar ett barn på att födas till jorden. I fyrtio dagar fastade Jesus i öknen. Fyrtio är talet som betecknar förberedelse.
Läs berättelsen så hittar du säkert mycket annat tänkvärt som jag inte har hittat. Bibeltexter kan ge oss många tankar och associationer om vi ger dem tid.

Lag, ordning och andliga gåvor

"Lag och ordning" är ett uttryck som inte är ovanligt. Visst är lag och ordning viktigt. Det är något av det viktigaste som föräldrar kan lära sina barn. Det är något av det viktigaste som ungdomar kan lära sig av äldre förebilder.
"Johannes döparen sade: 'Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.'"
Johannes döparen stod för lag och ordning. Han stod säkert både för att människor skulle följa människors lagar och Guds lagar.
Jesus har något att tillägga. Lag och ordning är bra, men det mer som är viktigt i livet. När Johannes säger att Jesus skall döpa oss med helig Ande handlar det bland annat om att Jesus vill få oss att upptäcka de andliga gåvorna som Gud vill ge oss:
Tjänstegåvorna som Gud lade ned i oss när han skapade oss: tjänandets gåva, undervisningens gåva, tröstens gåva, gåvan att frikostigt dela med sig, gåvan att vara ledare och gåvan att visa barmhärtighet. (Romarbrevet 12:7-8).
Vid sidan av tjänstegåvorna finns också andens gåvor som Gud ger senare i livet: att meddela vishet, att meddela kunskap, tron, gåvan att bota, att göra under, att tala profetiskt, att skilja mellan andar (skilja mellan gott och ont), att tala tungotal, att tolka tungotal. (Första Korinthierbrevet 12:8-11).

Gud har säkert lagt ned en eller flera av dessa gåvor i dig. Din uppgift är att upptäcka dem och använda dem.

Inre och yttre

Ordet "sakrament" brukar användas för en inre verklighet som uttrycks genom yttre tecken. I livet finns många exempel på sådana tecken. Vigselringen är ett tecken på ett äktenskap - löften om trohet tills döden skiljer de två åt. (Vigseln räknas ju för övrigt som ett sakrament av vissa kristna kyrkor, men inte av alla.)
Dopet räknas däremot som ett sakrament av alla kyrkor. Dopets vatten är ett tecken på att vi är Guds barn, hör till kyrkan, får syndernas förlåtelse och det eviga livet.
Jesus säger: "Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike". Det finns två tolkningar till det som Jesus säger. Eftersom det ofta finns många bottnar i det som Jesus säger kan båda vara riktiga. Vattnet kan syfta på fostervattnet och anden på den andliga födelsen. Det skulle betyda att om vi inte både är födda till jorden och får ett andligt liv så hör vi inte till Guds rike.
En annan betydelse kan vara att det som Jesus säger syftar på dopet. Det skulle innebära att vi måste döpas med vatten men också tillägna oss det andliga livet som hör till dopet för att dopet skall ha någon verkan.
I vår tid finns massor med material om dopet att hämta på internet: doppsalmer, bilder på dopklänningar, recept på kaffebröd till dopkalaset. Det hör till den materiella sidan av dopet och det är gott och väl. Viktigt är att vi också påminner oss om den andliga sidan:
* Saliga de som hungrar och törsta efter rättfärdigheten - du är aldrig färdig som människa.
* Ni måste födas på nytt - du måste ta ett beslut att följa Jesus.
* Jag är med er alla dagar till tidens slut - han skall aldrig överge dig.

Förändring måste ta tid och vi får aldrig bli färdiga

Det tar ofta tid att förändra saker och ting i livet. I vår tid är vi vana med snabba resultat och kanske inte inställda på att vänta när vi vill uppnå något viktigt. Ändå är väntandet en viktig del av en process. Ett exempel på en sådan process är förlåtelse. Människor som blivit illa behandlade t.ex. av en familjemedlem som varit missbrukare vet att när den som varit missbrukare kommit över sitt missbruk, är det ändå inte möjligt att förlåta allt på en gång. Det behövs mycket tid. I ett sådant sammanhang är förlåtelse en process där man måste nämna vissa saker - men inte alla - som blivit fel, och långsamt bygga upp ett förtroende igen. Förlåtelse mellan goda vänner som har ett grundmurat gott förtroende för kan däremot fungera mycket snabbare.
Andra exempel på processer som måste få ta sin tid är utvecklingskriserna: sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden. Det är tider när vi tänker igenom vad som är viktigt i livet och vad som är mindre viktigt och gör omprioriteringar.

Vi tänker oss ibland att det gick snabbt när Gud räddade hebréerna genom att klyva vattnet i Sävhavet. Det stämmer inte. "Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land." (Andra Moseboken 14:21) Gud lät det ta tid. Så är det också när Gud ger oss bönesvar. Vi måste vara inställda på att det tar tid och på att vi är beredda att samarbeta. Mose sträckte ut sin hand över havet. Det var hans lilla insats, men den var säkert nödvändig.

Samma sak är det med dopet. Vi tänker oss ibland att dopet är en rit - en engångshandling - som ger oss andliga gåvor: syndernas förlåtelse, räddning från döden och djävulen och evig salighet. Om vi läser i Lilla katekesen ser vi att dopet är mer en process än en engånghandling. Gåvorna får alla de "som tror på Guds ord och löften". Det behövs daglig ånger och bättring. Vrje dag skall en ny människa framträda. Det handlar alltså om att vi aldrig får bli färdiga. Det handlar om att vi alltid skall hungra och törsta efter rättfärdighet.

Gud som en förälder i examenstider

Det är examenstider. Många ungdomar tar studenten. Andra kommer hem med betyg från skolan. Som förälder kan man glädjas med sina barns framgång. Man kan också känna djup medkänsla om ett i något avseende har misslyckats i skolan. Det förändrar inte grunden att ett barn är ett barn. En god förälder skall alltid älska och uppmuntra sitt barn. Det innebär inte att man ser mellan fingrarna med orsakerna till ett misslyckande. Det gäller att ta reda på om misslyckandet beror på slöhet eller om barnet behöver mer tid på sig, eller kanske det helt enkelt är så att en ungdom som inte alls klarar av ett visst ämne skall gå en annan väg i livet. Alla de här tankarna grundas på en kärlek till barnet.
Samma sak är det med Gud. "När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss - inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig - och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden." (Titusbrevet 3:4-5).
Det beskriver hur Gud är som den gode föräldern som tar emot sitt barn med öppna famnen, hur skolbetyget än ser ut. Det innebär inte att han har gett upp. Han vill forsätta att förnya sitt barn genom den heliga anden. Om Gud skall kunna fortsätta förnya oss krävs det att vi samarbetar. Någon har sagt att ett helgon är en syndare som inte har gett upp. Vare sig vi samarbetar eller inte gäller ändå att vi får vara Guds älskade barn, och att dopet är tecknet på att vi får vara det.

Bibelcitatet ovan läser vi i Paulus brev till Titus. Att brevet till Titus finns med i bibeln, liksom breven till Timotheos och brevet till Filemon är ett viktigt tecken. För Gud är vi människor inte en grå massa som bara för kollektiva budkap. För Gud är vi självständiga personer som Gud vill ha en individuell relation med. Därför finns också de individuella budskapen i bibeln.

Aldrig mer ensam

Det verkar som om människor i vår tid har svårare än någonsin att underordna sig auktoriteter. Vi är uppfostrade att tänka kritiskt. Det finns mycket gott i det, men det finns också en baksida. När det är sämre ordning i många svenska skolor än t.ex. i finska skolor är det ett exempel på vad vår misstro mot auktoriteter kan leda till.
Johannes döparen fick tidigt inse att hans yngre släkting Jesus skulle komma att inta en mer framstående roll än han själv. Många ville hylla Johannes som den store ledaren, men han tog ett steg tillbaks och visade på Jesus. "Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: 'Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig.'" (Johannesevangeliet 1:29-30). Var det jobbigt för Johannes att ta steget tillbaks och visa på Jesus? Kanske. Även i religionen finns det en lockelse att tävla om andlighet, om vem som är mest andlig.
I vår tid finns en tendens att mena att man kan vara "kristen på sitt eget sätt", att klara sig utan auktoriteter. Det är omöjligt. I sin tro är man beoende av andra människor - sådana som lever nu i närheten av en själv, men också av sådana som lever i andra länder och kulturer, och av sådana som levt tidigare och gått före oss i tron.
När man blir döpt blir man en Jesu lärjunge och ett Guds barn. Det betyder att man blir underordnad Jesus. Vi har fått en auktoritet. Samtidigt som vi blir underordnade, kan vi också säga att vi aldrig mer är ensamma. Vi behöver inte fatta svåra beslut ensamma. Vi får hämta råd och kraft hos Jesus Kristus. Andra kristna -bröder och systrar i tron - kan genom sina liv och sin erfarenhet vara förebilder och ge oss goda råd.

Att tro med hjärtat

"Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft." (Femte Moseboken 6:4-5).

Hur går det till när man älskar Gud av hela sitt hjärta?
Ibland har man tänkt sig att det bästa sättet att älska Gud är att vara så liktiltig till den omgivande världen som möjligt. I vår tid efterfrågar många "andliga upplevelser" för att få komma bort från den grå vardagen för en stund.
Frågan är om inte citatet från Femte Mosebok handlar om ett helt annat sätt att älska Gud. Om man älskar Gud med hela sin själ och av all sin kraft så handlar det nog snarare om att man älskar Gud i allt man gör. I vardagens sysslor, i skolarbetet, i arbetet, hemma, i föreningslivet. I allt detta kan man påminna sig om att vi är skapade till Guds avbilder med en oerhörd kärlek. I allt detta kan vi tillämpa budorden, bergspredikans etik och vara burna av en Gud som bär oss.

En del människor har skrämts av uttrycket att vi skall älska Gud av hela vårt hjärta. Om man inte har de starka religiösa känslorna som andra kristna uppvisar, då kan man lätt gripas av andliga mindervärdighetskänslor och tro att man är "mindre kristen" än andra. Då är det viktigt att veta att Gamla testamentets människor inte tänkte sig hjärtat som känslornas tillhåll. De trodde att man tänkte med hjärtat. Att älska Gud med hela sitt hjärta betyder alltså att tänka på Gud: alltså att ge Gud tid i bön och bibelläsning.

Att tro på det eviga livet.

En del människor tänker sig att kristen tro kretsar ganska mycket kring frågan om vi får komma till himlen när vi dör. Det är fel. Kristen tro kretsar mest kring frågan om hur vi kan vara Guds barn och Jesu lärjungar här i livet, alltså om frågan om hur vi samtidigt får vila i tryggheten att vi är Guds skapelse, att han har en mening med vårt liv, att vi är omslutna av hans kärlek och förlåtelse och att vi samtidigt för vår egen och för våra medmänniskors skull skall försöka leva ett riktigt liv. Det är också dessa två frågor som är centrum i Jesu undervisning.
Någon enstaka gång lyfter dock Jesus fram frågan om de dödas uppståndelse och det eviga livet i sin undervisning. Jesus sade till Marta: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" (Johannesevangeliet 11:25).
Gud vet att vi människor aldrig med vårt förstånd kan begripa vad som händer efter döden. Det var därför han lät Jesus dö och uppstå för vår skull. Det är intressant att Jesus inte frågade Marta "Förstår du detta?". Han frågade i stället "Tror du detta?". Kristen tro handlar inte om att förstå allt vad Jesus sade och gjorde. Den handlar om en relation. En god relation till en människa handlar om förtroende. Har vi förtroende på Jesus? Då tror vi också på honom.

Att lära av barnen

Jesus låter flera gånger barn framstå som förebilder för oss vuxna. "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn." (Matteusevangeliet 11:25).
Barnen kanske är förebilder genom att de är bra att leva i nuet i stället för att gruva sig över det som har varit eller planera för framtiden.
Barnen är också förebilder genom att de upptäcker små underbara saker som vi vuxna så lätt nonchalerar. Ett spindelnät. En vacker sten.
Barnen tänker inte så mycket på karriär, utseende, ekonomi och annat som vi vuxna tycker är viktigt.

Liknelser skall aldrig övertolkas. Därför skall man inte tro att barn är förebilder på alla sätt. Barndomen, ungdomen, medelåldern och ålderdomen innebär alla olika fördelar och nackdelar. Det Jesus menar är att vi skall försöka hålla kvar vid det som är bra med barndomen.