Sakramenten, en stor hemlighet

"Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan. Men dessutom skall var och en av er älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa respekt för sin man."
(Efesierbrevet 5:31-33)

Paulus jämför förhållandet mellan Kristus och kyrkan med ett äktenskap. Det finns en oerhört närhet i förhållandet. Kyrkan är en världslig institution med administration, revision och verksamhetsberättelser, men samtidigt är hon (kyrkan brukar kalls hon) Kristi brud.
Paulus talar om att detta rymmer en stor hemlighet. Ordet hemlighet är på grekiska "mysterion" och på latin "sacramentum". I kyrkan talar vi om att det finns olika sakrament, olika heliga handlingar i vilka vi som kristna tror att Gud verkar i gestalt av världsliga tecken.
Ibland brukar man påstå att protestanter tror att det finns tre (eller två) sakramenten, under det att katolikerna menar att det finns sju. Det här är i själva verket en skenbar motsättning. Vi är egentligen överens om att Jesus Kristus mycket tydligt instiftar dopet, nattvarden och bikten. Konfirmationen, de sjukas smörjelse, ämbetsvigningen och äktenskapet är inte instiftade av Jesus Kristus själv, men har sedan urminnes tider funnits i kyrkans gemenskap.

Att vi är döpta är ett jordiskt tecken på en himmelsk verklighet: Vi får vara Guds barn!

Gud välsigne dig!

Den oförklarliga längtan

”Jag känner en längtan inom mig, en slags längtan efter en mening med livet.” Jag har hört flera människor säga ungefär så. De har många gånger haft svårt att precisera vad längtan handlar om. Ofta har de skyggat för ordet ”Gud” och kanske ändå mer för Jesus och för kristen tro.
I dopets instiftelseord säger Jesus bland annat. ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Jag brukar då tänka att det kanske är just det som skapar den här längtan, det här sökandet efter meningen med livet. Jesus är med på ett osynligt sätt. Han finns där, och stöder oss när vi minst anar det, men han oroar oss också, eftersom vi längtar efter att lära känna honom mer. Låt oss bejaka vår längtan!

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
(Matteusevangeliet 28:18-20)

Gud välsigne dig!

Konsekrationskorset och påminnelsen om vårt dop

Konsekrationskors, även kallade invigninskors, målas på väggarna inför invigningen av en katolsk kyrka. De är tolv till antalet och symboliserar de tolv apostlarna som byggt vidare på den grund som Jesus Kristus har lagt för kyrkan. Ibland har biskopen målat korsen i olja vid kyrkoinvigningen. Senare har korsen fyllts i med färg.
Konsekrationskorset som först tecknas med olja och senare måste fyllas i kan vara en god bild för dopets roll i våra liv. Inför dopet tecknas vi med korsets tecken:
"Ta emot korsets tecken
på din panna
på din mun
och på ditt hjärta.
Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne,
kallar dig att vara hans lärjunge."

För att inte korset och dopets nåd skall blekna bort i våra liv kan vi påminna oss om det kors vi tecknades med när vi döptes. I vissa kyrkor finns vatten i dopfunten. Där kan man doppa sina fingrar och teckna korset på sin panna när man går in i kyrkan. Det blir en påminnelse om dopets nåd: jag är ett Guds barn, jag är en Jesu lärjunge, Jesus har förvärvat mig "ifrån alla synder, ifrån döden och Djävulens våld", som det - med ett litet ålderdomligt uttryck, står i Martin Luthers lilla katekes.
Varje dag får jag också påminna mig om min kristna tron när jag i den dagliga omvändelsen speglar mitt liv i den kristna tron och där får möta Guds helighet och nåd.

"Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen." (Galaterbrevet 6:14)

Gud välsigne dig!

Låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla hela livet

I dopgudstjänsten i Svenska kyrkan ber vi ofta en förbön där följande ord ingår:
"Låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla hela livet,
så att vi alla växer till och mognar i vår tro
och en gång får dela den himmelska glädjen hos dig."

I bönen flyttas fokus från det barn eller den vuxna människa som just har döpts till oss andra som finns i kyrkan och som är döpta. Det ger oss anledning att tänka efter vad det innebär att vi är döpta:

"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen
och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och
Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett
er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”" (Matteusvangeliet 28:18-20)

Lärjungar: Vi är Jesu lärjungar. Det betyder att vi aldrig blir fullärda. Varje dag får vi tillfälle att spegla våra liv i den kristna tron. Den "dagliga omvändelsen" innebär att vi ofta får korrigera vår kursen, precis som ett fartyg som kryssar bland öar, skär och kobbar. Vi får växa till och mogna i vår tro, som det sägs i bönen.
Gå därför ut: Att vi är döpta innebär också att vi är sända att i ord och handling vittna om vem Jesus Kristus är. Vi är sända att vara Guds medarbetare på jorden.
Och jag är med er alla dagar till tidens slut: Dopet innebär också ett löft från Jesus. Han lovar att vara med oss alla dagar. Gud finns med oss här i livet genom sin helige Ande. Jesus har gått före oss genom döden in i det eviga livet. Gud är en Gud både för levande och döda och bjuder in oss att "dela den himmelska glädjen" hos honom.
"Låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla hela livet,
så att vi alla växer till och mognar i vår tro
och en gång får dela den himmelska glädjen hos dig."

Gud välsigne dig!

Enskild andakt och gemensam gudstänst i våra kyrkor

Har du några särskilda känslor för kyrkobyggnader? De flesta människor har nog det. Alla kan nog vara överens om att kyrkobyggnaden är ett kulturhistoriskt minnesmärke från gångna tider. Om man tar sig tid att inte bara snabbt se på en kyrka utan att också litet mer noggrant studera de bilder som finns i kyrkan så vidgas perspektivet. Själva kyrkobyggnaden talar med ett tyst språk om den kristna tron. När vi har lärt oss vad bilderna betyder kan vi påminna oss om deras betydelse varje gång vi kommer in i kyrkan. Ta dig tid att besöka den kyrka där du oftast går just för att ta reda på bildernas betydelse.

Bland många kristna värderas kyrkobyggnaden för att den är så väl ”inbedd”. En plats där många före mig har bett, inbjuder på ett särskilt sätt till bön och stillhet. Jesus säger också: "Mitt hus skall vara ett bönens hus." (Lukasevangeliet 19:46).

Minnen från gudstjänster, dop, bikttillfällen, vigslar, konfirmationer och begravningar gör att man känner en särskilt vördnad för kyrkobyggnaden, eftersom man förknippar den med stora högtidsstunder. Dopfunten eller dopgraven kan påminna en om att Gud vill ha just med mig att göra. (När och var blev du döpt? Vet du det?)

Fler och fler besöker de kyrkor som står öppna på dagtid. Vi behöver kyrkorna som oaser i en orolig värld, platser för vila och andakt. Vi behöver just de "bönens hus" som Jesus talar om.

Riktigt till sin rätt kommer kyrkorna ändå först när gudstjänst firas där. Ordet "kyrka" syftar egentligen på församlingen, kyrkfolket, och det är när kyrkfolket kommer till byggnaden som en kyrka blir en riktig kyrka.

Förändring måste ta tid och vi får aldrig bli färdiga

Det tar ofta tid att förändra saker och ting i livet. I vår tid är vi vana med snabba resultat och kanske inte inställda på att vänta när vi vill uppnå något viktigt. Ändå är väntandet en viktig del av en process. Ett exempel på en sådan process är förlåtelse. Människor som blivit illa behandlade t.ex. av en familjemedlem som varit missbrukare vet att när den som varit missbrukare kommit över sitt missbruk, är det ändå inte möjligt att förlåta allt på en gång. Det behövs mycket tid. I ett sådant sammanhang är förlåtelse en process där man måste nämna vissa saker - men inte alla - som blivit fel, och långsamt bygga upp ett förtroende igen. Förlåtelse mellan goda vänner som har ett grundmurat gott förtroende för kan däremot fungera mycket snabbare.
Andra exempel på processer som måste få ta sin tid är utvecklingskriserna: sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden. Det är tider när vi tänker igenom vad som är viktigt i livet och vad som är mindre viktigt och gör omprioriteringar.

Vi tänker oss ibland att det gick snabbt när Gud räddade hebréerna genom att klyva vattnet i Sävhavet. Det stämmer inte. "Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land." (Andra Moseboken 14:21) Gud lät det ta tid. Så är det också när Gud ger oss bönesvar. Vi måste vara inställda på att det tar tid och på att vi är beredda att samarbeta. Mose sträckte ut sin hand över havet. Det var hans lilla insats, men den var säkert nödvändig.

Samma sak är det med dopet. Vi tänker oss ibland att dopet är en rit - en engångshandling - som ger oss andliga gåvor: syndernas förlåtelse, räddning från döden och djävulen och evig salighet. Om vi läser i Lilla katekesen ser vi att dopet är mer en process än en engånghandling. Gåvorna får alla de "som tror på Guds ord och löften". Det behövs daglig ånger och bättring. Vrje dag skall en ny människa framträda. Det handlar alltså om att vi aldrig får bli färdiga. Det handlar om att vi alltid skall hungra och törsta efter rättfärdighet.