söndag 29 augusti 2010

Enskild andakt och gemensam gudstänst i våra kyrkor

Har du några särskilda känslor för kyrkobyggnader? De flesta människor har nog det. Alla kan nog vara överens om att kyrkobyggnaden är ett kulturhistoriskt minnesmärke från gångna tider. Om man tar sig tid att inte bara snabbt se på en kyrka utan att också litet mer noggrant studera de bilder som finns i kyrkan så vidgas perspektivet. Själva kyrkobyggnaden talar med ett tyst språk om den kristna tron. När vi har lärt oss vad bilderna betyder kan vi påminna oss om deras betydelse varje gång vi kommer in i kyrkan. Ta dig tid att besöka den kyrka där du oftast går just för att ta reda på bildernas betydelse.

Bland många kristna värderas kyrkobyggnaden för att den är så väl ”inbedd”. En plats där många före mig har bett, inbjuder på ett särskilt sätt till bön och stillhet. Jesus säger också: "Mitt hus skall vara ett bönens hus." (Lukasevangeliet 19:46).

Minnen från gudstjänster, dop, bikttillfällen, vigslar, konfirmationer och begravningar gör att man känner en särskilt vördnad för kyrkobyggnaden, eftersom man förknippar den med stora högtidsstunder. Dopfunten eller dopgraven kan påminna en om att Gud vill ha just med mig att göra. (När och var blev du döpt? Vet du det?)

Fler och fler besöker de kyrkor som står öppna på dagtid. Vi behöver kyrkorna som oaser i en orolig värld, platser för vila och andakt. Vi behöver just de "bönens hus" som Jesus talar om.

Riktigt till sin rätt kommer kyrkorna ändå först när gudstjänst firas där. Ordet "kyrka" syftar egentligen på församlingen, kyrkfolket, och det är när kyrkfolket kommer till byggnaden som en kyrka blir en riktig kyrka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar