Konfirmation - yttre tecken och inre verklighet

"Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan." (Andra Korinthierbrevet 1:21-22).

Helgerna kring pingst är det många ungdomar som konfirmeras. Ordet "konfirmation" kommer från det latinska "confirmat" som betyder "befäster". Det är hämtat från ovantående bibelord, där också två gåvor som Gud ger oss nämns: Gud ger oss sitt sigill och han ger oss Anden.
Sigill betyder i det här fallet snarast ett tecken. Yttre tecken är viktiga för att vi skall veta att vi skall veta att vi tillhör Gud och att vi är Guds barn och Jesu lärjungar. Dopet, konfirmationen och nattvarden är just yttre tecken på att vi hör ihop med varandra och med Gud. Ett annat yttre tecken är korstecknet. Vare sig vi bär det som ett smycke eller gör ett korstecken med handen eller har ett kors på väggen eller på bilen är ett kors ett yttre tecken på vår kristna tro. Det är en förmån att få höra till Gud. Vi skall vara stolta över denna förmån och gärna visa vår tro.
Inte bara yttre tecken utan också den inre verkligheten är viktig. I bibelordet står det också att Gud har gett oss Anden. Den helige Ande är Gud själv, som i form av en kraft kallar mig och dig till tro och befäster hela kristenheten i den tron och låter oss mogna som kristna dag för dag. I denna mognadsprocess kan givetvis konfrimationstiden var en viktig del, men den avstannar inte när vi blir konfirmerade. Den fortsätter.

Gud välsigne dig!

Vuxna förebilder söks

Varje människa genomgår flera utvecklingskriser under livet. Man brukar tala om sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden. Under de här tiderna sker särskilt påtagliga förändringar med kroppen och med livssituationen. Människan gör viktiga val och ifrågasätter sådant som man tidigare tyckte var självklart.
Att de här kriserna är jobbiga vet alla som har gått igenom dem. I en artikel i Dagen kan vi läsa att antalet självmord bland tonåringar stiger. I Bibeln kan vi läsa om hur till och med Jesus genomgick sina livskriser. Som tolvåring i templet svarar han sina föäldrar: "Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?" (Lukasevangeliet 2:49). Jesus sökte intensivt efter Gud, och det ville han inte göra enbart med Josef och Maria. Jesus ville vidga sina vyer och möta andra vuxna.
Just det är ett vanligt förekommande fenomen i tonåren. En tonåring behöver nya vuxna förebilder. Föräldrarna gör i de flesta fall så gott de kan när det gäller sina tonåringar, och det är också viktigt att man har tid för varandra hemma. Men de flesta tonåringar söker ändå efter andra kontakter i samma ålder och bland vuxna. Vännerna är oerhört viktiga i tonåren. Var finns då de vuxna som tonåringen kan tala med utanför hemmet? Lärare och idrottsledare gör säkert en enorm insats, men det finns också en unik möjlighet för tonåringen att få dryfta sina livsfrågor: konfirmationsundervisningen.

Antalet konfirmander har sjunkit stadigt under de senaste årtiondena, främst på grund av konkurrens från ett stort antal andra fritidsaktiviteter. Ändå måste vi vara stolta över den unika möjlighet som kyrkorna har att ge tonåringar gott om tid att tala om livet och Gud i det stormiga skede i livet som tonåren utgör. Givetvis skyddar inte konfirmationen mot alla olyckor. Självmord bland tonåringar skulle förekomma även om alla konfirmerades, men lika säkert är det att oerhört många konfirmander finner trygghet i kyrkan, och många fortsätter som ledare för andra konfirmander.

Därför skall vi fortsätta att tala varmt om konfirmationen som en unik möjlighet att dryfta viktiga frågor under ett stormigt skede i livet.

Att bli bekräftad av andra och av Gud

Vi människor söker ofta bekräftelse. Vi vill att andra skall se oss och det vi gör och vi känner oss nöjda när vi vet att andra lägger märke till oss. Än mer nöjda blir vi om vi får positiva kommentarer, när andra tycker att vi är duktiga, kompetenta, vackra, vältränade, socialt kompetenta eller något annat som vi längtar efter att höra.
Längtan efter bekräftelse är en helt naturlig längtan. Gud har skapat oss för att leva tillsammans med andra människor och det är därför vi vill bli bekräftade.

Ibland kan längtan efter bekräftelse gå för långt. Om man inrättar hela sitt liv efter att andra skall se en och gör en massa saker som man egentligen inte vill för att få höra andras bekräftelse, då har längtan blivit osund. Den som går till överdrift kan ha haft oturen att vara svältfödd på bekräftelse sedan sin uppväxt och därför ha en omättlig hunger efter bekräftelse. Det kan också vara så att vissa människor helt enkelt har ett omättligt begär efter bekräftelse. Detta kan utvecklas till något som blir plågsamt både för den människan och för omgivningen. Högmod räknas ju till en av de sju lasterna eller dödssynderna.

Om man känner på sig att man längtar efter bekräftelse alltför mycket finns det åtminstone två saker att göra. För det första: bekräfta andra, se vad andra gör och uppmärksamma dem för det.
För det andra: lär dig att lägga märke till att Gud hela tiden bekräftar dig på olika sätt. Han skapade dig och ville ditt liv. Om du är döpt uttalades orden "Jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matteusevangeliet 28:20) när du döptes. Om du är konfirmerad bekräftade Gud att det löftet fortfarande gäller. (Konfirmation betyder just bekräftelse.) Rör i dopfunten när du går in i en kyrka så påminner du dig om det löftet.
Om du ser tillbaks på ditt liv kan du säkert också se flera händelser där Gud - ibland genom andra människor - har bekräftat det du är och gör och på så sätt visat sin kärlek till dig.