När åren går arbetar Gud

"Åren gick..." (Andra Moseboken 2:23).

Ibland kan vi människor känna olust över att åren går. Den ena dagen följer på den andra, och när vi ser tillbaks kanske vi känner en vånda över att vi inte har fått så mycket uträttat.

Citatet "åren gick..." är hämtat från berättelsen om Mose. Mose har dödat en egyptier som har dödat en av hans landsmän och flyr till Midjan där han känner sig som en främlig, men ändå arbetar som fåraherde och gifter sig med Sippora. I uttrycket "åren gick" kan vi avläsa en ökande desperation hos Mose. Han visste att hans folk plågades i slaveriet av en farao som han säkert kände eftersom han hade vuxit upp i hovet. Samtidigt är han flykting i ett främmande land, som han inte så lätt kan lämna, eftersom han har bildat familj där. Kulturchock, mittlivskris och många andra ord är användbara när vi skall beskriva Moses situation.

Samtidigt är det så att Gud arbetar med oss när åren går. Gud möter oss i vardagen, i vardagens arbete och möter med människor. Om vi lär oss att se Gud i andra människors ansikten och i vardagens händelser blir vi förändrade. Vi behöver inte söka efter andliga upplevelser för att komma närmare Gud. Det handlar snarare om att vi skall lära oss att se att Gud hela tiden arbetar med oss, även när åren går.

En del människor - men inte alla - får vara med om att Gud någon gång visar sig på ett tydligt sätt. Några verser efter att "åren gick" visar sig Gud i den brinnande busken för Mose.

Tidningen Dagen rapporterar att kristna, judar och muslimer i dag möts för att samtala Om Mose i Uppsala. Mose är en fascinerade person. Det är bra att vi talar om honom, för det finns mycket att upptäcka i hans liv och gärning.

Gud välsigne dig!

Buddhism och kristen tro behandlas olika i massmedia

Dagen rapporterar om Dalai Lamas besök i Sverige. Man skriver bland annat om hur en journalist konstaterade att Dalai Lama inte fick några kritiska frågor av journalister. Jag har samma intryck. I måndags morse intervjuades Dalai Lama på TV 4. Iklädd sina traditionella kläder fick han i lugn och ro svara på snälla frågor som en journalist ställde. När jag slog över till SVT 1 pågick en debatt. En svenskkkyrklig präst fick säga några ord om varför vi firar påsk. En annan inbjuden gäst fick tillfälle att kritisera den kristna tron att Jesu död på korset har någon betydelse.

Vi har varit med om liknande saker tidigare. Buddhismen lyfts fram som ett ideal i massmedia, medan kristen tro behandlas betydligt mer kritiskt. Hur skall vi som kristna reagera på det?

För det första behöver vi kunskap. Vi skall veta att den bild av buddhismen som lyfts fram i svenska massmedia inte alls är någon bra och heltäckande bild av buddhismen, vilket också leder till att många svenskar får en felaktig bild av buddhismen. Det är t.ex. inte så att flertalet buddhister är vegetarianer, vilket många svenskar tror. Andra svenskar tror att buddhismen är en ovanligt fredlig religion. Forskning (utförd av prof Mattias Gardell i Uppsala) visar däremot att buddhistiska länder har varit inblandade i fler krig än kristna och muslimska länder.

För det andra får vi erkänna att Dalai Lama är en fascinerande person som säkert betyder mycket för de landsflyktiga tibetanerna. Det är naturligtvis inte så att allt som har med buddhism eller andra religioner att göra är dåligt. De kristna som uttrycker sig så borde tänka på att Gud har skapat allt och därför finns drag av Guds godhet i hela skapelsen.

För det tredje behöver vi tålamod. Det är naturligtvis jobbigt när ens egen tro blir hånad i massmedia, men det är viktigt att påminna sig om att kristna har blivit utsatta från början. I fornkyrkan byggdes kyrkan på martyrernas blod.

För det fjärde behöver vi frimodighet att på ett klokt sätt visa vår tro. Dalai Lamas går gärna omkring i de kläder som traditionellt hör till hans ämbete. Som kristna kan vi också visa vår tro på olika sätt, t.ex. genom att sätta upp kristna bilder i våra hem och på vår arbetsplats om det är möjligt. Om man inte har ett eget rum på ett kontor finns det andra lösningar. Det finns t.ex. taxichaufförer och långtradarchaufförer som har en kristen bild i bilen. Allt sådant hjälper oss att visa vår tro.

För det femte behöver vi fasthet när det gäller att stå fast vid och vittna om den kristna trons grunder. "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." (Apostlagärningarna 4:20)

Gud välsigne dig!


PS(Även DN och SvD har rapporterat om Dalai Lama.)

Att inte betrakta andra som motståndare

Debatten om den nya läroplanen i religionskunskap fortsätter, bl.a. i Expressen, Dagen och Dagens Nyheter. Kristen tro skall - eftersom det är Sveriges största religion - ha en särställning i undervisningen. Samtalen ger oss också en anledning att tänka över hur vi som kristna ser på andra religioner.

När lärjungen Johannes kommer till Jesus för att beklaga sig över att någon driver ut demoner utan att vara en av lärjungarna, säger Jesus: ”Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss.” (Markusevangeliet 9:39-40) Det märkliga är att Jesus som då och då klagar över lärjungarna och menar att de inte har nog med tro, plötsligt tycks upptäcka att någon som inte hör till gruppen, har nog mycket tro för att göra under. ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” Det verkar alltså som att det räcker med att man inte är en uttalad motståndare till Jesus, för att i någon mån bli erkänd för honom.
 
Det blir än mer märkligt när Jesus vid ett annat tillfälle säger något som verkar vara raka motsatsen: ”Den som inte är med mig är mot mig.” (Matteusevangeliet 13:30) Nu verkar det som om man måste ha avgjort sig för Jesus för att inte räknas som hans motståndare.
 
För att förstå skillnaden mellan de här två utsagorna måste vi se på sammanhanget. I det första fallet hade Jesus alltså att göra med människor som inte kände Jesus mer än ytligt. I det andra fallet har vi att göra med sådana som kände Jesus mycket väl, men som ändå valde att vara hans motståndare. Fast de såg att han gjorde under valde de att säga nej till honom och anklagade honom för att driva ut demoner med demonernas furste Belseebul.
 
Jesus menar alltså en människa som inte har hört talas om Jesus eller någon som vet ytterst litet om honom på något sätt har del av sanningen och inte räknas som en Jesu motståndare. Däremot ser Jesus hårt på en människa som har förstått att Gud verkar genom Jesus, men som ändå väljer att var mot Jesus och vägra vilja följa honom. (Den här förklaringen har jag inte kommit på själv. Jag tror att jag har läst den i en bok av en av mina favoritförfattare, Wilfrid Stinissen.)
 
Därför ritar inte Jesus heller någon skarp gräns mellan olika religioner. Han bryr sig inte om att  säga vem som är utanför eller innanför skaran av lärjungar. Den romerske officeren och den kananeiska kvinnan räknades av Jesus som troende, fast dessa människor knappast trodde på Herren Jehova, himmelens och jordens skapare. Däremot var de spontant öppna och villiga att lära sig.
 
Vi kan inte dra en skarp gräns mellan vilja som är sant troende och vilka som inte är troende. I stället handlar det om en serie ringar, precis sådana som bildas när någon hoppar från högsta trampolinen på badhuset. I ringens centrum befinner sig de människor som har en levande tro på Jesus. Jag vill inte säga vilka de är. Det vet bara Gud själv, men jag är övertygad om att många av oss skulle vilja vara där. Längre bort befinner sig människor som har en tro på Gud, men som ännu inte har upptäckt Jesus, sökare och andra. Där befinner sig också människor som är troende i andra religioner. De har en del av sanningen och de får del av de välsignelser som Gud ger genom Jesus, men de saknar Jesus. Där finns också människor som inte har någon tro alls. Många av dem har en god vilja och vill vara med och bygga en god värld. Människor av god vilja kan vi gärna samarbeta med, även om de inte tror som vi.
Paulus säger så i Filipperbrevet: ”Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.” (Filipperbrevet 4:8)
 
"Den som inte är mot oss, han är för oss." Tänk om vi kunde ta till oss den attityden i alla våra kontakter med andra människor. Om vi kunde sluta betrakta andra människor som konkurrenter, rivaler och motståndare. Så länge vi inte vet att de är mot oss, skall vi utgå från att de är för oss, och tacka Gud för dem. Så gjorde Jesus. Så länge inte någon människa verkligen visade sig vara hans motståndare, utgick han från att människan var för honom.
 

Kristen tro och andra religioner

Vilken inställning skall en kristen ha till alla andra religioner? Det finns flera onyanserade svar på den frågan. Å ena sidan finns de som oövertänkt påstår att alla religioner egentligen är samma sak eller åtminstone olika vägar till samma mål. Å andra sidan finns de som intar en hatisk inställning till andra religioner. I dagarna har pastorn Terry Jones i USA som i sista stund stoppade en bränning av koranen blivit omtalad. (Se artiklar i DN, SvD, Dagen, och andra tidningar.) I skrivande stund är det fortfarande oklart om bränningen är stoppad eller inte: Se DN.

Jesus tar inte upp frågan om andra religioner ingående. Han engagerar sig för de människor som finns i hans omedelbara närhet och värjer sig för alla teoretiska diskussioner om religion. När han stöter på en kanaaneisk kvinna och en romersk officerare som visar intresse för honom tvekar Jesus först, men engagerar sig sedan för dem. Det är egenligen först på slutet av sin verksamhet som Jesus säger det som har blivit känt som missionsbefallningen:
"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matteusevangeliet 28:18-20)

Någon uppmaning att agera mot andra religioner finns alltså inte hos Jesus. Däremot finns det inte heller någon uppmaning om att hålla tyst om sin egen religion för att inte stöta sig med andra.

Det finns länder där kristna och muslimer levt fredligt tillsammans i århundraden. Nu är Sverige ett land med flera minoriteter. Den största utmaningen för oss är att leva fredligt sida vid sida och att fördjupa oss i vår egen tro.

Är det kanske inte så att det största hotet mot kristenheten i Sverige inte är islam, utan sekularismen som försöker införa ett samhälle där såväl kristendomen som islam är marginaliserad?