Kopparormen i mitt livs öken

Vi läser berättelsen om kopparormen:
"De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: "Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten."

Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: "Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss."

Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: "Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva." Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva." (Fjärde Mosebok 21:4-8)

Varför i öknen? För att påminna oss om att sanning och uppenbarelse inte är knutna till vissa platser. Gud vill ha med oss att göra där vi befinner oss just nu. Därför uppenbarade sig Gud för israeliterna i öknen. Gud vill ha med dig att göra i den vånda där du finns just nu. Du behöver inte söka Gud någon annanstans.
Men Gud uppenbarar sig ofta först när vi tar ett steg mot honom, så som folket gjorde när de bekände sina synder inför Moses. En del av räddningen var alltså en bekännelse. Israeliterna bekände inför Mose att de hade syndat när de klandrade Herren och Mose. I vägen till helande är det viktigt att vi får formulera sin vånda. I gudstjänstens syndabekännelse och bikten får vi formulera våra synder. Att formulera vad som är synd och vad som inte är synd är viktigt. När vi angrips av djävulens våld i form av livsleda är det bästa botemedlet tacksägelse: att vi formulerar vad vi har att vara tacksamma för.
Varför skulle en orm sättas upp som ett fälttecken? Ormen är en symbol både för döden och livet. För döden eftersom dess bett kan vara livshotande. För livet eftersom den ömsar skinn. Det märkliga är att israeliterna blev räddade just av att se på det som hade gjorde dem illa. Det kan vara det som Gud vill lära oss med berättelsen om kopparormen. Räddningen från det som plågar oss finns sällan i att vi försöker förneka det eller glömma det. Många gånger finns räddningen i att vi klart och tydligt säger som det är och sedan konfronterar det onda – synder, döden eller djävulens våld. Att konfrontera det innebär att vi ser på det tydligt och försöker avgöra vad vi kan ändra på och vad vi inte kan ändra på.

Gud välsigne dig!