Korset och lagens tavlor

[Jesus sade:] "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla."
(Matteusevangeliet 5:17)

Det finns knappast någon fråga som man har samtalat så mycket om i de lutherska kyrkorna, som relationen mellan lag och evangelium. Den här bilden som är hämtad från predikstolen i Danmarks kyrka är ett försök att med en bild visa på relationen. Både Kristi kors och tavlorna med tio Guds bud är målade med guldfärg och utsmyckade. Budskapet är att både Guds lag och evangeliet är Guds goda gåvor till oss människor. Båda är utflöden av Guds stora kärlek.

Guds lag som bland annat uttrycks genom tio Guds bud är en hjälp från Gud till oss människor att få ordning på våra liv och på relationerna till andra människor och till Gud. Vi får stämma in i psalmistens ord:
"Ge mig förstånd att lyda din lag,
att hålla den helt och fullt.
Led min vandring efter dina bud,
den stigen går jag med glädje."
(Psaltaren 119:34-35)

Guds relation till oss människor innebär inte bara att han ger oss sin lag. Han ger oss också sin förbehållslösa kärlek, som visar sig bland annat genom att han son Jesus Kristus dog på korset.

En god förälder ger regler till sina barn, men också förbehållslös kärlek. Så är också Gud.

Gud välsigne dig!

Lutherrosen

"Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång, en och en halv aln bred och en och en halv aln hög."
(Andra Moseboken 37:1)

I Moseböckerna finns det noggranna instruktioner hur olika föremål som skulle användas i templet tillverkades. I konsten och i symbolerna uttrycks tron. Martin Luther som var en produktiv författare och bibelöversättare formgav också en korstyp, den så kallade Lutherrosen, i vilken han uttrycker den kristna trons grunder. I ett brev till Lasarus Spengler skriver Luther 1530:
"Först skall det vara ett svart kors på ett hjärta, som har sin naturliga färg, för att de måtte erinra mig, att tron på den korsfäste frälsar oss. Ty om man av hjärtat tror, blir man rättfärdig.
Såsom nu korset är svart, så plågar det och skall även göra ont, men det lämnar hjärtat i sin naturliga färg och fördärvar icke naturen, d.v.s. dödar icke utan gör snarare levande. Ty den rättfärdige skall leva av tron, men i tron är jag korsfäst.
Men hjärtat skall sitta mitt i en vit ros för att beteckna att tron skänker glädje, tröst och frid, men icke frid och glädje, sådan som världen giver, och därför skall rosen vara vit och icke röd; ty den vita färgen är andarnas och änglarnas färg. Rosen står på ett himmelsfärgat fält, ty denna fröjd i anden och i tron är begynnelsen till den himmelska glädjen; den är redan inbegripen däruti och omfattad genom hoppet; ehuru ännu icke uppenbar.
Och på fältet en gyllene ring till tecken att saligheten i himmelen varar evinnerligen och har intet slut och är kostligare än all fröjd och allt gods, såsom guldet är den högsta, ädlaste och kostligaste metall. Må vår Herre Kristus vara med er ande för evigt."

Hur skulle du uttrycka din tro i bilder?

Gud välsigne dig!

Adams armar håller uppe Kristi kors

I Etiopien finns en legend som handlar om att Kristi kors är gjort av ett träd i paradiset. Föreställningen att Golgota är Adams och Evas grav är vanlig i den ortodoxa kyrkan och i ikonmåleriet. Det här etiopiska handkorset visar hur Adam ovanför sitt huvud håller korset. Detta ser ut som ett träd med ett tätt lövverk. På andra etiopiska kors är Adam själv stiliserad eller helt otydlig men de två bågarna som håller uppe korset kallas ändå Adams armar.
Adams armar som håller uppe Kristi kors påminner oss om att kristendomen och judendomen har gemensamma rötter och till största delen ett gemensamt budskap.

Jesus säger: "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket. Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket." (Matteusevangeliet 5:17-20)

Konfirmation - yttre tecken och inre verklighet

"Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan." (Andra Korinthierbrevet 1:21-22).

Helgerna kring pingst är det många ungdomar som konfirmeras. Ordet "konfirmation" kommer från det latinska "confirmat" som betyder "befäster". Det är hämtat från ovantående bibelord, där också två gåvor som Gud ger oss nämns: Gud ger oss sitt sigill och han ger oss Anden.
Sigill betyder i det här fallet snarast ett tecken. Yttre tecken är viktiga för att vi skall veta att vi skall veta att vi tillhör Gud och att vi är Guds barn och Jesu lärjungar. Dopet, konfirmationen och nattvarden är just yttre tecken på att vi hör ihop med varandra och med Gud. Ett annat yttre tecken är korstecknet. Vare sig vi bär det som ett smycke eller gör ett korstecken med handen eller har ett kors på väggen eller på bilen är ett kors ett yttre tecken på vår kristna tro. Det är en förmån att få höra till Gud. Vi skall vara stolta över denna förmån och gärna visa vår tro.
Inte bara yttre tecken utan också den inre verkligheten är viktig. I bibelordet står det också att Gud har gett oss Anden. Den helige Ande är Gud själv, som i form av en kraft kallar mig och dig till tro och befäster hela kristenheten i den tron och låter oss mogna som kristna dag för dag. I denna mognadsprocess kan givetvis konfrimationstiden var en viktig del, men den avstannar inte när vi blir konfirmerade. Den fortsätter.

Gud välsigne dig!

Vi bär våra kors själva, men inte ensamma

Vi skall i dag stanna inför ett ord i långfredagens evangelium. Det är ordet ”själv” i meningen ”Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas skallen, på hebreiska Golgota.” (Johannesevangeliet 19:17) Vad betyder egentligen ordet ”själv”? Det är in intressant och omdebatterad språklig fråga. Det är dessutom en viktig fråga. Innan vi kan reda ut vad det innebär att Jesus själv bar sitt kors, måste vi veta vad ”själv” betyder. Fram till för ett tjugotal år sedan stod det helt klart att ordet ”själv” betyder ”utan hjälp”. Om man sade att ett litet barn kunde gå själv, betydde det att barnet hade lärt sig att gå och att det inte behövde hjälp av någon som höll det i handen. Likaså om någon kunde gå själv efter en svår sjukdom, så betydde det att krafterna hade kommit tillbaks, så att denne kunde röra på sig.
Ett helt annat ord är ”ensam”. Ensam betyder ”utan sällskap”. Om man säger om ett barn att det kan gå ensam till staden betyder det inte att det är nog stort för att gå utan stöd, utan att det är nog stort för att utan sällskap av en vuxen eller ett annat barn gå ensam till staden.
Under de senare åren har man allt oftare börjat blanda ihop de här två begreppen. Det finns en del som säger att det skall gå själv till staden, och då menar att de skall gå ensamma, utan sällskap. De menar inte att de skall gå utan hjälp av rullator eller gåstol.

”Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas skallen, på hebreiska Golgota.” Betyder det då att Jesus bar sitt kors utan hjälp eller utan sällskap? Vår nuvarande bibelöversättning Bibel 2000 är en fantastiskt noggrant tillkommen översättning, där varje ord är vägt och noggrant kontrollerat. Därför kan vi utgå från att ”själv” i texten betyder ”utan hjälp”, inte ”utan sällskap”. Jesus bar alltså sitt kors utan hjälp, inte utan sällskap. Enligt Matteus, Markus och Lukas fick Jesus till och med hjälp av Simon från Kyrene. Man brukar räkna med att Jesus bar sitt kors själv en del av vägen och sedan fick hjälp av Simon från Kyrene.

Vi människor har våra kors som vi måste bära själva. Det finns många sorters kors: sjukdom, en anhörigs sjukdom, anhörigas död, att inte få vad man längtar efter, att inte bli det man skulle vilja bli, äktenskapsproblem, skilsmässa, att ha varit mobbad, synder som man själv har begått. De flesta – nästan alla – människor har något kors att bära i sitt liv. Sitt kors måste man vanligtvis bära själv. Det finns sällan eller aldrig någon Simon från Kyrene som dyker upp och hjälper en på vägen. Jag hörde för en tid sedan en psykolog som menade att många människor – särskilt ungdomar – har blivit mycket skörare under de senaste åren. För tjugo år sedan skulle det inte förekomma att en ung man sökte psykologhjälp för att flickvännen hade gjort slut. Hur man skall göra för att ”må bra” har blivit ett så vanligt samtalsämne både i media och människor emellan att en del människor tar det för givet att man skall må bra hela tiden och att något är fel om man inte gör det och att man måste göra så att man omedelbart börjar må bra igen, helst med professionell hjälp. Men sådant är inte livet. De flesta människor har kors och sina kors får man bära själv, men då är det viktigt, mycket viktigt, att komma ihåg att själv och ensam inte är samma sak. Vi är aldrig ensamma. Profeten Jesaja skriver om Herrens lidande tjänare:

”Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.” (Jesaja 53:2-3)

Vi är alltså inte ensamma. Jesus har också burit sitt kors. Jesu kors handlar inte bara om korset som avrättningsredskap. Han har också gått igenom lidande av många andra typer i sitt liv. Med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och sin död har Jesus Kristus förlossat, friköpt och vunnit mig, från alla synder, från döden och djävulens våld. Inte genom att bära våra kors – dem måste vi bära själva – utan att genom bära sitt kors, där vår och hela världens synd ligger. Här i livet kan vi ibland få vila våra trötta pannor mot Kristi kors, men vi får fortsätta att bära våra egna kors ända tills vi får gå in i det eviga livet när Gud skall lyfta våra bördor och torka alla tårar från våra ögon.

Minnesord: Våra kors bär vi själva, men inte ensamma.

Det latinska korset och våra kors

Ett latinskt kors ären av de vanligaste korsformerna i den kristna tron. Den består av ett kors där den nedre korsarmen är längre än de tre andra.
Korset i sig är en symbol för den kristna tron. Det beror givetvis på att Jesus avrättades på ett kors. Eftersom Jesus uppstod på den tredje dagen har det barbariska avrättningsredskapet blivit en symbol för att Jesus Kristus segrar över döden. Många människor - kanske främst de som inte är bekännande kristna - tänker nog främst på korset som en symbol för döden. Så var det nog också med många av de människor som stod runt Jesu kors och som senare inte fick reda på hela sanningen: att Jesus uppstod på den tredje dagen.

Ibland använder man ordet "kors" för att beskriva de svårigheter som vi människor går omkring och bär på. så gott som varje människa har sina frestelser och prövningar som man måste kämpa med. Det gäller även mycket framgångsrika människor. Elvis Presley sade vid något tillfälle att framgångar är mycket svårare att bära än motgångar.
Vilket är ditt kors i livet? Tänk efter!
Jesus sade vid ett tillfälle: "Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge." (Lukasevangeliet 14:27) Jesus menar då att varje människa måste lära sig att hantera det kors som han eller hon bär. Vägen till det goda livet handlar inte så mycket om att nå framgång och att kämpa efter lycka. I stället handlar det om att man lär sig att hantera sitt eller sina kors. Att lära sig att hantera sitt kors är en viktig del i vad det innebär att vara Jesu lärjunge.

Höstens gula blad och Jesu kors

Vem kan låta bli att fascineras över höstens gula blad? Jag behöer bara se ut från mitt fönster för att se alla nyanser jag kan tänka mig på höstens blad. Om bibeln hade skrivits i Sverige hade nog dess författare prisat Guds makt som avspeglar sig i höstlövens skönhet. Men Gud valde Kaanans land som plats där bibelns berättelser skulle utspelas. Inga höstlöv skildras i Psaltaren, däremot skildras hur Guds makt visar sig när åskan går fram: "Herrens röst skrämmer hindarna att kalva,
lämnar träden nakna." (29:9)
I alla tider och bland alla folk har människor fascinerats över hur Guds makt visar sig i fjällens väldighet, i havets väldiga yta, i stormens kraft, i djur och i växter. Att ta en promenad i naturen verkar helande för både kropp och själ.

Naturen är en viktig del av den kristna tron: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare." Martin Luther lär ha använt uttrycket "ärans teologi" om våra känslor inför den upphöjde Skaparen.

Men vi får aldrig tro att "ärans teologi" är det enda vi behöver. Vi behöver också "korsets teologi": "Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha ett evigt liv." (Johannesevangeliet 3:16).
Naturupplevelser kan verka helande, men det är först när vi tänker på att Gud lät sin son födas till världen, leva med oss människor, dö på korset och uppstå, som vi verkligen börjar ana hur stor Gud är.