De dödas uppståndelse, gravar och återlämning av kvarlevor

I DN och andra tidningar har vi kunnat läsa att kvarlevor av tre maorier som har funnits på museum i Lund nu har återlämnats till Nya Zeeland. Fortfarande finns kvarlevor av ca 500 personer på muséer runt om i Europa.

I den kristna kyrkan är tron på de dödas uppståndelse viktig. I trosbekännelsen bekänner vi ju just vår tro på "de dödas uppståndelse". Som kristna är vi övertygade om att vi har en individuell existens efter uppståndelsen. Vi tror inte att vi uppgår i en "värdssjäl" eller upphör att existera efter döden. Jag förblir jag och du förblir du.
Man har till och med tänkt sig att gravarna - vid tiden för Jesu återkomst - skall öppnas och de döda få nytt liv och stiga upp ur sina gravar. Man har också tänkt sig att det som har blivit skadat på våra kroppar skall helas och vi får gå in i det nya livet utan åkommor och skavanker från detta livet. Somliga har till och med spekulerat om hur gammal man kommer att vara i det nya livet. Tron på de dödas uppståndelse har lett till att vård av gravar har blivit viktigt i de kristna länderna.

I vår tid har man tonat ned spekulationerna om livet efter detta. Vi tror på de dödas uppståndelse, men hur det kommer att gå till överträffar vårt förstånd. Därför överlämnar vi åt Gud att ordna hur kroppar som förmultnat i jorden eller brunnit upp i krematorieugnarna skall få nytt liv igen.

Det innebär inte att det är oviktigt hur gravar ser ut. För vissa sörjande är det viktigt att kunna gå till de anhörigas gravar. Andra hedrar lika gärna de dödas minne genom att gå på gudstjänst och be för den döde eller åtminstone skänka honom eller henne en tanke. Därför kommer respekten för de dödas vilorum att vara viktig i framtiden trots att tron på de dödas uppståndelse ser litet olika ut i olika tider.

Därför förefaller det helt riktigt att vi respekterar även andra kultureras gravar och att stulna kvarlevor återlämnas.

Gud välsigne dig!

Som Guds barn får vi vara trygga inför döden

Sedan tidig medeltid firas alla själars dag efter alla helgons dag, som en dag för alla dödas minne.
Som kristna tror vi - med trosbekännelsens ord - på "syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv". Vi tror alltså på ett individuellt evigt liv efter döden: att jag lever vidare just som jag och att du lever vidare just som du. Denna vår tro är något unikt i det sekulariserade Sverige. När man frågar en sekulariserad svensk vad de tror händer efter döden får man en mängd olika svar. En del tror inte på någon fortsättning alls. Andra säger sig tro på själavandring enligt österländsk modell. Åter andra har den kristna tron på "syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv". Denna tro skiljer sig på många sätt från andra sätt att tro. Inte bara på ett teoretiskt plan, utan på ett praktiskt. Vi som är Guds barn behöver inte känna någon fruktan inför döden. Vi behöver inte ängsligt gardera oss för alla eventualiteter och ängsligt fästa tilltro till varje larmrapport som påstår att nya upptäckter visar att något som tidigare har ansetts vara ofarligt numera är mycket skadligt, ända tills en ny larmrapport påstår motsatsen.
Självfallet skall vi inte strunta i vår hälsa. Vi skall vårda den kropp som Gud har gett oss, men det är inte samma sak som att ängsligt följa tidsandans skräck för allt som skulle kunna vara skadligt, en skräck som har sina rötter i bristen på tro på det eviga livet.
Den onödiga oron och önskan att gardera sig mot alla eventualiteteter skapar oro och ängslan och kan också sänka livskvaliteten i livet här på jorden.
Som kristna har vi ett privilegium. Vi är Guds barn. Vi får vara tacksamma över den kropp Gud har gett oss och över vår tid på jorden, men vi skall också minnas att detta inte är allt vi har att vänta oss.
"Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Stå därför fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans." (Filipperbrevet 3:20-4:1)