Modern kyrkan och Kristi brud

"Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud."
(Uppenbarelseboken 12:1)


Kyrkan avbildas ibland i form av en kvinna. I många av världens språk är alla substantiv antingen feminina eller maskulina (och en mindre grupp neutrum). Det är därför naturligt att tänka sig att solen, månen, vindar, kyrkan och mycket annat är personifierade väsenden.
Tanken på kyrkan som en moder för de kristna är också vanlig. Som kristen har man Gud till sin far och kyrkan till sin mor. En annan bild är bilden av kyrkan som Kristi brud.

Gud välsigne dig!

Kyrkan, nätet och fiskarna

"När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, och de lämnade genast sina nät och följde honom."
(Markusevangeliet 1:16-18)



En bild av kyrkan som ibland används är bilden av nätet med fiskarna. Den bilden lyfter fram att Gud söker efter oss människor även när inte vi söker efter honom. Ibland använder han andra människor för att söka efter oss.

Gud välsigne dig"

Fartyget som en bild för kyrkan

"Vi steg ombord på ett fartyg från Adramyttion som skulle till hamnar i Asien och seglade ut. Aristarchos, en makedonier från Thessalonike, följde med oss." (Apostlagärningarna 27:2)


Fartyget är sedan länge en bild för kyrkan. Liksom fartyget ger trygghet på det öppna havet ger kyrkan - gemenskapen mellan de kristna - trygghet när det stormar i världen. Vi är inte kallade att vara kristna i ensamhet. Vi behöver både andliga fäder och mödrar, andliga bröder och systrar och andliga barn.
Andliga fäder och mödrar: människor som vi hämtar inspiration från och vars erfarenheter vi får ta del av.
Andliga bröder och systrar: människor som vi kan dela våra sorger och glädjeämnen med.
Andliga barn: människor som behöver oss, sådana som vi får ge ut oss själva till, men som vi ofta får lära oss mycket av.

Ombord på fartyget som är kyrkan finns alla dessa människor.

Gud välsigne dig!

Crux gemmata, det ädelstensprydda korset, och vi som byggstenar i kyrkan

"Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod tolv namn, Lammets tolv apostlar."
(Uppenbarelseboken 21:14)

Ett ädelstensprytt kors (på latin: crux gemmata) är ett kors med tolv eller tretton ädelstenar eller färgade fält. De representerar Jesu tolv apostlar. Den trettonde stenen representerar Kristus själv. När korset är belagt med enbart tolv stenar är det korset i sig som representerar Kristus.

I trosbekännelsen bekänner vi: Vi tror på... "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund". Att kyrkan nämns i trosbekännelsen är en påminnelse om att den kristna tron inte enbart är en lära och att kyrkan inte bara är en förening för att sprida den läran. Kyrkan består visserligen av ofullkomliga människor, men är ändå Kristi kropp på jorden, där Gud själv är närvarande. Grundstenarna är apostlarna, men vi själva är också stenar i kyrkobygget. Om vi beklagar oss över kyrkans ofullkomlighet och brister skall vi komma ihåg att vi själva också är en del av den kyrkan.

Gud välsigne dig!

Vi bygger upp varandra

"Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör." (Första Thessalonikerbrevet 5:11)

Det är inte alltid vi får ledning för våra liv direkt av Gud. Ibland känns det som om Gud är tyst. Vi märker inte av Gud i bönesvar. Bibelläsningen ger under vissa perioder ingen frukt. Därför är det viktigt att komma ihåg att det inte är meningen att vi skall vara kristna på egen hand. Det är först i mötet med medkristna och andra medmänniskor som vi kan växa som människor.
Vi har mycket att lära av alla människor. Ändå är det så att vi just i mötet med andra kristna har särskilt mycket att lära, eftersom andra kristna har en stadig grund att stå på. De läser samma Bibel som vi men med andra ögon. Därför kan andra människor hjälpa oss att hitta djup och budskap i Bibeln som vi själva kan ha missat.
Andra människor kan också se problem i våra liv, som vi inte själva ser. ”Hon ger inte akt på livets väg, hon märker inte att hon går vilse” (Ordspråksboken 5:6). Vi behöver hjälp av andra för att se våra egna liv i perspektiv.

Naturen - hotad kraftkälla

Vi tror på "Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare." Naturen som alltså är Guds skapelse har en viktig roll i kristen tro. Så länge de flesta människorna bodde på landsbygden och livnärde sig på jordbruk var naturen en så självklar del av människornas vardag. Man behövde inte bestämma sig att tillbringa en viss tid utomhus. Det var helt enkelt självklart att man gjorde det. I vår tid är det annorlunda. En stor del av mänskligheten, åtminstone i Sverige, tillbringar den största delen av sin tid inomhus. När man ägnar tid åt en långpromenad eller skidtur är det sällan man ångrar sig efteråt, om man än var trött innan. På Facebook kan man också märka att människor blir uppriktigt glada över soluppgångar och norrsken som de har sett genom sitt fönster. Naturen är en kraftkälla. Guds skapelse.
Som kristna tror vi att Gud är treenig: Fader, Son och Ande; Skapare, Frälsare och Livgivare. Man behöver alltså inte välja mellan naturen, Jesus och kyrkan. Gud visar sig på alla sätt. Vi vår glädjas över alla uppenbarelseformer. I nicenska trosbekännelsen bekänner vi att vi tror på den helige Ande: "som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras".

När vi ärar Fadern som Skapare ingår alltid som en beståndsdel att vi tar ansvar för skapelsen. "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den." (Första Mosebok 2:15)
Att vi som kristna engagerar oss i miljöfrågor är alltså en del av vårt kristna ansvar. Vi får ta emot så mycket som Gud ger oss genom sin skapelse. Här finns en chans för oss att ge något tillbaks.
Dagens nyheter publicerar i dag en ledare under rubriken "Guld i gröna skogar". Den handlar om att avskogningen i världen måste stoppas. Om inte kommer vi att förlora sällsynt arter, stora andliga värden och dessutom kommer människor att förlora livsuppehållet med politiskt tumult som följd.
Vilken chans har då vi att påverka detta? Vi kan engagera oss politiskt. Vi kan agera som konsumenter. Kyrkan kan fortsätta sitt miljöengagemang. Möjligheterna är många.
Gud välsigne dig!

Det etiopiska korset visar hur vi är sammanflätade med Kristus

Etiopiska kors kan se ut på många olika sätt. De bärs ibland som smycken, de används som processionskors. Etiopiska präster håller ibland ett kors i handen när de välsignar församlingen.

Gemensamt för de etiopiska korsen är att de ser ut att ha blivit sammanflätade. På så sätt vill de påminna oss om att vi kristna är sammanflätade med Jesus Kristus. Vi är som grenar på ett träd där Jesus Kristus är stammen. "Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra." (Johannesevangeliet 15:5). Från Jesus Kristus får vi hämta vår andliga näring. Han ger oss liv i överflöd, men stammen är samtidigt ett kors. När vi lider, lider han tillsammans med oss.

På många etiopiska kors - dock inte på illustrationen på den här sidan - finns också fyra fåglar i flätverket. De får påminna oss om missionen. Det är vår uppgift att sprida den kristna tron i de fyra väderstrecken. De fyra fåglarna kan också påminna oss om de fyra evangelierna.

Det etiopiska korset är ett exempel på hur bilder ibland kan innehålla ett stort andligt innehåll. Varje gång vi ser korset får vi tänka på dess innebörd.

De som gick före och de som följde efter

Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" (Matteusevangeliet 21:9)

I Bibelns berättelser hittar vi tecken som kan uttolkas på olika sätt. Ibland kan man tillåta sig att spekulera och söka betydleser som inte framträder på en gång.
Varför var det t.ex några i folkhopen som gick före Jesus och några som följde efter honom?  Jo, troligen för att påminna oss om att det har funnits viktiga gestalter i både i och utanför Bibeln som på olika sätt förberett Jesu ankomst eller som har varit hans lärjungar eller sändebud på jorden. Före Jesus har vi t.ex. Noa, Abraham och Sara, Mose och många andra. Om dem kan vi läsa i Bibeln. Men det fanns också sådana som gick efter Jesus. Efter Jesus har vi både lärjungarna och helgon som Helige Franciskus, Heliga Birgitta, Martin Luther, Lars Levi Laestadius och säkert många andra vanliga människor som jag och du känner. Det kan vara en god ide att någon gång tänka på vilka som har varit ens egna förebilder? Vad har de betytt för dig? Varför har han eller hon haft en betydelse för dig?
Kanske du själv just nu är förebild för någon annan? Det är ett stort ansvar.
I den kristna kyrkan är vi beroende av varandra. Vi hänger samman i ett stort nätverk, för att använda ett modernt ord: en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund.

Kyrkan och gemenskapen där

"Gud ger de ensamma ett hem
och de fångna frihet och lycka,
men upprorsmännen får bo i öknen."
(Psaltaren 67:7)

Den här versen i Psaltaren har setts som en beskrivning av kyrkan. Ordet kyrka syftar då inte på kyrkobyggnaderna i första hand utan på kyrkan som gemenskapen av troende. Där får både ensamma och andra finna gemenskap.
I kyrkan får vi också mogna som människor. Kyrkan är en idealisk plats för detta. Där finns både gemenskap med människor och med Gud. Det finns knappast något som är så utvecklande som samarbete, när man tvingas kompromissa och gå vidare. I kyrkan finns möjligheter att frivilligt ta på sig olika uppgifter. Det ger just den erfarenheten.
I kyrkan får vi också ta del av Guds ord som på olika sätt kan gripa in i våra liv och ge oss den frihet och lycka som psaltarversen förutspår. För vissa människor kan det ske snabbt. För andra är det en lång process.
Den som väljer bort den kristna tron och gemenskapen i kyrkan är som en upprorsman som bor i öknen. Vi som har smakat Guds ord och gemenskapen i tron kan inte tänka oss ett liv utan. Pastor Ulf Ekman har en gång sagt: "Ateism är förfärligt tråkigt." Psaltaren beskriver samma sak som ett liv i öknen.

I gemenskapen med andra finner vi Gud och oss själva

Kanske det mest utvecklande som finns för en människa är att umgås tillsammans med människor som har andra erfarenheter och ibland andra synpunkter än en själv. Ordspråksboken sammanfattar den erfarenheten mycket slagkraftigt: "Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa." (27:17) Det är utvecklande att samarbeta med andra och att få bryta sina egna uppfattningar mot andras.
Det kanske är därför det är en så stor utmaning att trosbekännelsen så envist håller fast vid att vi tror "på en helig, allmännelig kyrka". Kanske det känns märkligt att ordet en finns där fast vi vet att Kristi kyrka är splittrad på tusentals samfund världen över. Ordet en är ändå viktigt. Det visar att kyrkans av sin natur är en. När kyrkan av olika orsaker splittras, så finns där självläkande krafter som för henne samman igen.
En människa går genom sitt liv genom olika utvecklingskriser: sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden. Kriserna kan vara plågsamma, men de är ändå nödvändiga. Man är tvungen att ta ställning till hur man skall leva sitt liv när förutsättningarna förändras. Det är plågsamt, men för oss fram till viktiga beslut och till att vi försonas med den förändrade situationen.
På samma sätt har kyrkan gått igenom sina kriser: fornkyrkans beslut att släppa in oomskurna hedningar som ville låta döpa sig, klosterrörelsen, det fransiskanska fattigdomsidealet och dess utmaning, reformationen, pietismen, frikyrkligheten, pingströrelsen och trosrörelsen. Alla dessa rörelser har dragit fram sådant som har glömts bort av kyrkan. De har varit en stor utmaning för de etablerade kyrkorna och har lett till att kyrkor och församlingar har splittrats. Alla rörelser har haft sina barnsjukdomar och överdrifter. Med tiden har gamla och nya rörelser och samfund kunnat växa ihop till en kyrka. Kanske det inte har blivit en kyrka organisatoriskt sett, men däremot finns det en andlig gemenskap mellan kristna i olika samfund, där "järn ger skärpa åt järn, människa åt människa".
Tecken i vår tid är att tidningen Dagen som firar 65 årsjublieum började som en tidning för Pingströrelsen och nu spelar en roll för hela kristenheten. Se en artikel av Daniel Grahn. I samma tidning skriver Runar Eldebo att de särskiljande faktorerna mellan olika samfund inte längre är viktiga och att man i stället söker en gemensam identitet.

Paulus skriver i Efesierbrevet: "Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupen och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än att kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er." (3:17-19)

Det är först i gemenskapen med andra som vi finner oss själva.

Min församling och mitt eget ansvar

Människor har mycket olika förhållningssätt till vad en kyrka och en kristen församling är. I det kristna språkbruket betecknar orden kyrka och församling samma sak. Båda får stå för människorna som hör ihop genom att de samlas. När Paulus skriver brev till de olika församlingarna använder han ofta uttrycket "de heliga": "Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu aposten, till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus." (Efesierbrevet 1:1). Det är mycket tydligt att "de heliga" inte på något sätt antyder att medlemmarna i församlingarna är felfria eller färdiga som kristna. En stor del av innehållen i Paulus brev är nämligen uppmaningar till enhet i församlingarna och uppmaningar om en bättre livsstil.

Det är tydligt att de som var med i de första kristna församlingarna kom med sina problem och svagheter. Församlingarna var platser där man vanligtvis kunde vara öppna och få stöd i sin livssituation. Inte platser där man visade upp en fin fasad och dolde sina sår och smärtor.

Viktigt i en kristen församling är inte bara att man väntar sig att få förståelse, utan också att var och en som kommer vill förstå andra. I Dagen kan vi i dag läsa om en församling som växer. Nya människor kommer och vill vara med i gemenskapen. En annan artikel i samma tidning tar upp trenden att vissa kristna inte anser att de behöver någon kyrka eller församling.

En församling skall också vara en plats där man får växa. Man skall inte enbart sitta fast i problemen utan också visa på vägar vidare. Vi kan hela tiden utvecklas som människor.

Finns det en sådan gemenskap i den församling där du är med att man inte bara visar upp en fin fasad utan även sin brustenhet? Finns det en klar vilja att välkomna också nya människor i gemenskapen? Finns det strategier för att göra det? Finns det möjlighet för människor att växa.
En församling är aldrig bättre än vad dess medlemmar gör den till. Allt kan inte bero på prästen/pastorn: Den viktigaste frågan för dig att ställa är: Vilket är ditt bidrag till att din församling skall bli en plats dit andra människor vill komma för att växa i tron och i gemenskapen med andra människor?

Gud välsigne din dag!

Ensam i tron? (Tredje söndagen efter Trefaldighet)

Känner du dig ensam i tron? Är det bara några få människor i din omgivning som är bekännande kristna? Eller är det så att det bara är några få som du verkligen kan dela tron med? Man kan känna sig ensam i tron vare sig det verkigen finns få kristna i omgivningen eller om det känns som om andra kristna inte är lika intresserade att fördjupa sig i tron.
Profteten Jesaja skriver: [Så säger Herren:] Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. Tänk på Abraham, er far och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många" (Jesaja 51:1-2).
För Gud är det ine något problem om det är få som tror. Gud vill i stället uppmuntra oss som tror att så fast. Det viktiga är att vi är medvetna om att vi är huggna ur klippan. Det syftar både på att vi är skapade till Guds avbilder - av stoft från jorden - och att vi hör till kyrkan som är byggd med Petrus, klippan, som grund. En ensam eller några få kristna som stor fast vid sin tro kan - liksom Abraham - bli till stor välsignelse.
Vi skall också vara medvetna om att vi som tror inte är få. Om vi är ganska ensamma på den plats vi befinner oss eller i vår församling, skall vi vara medvetena om att det aldrig har funnits så många kristna som nu. Kyrkan växer i Asien, Afrika och Latinamerika som aldrig förr.
Du är en Guds avbild. Du hör till en helig allmännelig kyrka, de heliga samfund. Därför behöver du inte oroa dig.