En helig Gud

"Det år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de. Och de ropade till varandra:
Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet.

Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. Jag sade:
Ve mig! Jag är förlorad,
ty jag har orena läppar
och jag bor bland ett folk med orena läppar,
och mina ögon har sett
Konungen, Herren Sebaot.
(Jesaja 6:1-5)

Ordet "helig" antyder att Gud är ogripbar. Vi kan aldrig helt och hållet förstå oss på Gud. Han är för stor för att vi skall begripa vem han är. I människorna i bibeln nalkas Gud gör de det med fruktan. När man står inför den helige ser man sin egen litenhet.

Men ordet "helig" räcker inte för att beskriva Gud. I bibeln får vi också höra talas om hur Gud kommer nära människor.
"Så säger han som är hög och upphöjd,
han som tronar i evighet
och vars namn är heligt:
Jag tronar upphöjd och helig
men finns hos den modlöse och försagde.
Jag ger de försagda mod,
ger de modlösa kraft."
(Jesaja 57:15)

Vi vet inte särskilt mycket om profeten Jesaja. Han levde på 700-talet f Kr i Jerusalem i en politiskt orolig tid. Att han fick möta Gud var en livsavgörande händelse i hans liv. Samme Gud som mötte Jesaja vill möta även mig och dig.

Gud välsigne dig!

Vi är förebilder, vare sig vi vill det eller inte

I bibeln kallas de kristna ibland för "de heliga": "Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda." (Apostlagärningarna 9:32)
I trosbekännelsen säger vi för övrigt att vi tror på "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund".

Det kan kännas obekvämt att tillhöra en religion där anhängarna kallas "heliga". Obekvämt känns det för att vi inte på något sätt vill göra anspråk på att vara heliga i betydelsen felfria. Vi är ju mycket väl medvetna om våra dåliga sidor, om vår strävan att nå upp till idealen och om hur ofta denna strävan misslyckas. Men om vi läser vidare i trosbekännelsen märker vi att tron på "syndernas förllåtelse" kommer direkt efter tron på "de heligas samfund". Att vara helig innebär alltså inte att vi tror oss att vara felfria eller färdiga med oss själva. Snarare är det så att det finns en särskild helighet i "syndernas förlåtelse", i den process som innebär att vi lever under Guds lag, ibland lyckas hålla den, ibland misslyckas, men ändå är Guds älskade barn och lever under hans välsignelse.

I den augsburgska bekännelsen som förenar de lutherska kyrkorna läser vi:
"Man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse."
Om vi känner oss obekväma när de kristna i bibeln kallar oss "de heliga" kanske vi känner oss än mer obekväma när vi tänker på att det inte bara är de personer som kallas helgon som är förebilder för andra. Alla människor är - vare sig de vill det eller inte - förebilder för människor i vår omgivning. Vi kan vara goda eller dåliga förebilder. Om vi nickar instämmande när en människa förtalas i sin frånvaro stöder vi genom vårt beteende förtalet och blir medskydliga. Om vi i stälet säger emot och försvarar den som förtalas är vi goda förebilder. Våra handlingar påverkar vår omgivning genom att vi är med och skapar den kultur som råder på våra arbetsplatser, i skolan, i församlingen och bland vännerna.

Varje människa kan påverka sin omgivning genom små handlingar som i det långa loppet kan få en stor betydelse.

Guds och vår helighet (Sjätte söndagen efter trefaldighet, Årg 1, GT)

Det finns människor som tvivlar på att det som de gör har någon stor betydelse. De kan känna det som om det inte spelar någon roll vad de gör eller vad de ägnar sitt liv till. De kanske plågas av mindervärdighetskänslor och tänker sig att mer lyckligt lottade människor säkert kan göra något av sina liv, men vad de själva gör spelar mindre roll. Många drabbas av mindervärdighetskänslor under en del av sitt liv, t.ex. under tonåren när man kanske i allt för stor utsträckning jämför sig med andra. För många kommer sådana här känslor då och då under livet.
Gud tycks inte ta någon hänsyn till våra känslor av att vara obetydliga när han säger: "Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig (Femte Mosebok 19:2). Gud är oerhört optimistisk. Han räknar med att vi är ett Guds folk som tillhör honom och att vi genom att tillhöra honom och hålla Gud högt är just ett Guds folk som står i en särskild relation till honom.
Men Gud kräver också något annat av oss: lydnad till Guds lag. "Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något..." (v. 13) Det ena budet följer på det andra i verserna som följer uppmaningen att vi skall vara heliga. Listan på bud stegras i vers 18: "Du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren." Någon har räknat ut att den versen finns i mitten av torahn, som de fem mosebäckerna kallas på hebreiska. Just därför är versen en sammanfattning av det som moseböckerna vill framföra. Vi skall hålla Gud som Gud och älska vår nästa. Vår "nästa" betyder för övrigt just de människor som vi har i vår omgivning.
Gud är gränslöst optimistisk när det gäller oss. Han vill ha med oss att göra och han tycker att det sätt vi bemöter varandra på är viktigt. Han har inget till övers för våra eventuella mindervärdighetskänslor.