INRI och Jesus som hela universums kung

"Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska."
(Johannesevangeliet 19:19-20)



Bokstäverna INRI är en förkortning av det latinska uttrycket "Iesus Nazarenus, rex Iudaeorum", som betyder "Jesus från Nasaret, judarnas konung". På krucifix kan ibland också de grekiska och hebreiska översättningarna anges.
Det brukar anges att skylten sattes upp för att ange varför Jesus avrättades. Det är osäkert om det var vanligt att sådana skyltar sattes upp vid avrättningar eller inte.

Skylten sattes upp för att varna andra för att göra uppror mot Rom, och för att skymfa Jesus. De som förstår vem Jesus är ser dock en djupare mening i skylten. På korset bröt Jesus den onda cirkeln genom att inte kräva hämnd. Han besegrade synden och djävulen och blev så inte bara judarnas utan hela universums kung.

Gud välsigne dig!

Jesus med gloria

"Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och han kläder blev vita som ljuset."
(Matteusevangeliet 17:2)



Jesus och helgonen avbildas ibland med en gloria, en strålkrans kring huvudet. Det är ett sätt att åskådliggöra att de på ett särskilt sätt stod nära Gud. Glorian är egentligen ett bildspråk, ett sätt att på en bild gestalta att en person har en enastående och unik personlighet. Men det finns också exempel på att man verkligen har sett Jesus med ett lysande ansikte. Man kan spekulera vad det beror på, men att göra det är meningslöst. I vilket fall som helst var Jesus en enastående personlighet

Gud välsigne dig!

Fisksymbolen och frälsaren

"Han sade till dem: 'Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare'..."
(Matteusevangeliet 4:19)



Fisken har tidigt blivit en symbol för den kristna tron. En möjlig orsak till detta är Jesu uttalande om att han ämnade göra sina lärjungar till människofiskare. Ordet fisk på grekiska "Ichthys" brukar också läsas ut som: Jesus Kristus, Guds son, Frälsare.
I (Ι; Ἰησοῦς, Iesous), CH (Χ; Χριστὸς, Christos), TH (Θ; Θεοῦ, Theou=Guds), Y (Υ; Υἱὸς, Hyios=Son), S (Σ; Σωτήρ, Soter=räddare).
Ibland brukar fisken också förklaras med att de tidiga kristna under förföljelsetider använde fisksymbolen för att bara de som kände till den skulle förstå att det var en kristen symbol.

Det är mycket vanligt att en och samma symbol förklaras på olika sätt. Fisksymbolens rika betydelse ger oss också möjlighet att meditera över missionsbefallningen, över kyrkan som började som förföljd minoritet och över Jesus Kristus som Guds son och vår Frälsare.

Gud välsigne dig!

Jesus, mandorlan och det gudomliga

"...sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida..."
(Apostoliska trosbekännelsen

Jesus, liksom Jungfru Maria, avbildas ibland i en mandorla, en mandelformad strålkrans. Mandorla betyder just "mandel" på italienska. På ikoner förekommer mandorlan vid händelser där det gudomliga bryter igenom rum och tid, som t.ex. vi Kristi förklaring, vid uppståndelsen o.s.v. Mandorlan kan också omge Jesus Kristus när han sitter på sin tron. Mandorlan påminner oss om att Jesus är både Gud och människa och om att tid och rum bryts igenom av hans makt.

Gud välsigne dig!

Stig upp och var inte rädd

"Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Stig upp och var inte rädda." De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus."
(Matteusevangeliet 17:7-8)

Petrus, Jakob och Johannes får vara med Jesus uppe på förklaringsberget där han förvandlas och blir lysande vit inför dem och där de får se honom samtala med Moses och Elias. En kort stund får de se in i en annan värld. De får vara med om en stark andlig upplevelse som stärker deras tro på att Jesus inte är vem som helst, utan en fullståndigt unik person i världshistorien.
Det är dock inte meningen att de skall leva vidare i de övernaturliga upplevelserna. Livet skall inte vara en jakt på andliga upplevelser. Andlighet är inte en kosumtionsvara där vi skall tävla med varandra och låta vårt högmod ta tag i oss och förmå oss att tro att vi är andligare än andra.
Jesu budksap till oss kan i stället sammanfattas i meningen "Stig upp och var inte rädda".
Stig upp: ta ansvar för ditt liv, gör det bästa av det liv du har fått som gåva av Gud Fader när han skapade dig. Vårda din kropp, dina relationer, din fösamling och den värld du är satt att leva i.
Var inte rädda: inse ändå att det här livet är ändligt. Hur mycket du än vårdar din kropp och lever hälsosamt skall vi ändå alla dö. Även efter döden får vi vara Guds barn. Det är något att glädjas över.
I Dagen skriver Staffan Humlebo att ingen kan stå neutral inför Jesus. I dagens Sverige tar många upp Buddha eller Konfucius i samtalet, men när Jesu namn nämns blir det gärna spänt. Ingen är oberörd. Försök!
Gud välsigne dig!

Den oförklarliga längtan

”Jag känner en längtan inom mig, en slags längtan efter en mening med livet.” Jag har hört flera människor säga ungefär så. De har många gånger haft svårt att precisera vad längtan handlar om. Ofta har de skyggat för ordet ”Gud” och kanske ändå mer för Jesus och för kristen tro.
I dopets instiftelseord säger Jesus bland annat. ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Jag brukar då tänka att det kanske är just det som skapar den här längtan, det här sökandet efter meningen med livet. Jesus är med på ett osynligt sätt. Han finns där, och stöder oss när vi minst anar det, men han oroar oss också, eftersom vi längtar efter att lära känna honom mer. Låt oss bejaka vår längtan!

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
(Matteusevangeliet 28:18-20)

Gud välsigne dig!

Minoritetens tro betyder något för många

"De svarade: 'Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj.'" (Apostlagärningarna 16:31)

En nyligen publicerad undersökning visar att 15 % av Svenska kyrkans medlemmar säger sig tro på Jesus. (Dagen, DN, SvD,) Det är inget att förvånas över. I stora folkkyrkor, där en majoritet av befolkningen hör till kyrkan, finns det givetvis skillnader i hur mycket och på vilket sätt människor tror. Svaren beror också på hur frågorna ställs.
Att tro på Gud är lätt. Många människor söker Gud "i sitt inre". Människor som menar att de finner Gud i inre upplevelser kallas mystiker. Kristen tro handlar om något annat. Den handlar om att de mystika upplevelserna möjligen kan antyda Guds existens, men inte ge oss den kunskap som vi verkligen behöver för att förstå Guds kärlek och vilja till kontakt med oss. Den kunskapen får vi först och främst genom Jesus Kristus som är Gud själv som har brutit igenom gränsen mellan himmel och jord och kommit till oss en en människa, som vår medmänniska. Att tro på Jesus är därför ett större steg än att tro på Gud.
I Apostlagärningarna läser vi om en man - en fångvaktare - som kommer till tro på Jesus. Paulus och Silas, som just innan hade varit fångar, säger att fångvaktaren och hans familj skall bli räddade om han kommer till tro. De som tror på Jesus har alltså ett inflytande även på sin omgivning. Goda seder, god moral, kärlek och nåd sprider sig som ringar på vattnet. Det här handlar inte att man blir en felfri människa genom att tro på Jesus. Nej, man får dagligen kämpa med sin karaktär, men Guds kraft är så stark att han kan använda även ofullkomliga medarbetare.
Om du känner dig ensam med din tro bland släkt och vänner, är det här bibelordet från Apostlagärningarna viktigt att komma ihåg: "Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj."

Gud välsigne dig!

Naturen - hotad kraftkälla

Vi tror på "Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare." Naturen som alltså är Guds skapelse har en viktig roll i kristen tro. Så länge de flesta människorna bodde på landsbygden och livnärde sig på jordbruk var naturen en så självklar del av människornas vardag. Man behövde inte bestämma sig att tillbringa en viss tid utomhus. Det var helt enkelt självklart att man gjorde det. I vår tid är det annorlunda. En stor del av mänskligheten, åtminstone i Sverige, tillbringar den största delen av sin tid inomhus. När man ägnar tid åt en långpromenad eller skidtur är det sällan man ångrar sig efteråt, om man än var trött innan. På Facebook kan man också märka att människor blir uppriktigt glada över soluppgångar och norrsken som de har sett genom sitt fönster. Naturen är en kraftkälla. Guds skapelse.
Som kristna tror vi att Gud är treenig: Fader, Son och Ande; Skapare, Frälsare och Livgivare. Man behöver alltså inte välja mellan naturen, Jesus och kyrkan. Gud visar sig på alla sätt. Vi vår glädjas över alla uppenbarelseformer. I nicenska trosbekännelsen bekänner vi att vi tror på den helige Ande: "som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras".

När vi ärar Fadern som Skapare ingår alltid som en beståndsdel att vi tar ansvar för skapelsen. "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den." (Första Mosebok 2:15)
Att vi som kristna engagerar oss i miljöfrågor är alltså en del av vårt kristna ansvar. Vi får ta emot så mycket som Gud ger oss genom sin skapelse. Här finns en chans för oss att ge något tillbaks.
Dagens nyheter publicerar i dag en ledare under rubriken "Guld i gröna skogar". Den handlar om att avskogningen i världen måste stoppas. Om inte kommer vi att förlora sällsynt arter, stora andliga värden och dessutom kommer människor att förlora livsuppehållet med politiskt tumult som följd.
Vilken chans har då vi att påverka detta? Vi kan engagera oss politiskt. Vi kan agera som konsumenter. Kyrkan kan fortsätta sitt miljöengagemang. Möjligheterna är många.
Gud välsigne dig!

Multispiritualitet eller vishetens och kunskapens skatter

Svenska dagbladet rapporterar från en konferens om mysticism i Bangalore i Indien. I denna andlighet betonas klimatfrågan och en "ohämmad mix av riter". Man skriver att människors intresse för andlighet numera kallas spiritualitet eller multispiritualitet. Agneta Lagercrantz rapporterar berättar att det på konferensen pågick 135 parallellseminarier.
Ordet "spiritualitet" används numera mycket inom kyrkan för att beteckna människors andliga utveckling och erfarenheter, både individuellt och kollektivt. Det är gemensamt för kyrkans tro och det SvD rapporterar om.
Det finns också en viktig skillnad mellan den kristna spiritualiteten och den spiritualitet som Svenska dagbladet rapporterar om. Den kristna spiritualiteten har ett centrum: Jesus Kristus. "i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda." (Kolosserbrevet 2:3) Som kristna behöver vi inte planlöst söka efter näring för vår tro. Den finns i Jesu undervisning och i Bibeln. I våra liv får vi pröva den, och i våra liv växer vi i tro.
Agneta Lagercrantz har två fel i sin artikel. För det första är smörgåsbordsreligionen som lära inget nytt. Redan profeten Jeremia varnar för den typen av spiritualitet som inte är fast grundad i en gudstro.
"Den profet som har haft en dröm, han berättar en dröm, men den som har fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord. Det är skillnad på halm och säd, säger Herren." (Jeremia 23:28)
Det andra felet författaren gör är att hon påstår att religionerna som lära är ute. Visst är det sant att den kristna tron är svagare i Europa i vår tid än den var tidigare. Samtidigt finns det fler kristna nu än det funnits någonsin tidigare. Kyrkan växer i Afrika, Kina och Sydkorea som aldrig förr.

När rapporterena om nyandligheterna kommer får vi vila i förvissningen att "i honom finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda."

Gud välsigne din dag!

Att se med vördnad på barnet i krubban i vår tid.

"hon lade honom i en krubba" (Lukasevangeliet 2:7).

Man brukar säga att Jesusbarnet föddes i ett stall, men det står faktiskt inte i Bibeln att det var så. Det står däremot att hans mor Maria lindade honom och lade honom i en krubba. Därför har man ofta tänkt sig att Frälsaren föddes i ett stall.
Men ett stall i Betlehem på Jesu tid var sällan någon fristående byggnad. I många fall var det en grotta som var uthuggen i en bergssida. Vi kan lätt tänka oss att det var både mörkt, smutsigt och kallt där.

Just det är viktigt för att vi skall förstå hur Gud är. När Guds son skulle födas avstod Gud från att låta honom födas i ett palats. I stället föddes han i ett stall. ¨Några år fick han leva som flykting i Egypten. Han fick leva ett vanligt liv och livnära sig på sitt eget arbete som snickare. Han fick prova på både att vara hungrig och törstig. Han fick sörja släkt och vänner när de blev sjuka och dog. Han visste vad gråt var, men också vad glädje och mänsklig gemenskap var. När han blev bjuden på fest så gick han gärna dit. Han drog sig inte undan från några slags människor, om han inte var trött och behövde få vara ensam.

I sin betraktelse i Dagen skriver Joel Halldorf att vi skall öva oss att inte se på varandra med föraktets blick. När vi ser på barnet i krubban är det lätt att med facit i hand hylla honom som Frälsaren. Låt oss lära oss att se på den som är lika svag som barnet i krubban och som vi möter på olika platser i vardagen med samma vördnad som vi ser på barnet i krubban. Guds son möter vi i krubban. Guds barn möter vi dagligen.

Den högste auktoriteten

I trosbekännelsen bekänner vi att "Vi tror ock på Jesus Kristus, hans [Gud Faders] enfödde Son, vår Herre." Att vi bekänner att Jesus Kristus är vår Herre är en stor befrielse för oss. Vi erkänner att han är den yttersta auktoriteten och behöver inte söka efter andra auktoriteter. Hos Jesus Kristus hittar vi det vi behöver för det goda livet. Det är inte så att tron på Jesus befriar oss från alla bekymmer. Nej, inte alls, men Jesus hjälper oss att se bekymren i ett sunt perspektiv.

I sitt jultal uttrycker samtidigt stadsminister Fredrik Reinfeldt sin åsikt att "demokratin står över alla religiösa texter". (Svd, Expressen, Sydöstran) Tron på Jesus Kristus är för det mesta helt förenlig med samhällets lagar och normer, åtminstone i en demokrati som Sverige. Det är till och med så att svensk lagstiftning till stor del bygger på kristen etik. Därför är det än så länge inget problem att erkänna Jesus Kristus som Herre här i Sverige, men det finns länder och tider där det är en utmaning att vara kristen. En artikel i Dagen i veckan visar att lagar i många europeiska länder leder till att kristna diskrimineras. Många politiska riktningar arbetar medvetet för att marginalisera den kristna tron i Europa. Därför måste vi som kristna vara vaksamma och försvara yttrandefriheten, även när det förekommer försök att åsidosätta kristen tro och värderingar i Sverige.

Inför julen får vi glädjas över att vi inte behöver söka andra auktoriteter när vi har Frälsaren och därför är det en stor glädje att få fira hans födelse.

Glöm inte att Jesus var jude

Dagen rapporterar att evangelikaler i Jerusalem anklagar ultraortodoxa judar för att ha satt eld på en av deras kyrkor i Jerusalem. I går var det minnesdag för kristallnatten, den dag då nazistiska pöbelhopar satte synagogor i brand och plundrade judiska butiker 1938. Tyvärr finns det många exempel på fiendeskap mellan kristna och judar både i historien och i nutiden.
Alltför ofta har man glömt att Jesus var jude. Jesus var också farisé. Han tillhörde den fariséiska väckelserörelsen som betonade att varje jude skulle studera skrifterna och tillämpa Guds ord i sitt eget liv. "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla." (Matteusevangeliet 5:17) När bibelordet var svårt att förstå eller obegripligt samtalade man och föreslog olika tolkningar tills man hittade den som kändes tillämpbar. Ofta gick diskussionens vågor höga. Jesus var helt med på detta. Han samtalade och disskuterade gärna med de andra fariséerna. Vi läser ofta in fiendskap i samtalen även när den inte finns. När fariséerna i Johannesevangeliets åttonde kapitel kommer till Jesus med en kvinna som begått äktenskapsbrott och undrar vad de skall göra med henne, när det står i lagen att hon skall stenas, beror det givetvis på att fariséerna absolut inte ville stena henne, men ändå vara lydiga mot Guds lag. Jesus löser situationen med orden "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Jag är övertygad om att de närvarande gick hem glada, nöjda och imponerade. Jesus hade hittat en utväg.
När Jesus kristiserar fariséerna är det han kritiserar inte fariséismen i sig, utan sådant som hyckleri och andra avarter som förekommer i alla religiösa och sekulära organisationer, sådant som vi alla - jag och du - måste kämpa mot i våra egna liv och inte bara fariséerna för snart 2000 år sedan.
Men det fanns också ett par frågor där Jesus verkligen skilde sig från de flesta andra fariséerna. Han tyckte inte att det var viktigt att följa Guds lag när det gällde detaljerade bestämmelser om kulten och han släppte gärna in uppenbara syndare i gemenskapen.

Allt för ofta har det hänt att människor i olika religiösa rörelser har utmålat anhängarna till andra rörelser som fiender: judar, katoliker, pingstvänner, livetsordare, svenskkyrkliga o.s.v. Visst är det så att både tro, traditioner och riter skiljer sig åt mellan olika rörelser. Samtidigt är det mer som förenar än som skiljer. Ibland kan man i en rörelse som står långt från ens egen tradition hitta människor, vars tro och erfarenhet är mycket lik ens egen. Det är stimulerande för tron.

När man slutar att utmåla andra rörelser som fiender, utan i stället börjar lära känna någon av deras anhängar och tar del av deras erfarenheter händer något. Det handlar inte om att man skall kompromissa bort det man verkligen tror på. Det handlar om att man tillsammans går till källorna och på så sätt kommer närmare sanningen. Samtidigt bygger man tillsammans fred och förståelse inför framtiden.

Att inte betrakta andra som motståndare

Debatten om den nya läroplanen i religionskunskap fortsätter, bl.a. i Expressen, Dagen och Dagens Nyheter. Kristen tro skall - eftersom det är Sveriges största religion - ha en särställning i undervisningen. Samtalen ger oss också en anledning att tänka över hur vi som kristna ser på andra religioner.

När lärjungen Johannes kommer till Jesus för att beklaga sig över att någon driver ut demoner utan att vara en av lärjungarna, säger Jesus: ”Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss.” (Markusevangeliet 9:39-40) Det märkliga är att Jesus som då och då klagar över lärjungarna och menar att de inte har nog med tro, plötsligt tycks upptäcka att någon som inte hör till gruppen, har nog mycket tro för att göra under. ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” Det verkar alltså som att det räcker med att man inte är en uttalad motståndare till Jesus, för att i någon mån bli erkänd för honom.
 
Det blir än mer märkligt när Jesus vid ett annat tillfälle säger något som verkar vara raka motsatsen: ”Den som inte är med mig är mot mig.” (Matteusevangeliet 13:30) Nu verkar det som om man måste ha avgjort sig för Jesus för att inte räknas som hans motståndare.
 
För att förstå skillnaden mellan de här två utsagorna måste vi se på sammanhanget. I det första fallet hade Jesus alltså att göra med människor som inte kände Jesus mer än ytligt. I det andra fallet har vi att göra med sådana som kände Jesus mycket väl, men som ändå valde att vara hans motståndare. Fast de såg att han gjorde under valde de att säga nej till honom och anklagade honom för att driva ut demoner med demonernas furste Belseebul.
 
Jesus menar alltså en människa som inte har hört talas om Jesus eller någon som vet ytterst litet om honom på något sätt har del av sanningen och inte räknas som en Jesu motståndare. Däremot ser Jesus hårt på en människa som har förstått att Gud verkar genom Jesus, men som ändå väljer att var mot Jesus och vägra vilja följa honom. (Den här förklaringen har jag inte kommit på själv. Jag tror att jag har läst den i en bok av en av mina favoritförfattare, Wilfrid Stinissen.)
 
Därför ritar inte Jesus heller någon skarp gräns mellan olika religioner. Han bryr sig inte om att  säga vem som är utanför eller innanför skaran av lärjungar. Den romerske officeren och den kananeiska kvinnan räknades av Jesus som troende, fast dessa människor knappast trodde på Herren Jehova, himmelens och jordens skapare. Däremot var de spontant öppna och villiga att lära sig.
 
Vi kan inte dra en skarp gräns mellan vilja som är sant troende och vilka som inte är troende. I stället handlar det om en serie ringar, precis sådana som bildas när någon hoppar från högsta trampolinen på badhuset. I ringens centrum befinner sig de människor som har en levande tro på Jesus. Jag vill inte säga vilka de är. Det vet bara Gud själv, men jag är övertygad om att många av oss skulle vilja vara där. Längre bort befinner sig människor som har en tro på Gud, men som ännu inte har upptäckt Jesus, sökare och andra. Där befinner sig också människor som är troende i andra religioner. De har en del av sanningen och de får del av de välsignelser som Gud ger genom Jesus, men de saknar Jesus. Där finns också människor som inte har någon tro alls. Många av dem har en god vilja och vill vara med och bygga en god värld. Människor av god vilja kan vi gärna samarbeta med, även om de inte tror som vi.
Paulus säger så i Filipperbrevet: ”Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.” (Filipperbrevet 4:8)
 
"Den som inte är mot oss, han är för oss." Tänk om vi kunde ta till oss den attityden i alla våra kontakter med andra människor. Om vi kunde sluta betrakta andra människor som konkurrenter, rivaler och motståndare. Så länge vi inte vet att de är mot oss, skall vi utgå från att de är för oss, och tacka Gud för dem. Så gjorde Jesus. Så länge inte någon människa verkligen visade sig vara hans motståndare, utgick han från att människan var för honom.
 

Aldrig mer ensam

Det verkar som om människor i vår tid har svårare än någonsin att underordna sig auktoriteter. Vi är uppfostrade att tänka kritiskt. Det finns mycket gott i det, men det finns också en baksida. När det är sämre ordning i många svenska skolor än t.ex. i finska skolor är det ett exempel på vad vår misstro mot auktoriteter kan leda till.
Johannes döparen fick tidigt inse att hans yngre släkting Jesus skulle komma att inta en mer framstående roll än han själv. Många ville hylla Johannes som den store ledaren, men han tog ett steg tillbaks och visade på Jesus. "Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: 'Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig.'" (Johannesevangeliet 1:29-30). Var det jobbigt för Johannes att ta steget tillbaks och visa på Jesus? Kanske. Även i religionen finns det en lockelse att tävla om andlighet, om vem som är mest andlig.
I vår tid finns en tendens att mena att man kan vara "kristen på sitt eget sätt", att klara sig utan auktoriteter. Det är omöjligt. I sin tro är man beoende av andra människor - sådana som lever nu i närheten av en själv, men också av sådana som lever i andra länder och kulturer, och av sådana som levt tidigare och gått före oss i tron.
När man blir döpt blir man en Jesu lärjunge och ett Guds barn. Det betyder att man blir underordnad Jesus. Vi har fått en auktoritet. Samtidigt som vi blir underordnade, kan vi också säga att vi aldrig mer är ensamma. Vi behöver inte fatta svåra beslut ensamma. Vi får hämta råd och kraft hos Jesus Kristus. Andra kristna -bröder och systrar i tron - kan genom sina liv och sin erfarenhet vara förebilder och ge oss goda råd.