Ingen kan göra någon till ett helgon, utom en själv

I morgon är det alla helgons dag. Sedan 700- eller 800-talet firas alla helgons dag till minne av mindre betydande helgon, som inte fått en egen dag i almanackan.
För några veckor sedan skrev jag om helgon är i Själaspis med anledning av att den australiensiska nunnan Mary MacKillop helgonförlarades av påven. Eftersom jag fick flera frågor om helgon väljer jag att skriva om helgon en gång till. Jag vill också passa på att säga att alla ni som läser Själaspis är välkomna att kommentera det jag skriver här nere på sidan under rubriken kommentarer. Nu skickas de flesta kommentarer till mig personligen eller till min Facebook-sida. Det kan vara bättre att kommentarerna skivs direkt på den här sidan så att alla kan läsa dem.

I den Augsburgska bekännelsen - som är de lutherska kyrkornas grundval vid sidan av bibeln - beskrivs helgonen på följande sätt. "Man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse."
Helgonen kännetecknas alltså av att de har haft en ovanligt stark tro, levt nära Gud, och att de har gjort goda gärningar. På så sätt har de kommit att bli förebilder för oss andra.
Hur blir då en sådan person ett helgon? Människor i personens omgivning börjar att anse att han eller hon är en förebild och kanske ansluter sig till kretsen kring denne. Efter det att personen har avlidit fortsätter människor att behandla honom eller henne som en förebild. Många börjar helt enkelt att kalla personen ett helgon. I de katolska och ortodoxa kyrkorna förekommer officiella helgonförklaringar där kyrkan officiellt fastställer vilka som erkänns som helgon. Det är vikigt att komma ihåg att kyrkan "erkänner" helgon. Kyrkan gör inte någon till helgon. Det är personen själv som genom sin tro och sina goda gärningar gör så att andra kristna börjar erkänna denne som ett helgon.
I Nya testamentet kallas ibland alla kristna på en ort "de heliga": "Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda." (Apostlagärningarna 9:32). I trosbekännelsen bekänner vi ju också att vi tror på "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund". Det påminner oss just om att uppdraget att ha en starkt tro och göra goda gärningar inte bara är en uppgift för helgonen utan för alla kristna. Ibland kan det kännas som ett mål som är svårt att leva upp till. Just därför behöver vi goda förebilder: helgon!

På söndag firas inte alla helgons dag, utan alla själars dag till minnet av alla döda. Finns det då något samband mellan de båda helgdagarna. Ett samband är att många helgon har sett döden som en hemkomst. I Dagen skriver Eva Cronsioe: "För Paulus blir mullen inte en slutstation, utan det märkvärdiga element där den stora förvandlingen äger rum: Jesus död och uppståndelse, som ju är själva hans ärende." Även inför min egen död får ett helgon som Paulus vara en förebild. En förebild när det gäller att tro på Guds löften om "de dödas uppståndelse och ett evigt."