Konsten att framföra kritik

I går handlade Själaspis handlat om hur vi skall se på våra egna liv med Guds stora dom för ögonen.
En betydligt svårare fråga är hur man skall kritisera sina medmänniskor, när det är nödvändigt att framföra kritik.
Man kan göra fel på tre sätt: genom att kritisera människor för mycket, eller för litet eller på fel sätt.
Profeten Jesaja säger: ”De skall smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.” (Jesaja 2:4) Det finns en stor skillnad mellan svärd och spjut å ena sidan och plogbillar och vingårdsknivar å andra. Svärd och spjut används bara för att skada en motståndare.
Plogbillar används för att luckra upp marken så att det lättare växer och så att ogräset inte så lätt får rotfäste. Vingårdsknivar vet jag faktiskt inte vad de används till. Vet ni? Jag gissar att de antingen används för att skörda frukten, för att skära av druvklasarna eller också för att beskära vinträdet så att det växer bättre. I vilket fall som helst används det till att se till så att trädet ger mer frukt.
När man hjälper en medmänniska att se vad som är fel i hans eller hennes liv skall man agera mer som en plogbill än som ett spjut. Att hjälpa människan att växa och att se till att inte ogräset får rotfäste. Eller kanske som en vingårdskniv, att hjälpa den människan att skörda sin egen frukt som egentligen har vuxit klart, men som den människan själv inte vet att hon bär på.
Ibland kan det vara så att man gör en medmänniska riktigt illa genom att inte kritisera. Genom att tiga blir man medskyldig till det som håller på att gå riktigt snett i någons liv.
Hur framför jag då min kritik: som med ett svärd eller som med en plogbill, som med ett spjut eller som med en vingårdskniv? Det är en bra fråga att tänka på.