Glöm inte att Jesus var jude

Dagen rapporterar att evangelikaler i Jerusalem anklagar ultraortodoxa judar för att ha satt eld på en av deras kyrkor i Jerusalem. I går var det minnesdag för kristallnatten, den dag då nazistiska pöbelhopar satte synagogor i brand och plundrade judiska butiker 1938. Tyvärr finns det många exempel på fiendeskap mellan kristna och judar både i historien och i nutiden.
Alltför ofta har man glömt att Jesus var jude. Jesus var också farisé. Han tillhörde den fariséiska väckelserörelsen som betonade att varje jude skulle studera skrifterna och tillämpa Guds ord i sitt eget liv. "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla." (Matteusevangeliet 5:17) När bibelordet var svårt att förstå eller obegripligt samtalade man och föreslog olika tolkningar tills man hittade den som kändes tillämpbar. Ofta gick diskussionens vågor höga. Jesus var helt med på detta. Han samtalade och disskuterade gärna med de andra fariséerna. Vi läser ofta in fiendskap i samtalen även när den inte finns. När fariséerna i Johannesevangeliets åttonde kapitel kommer till Jesus med en kvinna som begått äktenskapsbrott och undrar vad de skall göra med henne, när det står i lagen att hon skall stenas, beror det givetvis på att fariséerna absolut inte ville stena henne, men ändå vara lydiga mot Guds lag. Jesus löser situationen med orden "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Jag är övertygad om att de närvarande gick hem glada, nöjda och imponerade. Jesus hade hittat en utväg.
När Jesus kristiserar fariséerna är det han kritiserar inte fariséismen i sig, utan sådant som hyckleri och andra avarter som förekommer i alla religiösa och sekulära organisationer, sådant som vi alla - jag och du - måste kämpa mot i våra egna liv och inte bara fariséerna för snart 2000 år sedan.
Men det fanns också ett par frågor där Jesus verkligen skilde sig från de flesta andra fariséerna. Han tyckte inte att det var viktigt att följa Guds lag när det gällde detaljerade bestämmelser om kulten och han släppte gärna in uppenbara syndare i gemenskapen.

Allt för ofta har det hänt att människor i olika religiösa rörelser har utmålat anhängarna till andra rörelser som fiender: judar, katoliker, pingstvänner, livetsordare, svenskkyrkliga o.s.v. Visst är det så att både tro, traditioner och riter skiljer sig åt mellan olika rörelser. Samtidigt är det mer som förenar än som skiljer. Ibland kan man i en rörelse som står långt från ens egen tradition hitta människor, vars tro och erfarenhet är mycket lik ens egen. Det är stimulerande för tron.

När man slutar att utmåla andra rörelser som fiender, utan i stället börjar lära känna någon av deras anhängar och tar del av deras erfarenheter händer något. Det handlar inte om att man skall kompromissa bort det man verkligen tror på. Det handlar om att man tillsammans går till källorna och på så sätt kommer närmare sanningen. Samtidigt bygger man tillsammans fred och förståelse inför framtiden.