Att se med vördnad på barnet i krubban i vår tid.

"hon lade honom i en krubba" (Lukasevangeliet 2:7).

Man brukar säga att Jesusbarnet föddes i ett stall, men det står faktiskt inte i Bibeln att det var så. Det står däremot att hans mor Maria lindade honom och lade honom i en krubba. Därför har man ofta tänkt sig att Frälsaren föddes i ett stall.
Men ett stall i Betlehem på Jesu tid var sällan någon fristående byggnad. I många fall var det en grotta som var uthuggen i en bergssida. Vi kan lätt tänka oss att det var både mörkt, smutsigt och kallt där.

Just det är viktigt för att vi skall förstå hur Gud är. När Guds son skulle födas avstod Gud från att låta honom födas i ett palats. I stället föddes han i ett stall. ¨Några år fick han leva som flykting i Egypten. Han fick leva ett vanligt liv och livnära sig på sitt eget arbete som snickare. Han fick prova på både att vara hungrig och törstig. Han fick sörja släkt och vänner när de blev sjuka och dog. Han visste vad gråt var, men också vad glädje och mänsklig gemenskap var. När han blev bjuden på fest så gick han gärna dit. Han drog sig inte undan från några slags människor, om han inte var trött och behövde få vara ensam.

I sin betraktelse i Dagen skriver Joel Halldorf att vi skall öva oss att inte se på varandra med föraktets blick. När vi ser på barnet i krubban är det lätt att med facit i hand hylla honom som Frälsaren. Låt oss lära oss att se på den som är lika svag som barnet i krubban och som vi möter på olika platser i vardagen med samma vördnad som vi ser på barnet i krubban. Guds son möter vi i krubban. Guds barn möter vi dagligen.