Hela mänsklighetens och varje liten människas Gud

Gamla testamentet är en spännande bok, eller rättare sagt en boksamling. I den får man följa det hebreiska eller israelitiska folket från Abraham, under slaveriet i Egypten, under uttåget, i det heliga landet, under fångenskapen i Babylon och efter återtåget. Ett öde som har böljat mellan goda tider och svåra tider.
Vi kan bland annat läsa om hur profeten Jesaja tröstar folket och profeterar att fångenskapen i Babylonien snart skall vara slut och folket få återvända till sitt eget land:

"Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder." (Jesaja 1:1-2)

Som kristna har vi mycket att lär av gamla testamentet. Vi får följa det judiska folkets öden, men vi tycker oss också överallt i gamla testamentet se profetior om Jesus Kristus, Guds enfödde som som skulle komma till jorden.
Det förbund som Gud en gång slöt med Abraham och det israelitiska folket var ett förbund för ett folk, men Gud ville öppna sig för hela mänskligheten. Därför sände han sin son Jesus Kristus och därför får vi stämma in i hela kyrkans bekännelse: "Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,"

Inte nog med att Gud ville öppna sig för hela mänskligheten. Han ville också bjuda in varje människa, var och en för sig. I nya testamentet hittar vi boken "Brevet till Filemon". Till och med bokens titel är fascinerande. Så mycket bryr sig Gud om en enda liten människa att den människan får en bok tillägnad till sig, en bok som vi hittar i bibeln.

Gud har ett egendomsfolk - det judiska folket - men han vill ha med hela mänskligheten att göra, och bryr sig samtidigt om varje liten människa. Så står är Gud, att han ser både det stora och det lilla.