Trygghet i osäkerheten (Tredje söndagen efter trefaldighet)

Det finns en osäkerhet i livet. Man är nästan aldrig helt säker på någonting. Så känner sig många människor. Det handlar inte om att vara helt säker. Det mesta handlar i stället om att ta beslut. Det finns argument för och emot varje alternativ. Det gäller att välja det bästa. Antingen får man själv fatta valet, eller också måste man fråga någon erfaren människa till råds. Är man kristen försöker man givetvis fatta sina beslut med den kristna tron som grund. För det mesta finns en osäkerhet med i tolkningen av bibelns råd. Andra kristna och/eller erfarna människor kan hjälpa oss att tolka bibelordet på rätt sätt.
Men finns det alltid ett rätt sätt? Nej, inte alltid. I den kristna tron - liksom i livet - finns för det mesta en kluvenhet eller en osäkerhet.
Ibland tycks det som Gud svarar på bön och gör under. Ibland verkar det som om Gud avstår från att svara, eller åtminstone vill att vi skall vänta. En annan gång lägger Gud över ansvaret på oss. Vi får klara oss själva, om än med tron att Gud finns någonstans i bakgrunden.
Att vara alltför säker på sin sak är ibland skadligt. Vi kan t.ex. aldrig förklara vem Gud är helt och hållet. Vi kan inte ha Gud i en ask.

I Lukasevangeliet 15:8-10 berättar Jesus om en kvinna som har tio mynt, och som tappar bort ett. Hon söker tills hon hittar det och när hon har hittat det är hon så glad så hon berättar det för grannkvinnorna och väninnorna.
Jag tror att vi många gånger är som det borttappade myntet. Vi är villrådiga. Vi har gått fel. Vi har försökt gå rätt. Vi är inte helt säkra på någonting.

Om vi känner det så är det en bra början. Om vi vet att det är helt normalt att inte vara så säker på saker och ting., kan vi finna en trygghet i den spänningen. Om vi vet att det är normalt att ibland känna kluvenhet, kan vi vila i det. Vi kan be om Guds hjälp. Samtidigt måste vi anstränga oss själva för att göra det bästa av situationen, för vi vet inte om Gud tänker göra ett under den här gången eller om han överlämnar ansvaret till oss. Beslutet vad vi skall göra ligger alltid hos oss.

Samtidigt kan vi vila trygga i förvissningen om att Gud - liksom kvinnan i berättelsen - söker oss. Var och en.