Rättvisa och medmänsklighet i balans

Det måste vara någon måtta på hur mycket en människa får lida av sina misstag. Att komma ifrån lidandet helt och hållet är knappast möjligt. Politiker eller andra offentliga personer som bryter mot lagen får vara beredda att hängas ut i massmedia. Var och en som slösar bort sina pengar när lönen kommer är fattig senare i månaden. Den som missbrukar alkohol blir tung i huvudet dagen efter och föröder dessutom sitt liv. Den som använder hårda ord blir inte älskad av andra. Den som tror andra om ont tror sig ha flera fiender än han egentligen har.
Det är till och med så att vi vi bland får lida på grund av våra föräldrars och mor- och farföräldrars misstag. En del kallar det det sociala arvet andra säger att Gud är "en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde" (Andra Mosebok 20:5).
Allt det här kan vi inte göra så mycket åt.
Däremot kan vi göra något åt hur vi bemöter människor som går igenom lidande på grund av sina egna eller andras misstag. Det är det berättelsen om den förlorade sonen handlar om. Ingen kan förändra de misstag den förlorade sonen gjorde. Hans bror ägde faktiskt hela egendomen. Fadern sade ju: "Allt mitt är ditt" (Lukasevangeliet 15:31). Men fadern sade också "Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen."

För övrigt tror jag att "den förlorade sonen" har funnits på riktigt. I bibeln står det faktiskt inte att det var en liknelse Jesus berättade. Det står bara i överskriften som inte hör till den egentliga bibeltexten.