Vi ber faktiskt för den döde i varje begravningsgudstjänst i Svenska kyrkan, nämligen i slutbönen när prästen också gör ett korstecken över kistan:
Giv honom/henne, o Herre, din frid
och låt ditt eviga ljus lysa för honom/henne.
Var och en kan givetvis be för någon död människa som man tänker på. Det passar utmärkt att göra det under tiden förbönen bes i söndagens gudstjänster, men man kan också göra det vid andra tillfällen.
Det finns dock kristna som menar att man inte alls skall be för de döda. Varför? Bön för döda blev en omtvistad fråga under 1500-talets reformation. Bakgrunden var att man på medeltiden bad och firade mässan för enskilda döda och tänkte sig att man på så sätt kunde förkorta den dödes tid i skärselden (en plats där man tänkte sig att de döda förbereddes för himlen.) Om man läser reformatorernas skrifter märker man att de vände sig mot detta. En människa blir frälst enbart av nåd och av tro, inte på grund av att andra ber för en. Samtidigt kan vi också märka i reformatorernas skrifter att de ändå inte var helt och hållet mot att man bad för de döda, bara man inte tror att man ser bönen som något som den döde kunde tillgodoräkna sig i himlen. Martin Luther lär ha sagt att man kan ber för en död - men bara någon enstaka gång.
Be gärna för döda, men låt inte den bönen ta över så att du glömmer de levande. En klassisk kristen uppräkning av de sju kroppsliga och de sju andliga barmhärtighetsgärningarna kanske kan vara till hjälp. Där finns de döda med, men bara som en punkt av många i vardera listan längre ned på sidan.
Bönen för de döda i Svenska kyrkans gudstjänst är alltså mycket kort och Dagen, DN, Svenska dagbladet och Expressen rapporterar att Halloween-firandet minskar i Sverige. Visst skall vi minnas de döda och hedra deras minne, men de är de levande som behöver vår tid, våra omtankar och våra förböner.
-------
De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna
(Matt 25:34-40)
1.Att ge mat åt den hungrige,
2.ge dryck åt den törstige,
3.kläda den nakne,
4.skydda den hemlöse,
5.besöka den sjuke,
6.besöka den fängslade,
7.begrava den döde.
De sju andliga barmhärtighetsgärningarna
1.Att ge råd åt den tveksamme (1 Thess 5:9-11),
2.undervisa den okunnige (Apg 8:35-39),
3.omvända eller tillrättavisa syndaren (Apg 2:40,41, Jak 5:19,20),
4.trösta den sorgsne (Rom 12:15),
5.förlåta alla oförrätter (Matt 18:21,22),
6.tåligt uthärda besvärliga människor (1 Kor 13:5),
7.be för levande och döda (Jak 5:16, 2 Mack 12:46).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror att man har själaringning med bön när någon dött dels för att ge tröst åt anhöriga, dels för att det är en gammal kvarleva då döden användes i religiöst uppfostringssyfte.
SvaraRaderaMan har också i olika tider använt döden som både en hyllning och en förnedring.
Jag tror det skulle bli kusligt tomt och ödsligt att inte nämna den döde vare sig i kyrkan eller vid jordfästning. Men man kan ju inte fortsätta att be och tala med döda efter begravning tycker jag.
Jag tror dock inte att den döde bryr sig om vilket, eller kan bry sig, får vi hoppas.
Tack för din kommentar. Jag tror att du har helt rätt i att bönen för de döda ger tröst åt anhöriga och dessutom förbereder oss för att vi en dag skall dö, alltså uppfostrar oss och påminner oss att inte vara för bundna vid jordiska ägodelar.
SvaraRadera