Att älska mänskligheten och att älska människan

I nya testamentet hittar vi bland många andra böcker Paulus brev till Filemon. Det är en av bibelns kortaste böcker, ett kapitel bestående av 25 verser. Budskapet är enkelt. Paulus vädjar för den förrymde slaven Onesimos, att slavägaren Filemon skall behandla Onesimos som en kär broder.
Att brevet utgår från att slaveri är något självklart känns främmande för oss som läser brevet nästan tvåtusen år senare. Vid sidan om det finns det annat som väcker våra tankar. Paulus som var en av dem som lade grunden för kyrkan som är den största organisationen i vår värld i dag, lade ned en sådan kraft på en enda människa, Onesimos. Hade det inte varit bättre att Paulus hade lagt ned den tiden på att organisera och planera kyrkans fortsatta spridning? Nej, naturligtvis inte. Paulus följde det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." (Lukasevangeliet 10:27) Sedan växte kyrkan av sig själv.

Kanske det är så att Gud också är sådan. Han tänker inte i första hand på att kyrkan skall växa, utan uppmärksammar varje liten människa.

Ett judiskt ordspråk säger: "Att älska mänskligheten är lätt. Att älska människan är svårt." Ändå är det det största uppdraget vi har fått: inte att älska mänskligheten, utan att älska människan.