Gud finns både i det stora och i det lilla

”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” (Johannesevangeliet 11:22).

I den kristna tron finns två huvudmysterier: något som vi aldrig helt och hållet kan förstå med vårt förnuft, något som vi helt enkelt måste tro på utan att helt förstå.
Det första huvudmysteriet är treenigheten – Gud är både Fader, Son och helig Ande.
Det andra huvudmysteriet är Jesu två naturer. Jesus var både Gud och människa.

När vi talar om att Gud är treenig handlar det om att vi tror att Gud är mångsidig. Det största är inte för stort för Gud. Det minsta är inte för litet för Gud. Gud som har skapat tusentals galaxer är ändå intresserad av hur just du har det. Han tvingar inte dig till något, utan väntar ivrigt på att du skall ta emot honom.
Han väntar på våra kärleksförklaringar till honom. En sådan är trosbekännelsen som vi får läsa med i varje gudstjänst. En annan kärleksförklaring är korstecknet, där vi med vår hand får visa att vi tror på de två huvudmysterierna. De tre fingrar som vi sträcker ut symboliserar treenigheten och de två fingrar som vi viker in står för Jesu två naturer. Prästen Bo Brander har en gång sagt ungefär så här: Att bara läsa med i trosbekännelsen utan att visa med sin kropp att man tror på Gud är som en man och en kvinna bar säger ”Jag älskar dig” utan att någonsin kramas.
Dagen rapporterar om att dokumentet "Till den Herre vi älskar" har antagits vid den kristna Lausannerörelsens konferens som nyss avhölls i Kapstaden. I dokumentet bekräftar man än en gång grunderna för den kristna tron och vad de betyder i vår tid. Det finns ingen motsättning i att låta "hela jorden höra hans röst" och att inse att missionen har en social dimension. Andligt och världsligt hänger ihop. Därför blev Gud människa en gång.