Gud och det som är centralt i livet

En viktig fråga att ställa sig är vad som är centralt i ens liv. När människor får den frågan brukar svaret bli familjen och vännerna. Vissa lägger till arbetet, kanske något intresse eller den kristna tron.
Det är inte överraskande att svaret blir så. Den absolut viktigaste uppgiften för den som har satt barn till världen är att ge barnen en god uppfostran. Att vara en god man eller hustru är också en viktig uppgift. Den som är ensamstående kan satsa mer kraft och energi på annat som även de som har familj brukar räkna som centrala.

Var kommer då den kristna tron in i bilden? Det dubbla kärleksbudet lär ju oss: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd." (Matteusevangeliet 22:37) Måste inte Gud få den mest centrala platsen i livet för alla människor?

Lyckligtvis behöver vi inte göra det valet. "Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett." (Första Johannesbrevet 4:20) Det går urmärkt att samtidigt älska Gud och värna om annat som är centralt i livet.

Ändå behöver Gud egen tid. En god regel är att vi avsätter tid för bön, bibelläsning och gudstjänstbesök. Annars kan vi glömma bort Gud. Det första budet lyder ju "Du skall inte ha anddra gudar vid sidan av mig." Man kan inte förbli en kristen om man inte har åtminstone någon disciplin i sitt andliga liv. Om man inte alls ägnar någon tid åt Gud bryter man mot det första budet: "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig." Om man inte alls ger Gud någon tid tenderar girighet, högmod, avund och annat ta över.

Däremot kräver inte Gud särskilt mycket egen tid av oss. Vi tjänar Gud samtidigt som vi ägnar oss åt dem eller det som är centralt i våra liv. Gud kräver inte att få vara ensam med oss särskilt ofta. Han delar gärna tiden med andra.