Att våga kalla sig kristen och tillsammans växa i tron

Ibland sägs det att västerlandet är oerhört sekulariserat men enligt en artikel i Dagen, säger två tredjedelar av alla britter att de är kristna. Svaret beror givetvis på hur frågan ställs. Så skulle det vara även i Sverige. En stor del av svenskarna svävar på målet om någon frågar dem om de är kristna. Ibland blir svaret: "Jag är kristen, men inte religiös." eller något liknande.

En av orsakerna till att så många tvekar när de får frågan om de är kristna är att de tror att en kristen måste vara på ett visst sätt. Om man t.ex. har funnits med bara i en församling och inte vill leva exakt efter de normer som som gällde där, kanske man har svårt att kalla sig kristen. En alltför stelbent syn på om hur "nådens ordning" skall fungera har också skrämt många från kristen tro.
En sund undervisning skall i stället fokusera på ett minimum - en tydlig grund - som man senare kan bygga vidare på på olika sätt. En sådan grund kan vara så enkel som att den som är döpt och som inte senare förnekar den kristna tron kan räknas som kristen. (Andra vill ställa högre krav som att man skall vara döpt och aktivt bekänna den kristna tron.)
När vi möter en människa som står på den här enkla grunden gäller det att vi uppmuntrar honom eller henne att bygga vidare på sin tro "du är ju kristen, och du vet väl att det finns mer att hämta i tron...", och att vi inte ifrågasätter och antyder att "om du vill vara kristen måste du...".
I missionsbefallningen säger Jesus: "döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud som jag har gett er." (Matteusevangeliet 28:19-20) Det finns alltid mer att hämta i tron. Lärandet handlar sällan om att en undervisar varandra, utan om att vi tillsammans gör upptäckter. Det händer när vi samtalar om ordet och de erfarenheter vi gjort.