Nattvarden, ett starkt tecken

Ett av konsthisthistoriens mest kända mästerverk är Leonardo da Vincis Nattvarden. Tavlan reproduceras på många olika sätt. Den finns som broderad tavla i otaliga församingshem i Sverige. Nu rapporterar DN att en kvinna från USA återskapat tavlan i tvättludd.

Vad är det då som gör att så många människor fascineras av nattvarden, både av konstverket och av sakramentet? Svaret är nog att nattvarden - sakramentet - är ett så tydligt tecken på att Gud vill ha med oss människor att göra. "Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig." (Lukasevangeliet 22:19)
Vi samlas och firar nattvarden till minnet av Jesus. På så sätt därför kan vi också känna att vi hör ihop i ett större sammanhang. Vi hör ihop med människor som firade nattvard långt före oss i andra tider, med dem som firade nattvard i hemlighet i Sovjetunionens fångläger där kristna satt fängslade och med människor i länder runt om vår jord som firar nattvard just nu. I små kyrkor i Latinamerikas kåkstäder. I Afrika och Kina där den kristna tron växer som aldrig förr. Vi hör ihop med Jesus som instiftade nattvarden. Ja, med Gud själv.

Att vi hör ihop med varandra är ett starkt tecken. Brödet bryds och vinet delas i nattvarden. Det är ett starkt tecken för att brödet skall delas även i vår värld.
Därför upphör nattvarden aldrig att fascinera. Den är ett starkt tecken, vars konsekvenser är en gemenskap och solidaritet med andra människor.