Ett lysande ansikte (Andra årgången, gammaltestamentliga läsningen)

Ibland brukar man säga att en människas ansikte lyser. Det kan vara ett litet barn, vars ansikte strålar av glädje. Det kan vara en människa som odelat ägnnar hela sin uppmärksamhet till en annan. Det kan också vara frågan om en människa som lever nära Gud.
I bibeln hör vi talas om några människor vars ansikte lyser. "När Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte" (Andra Moseboken 34:29). Vi kan jämföra detta med hur Jesu kläder blev skinande vita på förklaringsberget.
Både Mose och Jesus var människor som levde nära både Gud och människor. Man skall aldrig ställa en människas relation till Gud mot hennes relation till andra människor.Ett gott kristet liv innebär att man ägnar tid åt sina medmänniskor, vilket innebär att ens kristna tro prövas i praktiken. "Om någon säger: 'Jag älskar Gud' men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett" (Första Johannesbrevet 1:20).
När vi läser om Mose måste vi alltid påminna oss om att han inte var någon helt lyckad människa. Han var handikappad på grund av talfel. Han var säkert sårad eftersom han hade blivit lämnad av sina föräldar och i stället fick växa upp i hovet. Han var mördare eftersom han hade dödat en egyptisk förman. När folket upptäckte att Moses ansikte strålade, var han på väg nedför Sinai berg med den andra uppsättningen av lagens tavlor, eftersom han hade slagit sönder den första uppsättningen i ett vredesutbrott.
Mose var ingen perfekt människa, men han levde nära Gud. Han släppte inte greppet och Gud, och Gud släppte inte honom. Han levde också nära sitt folk och var engagerad i vanliga människor och deras liv.
Vi kan säkert få se det strålande ansiktet även hos människor i vår tid, just hos sådana som lever nära både Gud och människor.