Den frihet som Guds barn får leva i (Åttonde söndagen efter trefaldihet, tredje årgången, episteln)

Frihet är ett svårt ord. Det finns många olika uppfattningar om vad det betyder. Det kan betyda att man är fri från olika slags tvång och begränsningar i livet. Det kan också innebära att man är fri till att göra olika saker. Det finns också de som menar att frihet egentligen inte existerar, eftersom en människa alltid formas av sin omgivning.
Jakten på frihet kan leda till ett nytt slags ofrihet. Man kan känna sig tvungen att utnyttja den frihet man har. Man gör saker som man egentligen inte vill, eller vars konsekvenser är svåra att överblicka, just för att man skall visa för sig själv att man är fri.
Som så ofta måste vi söka efter medelvägen. Vi är varken helt fria eller helt ofria. Paulus har något viktigt att säga i den här frågan: "Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen. (Romarbrevet 8:14-15). (I fortsättningen kommer jag att tala om 'Guds barn' i stället för om 'Guds söner' eftersom uttrycket inte är könsbestämt. I bland annat David Hedegårds översättning av Nya testamentet används just uttrycket 'Guds barn'.)
Är ett barn fritt från sina föräldrar? Förhoppningsvis inte. Föräldrars viktigaste uppgift i livet är att vara just goda förebilder för sina barn. Gradvis får barn ett allt större ansvar. När ett barn är myndigt är det fritt att ta ansvar för sitt eget liv, men om förhållandet mellan barn och föräldrar varit gott, kvarstår kontakten så länge de lever: en kontakt där man har förtroende för varandra, rådgör med varandra och byter erfarenheter.
Så skall kontakten mellan Gud och människa vara. Om vi låter oss ledas av Guds ande är vi Guds barn. Vi är inte slavar som Gud har fullständig kontroll över, utan barn som har frihet, men som ändå av fri vilja får leva nära Gud.