lördag 10 juli 2010

Att vara efterföljare på den plats där vi finns just nu (Inför Sjätte söndagen efter Trefaldighet)

Många människor har någon gång under sitt liv drömt om att få vara riktigt radikala. Radikala på det sättet att man helhjärtat ägnar sig åt någonting. I Jesu förkunnelse finns en kallelse till radikalitet: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike" (Lukasevangeliet 9:62). Samtidigt som radikaliteten är lockande är den också skrämmande. Mannen som blev kallad att följa Jesus, men som först ville gå och begrava sin far (Luk 9:59), hade ju ett högst rimligt önskemål. Det är ju till och med så att ett av de sju barmhärtighetsverken som kristna människor skall göra är just att de till att de döda blir begravda.
Om kraven på radikalitet är så stora att man skall nonchalera sådant som begravningar för att göra det som är vikiga, är risken snarare att många väljer bort kristen tro helt och hållet.

Men vi behöver inte göra det valet. Vi måste alltid tänka på att Jesus spetsade till sin förkunnelse. När han säger "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike" tror jag egentligen inte att Jesus hade något emot att mannen ville ordna med sin fars begravning. Det handlar snarare om att Jesus genomskådar att begravningen var ett svepskäl för att mannen skulle slippa komma till tro. Kärnan i det Jesus sade var att mannen borde förkunna Guds rike, vad han än hade att göra i livet.

För oss finns det många liknande val i livet. Vi har ofta en tendens att se kristen tro som en sektor i livet. Vi kanske tänker oss att om vi bara ägnar en viss del av livet åt Gud, så kan vi sedan använda resten av tiden så som vi själva vill. Det Jesus vill lära oss är något annat. Vi kan bestämma oss att bli hans lärjungar här och nu. Vi behöver inte skjuta upp det. Det innebär inte att vi behöver lämna allt vi är verksamma med. I stället skall lärjungaskapet få prägla det. Här och nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar