Människor har olika lätt att förlåta andra. Somliga går och ältar orättvisor resten av livet. Andra kan bli goda vänner med sådana som de logiskt sett borde vara ovänner med. Romeo och Julias kärlek övervann fejden mellan två familjer. Ibland kan till och med människor som haft en ordentlig konflikt bli mycket goda vänner igen.
I en familj eller på en arbetsplats är det till och med så att man måste räkna med att konflikter regelbundet uppstår. Konflikter är en naturlig del av livet. Därför är det viktigt att lära sig hur man löser konflikter. Några tumregler är: Alla inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Oftast har flera parter en del i konflikten och alla måste därför se sin del. Om det – i sällsynta fall – bara är en som är orsak till konflikten måste även detta kunna sägas. Man måste hitta en plan för hur man går vidare.
Att kunna lösa konflikter är en viktig del av livet. Det kanske är därför Jesus tog med konfliktlösning i Fader vår: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.
Konflikt kan det vara också mellan Gud och människa. När vi bryter mot tio Guds bud är vi ute på avvägar. Det märkliga med budorden - något som gör att budorden skiljer sig från de flesta lagar - är att det inte finns något straff bestämt för den som bryter mot buden. Orspråket säger "Synden straffar sig själv." Det är nog riktigt. Den som bryter mot buden drar oftast på sig dålig livskvalitet för sig själv och för andra.
När en människa skall försonas med Gud liknar det den process när två människor skall försonas. Båda inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Guds famt står hela tiden öppen, så det är oss han väntar på. Man måste också hitta en plan hur man går vidare, så man undviker att hamna i samma fälla en gång till.
Om man har svårt att sätta fingret på vad ens synder är kan man ha hjälp av att gå till bikt. Då får man hjälp av en präst att formulera vad det är som verkligen är ens synd. Att man går till bikt är ett tecken på att man vägrar slå sig till ro med ens dåliga sidor och vill fortsätta att arbeta med sig själv. En av de bibeltexter som brukar läsas vid bikt är:
"Jag är den som utplånar dina överträdelser
för mig egen skull, säger Herren,
och dina synder kommer jag inte mer ihåg."
(Jesaja 43:25, 1917:års översättning.)
söndag 31 oktober 2010
lördag 30 oktober 2010
Skall man be för de döda?
Vi ber faktiskt för den döde i varje begravningsgudstjänst i Svenska kyrkan, nämligen i slutbönen när prästen också gör ett korstecken över kistan:
Giv honom/henne, o Herre, din frid
och låt ditt eviga ljus lysa för honom/henne.
Var och en kan givetvis be för någon död människa som man tänker på. Det passar utmärkt att göra det under tiden förbönen bes i söndagens gudstjänster, men man kan också göra det vid andra tillfällen.
Det finns dock kristna som menar att man inte alls skall be för de döda. Varför? Bön för döda blev en omtvistad fråga under 1500-talets reformation. Bakgrunden var att man på medeltiden bad och firade mässan för enskilda döda och tänkte sig att man på så sätt kunde förkorta den dödes tid i skärselden (en plats där man tänkte sig att de döda förbereddes för himlen.) Om man läser reformatorernas skrifter märker man att de vände sig mot detta. En människa blir frälst enbart av nåd och av tro, inte på grund av att andra ber för en. Samtidigt kan vi också märka i reformatorernas skrifter att de ändå inte var helt och hållet mot att man bad för de döda, bara man inte tror att man ser bönen som något som den döde kunde tillgodoräkna sig i himlen. Martin Luther lär ha sagt att man kan ber för en död - men bara någon enstaka gång.
Be gärna för döda, men låt inte den bönen ta över så att du glömmer de levande. En klassisk kristen uppräkning av de sju kroppsliga och de sju andliga barmhärtighetsgärningarna kanske kan vara till hjälp. Där finns de döda med, men bara som en punkt av många i vardera listan längre ned på sidan.
Bönen för de döda i Svenska kyrkans gudstjänst är alltså mycket kort och Dagen, DN, Svenska dagbladet och Expressen rapporterar att Halloween-firandet minskar i Sverige. Visst skall vi minnas de döda och hedra deras minne, men de är de levande som behöver vår tid, våra omtankar och våra förböner.
-------
De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna
(Matt 25:34-40)
1.Att ge mat åt den hungrige,
2.ge dryck åt den törstige,
3.kläda den nakne,
4.skydda den hemlöse,
5.besöka den sjuke,
6.besöka den fängslade,
7.begrava den döde.
De sju andliga barmhärtighetsgärningarna
1.Att ge råd åt den tveksamme (1 Thess 5:9-11),
2.undervisa den okunnige (Apg 8:35-39),
3.omvända eller tillrättavisa syndaren (Apg 2:40,41, Jak 5:19,20),
4.trösta den sorgsne (Rom 12:15),
5.förlåta alla oförrätter (Matt 18:21,22),
6.tåligt uthärda besvärliga människor (1 Kor 13:5),
7.be för levande och döda (Jak 5:16, 2 Mack 12:46).
Giv honom/henne, o Herre, din frid
och låt ditt eviga ljus lysa för honom/henne.
Var och en kan givetvis be för någon död människa som man tänker på. Det passar utmärkt att göra det under tiden förbönen bes i söndagens gudstjänster, men man kan också göra det vid andra tillfällen.
Det finns dock kristna som menar att man inte alls skall be för de döda. Varför? Bön för döda blev en omtvistad fråga under 1500-talets reformation. Bakgrunden var att man på medeltiden bad och firade mässan för enskilda döda och tänkte sig att man på så sätt kunde förkorta den dödes tid i skärselden (en plats där man tänkte sig att de döda förbereddes för himlen.) Om man läser reformatorernas skrifter märker man att de vände sig mot detta. En människa blir frälst enbart av nåd och av tro, inte på grund av att andra ber för en. Samtidigt kan vi också märka i reformatorernas skrifter att de ändå inte var helt och hållet mot att man bad för de döda, bara man inte tror att man ser bönen som något som den döde kunde tillgodoräkna sig i himlen. Martin Luther lär ha sagt att man kan ber för en död - men bara någon enstaka gång.
Be gärna för döda, men låt inte den bönen ta över så att du glömmer de levande. En klassisk kristen uppräkning av de sju kroppsliga och de sju andliga barmhärtighetsgärningarna kanske kan vara till hjälp. Där finns de döda med, men bara som en punkt av många i vardera listan längre ned på sidan.
Bönen för de döda i Svenska kyrkans gudstjänst är alltså mycket kort och Dagen, DN, Svenska dagbladet och Expressen rapporterar att Halloween-firandet minskar i Sverige. Visst skall vi minnas de döda och hedra deras minne, men de är de levande som behöver vår tid, våra omtankar och våra förböner.
-------
De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna
(Matt 25:34-40)
1.Att ge mat åt den hungrige,
2.ge dryck åt den törstige,
3.kläda den nakne,
4.skydda den hemlöse,
5.besöka den sjuke,
6.besöka den fängslade,
7.begrava den döde.
De sju andliga barmhärtighetsgärningarna
1.Att ge råd åt den tveksamme (1 Thess 5:9-11),
2.undervisa den okunnige (Apg 8:35-39),
3.omvända eller tillrättavisa syndaren (Apg 2:40,41, Jak 5:19,20),
4.trösta den sorgsne (Rom 12:15),
5.förlåta alla oförrätter (Matt 18:21,22),
6.tåligt uthärda besvärliga människor (1 Kor 13:5),
7.be för levande och döda (Jak 5:16, 2 Mack 12:46).
fredag 29 oktober 2010
Om långsamt växande i tron
”Och han sade: "Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne." (Markusevangeliet 4:26-29)
När Jesus talar om Guds rike eller himmelriket och när man i fornkyrkan talade om Kristi rike så syftar det på att Gud en gång skall återta herraväldet över den här världen som nu står under inflytande av det onda. Detta kommer att ske mer tydligt i framtiden, men redan nu breds Guds rike ut bland dem som tror på Jesus. Med ett modernt uttryck kan man kalla det livskvalitet.
Uttrycken Guds rike, himmelriket eller Kristi rike syftar däremot inte på ett tillstånd som inträder när vi människor är döda. Detta kallas i nya testamentet ”de dödas uppståndelse”.
Liknelsen om den växande säden handlar om hur Guds rike slår rot i en människa som tror. Det framgår inte klart av liknelsen vem såningsmannen är. Är det Gud som sår ordet i en människas liv, eller är det människans själv som aktivt söker ordet och sår det i sitt eget liv? Båda förklaringarna är nog möjliga, men jag tycker liknelsen ger mig den största behållningen om jag får tänka mig att mannen är människan själv. Liselotte J Andersson beskriver i Dagen den här händelsen som en uppbrottsorder. För vissa människor är det säkert så. De kan peka ut dagen och stunden för sin omvändelse. Andra vet bara att de har påverkats av ordet hela livet, kanske för att de har fötts i en kristen familj.
En man har fått utsädet i jorden. Utsädet är Guds ord. Jorden är livet. Mannen – som lika gärna skulle kunna vara en kvinna – sår ordet i sitt liv. Han låter alltså Guds ord, lagen och evangeliet, tio Guds bud och Guds kärlek, det dubbla kärleksbudet och förlåtelsen påverka vardagslivet. De får alltså påverka livet varje dag.
Han sover och stiger upp. Mannen unnar sig vila. Han sover ordentligt på nätterna. Innan den elektriska belysningen kom sov människor mer än nu. Det låter sunt. Men mannen sover inte hela tiden. Han stiger upp också. Han tar på sig ett ansvar. Han säger ja till att vara Guds medarbetare på jorden. Han försöker utföra sitt arbete väl. Han gör sitt bästa för att vara en bra make och far, eller en bra elev i skolan eller en bra kung.
Dagar och nätter går och säden gror och växer. Han vet inte hur. Guds rike gror och växer när man låter Guds ord påverka ens vardagsliv. Visserligen skyddar inte Guds ord mot olyckor och motgångar som kan drabba även den som tror. Skörden kan slå fel även i Guds rike. Men växtkraften finns kvar. En annan dag växer säden igen.
Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Livet fortsätter att utvecklas. Erfarenheterna ökar. Den som levat en stor del av sitt liv är oftare tryggare i sig själv än den som är ung.
Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne. På vår ålders höst kan vi får skörda frukterna av vårt liv. Samtidigt är vi inte säkra på att mannen i liknelsen är en vanlig människa. Kanske mannen syftar på Gud. Vi lever inte för oss själva. Vi är Guds medarbetare på jorden. En dag kommer Gud att skörda frukterna av vårt arbete.
När Jesus talar om Guds rike eller himmelriket och när man i fornkyrkan talade om Kristi rike så syftar det på att Gud en gång skall återta herraväldet över den här världen som nu står under inflytande av det onda. Detta kommer att ske mer tydligt i framtiden, men redan nu breds Guds rike ut bland dem som tror på Jesus. Med ett modernt uttryck kan man kalla det livskvalitet.
Uttrycken Guds rike, himmelriket eller Kristi rike syftar däremot inte på ett tillstånd som inträder när vi människor är döda. Detta kallas i nya testamentet ”de dödas uppståndelse”.
Liknelsen om den växande säden handlar om hur Guds rike slår rot i en människa som tror. Det framgår inte klart av liknelsen vem såningsmannen är. Är det Gud som sår ordet i en människas liv, eller är det människans själv som aktivt söker ordet och sår det i sitt eget liv? Båda förklaringarna är nog möjliga, men jag tycker liknelsen ger mig den största behållningen om jag får tänka mig att mannen är människan själv. Liselotte J Andersson beskriver i Dagen den här händelsen som en uppbrottsorder. För vissa människor är det säkert så. De kan peka ut dagen och stunden för sin omvändelse. Andra vet bara att de har påverkats av ordet hela livet, kanske för att de har fötts i en kristen familj.
En man har fått utsädet i jorden. Utsädet är Guds ord. Jorden är livet. Mannen – som lika gärna skulle kunna vara en kvinna – sår ordet i sitt liv. Han låter alltså Guds ord, lagen och evangeliet, tio Guds bud och Guds kärlek, det dubbla kärleksbudet och förlåtelsen påverka vardagslivet. De får alltså påverka livet varje dag.
Han sover och stiger upp. Mannen unnar sig vila. Han sover ordentligt på nätterna. Innan den elektriska belysningen kom sov människor mer än nu. Det låter sunt. Men mannen sover inte hela tiden. Han stiger upp också. Han tar på sig ett ansvar. Han säger ja till att vara Guds medarbetare på jorden. Han försöker utföra sitt arbete väl. Han gör sitt bästa för att vara en bra make och far, eller en bra elev i skolan eller en bra kung.
Dagar och nätter går och säden gror och växer. Han vet inte hur. Guds rike gror och växer när man låter Guds ord påverka ens vardagsliv. Visserligen skyddar inte Guds ord mot olyckor och motgångar som kan drabba även den som tror. Skörden kan slå fel även i Guds rike. Men växtkraften finns kvar. En annan dag växer säden igen.
Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Livet fortsätter att utvecklas. Erfarenheterna ökar. Den som levat en stor del av sitt liv är oftare tryggare i sig själv än den som är ung.
Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne. På vår ålders höst kan vi får skörda frukterna av vårt liv. Samtidigt är vi inte säkra på att mannen i liknelsen är en vanlig människa. Kanske mannen syftar på Gud. Vi lever inte för oss själva. Vi är Guds medarbetare på jorden. En dag kommer Gud att skörda frukterna av vårt arbete.
torsdag 28 oktober 2010
Trons centrum och kyrkans väg tillbaks
Var finns centrum i den kristna tron? Det är en viktig fråga eftersom det finns mer än en miljard kristna människor i världen. Ibland vill någon ge mycket korta svar på frågan. Det finns en annan tradition som säger att svaret inte kan göras för kort. Lilla katekesen omfattar förklaringar över tio Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Ursprungligen fanns också bikten, bordsbönen, morgon- och aftonbön och några bibelord med i Lilla katekesen. Alla de texterna är en bra beskrivning av den kristna trons centrum.
Kanske någon invänder att allt det där är elementärt. Det har man lärt sig sedan länge och man måste ju få gå vidare i tron. Någon kanske vill ägna sig åt kristen djupmeditation. Någon annan finns gärna med i karismatiska gudstjänster där andens gåvor kommer till sin rätt. Ytterligare någon annan vill gärna omtolka tron i den tid vi lever i och söker svar på de frågor som ställs nu, men som inte ställdes förr.
Visst är det riktigt att man kan bygga vidare sin tro och utveckla den på många olika sätt, men det får aldrig ske till priset att man överger trons grunder. "I tider av kris är utmaningen att söka sina rottrådar och hitta det bärande," skriver biskop em. Biörn Fjärstedt i en artikel i Dagen. Det rådet kan man applicera både på hela kyrkans liv och på den personliga tron. När det är kris i kyrkan och många kurvor går nedåt måste vi söka oss mot centrum.
I det personliga andliga livet är det ibland torrtider för alla människor. När tvivler eller känslor av meningslöshet ansätter en kan det vara nära att man tar tillflykten till avancerade andliga metoder. I stället är det mot centrum man skall söka sig, t.ex. mot det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:27, 39).
Älska Gud: genom att följa de tre första buden: inte ha andra gudar vare sig pengar, makt, kläder eller något annat; inte missbruka Herrens namn, genom att tala nedsättande om andra kristna och deras erfarenheter av Guds nåd eller genom att tanklöst tala om Gud; att hålla sabbatsdagen helig genom att gå på gudstjänst och träffa andra kristna och att vila och att äta i goda vänners sällskap.
Älska sin nästa: genom att uppföra sig väl i familjen, mot grannar, arbetskamrater och skolkamrater, mot dem som befinner sig i närheten av en själv.
Älska sig själv: genom att våga använda gåvor man har fått till att vara Guds medarbetare på jorden, genom att se kärleksfullt på sig själv.
Där finns trons centrum. På det kan man bygga vidare i olika riktningar.
Kanske någon invänder att allt det där är elementärt. Det har man lärt sig sedan länge och man måste ju få gå vidare i tron. Någon kanske vill ägna sig åt kristen djupmeditation. Någon annan finns gärna med i karismatiska gudstjänster där andens gåvor kommer till sin rätt. Ytterligare någon annan vill gärna omtolka tron i den tid vi lever i och söker svar på de frågor som ställs nu, men som inte ställdes förr.
Visst är det riktigt att man kan bygga vidare sin tro och utveckla den på många olika sätt, men det får aldrig ske till priset att man överger trons grunder. "I tider av kris är utmaningen att söka sina rottrådar och hitta det bärande," skriver biskop em. Biörn Fjärstedt i en artikel i Dagen. Det rådet kan man applicera både på hela kyrkans liv och på den personliga tron. När det är kris i kyrkan och många kurvor går nedåt måste vi söka oss mot centrum.
I det personliga andliga livet är det ibland torrtider för alla människor. När tvivler eller känslor av meningslöshet ansätter en kan det vara nära att man tar tillflykten till avancerade andliga metoder. I stället är det mot centrum man skall söka sig, t.ex. mot det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:27, 39).
Älska Gud: genom att följa de tre första buden: inte ha andra gudar vare sig pengar, makt, kläder eller något annat; inte missbruka Herrens namn, genom att tala nedsättande om andra kristna och deras erfarenheter av Guds nåd eller genom att tanklöst tala om Gud; att hålla sabbatsdagen helig genom att gå på gudstjänst och träffa andra kristna och att vila och att äta i goda vänners sällskap.
Älska sin nästa: genom att uppföra sig väl i familjen, mot grannar, arbetskamrater och skolkamrater, mot dem som befinner sig i närheten av en själv.
Älska sig själv: genom att våga använda gåvor man har fått till att vara Guds medarbetare på jorden, genom att se kärleksfullt på sig själv.
Där finns trons centrum. På det kan man bygga vidare i olika riktningar.
onsdag 27 oktober 2010
En liten vägledning till andlig läsning
I Psaltarens längsta psalm finns en intressant vers:
"Jag berättar hur jag levt och du ger mig svar, lär mig dina stadgar." (Psaltaren 119:26)
Det intressanta är att versen handlar om ett samtal mellan människan och Gud. Den handlar inte om en människa som ber regelbundet till Gud och förväntar sig att Gud hör bön. Den handlar inte heller om någon som enbart läser bibeln, eller försöker lyssna till Guds röst i sitt inre för att få svar på livets frågor.
Nej, versen handlar om ett samtal när det är som bäst. Ett samtal som böljar fram och tillbaks, där båda har tid att lyssna.
Den bedjande börjar inte heller med att lägga fram en önskelista till Gud och inte heller genom att lägga fram en konkret syndabekännelse. Det är möjligt att några önskningar och syndabekännelser kommer senare, men det hela börjar i att någon helt enkelt berättar om livet. Sorger och glädjeämnen läggs fram, Sedan följer tystnad.
Man behöver egentligen inte någon fast form för ett samtal med Gud, men många tycker att det underlättar. Martin Luther har lagt fram en något modifierad version av den medeltida traditionen av andlig läsning. Så här:
1/ Läs en text ur bibeln. Läs texten gång på gång. Målet är att tränga in i texten och förstå den.
2/ Meditera över ett bibelord ur texten, kanske en enda vers. Tänk djupare på vad det betydde för människorna i den situationen där berättelsen utspelades. Försök leva dig in i det som hände. Hur kände de olika människorna?
3/ Be över bibelordet och över vad det skulle kunna betyda för dig. Inled ett samtal med Gud. Berätta om ditt liv. Pröva om det som sägs i texten kanske är svaren på dina frågor.
4/ Ta med berättelsen ut i livet och de svar Gud har gett dig i den. Ute i livet kommer du att utsättas för frestelser och prövningar, när du omsätter det i praktiken.
Gud välsigne din dag!
"Jag berättar hur jag levt och du ger mig svar, lär mig dina stadgar." (Psaltaren 119:26)
Det intressanta är att versen handlar om ett samtal mellan människan och Gud. Den handlar inte om en människa som ber regelbundet till Gud och förväntar sig att Gud hör bön. Den handlar inte heller om någon som enbart läser bibeln, eller försöker lyssna till Guds röst i sitt inre för att få svar på livets frågor.
Nej, versen handlar om ett samtal när det är som bäst. Ett samtal som böljar fram och tillbaks, där båda har tid att lyssna.
Den bedjande börjar inte heller med att lägga fram en önskelista till Gud och inte heller genom att lägga fram en konkret syndabekännelse. Det är möjligt att några önskningar och syndabekännelser kommer senare, men det hela börjar i att någon helt enkelt berättar om livet. Sorger och glädjeämnen läggs fram, Sedan följer tystnad.
Man behöver egentligen inte någon fast form för ett samtal med Gud, men många tycker att det underlättar. Martin Luther har lagt fram en något modifierad version av den medeltida traditionen av andlig läsning. Så här:
1/ Läs en text ur bibeln. Läs texten gång på gång. Målet är att tränga in i texten och förstå den.
2/ Meditera över ett bibelord ur texten, kanske en enda vers. Tänk djupare på vad det betydde för människorna i den situationen där berättelsen utspelades. Försök leva dig in i det som hände. Hur kände de olika människorna?
3/ Be över bibelordet och över vad det skulle kunna betyda för dig. Inled ett samtal med Gud. Berätta om ditt liv. Pröva om det som sägs i texten kanske är svaren på dina frågor.
4/ Ta med berättelsen ut i livet och de svar Gud har gett dig i den. Ute i livet kommer du att utsättas för frestelser och prövningar, när du omsätter det i praktiken.
Gud välsigne din dag!
tisdag 26 oktober 2010
Varför Jesus använde vin i nattvarden
Mänskligheten har sedan länge haft blandade känslor inför alkoholhaltiga drycker. Många tycker att ett glas vin förhöjer stämningen och dessutom är en källa till glädje. Bibelns författare är inget undantag: "Drick ditt vin med glatt hjärta!" (Predikaren 9:7) Både de och vi vet samtidigt att missbruk ställer till stora problem: ”Präster och profeter raglar av öl, är omtöcknade av vin.” (Jesaja 28:7)
Egentligen är det ingen större skillnad mellan alkohol och annat i Guds skapelse. Allt kan både brukas och missbrukas: alkohol, kunskap, mat, pengar, ära, knivar, bilar, datorer och allt annat kan användas både till gott och ont.
När Jesus instiftade nattvarden använde han bröd och vin, som var en urgammal symbol för gästfrihet. Prästkungen Melkisedek välkomnade Abraham och ”kom ut med bröd och vin” (Första Moseboken 14:18) Bland annat bröd och vin ingick och ingår i den judiska påskmåltiden som firas till minnet av uttåget ur Egypten och som dessutom är en fest för att fira den första skörden som i det heliga landet sker redan på våren. Nattvardens bröd och vin är en symbol som förenar oss med kristna runt hela vår värld och dessutom med det judiska folket och dess historia.
När Gud blev människa i Jesus Kristus steg han ned i den värld där skapelsen både brukas och missbrukas. Både den judiska traditionen och förhållandet att många texter i nya testamentet antyder att Jesus själv drack vin visar att nattvarden instiftades med bröd och vin och inget annat. Jesus valde alltså – till skillnad från bland annat Johannes döparen – att inte vara absolutist.
Hur skall då den göra som vill delta i nattvarden, men som inte vill dricka alkohol? Ta bara emot Kristi kropp (i form av bröd) och lita på att Jesus är fullständigt närvarande även för den som bara tar Kristi kropp.
Att avstå från att ta emot Kristi blod (i form av vin) är naturligtvis en försakelse. Försakelse är kanske ett ovanligt ord i vår tid. Det innebär att man frivilligt avstår från något. Alla människor är tvungna att göra försakelser i olika avseenden. Vissa människor måste av hälsoskäl avstå från att äta sådant de skulle vilja äta. Den som har alkoholproblem bör helt avstå från alkohol. Guds sjätte bud ger oss en fast form för sexualiteten och uppmanar oss att därutöver leva kyskt, vilket för somliga människor innebär en försakelse.
Vi människor har olika försakelsebördor att bära, men måste inse att de har huvudansvaret för detta själva. Det finns ett bibelord som handlar om just det egenansvaret: ”Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet.” (Matteusevangeliet 5:30) Detta bör inte förstås som en uppmaning till självstympning, utan som en uppmaning till försakelse i de områden i livet där vi är lagda mot missbruk. Läran om de sju dödssynderna påminner oss om att varje människa brukar ha en svag punkt i livet där vi riskerar att falla i missbruk. Är det inte alkohol, så är det högmod, lättja, vällust eller något annat. Alla behöver träna sig i försakelse.
Att försaka något är i själva verket en mycket nyttig andlig träning som gör oss mer rustade för andra prövningar vi kan råka ut för i livet.
När Jesus instiftade nattvarden och lät den alkoholhaltiga drycken vin ingå fanns det naturligtvis en tanke med det. Jesus bejakade att vin är en del av Guds goda skapelse och att vi har all orsak att tacka Gud för det. Han bejakade också banden mellan den kristna kyrka som skulle komma att växa fram och det judiska folket som han själv var en del av.
------------
Hur det gick i kyrkomötet i det här frågan kan man läsa om i Kyrkans tidning och i Dagen.
Egentligen är det ingen större skillnad mellan alkohol och annat i Guds skapelse. Allt kan både brukas och missbrukas: alkohol, kunskap, mat, pengar, ära, knivar, bilar, datorer och allt annat kan användas både till gott och ont.
När Jesus instiftade nattvarden använde han bröd och vin, som var en urgammal symbol för gästfrihet. Prästkungen Melkisedek välkomnade Abraham och ”kom ut med bröd och vin” (Första Moseboken 14:18) Bland annat bröd och vin ingick och ingår i den judiska påskmåltiden som firas till minnet av uttåget ur Egypten och som dessutom är en fest för att fira den första skörden som i det heliga landet sker redan på våren. Nattvardens bröd och vin är en symbol som förenar oss med kristna runt hela vår värld och dessutom med det judiska folket och dess historia.
När Gud blev människa i Jesus Kristus steg han ned i den värld där skapelsen både brukas och missbrukas. Både den judiska traditionen och förhållandet att många texter i nya testamentet antyder att Jesus själv drack vin visar att nattvarden instiftades med bröd och vin och inget annat. Jesus valde alltså – till skillnad från bland annat Johannes döparen – att inte vara absolutist.
Hur skall då den göra som vill delta i nattvarden, men som inte vill dricka alkohol? Ta bara emot Kristi kropp (i form av bröd) och lita på att Jesus är fullständigt närvarande även för den som bara tar Kristi kropp.
Att avstå från att ta emot Kristi blod (i form av vin) är naturligtvis en försakelse. Försakelse är kanske ett ovanligt ord i vår tid. Det innebär att man frivilligt avstår från något. Alla människor är tvungna att göra försakelser i olika avseenden. Vissa människor måste av hälsoskäl avstå från att äta sådant de skulle vilja äta. Den som har alkoholproblem bör helt avstå från alkohol. Guds sjätte bud ger oss en fast form för sexualiteten och uppmanar oss att därutöver leva kyskt, vilket för somliga människor innebär en försakelse.
Vi människor har olika försakelsebördor att bära, men måste inse att de har huvudansvaret för detta själva. Det finns ett bibelord som handlar om just det egenansvaret: ”Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet.” (Matteusevangeliet 5:30) Detta bör inte förstås som en uppmaning till självstympning, utan som en uppmaning till försakelse i de områden i livet där vi är lagda mot missbruk. Läran om de sju dödssynderna påminner oss om att varje människa brukar ha en svag punkt i livet där vi riskerar att falla i missbruk. Är det inte alkohol, så är det högmod, lättja, vällust eller något annat. Alla behöver träna sig i försakelse.
Att försaka något är i själva verket en mycket nyttig andlig träning som gör oss mer rustade för andra prövningar vi kan råka ut för i livet.
När Jesus instiftade nattvarden och lät den alkoholhaltiga drycken vin ingå fanns det naturligtvis en tanke med det. Jesus bejakade att vin är en del av Guds goda skapelse och att vi har all orsak att tacka Gud för det. Han bejakade också banden mellan den kristna kyrka som skulle komma att växa fram och det judiska folket som han själv var en del av.
------------
Hur det gick i kyrkomötet i det här frågan kan man läsa om i Kyrkans tidning och i Dagen.
måndag 25 oktober 2010
Gud finns både i det stora och i det lilla
”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” (Johannesevangeliet 11:22).
I den kristna tron finns två huvudmysterier: något som vi aldrig helt och hållet kan förstå med vårt förnuft, något som vi helt enkelt måste tro på utan att helt förstå.
Det första huvudmysteriet är treenigheten – Gud är både Fader, Son och helig Ande.
Det andra huvudmysteriet är Jesu två naturer. Jesus var både Gud och människa.
När vi talar om att Gud är treenig handlar det om att vi tror att Gud är mångsidig. Det största är inte för stort för Gud. Det minsta är inte för litet för Gud. Gud som har skapat tusentals galaxer är ändå intresserad av hur just du har det. Han tvingar inte dig till något, utan väntar ivrigt på att du skall ta emot honom.
Han väntar på våra kärleksförklaringar till honom. En sådan är trosbekännelsen som vi får läsa med i varje gudstjänst. En annan kärleksförklaring är korstecknet, där vi med vår hand får visa att vi tror på de två huvudmysterierna. De tre fingrar som vi sträcker ut symboliserar treenigheten och de två fingrar som vi viker in står för Jesu två naturer. Prästen Bo Brander har en gång sagt ungefär så här: Att bara läsa med i trosbekännelsen utan att visa med sin kropp att man tror på Gud är som en man och en kvinna bar säger ”Jag älskar dig” utan att någonsin kramas.
Dagen rapporterar om att dokumentet "Till den Herre vi älskar" har antagits vid den kristna Lausannerörelsens konferens som nyss avhölls i Kapstaden. I dokumentet bekräftar man än en gång grunderna för den kristna tron och vad de betyder i vår tid. Det finns ingen motsättning i att låta "hela jorden höra hans röst" och att inse att missionen har en social dimension. Andligt och världsligt hänger ihop. Därför blev Gud människa en gång.
I den kristna tron finns två huvudmysterier: något som vi aldrig helt och hållet kan förstå med vårt förnuft, något som vi helt enkelt måste tro på utan att helt förstå.
Det första huvudmysteriet är treenigheten – Gud är både Fader, Son och helig Ande.
Det andra huvudmysteriet är Jesu två naturer. Jesus var både Gud och människa.
När vi talar om att Gud är treenig handlar det om att vi tror att Gud är mångsidig. Det största är inte för stort för Gud. Det minsta är inte för litet för Gud. Gud som har skapat tusentals galaxer är ändå intresserad av hur just du har det. Han tvingar inte dig till något, utan väntar ivrigt på att du skall ta emot honom.
Han väntar på våra kärleksförklaringar till honom. En sådan är trosbekännelsen som vi får läsa med i varje gudstjänst. En annan kärleksförklaring är korstecknet, där vi med vår hand får visa att vi tror på de två huvudmysterierna. De tre fingrar som vi sträcker ut symboliserar treenigheten och de två fingrar som vi viker in står för Jesu två naturer. Prästen Bo Brander har en gång sagt ungefär så här: Att bara läsa med i trosbekännelsen utan att visa med sin kropp att man tror på Gud är som en man och en kvinna bar säger ”Jag älskar dig” utan att någonsin kramas.
Dagen rapporterar om att dokumentet "Till den Herre vi älskar" har antagits vid den kristna Lausannerörelsens konferens som nyss avhölls i Kapstaden. I dokumentet bekräftar man än en gång grunderna för den kristna tron och vad de betyder i vår tid. Det finns ingen motsättning i att låta "hela jorden höra hans röst" och att inse att missionen har en social dimension. Andligt och världsligt hänger ihop. Därför blev Gud människa en gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
