Skällsord och okvädningsord i bibeln

"När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: 'Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden?'"
(Lukasevangeliet 3:7)

Bibeln är en bok som inte ryggar för några mänskliga känslor. Självklart kan man hitta skällsord och förolämpningar även i Bibeln. Jesus var själv en hetlevrad person och när det hettade till kunde han ibland ta till hårda ord. Vid ett tillfälle kallade han Petrus Satan (Mark. 8:33). När folket kom och ville döpas av Johannes döparen kallade han dem huggormsyngel.

Visst kan Jesus bli arg när det behövs, men han tänker också vidare på vredens och okvädningsordens funktion. Överallt där människor har med varandra att göra kan man bli irriterade eller arga på varandra. (En ny avhandling handlar om okvädningsord på 1600-talet, SVT.) Det Jesus vill lära oss är att inte stanna kvar i ilskan. I stället ger vreden ett gyllene tillfälle att lösa den bakomliggande spänningen. I bergspredikan säger Jesus.

"Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.
(Matteusevangeliet 5:21-24)

I det här avsnittet vill Jesus inte precisera olika straffsatser för olika synder. Nej, han betonar att lika naturligt som vrede förekommer i medmänskliga relationer, lika naturligt borde det vara att vi lär oss att försonas med varandra. Det är det här bibelordet vi bygger på när vi tar varandra i handen och hälsar varandra med orden "Herrens frid" i mässan innan vi går fram i nattvarden.

Är du irriterad på någon människa? Tänk efter om det finns möjlighet att försonas

Gud välsigne dig!

Duvkorset från Taizé

Taizékorset har sitt namn efter en by i Frankrike där en kommunitet tar emot tillresta ungdomar från många länder. När kommuniteten grundades efter andra världskriget, var ett av syftena att verka för fred och försoning mellan olika folk. Taizékorset började tillverkas kring 1970, men inte förrän 1980 började man använda det som en symbol för kommuniteten i Taizé, när det visade sig att många som besökt Taizé och köpt korset började bära det som ett minne av sitt besök.
Taizékorset är samtidigt ett kors och en duva. Som kors är det en kristen symbol som står för försoningen mellan Gud och människa som möjliggjordes av Jesu Kristi död på korset. Som duva är det i det här fallet en fredssymbol som går tillbaks på duvan som Mose släppte ut ur arken:
"Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom." (Första Mosebok 8:10-12)

Duvan kan också tolkas som en symbol för den helige Ande. Den påminner därför dem som varit i Taizé om den fred och försoning de har fått erfara i Taizé, dels om att den helige Ande har funnits närvarande på ett tydligt sätt. Det är dock be
Tack vare att korset ser mer ut som en duva än som ett kors, var det möjligt för ungdomar från Östeuropa att bära korset i sina hemländer, även under den tid då dessa var kommunistiska diktaturer.

Taizékorset får påminna oss om vår uppgift som kristna att, styrkta av den helige Ande, verka för fred och försoning med andra människor och folk, och att leva i den försoning med Gud som Jesus Kristus har gett oss:

"När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära."
(Filipperbrevet 2:7-11)

Förlåtelse och frälsning

Människor har olika lätt att förlåta andra. Somliga går och ältar orättvisor resten av livet. Andra kan bli goda vänner med sådana som de logiskt sett borde vara ovänner med. Romeo och Julias kärlek övervann fejden mellan två familjer. Ibland kan till och med människor som haft en ordentlig konflikt bli mycket goda vänner igen.
I en familj eller på en arbetsplats är det till och med så att man måste räkna med att konflikter regelbundet uppstår. Konflikter är en naturlig del av livet. Därför är det viktigt att lära sig hur man löser konflikter. Några tumregler är: Alla inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Oftast har flera parter en del i konflikten och alla måste därför se sin del. Om det – i sällsynta fall – bara är en som är orsak till konflikten måste även detta kunna sägas. Man måste hitta en plan för hur man går vidare.
Att kunna lösa konflikter är en viktig del av livet. Det kanske är därför Jesus tog med konfliktlösning i Fader vår: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.

Konflikt kan det vara också mellan Gud och människa. När vi bryter mot tio Guds bud är vi ute på avvägar. Det märkliga med budorden - något som gör att budorden skiljer sig från de flesta lagar - är att det inte finns något straff bestämt för den som bryter mot buden. Orspråket säger "Synden straffar sig själv." Det är nog riktigt. Den som bryter mot buden drar oftast på sig dålig livskvalitet för sig själv och för andra.
När en människa skall försonas med Gud liknar det den process när två människor skall försonas. Båda inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Guds famt står hela tiden öppen, så det är oss han väntar på. Man måste också hitta en plan hur man går vidare, så man undviker att hamna i samma fälla en gång till.

Om man har svårt att sätta fingret på vad ens synder är kan man ha hjälp av att gå till bikt. Då får man hjälp av en präst att formulera vad det är som verkligen är ens synd. Att man går till bikt är ett tecken på att man vägrar slå sig till ro med ens dåliga sidor och vill fortsätta att arbeta med sig själv. En av de bibeltexter som brukar läsas vid bikt är:

"Jag är den som utplånar dina överträdelser
för mig egen skull, säger Herren,
och dina synder kommer jag inte mer ihåg."
(Jesaja 43:25, 1917:års översättning.)

Förlåtelse människor emellan och förlåtelse från Gud

"Förlåtelse" är ett svårt ord. "Klart jag förlåter dig," kan någon säga med iskall röst. Det är uppenbart att den förlåtelsen inte är någon fullständig förlåtelse. Eller är det möjligen så att förlåtelse måste få ta tid? Löftet om förlåtelse är första steget, ett gott första steg, men den som är sårad och den som sårat måste ta flera steg vidare.
När något har erkänt att han burit sig illa åt och den andre har förlåtit får den andre ibland också erkänna att han eller hon har haft en del av skulden till det inträffade. Det kanske är därför det heter "förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro".
Ännu är förlåtelsen inte fullständig. För att kunna förlåta måste man också se framåt, planera för framtiden. Inte bara tänka tillbaks på det som har varit. Att kunna le tillsammans är viktigt.

Ibland har man blivit illa behandlad av en människa som inte vill be om förlåtelse. Då handlar det mer om att man till slut måste försona sig med det som har varit. Man kan inte ändra på det, men man bestämmer att det inte skall få makt över en liv.
En annan gång kanske man sårat varandra så litet så att man inte ens behöver be om ursäkt. Då kan ett leende räcka, eller att man fortsätter samtalet och försöker vara extra trevlig. En ny avhandling vi Uppsala universitet handlar just om hur viktiga ansiktsuttrycken är för mänsklig kommunikation. (Se artiklar i Svenska dagbladet, Ekuriren och Folket)

Förlåtelsen människor emellan är alltså en process. Så är det också när Gud förlåter en människa. Man kan bli förlåten genom att läsa med i syndabekännelsen eller genom att gå till bikt. När man går till nattvarden bekräftar man att man tagit emot förlåtelsen och nu är försonad. Även i relationen till Gud måste man kunna se framåt. Men hjälp av Guds ord kan man stärka sig inför framtiden och planera hur man skall kunna undvika att göra samma felsteg som man tidigare gjort.

Överallt där människor lever tillsammans gör man varandra illa och sårar varandra. Därför är det viktigt att vi har verktyg för att förlåta och försonas. Det är en form av helande.