Som Guds barn får vi vara trygga inför döden

Sedan tidig medeltid firas alla själars dag efter alla helgons dag, som en dag för alla dödas minne.
Som kristna tror vi - med trosbekännelsens ord - på "syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv". Vi tror alltså på ett individuellt evigt liv efter döden: att jag lever vidare just som jag och att du lever vidare just som du. Denna vår tro är något unikt i det sekulariserade Sverige. När man frågar en sekulariserad svensk vad de tror händer efter döden får man en mängd olika svar. En del tror inte på någon fortsättning alls. Andra säger sig tro på själavandring enligt österländsk modell. Åter andra har den kristna tron på "syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv". Denna tro skiljer sig på många sätt från andra sätt att tro. Inte bara på ett teoretiskt plan, utan på ett praktiskt. Vi som är Guds barn behöver inte känna någon fruktan inför döden. Vi behöver inte ängsligt gardera oss för alla eventualiteter och ängsligt fästa tilltro till varje larmrapport som påstår att nya upptäckter visar att något som tidigare har ansetts vara ofarligt numera är mycket skadligt, ända tills en ny larmrapport påstår motsatsen.
Självfallet skall vi inte strunta i vår hälsa. Vi skall vårda den kropp som Gud har gett oss, men det är inte samma sak som att ängsligt följa tidsandans skräck för allt som skulle kunna vara skadligt, en skräck som har sina rötter i bristen på tro på det eviga livet.
Den onödiga oron och önskan att gardera sig mot alla eventualiteteter skapar oro och ängslan och kan också sänka livskvaliteten i livet här på jorden.
Som kristna har vi ett privilegium. Vi är Guds barn. Vi får vara tacksamma över den kropp Gud har gett oss och över vår tid på jorden, men vi skall också minnas att detta inte är allt vi har att vänta oss.
"Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Stå därför fasta i Herren, mina kära bröder som jag älskar och längtar efter, ni som är min glädje och min segerkrans." (Filipperbrevet 3:20-4:1)

Flit och vila

"Lat hand gör fattig man,
flitig hand gör rik."
(Ordspråksboken 10:4).

Ordspråk är alltid en förenkling av verkligheten. Alla vet att det finns flitiga människor som har oturen att födas i ett fattigt land och som därför inte har chansen att bli rika med västerländksa mått mätt. Det finns också lata människor som har ärvt sin förmögenhet eller vunnit den.

Ändå har ordspråket något att säga oss. Det vittnar om en positiv grundsyn på arbetet. Genom att vi arbetar utvecklas vi själva. Vi blir andligen rika genom att vi träffar andra människor och tillsammans löser problem. Genom vårt arbete bidrar vi också till välståndet i världen. Hundratals eller tusentals människor som vi inte känner är med och delar frukterna av vårt arbete samtidigt som vi inte skulle klara oss utan deras arbete. Världen blir rikare.
Det är viktigt att påminna sig om det ibland för att se arbetet i ett riktigt perspektiv. Ett arbete är alltså inte ett nödvändigt ont för att man skall tjäna pengar för sig själv och sin familj. Genom sitt arbete är man Guds medarbetare och fortsätter hans verk med att skapa världen. När Gud skapade världen stannade han flera gånger till och konstaterade att det han hade gjort var gott. Så bör vi också göra: stanna till och meditera över vad vårt arbete betyder och kommer att betyda för andra människor.
Enligt bibelns skapelseberättelse fullborade Gud skapelsen den sjunde dagen genom att vila. Samma sak vill Gud att vi gör. Tredje budet lyder: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig."
Vilan ger balans i livet. Kristen tro står ofta för den gyllene medelvägen. Varken för överdriven lättja eller för överaktivitet. Den som är van att alltid vara aktiv måste anstränga sig för att skapa vila, alltså för att aktivt se till att det finns tid för återhämtning och för att även Gud får plats på vilodagen.

Ingen kan göra någon till ett helgon, utom en själv

I morgon är det alla helgons dag. Sedan 700- eller 800-talet firas alla helgons dag till minne av mindre betydande helgon, som inte fått en egen dag i almanackan.
För några veckor sedan skrev jag om helgon är i Själaspis med anledning av att den australiensiska nunnan Mary MacKillop helgonförlarades av påven. Eftersom jag fick flera frågor om helgon väljer jag att skriva om helgon en gång till. Jag vill också passa på att säga att alla ni som läser Själaspis är välkomna att kommentera det jag skriver här nere på sidan under rubriken kommentarer. Nu skickas de flesta kommentarer till mig personligen eller till min Facebook-sida. Det kan vara bättre att kommentarerna skivs direkt på den här sidan så att alla kan läsa dem.

I den Augsburgska bekännelsen - som är de lutherska kyrkornas grundval vid sidan av bibeln - beskrivs helgonen på följande sätt. "Man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skola lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse."
Helgonen kännetecknas alltså av att de har haft en ovanligt stark tro, levt nära Gud, och att de har gjort goda gärningar. På så sätt har de kommit att bli förebilder för oss andra.
Hur blir då en sådan person ett helgon? Människor i personens omgivning börjar att anse att han eller hon är en förebild och kanske ansluter sig till kretsen kring denne. Efter det att personen har avlidit fortsätter människor att behandla honom eller henne som en förebild. Många börjar helt enkelt att kalla personen ett helgon. I de katolska och ortodoxa kyrkorna förekommer officiella helgonförklaringar där kyrkan officiellt fastställer vilka som erkänns som helgon. Det är vikigt att komma ihåg att kyrkan "erkänner" helgon. Kyrkan gör inte någon till helgon. Det är personen själv som genom sin tro och sina goda gärningar gör så att andra kristna börjar erkänna denne som ett helgon.
I Nya testamentet kallas ibland alla kristna på en ort "de heliga": "Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda." (Apostlagärningarna 9:32). I trosbekännelsen bekänner vi ju också att vi tror på "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund". Det påminner oss just om att uppdraget att ha en starkt tro och göra goda gärningar inte bara är en uppgift för helgonen utan för alla kristna. Ibland kan det kännas som ett mål som är svårt att leva upp till. Just därför behöver vi goda förebilder: helgon!

På söndag firas inte alla helgons dag, utan alla själars dag till minnet av alla döda. Finns det då något samband mellan de båda helgdagarna. Ett samband är att många helgon har sett döden som en hemkomst. I Dagen skriver Eva Cronsioe: "För Paulus blir mullen inte en slutstation, utan det märkvärdiga element där den stora förvandlingen äger rum: Jesus död och uppståndelse, som ju är själva hans ärende." Även inför min egen död får ett helgon som Paulus vara en förebild. En förebild när det gäller att tro på Guds löften om "de dödas uppståndelse och ett evigt."

Är du brobyggare eller murbyggare?

Är du en brobyggare eller en murbyggare? Det är en fråga som var och en borde ställa sig själv. I tidningen Dagen läser vi: "Det finns människor som hellre bygger broar än murar. I stadsdelen Rosengård i Malmö har sju unga kristna grundat en husförsamling." Men det finns också gott om murbyggare. Inte minst bland de kristna bloggarna finns det en hel del personer som hårt fördömer andra kristna.

I Jonas bok i bibeln kan vi läsa om en murbyggare som blev en brobyggare. Jona? Är det verkligen en bok att ta på allvar. Kan man verkligen tro berättelsen om den stora fisken som slukar Jona och spyr upp honom på land igen? Mitt råd är: gör som ni vill. Tro det eller inte. Berättelsens kärna ligger inte i episoden med fisken. Kärnan i Jonas bok är en helt annan. Kärnan i berättelsen finns redan i de första verserna: "Herrens ord kom till Jona. Amittajs son: 'Bege dig till Nineve, den stora staden, coh håll en straffpredikan. Jag har fått ögonen på ondskan där'." (Jona 1:1-2) Det kanske inte var konstigt att Jona valde att fly till Tarshish, i stället för att lyda Herrens råd. Nineve var Assyriens huvudstad, alltså israeliternas ärkefiende som de fruktade mest av alla. Att Jona fick uppdraget att predika i Nineve är jämförbart med att jag eller du skulle få uppdraget att predika för al-Qaida. Inte någon lätt uppgift.
Jona valde att fly. I själva verket tror jag att det var ett klokt val. För att bygga broar behöver man tid att förbereda sig. Jag är övertygad om att Jona fick tänka igenom ett och annat under sin flykt. "Den dagliga omvändelsen" innebär ju att man hela tiden måste vara beredd att ändra kurs i livet, göra små eller stora kursjusteringar, när man märker att man är på väg att komma fel. Jona tog sig säkert tid till det. När man får ett uppdrag från Gud skall man inte rusa iväg på en gång och vara övertygad om att man själv har hela sanningen och att den man är sänd till har helt fel i allt. Genom att bearbeta sitt eget liv och ändra kurs blev Jona rustad med de erfarenheter han behövde för att nå fram till människorna i Nineve. Senare i Jonas bok läser vi att människorna lyssnade på vad Jona sade. Jag är övertygad om att Jona även hade lyssnad på innevånarna i Nineve. Gud hade ju aldrig sagt att allt i Nineve var ont. Han hade inte heller sagt att innevånarna var så onda att han helt hade gett upp hoppet. Det fanns ett hopp. Jona var utsedd att bygga broar. Broar bygger man oftast genom att lyssna på varandra.
Var har du uppgift att bygga broar? I det dubbla kärleksbudet står det: "Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:39). Ens nästa är ens granne. Där kan man börja.

Självbehärskning och ätande

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)
Självbehärskning är förmågan att tänka efter en extra gång innan man handlar. Spontanitet som är motsatsen till självbehärskning kan i och för sig vara något gott.
Den som är spontan kan muntra upp sin omgivning. De flesta blir glada över när någon okänd människa spontant tilltalar en på stan. Ofta är det spontana människor som kommer på nya sätt att lösa problem.
I andra fall är spontanitet inte lika nyttigt, t.ex. när man utsätts för frestelser av sådant som är beroendeframkallande. Rökning, narkotika, alkohol, mat, spel och mycket annat kan binda oss människor. Några av de uppräknade företeelserna bör man helt och hållet avstå ifrån. Mat kan man inte avstå ifrån, men det bör brukas med förstånd eftersom vi i vår tid och vårt land kämpar mot överkonsumtion av mat, snarare än mot svält. Där kommer självbehärskningen in. "Som en stad med nedrivna murar är en man utan självbehärskning."(Ordspråksboken 25:28).

Kristen tro har några goda råd att lämna när det gäller ätandet. Vi får framför allt bejaka att mat är en god gåva som Gud har gett oss människor. Samtidigt får vi akta oss för att hämta tröst i ätandet när livet är tungt. "Jag är det levande brödet," säger Jesus. (Johannesevangeliet 6:52) Det är till Jesus vi skall vända oss när för att hämta tröst och visdom när livet är tungt, inte till maten.
"Vårt dagliga bröd giv oss idag," ber vi i Fader vår, inte "mitt dagliga bröd". Det påminner oss om att gemenskap hör till ätandet. Om möjligt bör vi äta tillsammans med andra, ta tid på oss att samtala under måltiden. Det är något helt annat än att snabbt kasta i sig mat vid kylskåpet.
Även den som lever ensam kan också låta måltiderna bli en stund av avkoppling och vila. Det finns också föreningar och andra gemenskaper där man äter tillsammans.

Vilka är dina svaga sidor i livet? Hur kan du träna självbehärskning på de områdena? Gör en plan för det, var sig det gäller ätande eller något annat. En dålig plan är bättre än ingen plan alls, stod det i en nybörjarbok för schack som jag hade som barn. Det är en regel som även gäller självbehärskningen.

"Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. (Andra Petrusbrevet 1:6)

Den kristna tron visar sig i våra kyrkobyggnader

"Mitt hus skall vara ett bönens hus." (Luk 19:46).

Kyrkobyggnader är viktiga för många människor, men på olika sätt. Många som inte är bekännande kristna ser kyrkobyggnaden som ett kulturhistoriskt minnesmärke från gångna tider.
Bland många kristna värderas kyrkobyggnaden för att den är så väl ”inbedd”. En plats där många före mig har bett, inbjuder på ett särskilt sätt till bön och stillhet.
Minnen från gudstjänster, dop, bikttillfällen, vigslar, konfirmationer och begravningar gör att man känner en särskilt vördnad för kyrkobyggnaden, eftersom man förknippar den med stora högtidsstunder.
Fler och fler besöker de kyrkor som står öppna på dagtid. Vi behöver kyrkorna som oaser i en orolig värld, platser för vila och andakt.
Att kyrkan i första hand är ett bönens hus står inte i motsats till att det också är ett kulturhistoriskt minnesmärke. Ta vara på tillfället att låta dig guidas i någon eller några kyrkor i din närhet. Bilderna som finns där brukar ofta bära ett rikt budskap om kristen tro. Om vi lär oss mer om människorna som byggde kyrkan eller som har bidragit till den genom att tillverka eller skänka olika föremål ser vi också att kristen tro har förmått människor till stora insatser i olika tider.

En del människor kanske invänder att kyrkobyggnader och deras tillbehör är ointressanta och att kyrkan skall syssla med det andliga och att dess lokal inte betyder särskilt mycket. I bibeln hittar vi en annan uppfattning. I Andra Moseboks 26:e och 27:e kapitel hittar vi noggranna instruktioner om hur bl.a. tälthelgedomen och altaret skall byggas. I 28:e kapitlet handlar det om textilierna i prästdräkten. De kapitlen är en hyllning till de människor som med sin hantverksskicklighet tillverkar det som våra kyrkor behöver. Arkitektur, konst och textilier suddar ut gränsen mellan det andliga och det världsliga.

Josefin Fållsten skriver i en betraktelse i Dagen: Vi får tillsammans med Salomo konstatera att våra byggen inte någonsin kan rymma Gud. Men vi kan också tillsammans med Salomo be: "Vänd dig ändå hit och låt din blick natt och dag vila på detta hus."

I gemenskapen med andra finner vi Gud och oss själva

Kanske det mest utvecklande som finns för en människa är att umgås tillsammans med människor som har andra erfarenheter och ibland andra synpunkter än en själv. Ordspråksboken sammanfattar den erfarenheten mycket slagkraftigt: "Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa." (27:17) Det är utvecklande att samarbeta med andra och att få bryta sina egna uppfattningar mot andras.
Det kanske är därför det är en så stor utmaning att trosbekännelsen så envist håller fast vid att vi tror "på en helig, allmännelig kyrka". Kanske det känns märkligt att ordet en finns där fast vi vet att Kristi kyrka är splittrad på tusentals samfund världen över. Ordet en är ändå viktigt. Det visar att kyrkans av sin natur är en. När kyrkan av olika orsaker splittras, så finns där självläkande krafter som för henne samman igen.
En människa går genom sitt liv genom olika utvecklingskriser: sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden. Kriserna kan vara plågsamma, men de är ändå nödvändiga. Man är tvungen att ta ställning till hur man skall leva sitt liv när förutsättningarna förändras. Det är plågsamt, men för oss fram till viktiga beslut och till att vi försonas med den förändrade situationen.
På samma sätt har kyrkan gått igenom sina kriser: fornkyrkans beslut att släppa in oomskurna hedningar som ville låta döpa sig, klosterrörelsen, det fransiskanska fattigdomsidealet och dess utmaning, reformationen, pietismen, frikyrkligheten, pingströrelsen och trosrörelsen. Alla dessa rörelser har dragit fram sådant som har glömts bort av kyrkan. De har varit en stor utmaning för de etablerade kyrkorna och har lett till att kyrkor och församlingar har splittrats. Alla rörelser har haft sina barnsjukdomar och överdrifter. Med tiden har gamla och nya rörelser och samfund kunnat växa ihop till en kyrka. Kanske det inte har blivit en kyrka organisatoriskt sett, men däremot finns det en andlig gemenskap mellan kristna i olika samfund, där "järn ger skärpa åt järn, människa åt människa".
Tecken i vår tid är att tidningen Dagen som firar 65 årsjublieum började som en tidning för Pingströrelsen och nu spelar en roll för hela kristenheten. Se en artikel av Daniel Grahn. I samma tidning skriver Runar Eldebo att de särskiljande faktorerna mellan olika samfund inte längre är viktiga och att man i stället söker en gemensam identitet.

Paulus skriver i Efesierbrevet: "Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupen och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än att kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er." (3:17-19)

Det är först i gemenskapen med andra som vi finner oss själva.