"Be om råd från alla som är kloka, håll dig inte för god för det, ty alla råd är till nytta." (Tobit 4:18)
Tobit förmanar sin son Tobias innan Tobias skall ut på en lång resa. Ett av råden handlar om att Tobias skall be om råd från alla som är kloka, och inte hålla sig för god för det.
Vi människor är beroende av andra. Det är med gemensamma erfarenheter som mänskligheten har fått framåt. Stora uppfinnare och upptäckare har som individer lämnat stora enskilda bidrag till framskridandet, men även de har varit beroende av andra.
Ibland säger vi att varje människa är unik. På sätt och vis är det sant, men det är inte hela sanningen. När vi står inför ett problem finns det nästan alltid en annan människa som har haft ett liknande problem. I deras kamp och erfarenheter kan vi hämta inspiration och vishet som gör det lättare för oss. Vi kan hämta stöd hos människor i vår omgivning som vi har förtroende för.
Tobit uppmanade ju tobias att be om råd från alla som är kloka. Hur skiljer vi då den som är klok från den som inte är det. I bibeln läser vi ju berättelser om människor som har handlat både klokt och oklokt, om människor som har gett goda råd och dåliga råd. Vi ser också exempel på hur illa det kan gå när man inte lyssnar på dem som ger goda råd.
Ett bra sätt att skilja mellan goda och dåliga råd är att se om råden harmonierar med den kristna trons grunder, framför allt tio Guds bud och det dubbla kärleksbudet. Är rådet i linje med det håller det för en etik som har hållit i årtusenden.
Ändå är tio Guds bud inte nog att bygga sitt liv kring. Livet och det som händer är alltför komplicerat. Vi behöver också kloka människor att dryfta våra frågor med.
Gud välsigne dig!
torsdag 7 april 2011
onsdag 6 april 2011
Tomaskorset
Tomaskorset har sina rötter i den östsyriska kyrkan i södra Indien som räknar aposteln Tomas som sin grundare. Korset är tomt och påminner oss därför om att Jesus Kristus inte bara är korsfäst utan också uppstånden. Det tomma korset påminner oss om den tomma graven. Korsarmarna övergår i blomknoppar, som påminner om det nya livet som växer fram. Genom Jesu uppståndelse får också människan nytt liv.
Den fallande duvan ovanför korset symboliserar den helige Ande. I detta sammanhang är även den fallande duvan en symbol för det eviga livet. Det för nämligen våra tankar till ett citat av Paulus: "Om anden från honom som har uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er." (Romarbrevet 8:11)
Tomaskorset är speciellt genom att det växer fram ur en lotusblomma. Lotusblommans kronblad växer så att den inte samlar smuts och orenhet och har därför kommit att beteckna renheten. Den används inom hinduismen och buddhismen och har också upptagits av asiatiska kristna.
Under lotusblomman finns en trappa med tre trappsteg. Ibland förklaras dessa med att det är trapporna upp till Golgota, huvudskalleplatsen, där Jesus blev korsfäst och dog. Ibland sägs det att de är de tre trappstegen som skiljer kyrkorummet från altarrummet i en indisk ortodox kyrka. Altarrummet symboliserar himmelriket. Korset placeras alltså i himmelriket.
Tomaskorset kan påminna oss om hur budskapet om Jesu Kristi uppståndelse har kommit också till Indien, ett land där så många andra religioner finns. Det påminner oss också om att vi skall visa solidaritet med Indiens kristna.
tisdag 5 april 2011
Bön om andens nio frukter
Paulus brev till galaterna omtalar andens nio frukter:
"Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och
självbehärskning." (Galaterbrevet 5:22-23)
Olika människor har del av de olika frukterna i olika omfattning. Det finns vissa människor som är mer kärleksfulla än andra, andra är kända för att vara glada och så vidare. Att vi är olika kan bero på genetiska skillnader. Gud har skapat oss olika, helt enkelt. Det kan också vara så att Gud genom den helige Ande ger en människa en av dessa "frukter" vid något tillfälle i livet. Frukter växer vanligtvis inte snabbt, utan som en långsam process.
Ändå behöver man inte misströsta och mena att "loppet är kört" om man känner på sig att man saknar någon av de nio frukterna. Om man t.ex. vill ha mer tålamod och känner att man behöver tålamod i en viss livssituation eller gentemot en viss människa som man upplever besvärlig, kan man be om den gåvan. Man kan också vara mycket konkret och be om tålamod just i en viss situation. På samma sätt kan man be om någon av de andra gåvorna som man vet med sig att man behöver mer av.
Sin bön kan man rikta till "den helige Ande". På samma sätt som man kan be till Fadern och till Sonen (Jesus) så kan man också be till Anden. Alla tre är Gud, men olika sätt som Gud visar sig på.
I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi för övrigt att vi tror "och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna". Där öppnar vi för möjligheten att be till Anden, och därför är det lämpligt att göra just det när vi ber om Andens frukter.
Gud välsigne dig!
"Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och
självbehärskning." (Galaterbrevet 5:22-23)
Olika människor har del av de olika frukterna i olika omfattning. Det finns vissa människor som är mer kärleksfulla än andra, andra är kända för att vara glada och så vidare. Att vi är olika kan bero på genetiska skillnader. Gud har skapat oss olika, helt enkelt. Det kan också vara så att Gud genom den helige Ande ger en människa en av dessa "frukter" vid något tillfälle i livet. Frukter växer vanligtvis inte snabbt, utan som en långsam process.
Ändå behöver man inte misströsta och mena att "loppet är kört" om man känner på sig att man saknar någon av de nio frukterna. Om man t.ex. vill ha mer tålamod och känner att man behöver tålamod i en viss livssituation eller gentemot en viss människa som man upplever besvärlig, kan man be om den gåvan. Man kan också vara mycket konkret och be om tålamod just i en viss situation. På samma sätt kan man be om någon av de andra gåvorna som man vet med sig att man behöver mer av.
Sin bön kan man rikta till "den helige Ande". På samma sätt som man kan be till Fadern och till Sonen (Jesus) så kan man också be till Anden. Alla tre är Gud, men olika sätt som Gud visar sig på.
I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi för övrigt att vi tror "och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna". Där öppnar vi för möjligheten att be till Anden, och därför är det lämpligt att göra just det när vi ber om Andens frukter.
Gud välsigne dig!
måndag 4 april 2011
Iotakorset och den enklaste bönen
Iotakorset är en korstyp som målas inom den Egyptiska ortodoxa kyrkan, även kallad den koptiska kyrkan.
Korset målas ofta på papyrus. En förtryckt bakgrund delar upp korset i ett stort antal fält, som man under bön och andakt fyller med olika färger. Målandet skall ske långsamt. Ofta fyller man i en färg varje dag. De olika färgerna har olika betydelser. Ursprungligen användes färgerna grönt, gult och rött för målningen av iotakorset.
Grönt symboliserar livet, som växer från Jesu kors.
Gult står för strålglans och ära som Kristus förnyade i mänskligheten.
Rött står för Jesu Kristi dyrbara blod där vi får tvätta oss rena.
Numera används också andra färger. När korset målas i Europa ges också ibland andra förklaringar till färgerna.
Namnet "iotakors" leder våra tankar till bokstaven iota, den grekiska bokstav som är den första i namnet Jesus när det skrivs på Jesus. Att måla ett iotakors är en mycket enkel bön till Jesus, lika enkel som Jesusbönen: "Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig."
Jesusbönen har i sin tur sina rötter hos den blinde tiggare Bartimaios:
"De kom till Jeriko. Och när han tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios. Då han fick höra att det var Jesus från Nasaret började han ropa: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" Många sade åt honom att hålla tyst, men han ropade ännu högre: "Davids son, förbarma dig över mig!" Jesus stannade och sade: "Kalla hit honom." De gjorde det och sade till den blinde: "Var lugn. Stig upp, han kallar på dig." Då kastade han av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Den blinde sade: "Rabbouni, gör så att jag kan se igen." Jesus sade: "Gå, din tro har hjälpt dig." Genast kunde mannen se, och han följde honom på vägen. (Markusevangeliet 10:46-52)
Lika enkel som Bartimaios bön var, lika enkla får mina och dina böner vara.
Gud välsigne dig!
söndag 3 april 2011
Gemenskapen i nattvarden hjälper oss att förstå vad Gud vill
Jesus sade: "Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. (---) Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.”
I nattvardens bröd och vin ger Kristus ut sig själv till oss i bröd och vin. Han ger oss syndernas förlåtelse, liv och salighet. ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.” Om vi sätter tro till Jesu ord så måste vi också tro att nattvardens tecken och sakrament verkligen medför de stora gåvor som Jesus har lovat oss: syndernas förlåtelse, liv och salighet.
Visst kan Gud, vår käre himmelske Far, ge oss samma gåvor utan bröd och vin. Ja, vi kan till och med hitta många bibelord som visar att Gud ger samma gåvor utanför nattvarden. Därför kan det kännas märkligt att Jesus faktiskt säger: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet.” Då låter det plötsligt som om Gud inte ger oss gåvorna – syndernas förlåtelse, liv och salighet – utan att vi deltar i nattvarden. Är det så att Gud inte riktigt har bestämt sig för om det är möjligt för oss att få gåvorna direkt eller enbart via nattvarden? Nej! För Gud är det aldrig ett problem att dela med sig av stora gåvor.
Problemet är att vi människor skall öppna våra hjärtan och ta emot de gåvor som Gud så länge har velat ge oss. När två människor vill ha bättre kontakt med varandra, vad är då bättre än en måltid? Så fungerar det också mellan Gud och människa. Nattvardens måltid skapar en gemenskap, där vi känner och förstår att Gud vill ha med oss och göra, att han längtar att dela med sig av gåvorna.
I nattvardens bröd och vin ger Kristus ut sig själv till oss i bröd och vin. Han ger oss syndernas förlåtelse, liv och salighet. ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.” Om vi sätter tro till Jesu ord så måste vi också tro att nattvardens tecken och sakrament verkligen medför de stora gåvor som Jesus har lovat oss: syndernas förlåtelse, liv och salighet.
Visst kan Gud, vår käre himmelske Far, ge oss samma gåvor utan bröd och vin. Ja, vi kan till och med hitta många bibelord som visar att Gud ger samma gåvor utanför nattvarden. Därför kan det kännas märkligt att Jesus faktiskt säger: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet.” Då låter det plötsligt som om Gud inte ger oss gåvorna – syndernas förlåtelse, liv och salighet – utan att vi deltar i nattvarden. Är det så att Gud inte riktigt har bestämt sig för om det är möjligt för oss att få gåvorna direkt eller enbart via nattvarden? Nej! För Gud är det aldrig ett problem att dela med sig av stora gåvor.
Problemet är att vi människor skall öppna våra hjärtan och ta emot de gåvor som Gud så länge har velat ge oss. När två människor vill ha bättre kontakt med varandra, vad är då bättre än en måltid? Så fungerar det också mellan Gud och människa. Nattvardens måltid skapar en gemenskap, där vi känner och förstår att Gud vill ha med oss och göra, att han längtar att dela med sig av gåvorna.
lördag 2 april 2011
När vi vill lyssna talar Gud
"Jag berättar hur jag levt
och du ger mig svar,
lär mig dina stadgar." (Psaltaren 119:26)
Det här verser ur Psaltaren säger något viktigt. Det är först när vi efterfrågar kunskap som vi riktigt kan ta till oss svaret. Så är det också med det vi lär oss i den kristna tron. Vi måste vara öppna, fulla av längtan att ta emot, för att kunna ta till oss det som Gud vill ge oss.
Ibland är vi alltför otåliga och väntar att Gud snabbt skall lösa våra problem eller ge oss svar på våra frågor. Då måste vi se till att vi än en gång formulerar vad vi har på hjärtat, än en gång formulerar våra glädjeämnen och sorger. Så kan vi börja att än en gång söka Guds svar. Det är bara bra att längtan växer sig starkare.
Ibland kan det vara så att vi måste göra våra misstag i livet för att bli riktigt läraktiga. Att göra misstag är dock inte något självändamål. Författaren till Psaltaren 119 avundas andra: "Lycklig den vars liv är fläckfritt, den som följer Herrens lag." (v. 1). Hans eget liv är inte så enkelt: "Jag är bedrövad och gråter, res mig upp, som du har sagt." (v. 28) Han räknar alltså med att Gud ändå skall finnas med och att livet skall vända.
På vägen formulerar också psalmisten några verser som Martin Luther rekommenderar som en bön inför bibelläsningen:
"Visa mig, Herre, dina stadgars väg,
och jag skall följa den till slutet.
Ge mig förstånd att lyda din lag,
att hålla den helt och fullt.
Led min vadring efter dina bud,
den stigen går jag med glädje." (v. 33-35).
och du ger mig svar,
lär mig dina stadgar." (Psaltaren 119:26)
Det här verser ur Psaltaren säger något viktigt. Det är först när vi efterfrågar kunskap som vi riktigt kan ta till oss svaret. Så är det också med det vi lär oss i den kristna tron. Vi måste vara öppna, fulla av längtan att ta emot, för att kunna ta till oss det som Gud vill ge oss.
Ibland är vi alltför otåliga och väntar att Gud snabbt skall lösa våra problem eller ge oss svar på våra frågor. Då måste vi se till att vi än en gång formulerar vad vi har på hjärtat, än en gång formulerar våra glädjeämnen och sorger. Så kan vi börja att än en gång söka Guds svar. Det är bara bra att längtan växer sig starkare.
Ibland kan det vara så att vi måste göra våra misstag i livet för att bli riktigt läraktiga. Att göra misstag är dock inte något självändamål. Författaren till Psaltaren 119 avundas andra: "Lycklig den vars liv är fläckfritt, den som följer Herrens lag." (v. 1). Hans eget liv är inte så enkelt: "Jag är bedrövad och gråter, res mig upp, som du har sagt." (v. 28) Han räknar alltså med att Gud ändå skall finnas med och att livet skall vända.
På vägen formulerar också psalmisten några verser som Martin Luther rekommenderar som en bön inför bibelläsningen:
"Visa mig, Herre, dina stadgars väg,
och jag skall följa den till slutet.
Ge mig förstånd att lyda din lag,
att hålla den helt och fullt.
Led min vadring efter dina bud,
den stigen går jag med glädje." (v. 33-35).
fredag 1 april 2011
Ingen gräns mellan världsligt och andligt
Ibland drar vi människor upp konstlade gränser. En av de gränserna är gränsen mellan andligt och världsligt. Den gränsen finns inte hos Jesus. I Johannesevangeliets sjätte kapitel ger Jesus mat åt fem tusen män, kvinnor och barn. De folk som har blivit mättat av brödet får sedan höra Jesus tala om livets bröd. Om "livets bröd" syftar på det bröd som människorna just ätit, på nattvarden eller på Jesu förkunnelse framgår inte klart, men det spelar inte heller någon roll. Gud ger oss sina goda gåvor på så många olika sätt.
Naturen, Jesusordet, gemenskapen mellan människor, god mat, bönen: allt kan bygga upp oss och förmedla Guds godhet och nåd om det används på rätt sätt. Vi behöver inte fly från vardagen för att söka det andliga, eftersom Gud redan finns i oss och i gemenskapen mellan människor.
Det är nog därför nattvarden hör hemma i gudstjänsten. Det världsliga och det andliga hör ihop. Att dela brödet och vinet är ett tecken så starkt att det inte kan ersättas med ord. I Dagen skriver Joakim Hagerius om hur man i en frikyrka - Saronkyrkan i Göteborg - började fira nattvard varje söndag.
Visst kan Gud ge oss samma gåvor - kärlek, nåd och förlåtelse - även utan nattvarden. Jesus kanske instiftade nattvarden kanske delvis av pedagogiska skäl: för att vi människor lättare tar till oss Guds kärlek, nåd och förlåtelse när vi får äta med Gud och med varandra. För övrigt är det också lättare att känna sig försonad med någon av sina medmänniskor om man äter med honom eller med henne, än om man bara får ett sms med ett nog så trevligt budskap.
Gud välsigne dig!
Naturen, Jesusordet, gemenskapen mellan människor, god mat, bönen: allt kan bygga upp oss och förmedla Guds godhet och nåd om det används på rätt sätt. Vi behöver inte fly från vardagen för att söka det andliga, eftersom Gud redan finns i oss och i gemenskapen mellan människor.
Det är nog därför nattvarden hör hemma i gudstjänsten. Det världsliga och det andliga hör ihop. Att dela brödet och vinet är ett tecken så starkt att det inte kan ersättas med ord. I Dagen skriver Joakim Hagerius om hur man i en frikyrka - Saronkyrkan i Göteborg - började fira nattvard varje söndag.
Visst kan Gud ge oss samma gåvor - kärlek, nåd och förlåtelse - även utan nattvarden. Jesus kanske instiftade nattvarden kanske delvis av pedagogiska skäl: för att vi människor lättare tar till oss Guds kärlek, nåd och förlåtelse när vi får äta med Gud och med varandra. För övrigt är det också lättare att känna sig försonad med någon av sina medmänniskor om man äter med honom eller med henne, än om man bara får ett sms med ett nog så trevligt budskap.
Gud välsigne dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
