Några har lättare att se Guds rike (Kristi förklarings dag, andra årgången, evangeliet)

En del människor har lätt att se hur Gud verkar i vår värld. De känner hur Gud finns närvarande i naturen. De har lätt att känna att en kyrka är ett heligt rum där Gud på ett särskilt sätt är närvarande. De ser klart och tydligt att de får bönesvar, inte på det sättet att de kan be fram vad som helst, men de känner ändå att Gud verkar och påverkar livet. Bönen blir som en god dialog där både människa och Gud får säga sitt. De här människorna kan känna Guds närvaro oerhört tydligt i en gudstjänst. I bibelläsningen är det som om Gud ibland har lagt ned särskilda bibelord riktade just till den som läser.
Andra människor har svårt att se och känna Guds närvaro. De människorna kan ändå känna en glädje över att vara kristna. De får ändå vara med i en kristen gemenskap och höra om andras möten med Gud. En kyrka kan ändå kännas värdefull både som en historisk byggnad och för att den vittnar om andra människors tro. För de människorna kan bibeln ibland vara svår att ta till sig, men då och då kan de upptäcka bibelord och känna att det finns en stor vishet nedlagd i dem.
Det är inte konstigt att vi människor tar till oss den kristna tron på olika sätt. Gud har medvetet skapat oss olika. Innan Jesus tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes gick upp på härlighetens berg sade han till sina lärjungar: "Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt." (Markusevangeliet 9:1). Det Jesusordet kan tolkas som en förutsägelse av förklaringen på härlighetens berg, uppståndelsen, pingsten eller Jesu återkomst, men det kan också tolkas som ett konstaterande att Gud har skapat människor olika. Gud har skapat oss så att "några" skall se Guds rike. "Guds rike" innebär för övrigt att Gud håller på att återta makten över världen som under en lång tid rubbats av ondskans makt. Guds rike finns redan här mitt ibland oss, men inte i sin fullhet. Vi får vänta på att Gud återtar makten fullständigt.
Det kanske är det som skiljer oss människor åt. De som kallas "några" i Jesusordet har lättare att se de områden där Gud redan har återtagit makten. De andra fokuserar på de områden som fortfarande verkar stå under ondskans och meningslöshetens herravälde.
De som kallas "några" har då det särskilda uppdraget att berätta och inspirera de andra.

Radikal tro och gott förhållande till människor (Sjätte söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, den gammaltestamentliga läsningen)

I går tog jag upp frågan om att kristen tro allt oftare möter motstånd i massmedia och bland politiskt inflytelserika människor i Sverige. Att detta inte är någon nyhet förstod vi när vi läste om Paulus upplevelser i Första Thessalonikerbrevet.

Kristen tro stöter dock inte bara på motstånd bland inflytelserika. Många kristna har också fått erfara att släkt och vänner har mycket svårt att förstå att man har kommit till tro eller att man vill ta sin tro på allvar. Det finns män och hustrur som får leva med att deras äkta hälft under ett långt liv tillsammans inte visar särskilt mycket intresse för Jesus och kristen tro, samtidigt som man själv brinner för densamma. Föräldrar och barn kan också inta olika uppfattningar. I vissa fall kan familjer och vänskapsförhållanden fungera utmärkt trots att någon år troende och någon annan inte. I andra fall kan skillnaden i övertygelse leda till svåra motsättningar.

I Första Kungaboken 19:19-21 får vi höra berättas om hur profeten Elia hittar Elisha som Herren har utsett till Elias efterträdare som profet. Elisha är ute och plöjer när Elia kommer. Han gör inget motstånd mot att bli utsett till profet, men säger: "Låt mig först gå och kyssa min far och mor till avsked, sedan skall jag följa dig." Elisha är ett gott exempel. Det går att förena allmän hänsyn till andra människor med att följa Guds vilja. Om vi bestämmer oss för att vara kristna och följa vår kallelse på ett radikalt sätt får det inte gå ut över det fjärde budet "Visa akting för din far och din mor". Budet kan för övrigt utsträckas till att gälla att vi skall visa aktning för människor i vår omgivning.

Men som så ofta är livet en balansgång. Hänsynen till människor i vår omgivning får inte utsträckas så långt så vi tar avstånd från kristen tro, avstår från att gå på gudstjänst, läsa bibeln, be bordsbön och så vidare för att vi är rädda att någon blir förargad. En bra balans för bordsbön kan t.ex. vara att vi ber ett enkelt "Gode Gud välsigna maten. Amen." när vi t.ex. äter med icke troende.

I det här sammanhanget måste vi också tänka på ett annat bibelställe: "En annan man sade: "Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma." Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."(Lukasevangeliet 9:61-62)
De här Jesusorden är inte tänkta som något råd om att man som kristen skall vara otrevlig och nonchalant mot andra. Jesus talade troligen med en man som alltid hittade på svepskäl för att bli en lärjunge. Den mannen behövde få rådet om att vara mer radikal.

Vilket råd tror du att Jesus skulle ge dig om du vill ha balans mellan tro och relationer med icke troende. Skulle Jesus rekommendera dig att vara mer radikalt kristen eller att bli mer allmänt medmänsklig? Eller bäst av allt - båda samtidigt.

Hur vi bemöter motstånd mot kristen tro (Sjätte söndagen efter Trefaldighet, 2 årgången, episteln)

Allt fler kristna i Sverige börjar känna ett stort motstånd mot den kristna tron från inflytelserika personer i landet. Personer med hög befattning inom politiska partier och inom massmedia uttalar sig kritiskt mot kristen tro. Sårande uttalanden sprids även i bloggar och på annat sätt. Ofta sägs det att kritiken riktas mot "religiösa extremister". I själva verket riktas den mot alla som försöker ta sin kristna, muslimska eller judiska tro på allvar.
Bland svenska sekulariserade intellektuella finns många som är nervösa för den kristna tron och som därför inte riktigt vet hur de skall reagera när människor finnser glädje och trygghet i tron eller när vi som är kristna tror att Jesus kommer med sanningen.
De allt fler kritiska uttalandena, hoten att flytta skolavslutningar från kyrkor om några kristna inslag förekommer, gör oss kristna medvetna om att det är en allt hårdare attityd mot kristen tro.
Vi bör påminna oss om att kristna i alla tider har fått stöta på motstånd. I nya testamentets kanske äldsta bok, Första Thessalonikerbrevet, skriver Paulus: "Tidigare hade vi, som ni vet, plågats och förödmjukats i Filippi, men vår Gud gav oss mod att predika hans evangelium för er trots hårt motstånd. Bakom våra förmaningar ligger inte villfarelser, orena motiv eller bedrägliga avsikter. Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet, och därför talar vi som vi gör; det är inte människor vi vill vara till lags, utan Gud, som pröver våra hjärtan." (2:2-5).

Vår uppgift är alltså inte i första hand att vara människor till lags, utan att vara trogna evangeliet, som Gud har anförtrott oss. Tänker vi på det ger Gud oss modet att stå för evangeliet trots hårt motstånd. Det innebär inte att vi skall låta dem som kritiserar den kristna tron vara hur oförskämda som helst. Vi bör lära oss mer om tron för att kunna bemöta den onyanserade kritik som vissa människor framför. Viktigt är då att vi inte själva är lika onyanserade. Ibland kan vi välja att tiga inför kritiken. Andra gånger kan vi bemöta den, med då skall vi göra det med lugn och med kunskap.

Guds och vår helighet (Sjätte söndagen efter trefaldighet, Årg 1, GT)

Det finns människor som tvivlar på att det som de gör har någon stor betydelse. De kan känna det som om det inte spelar någon roll vad de gör eller vad de ägnar sitt liv till. De kanske plågas av mindervärdighetskänslor och tänker sig att mer lyckligt lottade människor säkert kan göra något av sina liv, men vad de själva gör spelar mindre roll. Många drabbas av mindervärdighetskänslor under en del av sitt liv, t.ex. under tonåren när man kanske i allt för stor utsträckning jämför sig med andra. För många kommer sådana här känslor då och då under livet.
Gud tycks inte ta någon hänsyn till våra känslor av att vara obetydliga när han säger: "Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig (Femte Mosebok 19:2). Gud är oerhört optimistisk. Han räknar med att vi är ett Guds folk som tillhör honom och att vi genom att tillhöra honom och hålla Gud högt är just ett Guds folk som står i en särskild relation till honom.
Men Gud kräver också något annat av oss: lydnad till Guds lag. "Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något..." (v. 13) Det ena budet följer på det andra i verserna som följer uppmaningen att vi skall vara heliga. Listan på bud stegras i vers 18: "Du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren." Någon har räknat ut att den versen finns i mitten av torahn, som de fem mosebäckerna kallas på hebreiska. Just därför är versen en sammanfattning av det som moseböckerna vill framföra. Vi skall hålla Gud som Gud och älska vår nästa. Vår "nästa" betyder för övrigt just de människor som vi har i vår omgivning.
Gud är gränslöst optimistisk när det gäller oss. Han vill ha med oss att göra och han tycker att det sätt vi bemöter varandra på är viktigt. Han har inget till övers för våra eventuella mindervärdighetskänslor.

Vilka profeter lyssnar vi till?

Vem lyssnar vi helst på och varför? Det är en fråga som vi borde ställa oss oftare? Lyssnar vi helst på våra vänner och mindre gärna på dem vi inte känner lika bra. När det är valrörelse kan man komma på sig själv med att man gärna lyssnar på representanter för det eller de partier man sympatiserar med. Om en representant för ett parti man inte sympatiserar med kommer med ett bra förslag, har man då lika lätt att ta det till sig och tycka att det är bra.
Även kyrkan är drabbad av splittring. Har vi lika lätt att lyssna till goda råd och bra förslag från förkunnare och fromhetsriktningar där vi inte känner oss hemma, som när vi lyssnar till "våra egna".
Profeten Amos stötte på stort motstånd när han varnade folket för kung Jerobeam och dennes politik. (Amos 7:10-15). Översteprästen Amasja var alltför lierad med makten och tillät inte att Amos fick framföra sitt budskap i er rikshelgedom.
Allt för klara band till makten - de styrande - fick Amasja att bli maktens verktyg. Hur viktigt är det då inte att vi lyssnar dem som har Guds uppdrag att framföra viktiga sanningar i tiden. Hur känner man då igen dessa?
Det viktigaste tecktnet är att sann profet återupptäcker det budskap som Gud har gett oss sedan tidigare - en sann profet framför aldrig något helt nytt revoulutionerande budskap. En sann profet visar vägen till källorna.
Ett annat tecken på att en profet är sann brukar vara att han eller hon skapar oro i oss. Vi anar att det som sägs är sant och det berör oss. Därför måste vi kämpa med att bestämma oss för att tro på budskapet.

Att försonas i tid

Hur kan det bli krig? Hur kan det komma sig att människor blir misshandlade?
Kan människor verkligen vara så onda att sådant är möjligt? Det märkliga är att det verkar som om helt vanliga människor kan dras in i det som är riktigt ont. Kanske jag och du skulle kunna vara del av det om vi hade vuxit upp under vissa omständigheter. Ja, det är till och med så att jag och du skulle kunna dras in ont i framtiden. Inte helt säkert krig och mord - eftersom olika människor har olika svaga sidor - men kanske i annat ont.
Det finns gott om människor som i grund och botten vet att budorden är en bra regelsamling som vi bör lyda, men som i stundens hetta någon gång gör ett övertramp. Det finns också människor som i princip kanske tycker att det är fel att stjäla, men som ändå gör det, kanske efter att ha övertygat sig själv om att just i det här sammanhanget är det ändå rätt...
Finns det då något sätt att skydda sig mot synd, som är det det kallas när vi bryter mot Guds bud.
Jesus ger oss ett hjälpmedel som genomsyrar hela bergspredikan. Det handlar om att vi skall skydda oss mot synd genom att hela tiden hålla ett säkerhetsavstånd till synden. I Matteusevangeliet 5:20-26 talar Jesus till exempel om mord och vrede. Att det är synd att döda framgår helt tydligt i det femte budet: "Du skall inte dräpa." Jesus väljer att skärpa budet genom att säga: "den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld".
Jesu skärpande av lagens bud är ett av de bibelställen som ofta missuppfattas. Tre vanliga missuppfattningar är:
1 Att det även är en synd att bli arg och att vi därför måste sluta vara arga. Jesus blev själv arg när han hande anledning till det. Att bli arg är sunt, bara vi inte låter ilskan gå för långt och driver oss att gör det som vi får ångra sedan.
2 Att Jesus preciserar en straffskala för olika typer av synder, att t.ex just den som förbannar någon kommer till helvetet. Jesus predikar genom bilder, inte genom juridiska paragrafer. Jesus varnar för olika beteenden i ett målande språk.
3 En tredje missuppfattning är att alla synder är lika allvarliga, att det skulle vara lika allvarligt att bli arg som att mörda. Självfallet är det inte på det sättet.

Vad menar då Jesus? Jo, undvik att låta ilskan dra iväg med dig. Se till att du försonas med andra människor. Undvik att tala illa om dem. Kom överens med dem innan så stora konflikter uppstår så det blir risk för att någon dödar den andre.

Att vara efterföljare på den plats där vi finns just nu (Inför Sjätte söndagen efter Trefaldighet)

Många människor har någon gång under sitt liv drömt om att få vara riktigt radikala. Radikala på det sättet att man helhjärtat ägnar sig åt någonting. I Jesu förkunnelse finns en kallelse till radikalitet: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike" (Lukasevangeliet 9:62). Samtidigt som radikaliteten är lockande är den också skrämmande. Mannen som blev kallad att följa Jesus, men som först ville gå och begrava sin far (Luk 9:59), hade ju ett högst rimligt önskemål. Det är ju till och med så att ett av de sju barmhärtighetsverken som kristna människor skall göra är just att de till att de döda blir begravda.
Om kraven på radikalitet är så stora att man skall nonchalera sådant som begravningar för att göra det som är vikiga, är risken snarare att många väljer bort kristen tro helt och hållet.

Men vi behöver inte göra det valet. Vi måste alltid tänka på att Jesus spetsade till sin förkunnelse. När han säger "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike" tror jag egentligen inte att Jesus hade något emot att mannen ville ordna med sin fars begravning. Det handlar snarare om att Jesus genomskådar att begravningen var ett svepskäl för att mannen skulle slippa komma till tro. Kärnan i det Jesus sade var att mannen borde förkunna Guds rike, vad han än hade att göra i livet.

För oss finns det många liknande val i livet. Vi har ofta en tendens att se kristen tro som en sektor i livet. Vi kanske tänker oss att om vi bara ägnar en viss del av livet åt Gud, så kan vi sedan använda resten av tiden så som vi själva vill. Det Jesus vill lära oss är något annat. Vi kan bestämma oss att bli hans lärjungar här och nu. Vi behöver inte skjuta upp det. Det innebär inte att vi behöver lämna allt vi är verksamma med. I stället skall lärjungaskapet få prägla det. Här och nu.