Att få och behålla vänner

Vänner är viktiga i de flesta människors liv. De är viktiga för dem som har vänner och de som saknar vänner brukar i många fall längta efter vänner. "...en verklig vän är mer tillgiven än en bror." (Orsdpråksboken 18:24) Hur skall man då bära sig åt för att få vänner?
En god regel är att man inte kan kräva för mycket av vänner. Det går inte att hitta några ofelbara människor. "...kärleken gör att många synder blir förlåtna." (Första Petrusbrevet 4:8). Det kan också vara så att det är mest givande att ha en vän som inte är alltför lik dig själv. Just olikheten kan gör att man får ut mer av varandra. Dessutom kan det vara så att de människor som du spontant skulle vilja ha till vänner redan är upptagna för att de har gott om vänner och bekanta. Därför kanske det är troligare att någon som du kanske inte först tror är den som skulle kunna bli en vän är den som till slut blir det. Kanske det t.ex. är någon som inte är i samma ålder som du som kan bli en vän.

Ett annat tips om man vill få vänner är att man själv skall ta initiativet och inte vänta på att vänner dyker upp. Att man helt enkelt pratar och är trevlig är en bra början. Man kan också börja med att själv vara en vän, att tillämpa den gyllene regeln: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." (Mattevangeliet 7:12) Men det får inte gå för långt: "Besök inte din vän för ofta, får han för mycket av dig tål han dig inte." (Ordspråksboken 25:17)
Man kan också tänka efter om man möjligen har mött någon annan som har visat tecken på att han eller hon skulle vilja ha mer kontakt. Kanske man har missat en möjlighet att lära känna någon.

Fler praktiska råd för hur man får och behåller vänner kan man bland annat hitta i Ordspråksboken. Där finns en hel del nyttig läsning.

Gud välsigne dig!

Den splittrade familjen som en tillgång

Det finns alltid risk för splittring i en familj där någon avviker från de andra. Om någon är aktivt kristen - men inte de andra - kan splittringen komma. Samma sak är det om någon är politiskt aktiv eller idrottsintresserad, men inte får familjen med sig.

Jesus fick säkert kämpa med den här frågan. Under största delen av sitt liv bodde han med sina föräldrar och syskon i sin hemstad och livnärde sig som snickare. Eftersom hans fosterfar Josef inte nämns efter Jesu tolvårsdag har många tänkt sig att Josef har dött innan Jesus påbörjade sin offentliga verksamhet och att Jesus i grund och botten var mycket solidarisk med sin släkt. Till slut kom han dock till en punkt när han kanske stod inför valet att bli snickare och överta Josefs verksamhet eller att gå vidare. Detta kanske sammanföll med den kritiska punkt när det visade sig att det inte var lätt att bli profet i sin hemstad:
Men Jesus sade till dem: "En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem." Och han gjorde inte många underverk där, eftersom de inte ville tro. (Matteusevangeliet 13:57-58)

Jesus var tvungen att göra ett val. När han lämnade sin hemstad, sin släkt och sina vänner, fick han nya släktingar och vänner genom den andliga familj som han kom att tillhöra. "Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ’Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.’" (Markusevangeliet 3:34-35) Vi kan också ana att Maria, Marta och Lasaros var exempel på människor som Jesus hade en mycket nära relation till - hans nya familj. (Johannesevangeliet 11:1-7)

Ibland tänker vi oss att Jesus mycket radikalt bröt med sin släkt och att han uppmanar dem som vill vara hans lärjungar att göra samma sak: "Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge." (Lukasevangeliet 14:26) Författaren Philip Pullman använder citerar också just detta citat för att svartmåla Jesus. Se Dagens Nyheter. Citatet handlar om att det ibland kan krävas radikala uppoffringar om man vill vara en lärjunge. Det kanske var riktat till någon enskild människa som verkligen var tvungen att bryta med sin släkt för att kunna leva ett sant liv. Däremot var det inte någon allmän uppmaning att bryta mot det fjärde budet:
”Visa aktning för din far och din mor”.

Jesus och han släktingar visar också genom sina liv att det går att hålla kontakten med släkten, även när någon väljer en radikal livsstil. Jesu mor fanns med honom vid korset. Jesu bror Jakob fanns bland de första kristna och skrev troligen Jakobs brev. Jesus och hans närmaste hade säkert mycket kontakt, även om vi inte kan läsa om det i bibeln.

Vissa människor menar att släkt, nation och ursprung skall styra vilka vi umgås med.
Andra bryter sig loss från sitt ursprung och lär känna nya människor, kanske så radikalt att de bryter med sitt ursprung helt och hållet. Jesus visar oss att vi inte behöver göra det valet. Man kan stå stadigt i det sammanhang där man har vuxit upp och ändå söka sig till något nytt. I stället för att se det som ett misslyckande när en familj är splittrad i intressen och livsinrikting kan man se det som en tillgång. På det sättet får man fler kontakter och lär sig att se på en sak ur fler infallsvinklar.

-----------
En helt annan betraktelse om den kommande söndagens tema med mycket spännande infallsvinkel finns i Dagen.

Radikal tro och gott förhållande till människor (Sjätte söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, den gammaltestamentliga läsningen)

I går tog jag upp frågan om att kristen tro allt oftare möter motstånd i massmedia och bland politiskt inflytelserika människor i Sverige. Att detta inte är någon nyhet förstod vi när vi läste om Paulus upplevelser i Första Thessalonikerbrevet.

Kristen tro stöter dock inte bara på motstånd bland inflytelserika. Många kristna har också fått erfara att släkt och vänner har mycket svårt att förstå att man har kommit till tro eller att man vill ta sin tro på allvar. Det finns män och hustrur som får leva med att deras äkta hälft under ett långt liv tillsammans inte visar särskilt mycket intresse för Jesus och kristen tro, samtidigt som man själv brinner för densamma. Föräldrar och barn kan också inta olika uppfattningar. I vissa fall kan familjer och vänskapsförhållanden fungera utmärkt trots att någon år troende och någon annan inte. I andra fall kan skillnaden i övertygelse leda till svåra motsättningar.

I Första Kungaboken 19:19-21 får vi höra berättas om hur profeten Elia hittar Elisha som Herren har utsett till Elias efterträdare som profet. Elisha är ute och plöjer när Elia kommer. Han gör inget motstånd mot att bli utsett till profet, men säger: "Låt mig först gå och kyssa min far och mor till avsked, sedan skall jag följa dig." Elisha är ett gott exempel. Det går att förena allmän hänsyn till andra människor med att följa Guds vilja. Om vi bestämmer oss för att vara kristna och följa vår kallelse på ett radikalt sätt får det inte gå ut över det fjärde budet "Visa akting för din far och din mor". Budet kan för övrigt utsträckas till att gälla att vi skall visa aktning för människor i vår omgivning.

Men som så ofta är livet en balansgång. Hänsynen till människor i vår omgivning får inte utsträckas så långt så vi tar avstånd från kristen tro, avstår från att gå på gudstjänst, läsa bibeln, be bordsbön och så vidare för att vi är rädda att någon blir förargad. En bra balans för bordsbön kan t.ex. vara att vi ber ett enkelt "Gode Gud välsigna maten. Amen." när vi t.ex. äter med icke troende.

I det här sammanhanget måste vi också tänka på ett annat bibelställe: "En annan man sade: "Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma." Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."(Lukasevangeliet 9:61-62)
De här Jesusorden är inte tänkta som något råd om att man som kristen skall vara otrevlig och nonchalant mot andra. Jesus talade troligen med en man som alltid hittade på svepskäl för att bli en lärjunge. Den mannen behövde få rådet om att vara mer radikal.

Vilket råd tror du att Jesus skulle ge dig om du vill ha balans mellan tro och relationer med icke troende. Skulle Jesus rekommendera dig att vara mer radikalt kristen eller att bli mer allmänt medmänsklig? Eller bäst av allt - båda samtidigt.