Vårt åldrande och vår rikedom inför Gud

"Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala - de är för få -
då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud, som gav den."
(Predikaren 12:3-7)

Predikaren beskriver hur en människa - kanske han själv - åldras. Med poetiska omskrivningar beskrivs det hur kroppen förändras när åren går.
Åldrandet är någonting vi får leva med från vår födelse, men det brukar var i medelåldern som vi blir allt mer medvetna om att kroppen förändras och att livet är ändligt.
För vissa människor är tanken på åldrandet svår att bära. Åldrandet kanske är svårare att bära om man har byggt alltför mycket av sin stolthet på ett attraktivt yttre, på rikedom eller på det som kallas framgång i världens ögon.
När temat i kyrkan på sjuttonde söndagen efter trefaldighet är "Rik inför Gud" så får vi påminna oss om att: "Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken, förblir i Gud och Gud i honom." (Första Johannesbrevet 4:16)
Rikedomen inför Gud - att vi får vara Guds barn är en gåva som består när våra kroppar förändras.

I Dagen
skriver Joel Haldorff att "Vår identitet är mycket större".

Gud välsigne dig!