Owe Wikström skriver i sin bok ”Att älska livet mer än dess mening” att när man lämnar den religiösa diskussionens plan och kommer in på personliga upplevelser av typen ”Vad tror just du på och varför?” då märker man en genans som gör vanligtvis snacksaliga människor blyga och får dem att irra med blicken. Samtal får en tyngd när man är djupt personlig. När man står mitt uppe i sjukdom eller när något annat särskilt har hänt i livet, då blir man tvungen att stanna till.
Den religiösa diskussionens plan är däremot ett ytligt diskussionsplan, där man samtalar om frågor om argument för och emot Guds existens, kyrklig statistik, kvinnliga präster, samkönade vigslar och antalet utträden ur kyrkan eller suckar över att kristendomsundervisningen avskaffades i skolan på 1960-talet, utan att över huvud taget komma nära frågor som bränner till i ens eget liv.
När Jesus valde att bli döpt av Johannes döparen var det många som förvånade sig, särskilt de som visste att han var Guds son. Enligt Matteusevangeliet ville Johannes hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” Rent logiskt kan vi nog hålla med Johannes. När vi blir döpta får vi syndernas förlåtelse, vi blir räddade från döden och djävulen och får evig salighet och redan här i världen får vi vara Guds barn. Jesus behövde inget av det är eftersom han redan var Gud, men det fanns ändå en orsak till att Jesus ville bli döpt. Han ville inte uppehålla sig på den religiösa diskussionens plan och tala om dåtidens hårklyvierifrågor. Han ville visa att tron berörde även honom själv personligt. Hela sitt liv väjde han för den religiösa diskussionens frågor. Allt han sade kretsade kring Owe Wikströms fråga "Vad tror just du på och varför?" (Joakim Hagerius skriver i sin krönika i Dagen att vi genom Jesus ser Gud. Det är sant. Vi ser Gud bättre när vi liksom Jesus stiger ned från den religiösa diskussionens plan till det personliga planet.)
Det var därför Jesus valde att bli döpt, för att få stanna till i livet. Även Jesus behövde få höra orden från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Jag och du behöver också få höra det många gånger: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Vi behöver få höra det, ta oss till det och ibland lägga bort allt kritiskt tänkande som vi är så uppfostrade till i vår tid.
fredag 7 januari 2011
torsdag 6 januari 2011
En stjärna eller flera
De österländska stjärntydarna såg att en ny stjärna hade tänts på himlen. Därför red de den långa vägen till det heliga landet för att hylla den nyfödde kungasonen. Det är också för att minnas just den stjärnan som vi sätter upp adventsstjärnor i våra kyrkor och i våra hem. Traditionen med adventsstjärnor har förändrats en del under de senare åren. Förr var det självklart att man bara satte upp en enda stjärna eftersom Gud tände en ny stjärna på himlen för att stjärntydarna skulle hitta rätt. Under de senaste tio åren har Indiska Magasinet AB börjat importera stjärnor från Indien. Samtidigt har det blivit allt vanligare att familjer har flera stjärnor hemma, kanske till och med en i varje fönster.
Somliga kanske tycker att det är en helt oviktig detalj om vi har en eller flera stjärnor i våra hem, men det handlar om en symbol som har förlorat sin betydelse för vissa människor.
Stjärnan symboliserar ju att den ende Guden, en enda gång har stigit ned till jorden som ett litet barn och att därför Jesusbarnet är något helt unikt, att det är hos honom vi kan hämta den vishet vi behöver för våra liv. Därför var det också värt för de vise männen att sätta sig på sina kameler och satsa tid och kraft på att ta sig till Jesusbarnet.
Om det däremot hade funnits flera nya stjärnor på himlen vet jag inte vad de vise männen hade gjort. Kanske de hade irrat fram och tillbaks och inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken stjärna de skulle följa och så småningom skulle de ha gett upp. Det är just det här som en del människor råkar ut för i dag. De försöker följa flera stjärnor, flera religioner, flera vishetsläror. Till slut ger man upp.
Trettondedag jul handlar om att Gud vill ta med oss i sitt arbete.
De vise männen gav Jesus tre gåvor. Samma sak får vi göra.
De gav guld. Vi kan också ge av våra pengar. Genom att ge till goda ändamål blir vi Guds medarbetare.
De gav rökelse. Rökelse är en gammal symbol för bön. Det står också i bibeln att de föll ner och hyllade honom. Vår rökelse innebär att vi hyllar Gud med våra böner. ”Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden.” Här i Sverige tänker man sig ibland att man måste stå stilla – eller kanske sitta stilla - och lova Gud. Man kan lova Gud med hela sin kropp.
De gav myrra. Myrra är ett väldoftande ämne som man kan blanda in i smörjelse. Myrran får stå för tjänande, som när man smörjer en annan människa.
Men var de bara tvungna att ge något? Fick de inget. Jo, det hände redan innan de gav sina gåvor. Gud ger sina gåvor innan vi börjar ge. ”När de såg stjärnan fylldes de av en stor glädje.” (Matteusevangeliet 2:10) Glädje och mening i livet är den största gåvan av alla som en människa kan få. Den glädjen är svår att hitta om vi irrar runt mellan olika stjärnor. Den får vi när vi ser vilken stjärna det är som lyser klarast.
Somliga kanske tycker att det är en helt oviktig detalj om vi har en eller flera stjärnor i våra hem, men det handlar om en symbol som har förlorat sin betydelse för vissa människor.
Stjärnan symboliserar ju att den ende Guden, en enda gång har stigit ned till jorden som ett litet barn och att därför Jesusbarnet är något helt unikt, att det är hos honom vi kan hämta den vishet vi behöver för våra liv. Därför var det också värt för de vise männen att sätta sig på sina kameler och satsa tid och kraft på att ta sig till Jesusbarnet.
Om det däremot hade funnits flera nya stjärnor på himlen vet jag inte vad de vise männen hade gjort. Kanske de hade irrat fram och tillbaks och inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken stjärna de skulle följa och så småningom skulle de ha gett upp. Det är just det här som en del människor råkar ut för i dag. De försöker följa flera stjärnor, flera religioner, flera vishetsläror. Till slut ger man upp.
Trettondedag jul handlar om att Gud vill ta med oss i sitt arbete.
De vise männen gav Jesus tre gåvor. Samma sak får vi göra.
De gav guld. Vi kan också ge av våra pengar. Genom att ge till goda ändamål blir vi Guds medarbetare.
De gav rökelse. Rökelse är en gammal symbol för bön. Det står också i bibeln att de föll ner och hyllade honom. Vår rökelse innebär att vi hyllar Gud med våra böner. ”Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden.” Här i Sverige tänker man sig ibland att man måste stå stilla – eller kanske sitta stilla - och lova Gud. Man kan lova Gud med hela sin kropp.
De gav myrra. Myrra är ett väldoftande ämne som man kan blanda in i smörjelse. Myrran får stå för tjänande, som när man smörjer en annan människa.
Men var de bara tvungna att ge något? Fick de inget. Jo, det hände redan innan de gav sina gåvor. Gud ger sina gåvor innan vi börjar ge. ”När de såg stjärnan fylldes de av en stor glädje.” (Matteusevangeliet 2:10) Glädje och mening i livet är den största gåvan av alla som en människa kan få. Den glädjen är svår att hitta om vi irrar runt mellan olika stjärnor. Den får vi när vi ser vilken stjärna det är som lyser klarast.
onsdag 5 januari 2011
Var och en behöver en andlig fader eller moder
Varje människa behöver en andlig fader eller moder som kan ge goda råd, inspirera och även kritisera när det behövs. ( Svenska dagbladet använder ordet "coach" i en läsvärd artikel.)
I Bibeln läser vi om hur "Drottningen av Saba hade hört ryktet om Salomo och kom för att sätta honom på prov med svåra frågor. (---) Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade tänkt på, och han gav henne svar på alla hennes frågor. När drottningen av Saba såg all Salomons vishet (---), då blev hon andlös av häpnad." (Första Kungaboken 10:1-3, 5)
Drottningen kom för att "sätta Salomo på prov". När vi nalkas en människa med auktoritet är vi ibland alltför försiktiga och håller oss på ett teoretiskt plan. Det är lätt att fråga någon vad han/hon tycker om någon fråga som diskuteras i massmedia, ofta en fråga som egentligen inte berör den som frågar.
Men drottningen gick vidare. Hon talade med Salomo "om allt hon hade tänkt på". Hon öppnade alltså sitt hjärta för honom och tog upp frågor som verkligen berörde, frågor som var viktiga i hennes liv. Som drottning kanske hon var så högt uppsatt så att hon hade svårt att hitta en människa hon verkligen kunde vara förtrolig med, men en sådan människa hittade hon i Salomo. I Bibeln står det att " han gav henne svar på alla hennes frågor". Det är inte säkert att det gick till så. I själva verket kanske han hjälpte henne att tänka själv. Han gav råd, men hon fick själv fatta sina beslut. Berättelsen slutar med att hon på grund av hans vishet "blev andlös av häpnad". Salomo gjorde intryck på henne. Hennes liv förändrades. Drottningen blev tvungen att återvända till sitt eget land, men det är möjligt att hon där sökte en annan människa hon kunde vara förtrogen med, för "Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa." (Ordspråksboken 27:17)
Vilka råd var det då Salomo sade till drottningen? En del av den undervisningen finns kanske i den bok som heter just "Salomos vishet" eller bara "Visheten" och som finns i "Tillägg till gamla testamentet" som finns med i de flesta biblar utom i dem som kom ut mellan mitten på 1800-talet och år 1999. Bibeln hittar man också på nätet på www.bibeln.se
Läs gärna den boken, men inte ens bibeln kan ersätta en andlig fader eller moder. En sådan kan vara en författare vars böcker man kan ta till sig. Det kan också vara en person man kan träffa personligen och som man har förtroende för. Präster och diakoner har bland annat till uppgift att träffa människor för samtal.
I Bibeln läser vi om hur "Drottningen av Saba hade hört ryktet om Salomo och kom för att sätta honom på prov med svåra frågor. (---) Hon kom till Salomo och talade med honom om allt hon hade tänkt på, och han gav henne svar på alla hennes frågor. När drottningen av Saba såg all Salomons vishet (---), då blev hon andlös av häpnad." (Första Kungaboken 10:1-3, 5)
Drottningen kom för att "sätta Salomo på prov". När vi nalkas en människa med auktoritet är vi ibland alltför försiktiga och håller oss på ett teoretiskt plan. Det är lätt att fråga någon vad han/hon tycker om någon fråga som diskuteras i massmedia, ofta en fråga som egentligen inte berör den som frågar.
Men drottningen gick vidare. Hon talade med Salomo "om allt hon hade tänkt på". Hon öppnade alltså sitt hjärta för honom och tog upp frågor som verkligen berörde, frågor som var viktiga i hennes liv. Som drottning kanske hon var så högt uppsatt så att hon hade svårt att hitta en människa hon verkligen kunde vara förtrolig med, men en sådan människa hittade hon i Salomo. I Bibeln står det att " han gav henne svar på alla hennes frågor". Det är inte säkert att det gick till så. I själva verket kanske han hjälpte henne att tänka själv. Han gav råd, men hon fick själv fatta sina beslut. Berättelsen slutar med att hon på grund av hans vishet "blev andlös av häpnad". Salomo gjorde intryck på henne. Hennes liv förändrades. Drottningen blev tvungen att återvända till sitt eget land, men det är möjligt att hon där sökte en annan människa hon kunde vara förtrogen med, för "Järn ger skärpa åt järn, människa åt människa." (Ordspråksboken 27:17)
Vilka råd var det då Salomo sade till drottningen? En del av den undervisningen finns kanske i den bok som heter just "Salomos vishet" eller bara "Visheten" och som finns i "Tillägg till gamla testamentet" som finns med i de flesta biblar utom i dem som kom ut mellan mitten på 1800-talet och år 1999. Bibeln hittar man också på nätet på www.bibeln.se
Läs gärna den boken, men inte ens bibeln kan ersätta en andlig fader eller moder. En sådan kan vara en författare vars böcker man kan ta till sig. Det kan också vara en person man kan träffa personligen och som man har förtroende för. Präster och diakoner har bland annat till uppgift att träffa människor för samtal.
tisdag 4 januari 2011
Att lyssna när Gud talar
Det händer ibland att vi människor går och väntar på svar från Gud i något av livets skeden. Vi väntar och väntar och hör inget svar. Vi känner oss helt ensamma i våra grubblerier.
I Första Samuelsbokens tredje kapitel läser vi om hur den unge Samuel ligger och sover i templet och tre gånger väcks av att någon ropar på honom. Han utgår från att det är den gamle Eli som ropar, men tre gånger förnekar Eli att han skulle ha ropat. Först då förstår Samuel att Herren själv har ropat på honom.
Det är nog inte många av oss som får uppleva att Gud ropar direkt som en röst till oss. Däremot får de flesta av oss vara med om att Gud talar till oss genom andra människor, genom händelser och genom bibelordet.
Vi måste däremot vara beredda på att Gud faktiskt har något att säga oss för att vi skall uppmärksamma detta. Tillsammans med Samuel får vi säga: "Tala, din tjänare hör." (första Samuelsboken 3:10)
I Första Samuelsbokens tredje kapitel läser vi om hur den unge Samuel ligger och sover i templet och tre gånger väcks av att någon ropar på honom. Han utgår från att det är den gamle Eli som ropar, men tre gånger förnekar Eli att han skulle ha ropat. Först då förstår Samuel att Herren själv har ropat på honom.
Det är nog inte många av oss som får uppleva att Gud ropar direkt som en röst till oss. Däremot får de flesta av oss vara med om att Gud talar till oss genom andra människor, genom händelser och genom bibelordet.
Vi måste däremot vara beredda på att Gud faktiskt har något att säga oss för att vi skall uppmärksamma detta. Tillsammans med Samuel får vi säga: "Tala, din tjänare hör." (första Samuelsboken 3:10)
måndag 3 januari 2011
Fetma, frosseri, fasta och fest
Kommunpolitikern i Uppsala som föreslår en speciell skatt för feta har satt igång en ny debatt om fetma som hälsoproblem. (Svd)
Ända sedan fornkyrkan har frosseri räknats som en av de sju lasterna eller dödssynderna: Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och likgiltighet.
När dödssynderna formulerades sågs fetma inte som ett hälsoproblem, utan snarare som ett andligt problem. Det är medelvägen som är den goda vägen. Att äta är nödvändigt, men att äta för mycket innebär att man förlorar kontrollen över ett område i livet.
Kyrkan har sedan länge rekommenderat fasteperioder som ett sätt att lära sig att få kontroll över fastan. I kyrkans liv har t.ex. påskfastan (fyrtio vardagar före påsk) och adventsfastan (hela advent) varit sådana perioder. Länge gällde det i katolska kyrkan att man inte fick äta kött på fredagar. Den regeln slopades på 1960-talet, men nu höjs röster för att den borde återinföras. Vi behöver återupptäcka fastan i kyrkan i dag. Den som inte vill vänta till påskfastan kan börja redan efter trettondedag jul, men inte tidigare. Högtiderna skall firas. Festen har sin självklara plats i det kristna livet, liksom fastan. Kristen fasta innebär ju för övrigt inte att man helt avstår från mat utan att man äter enklare. Jesus uppmanar oss för övrigt att ta emot det vi blir bjudna på när vi är gäster. Fasta måste alltid vägas mot artighet. "Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram." (Lukasevangeliet 10:8)
Det finns också en annan punkt där kyrkan borde göra bättring. I många församlingar finns en kultur som innebär att man ofta äter kaffebröd i olika verksamheter under hela veckan. Här släpar kyrkan efter samhället och borde göra bättring. Kanske kaffebrödet skulle kunna begränsas till söndagens kyrkkaffe och särskilt festliga tillfällen.
Ända sedan fornkyrkan har frosseri räknats som en av de sju lasterna eller dödssynderna: Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och likgiltighet.
När dödssynderna formulerades sågs fetma inte som ett hälsoproblem, utan snarare som ett andligt problem. Det är medelvägen som är den goda vägen. Att äta är nödvändigt, men att äta för mycket innebär att man förlorar kontrollen över ett område i livet.
Kyrkan har sedan länge rekommenderat fasteperioder som ett sätt att lära sig att få kontroll över fastan. I kyrkans liv har t.ex. påskfastan (fyrtio vardagar före påsk) och adventsfastan (hela advent) varit sådana perioder. Länge gällde det i katolska kyrkan att man inte fick äta kött på fredagar. Den regeln slopades på 1960-talet, men nu höjs röster för att den borde återinföras. Vi behöver återupptäcka fastan i kyrkan i dag. Den som inte vill vänta till påskfastan kan börja redan efter trettondedag jul, men inte tidigare. Högtiderna skall firas. Festen har sin självklara plats i det kristna livet, liksom fastan. Kristen fasta innebär ju för övrigt inte att man helt avstår från mat utan att man äter enklare. Jesus uppmanar oss för övrigt att ta emot det vi blir bjudna på när vi är gäster. Fasta måste alltid vägas mot artighet. "Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram." (Lukasevangeliet 10:8)
Det finns också en annan punkt där kyrkan borde göra bättring. I många församlingar finns en kultur som innebär att man ofta äter kaffebröd i olika verksamheter under hela veckan. Här släpar kyrkan efter samhället och borde göra bättring. Kanske kaffebrödet skulle kunna begränsas till söndagens kyrkkaffe och särskilt festliga tillfällen.
söndag 2 januari 2011
Att tro med både kropp och själ
Koppen är viktig i kristen tro. Den är inte bara ett bihang till själen. I Psaltaren läser vi:
"Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!
Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden." (Psaltaren 84:2-3).
Vi läser om en människa som länge längtat efter att komma till en kyrka. Det är inte säkert att han eller hon varit medveten om det. Det kanske bara har funnits en allmän oro i kroppen, en livskris där det har varit svårt att sätta fingret på vad det är som är fel. Den stora oron gjorde ändå att hon tog sig till templet eller kyrkan och där får både själen och kroppen jubla mot den levande Guden.
Att både själen och kroppen jublar är viktigt. I vårt samhälle tror vi ibland att "andlighet" innebär att vi förnekar kroppen. Så är det inte alls. Gud har skapat oss till andliga och kroppsliga varelser. Kroppen skall vara med när vi går till kyrkan.
* Gör korstecknet innan du går in i kyrkan för att påminna dig om att du är döpt och ett Guds barn. Samtidigt är korstecknet ett vittnesbörd till andra att du är en kristen.
* När du kommer in i kyrkan kan du gå fram till dopfunten och påminna dig om att det var där - eller i en annan dopfunt eller dopgrav - som du blev döpt och ett Guds barn.
* Knäpp dina händer under bönerna för att samla koncentrationen.
* Fall på knä under syndabekännelsen, nattvardens instiftelseord och Fader vår för att ödmjuka dig inför Gud.
* Stå upp under evangelieläsningen och kanske spontant under någon sång
* Lyft dina händer, åtminstone när du sjuger "Jag lyfter mina händer..." (Svensk psalm 238).
* Fall på knä, åtminstone när du sjunger "Och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär". (Svensk psalm 121:3)
* Gå fram till nattvarden, fall på knä och smaka på Kristi kropp och blod i brödets och vinets gestalter.
* Deltag i kyrkkaffet och låt dig väl smaka. Gud har lagt ned sin kärlek även i mat och dryck.
Prova gärna olika kroppsliga uttryck för tron. Självfallet passar inte alla uttryck för alla människor eller i alla församlingar, men det är bättre att prova först och sedan bestämma sig för att avstå än för att aldrig prova. När din kropp finns med i gudstjänsten då kan du med psalmisten säga: "Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden."
"Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!
Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden." (Psaltaren 84:2-3).
Vi läser om en människa som länge längtat efter att komma till en kyrka. Det är inte säkert att han eller hon varit medveten om det. Det kanske bara har funnits en allmän oro i kroppen, en livskris där det har varit svårt att sätta fingret på vad det är som är fel. Den stora oron gjorde ändå att hon tog sig till templet eller kyrkan och där får både själen och kroppen jubla mot den levande Guden.
Att både själen och kroppen jublar är viktigt. I vårt samhälle tror vi ibland att "andlighet" innebär att vi förnekar kroppen. Så är det inte alls. Gud har skapat oss till andliga och kroppsliga varelser. Kroppen skall vara med när vi går till kyrkan.
* Gör korstecknet innan du går in i kyrkan för att påminna dig om att du är döpt och ett Guds barn. Samtidigt är korstecknet ett vittnesbörd till andra att du är en kristen.
* När du kommer in i kyrkan kan du gå fram till dopfunten och påminna dig om att det var där - eller i en annan dopfunt eller dopgrav - som du blev döpt och ett Guds barn.
* Knäpp dina händer under bönerna för att samla koncentrationen.
* Fall på knä under syndabekännelsen, nattvardens instiftelseord och Fader vår för att ödmjuka dig inför Gud.
* Stå upp under evangelieläsningen och kanske spontant under någon sång
* Lyft dina händer, åtminstone när du sjuger "Jag lyfter mina händer..." (Svensk psalm 238).
* Fall på knä, åtminstone när du sjunger "Och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär". (Svensk psalm 121:3)
* Gå fram till nattvarden, fall på knä och smaka på Kristi kropp och blod i brödets och vinets gestalter.
* Deltag i kyrkkaffet och låt dig väl smaka. Gud har lagt ned sin kärlek även i mat och dryck.
Prova gärna olika kroppsliga uttryck för tron. Självfallet passar inte alla uttryck för alla människor eller i alla församlingar, men det är bättre att prova först och sedan bestämma sig för att avstå än för att aldrig prova. När din kropp finns med i gudstjänsten då kan du med psalmisten säga: "Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden."
lördag 1 januari 2011
Att gå i Guds skugga
"Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord. (---)
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida."
(Psaltaren 121: 1, 5)
När Psalmisten diktar om bergen handlar det inte om någon naturlyrik. Det handlar om den tid när gudabilder stod uppställda på bergen. Den som sjunger står i valet mellan att be eller offra till gudabilderna eller till Herren som har gjort himmel och jord.
När vi står inför olika problem i livet står vi också inför valet varifrån vi skall hämta hjälp. Skall vi hämta hjälp från människor, tevekändisar och andra som inte har några hållbara råd att ge, eller skall vi hämta hjälp från Gud som har gjort himmel och jord?
Psalmisten beskriver också det sätt på vilket Herren hjälper oss: i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Det handlar inte om att Gud plöstligt befriar dig från alla problem. Nej, du måste gå din egen livsväg, men om du håller dig när honom och hämtar stöd i hans lag och hans kärlek då finns du i hans skugga hela tiden. Solens värsta strålar kan inte bränna dig. Dessutom går han vid din sida. Att gå vägen är däremot din sak. Den uppgiften kan du inte överlämna åt Gud.
Det är också intressant att Bibeln framhåller ett liv i Guds skugga som ett ideal. I vår tid lär vi oss att satsa på oss själva och att tro på oss själva. Att leva i skuggan av Gud låter inte som ett modernt ideal. Det är ett gammalt ideal som håller än.
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord. (---)
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida."
(Psaltaren 121: 1, 5)
När Psalmisten diktar om bergen handlar det inte om någon naturlyrik. Det handlar om den tid när gudabilder stod uppställda på bergen. Den som sjunger står i valet mellan att be eller offra till gudabilderna eller till Herren som har gjort himmel och jord.
När vi står inför olika problem i livet står vi också inför valet varifrån vi skall hämta hjälp. Skall vi hämta hjälp från människor, tevekändisar och andra som inte har några hållbara råd att ge, eller skall vi hämta hjälp från Gud som har gjort himmel och jord?
Psalmisten beskriver också det sätt på vilket Herren hjälper oss: i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Det handlar inte om att Gud plöstligt befriar dig från alla problem. Nej, du måste gå din egen livsväg, men om du håller dig när honom och hämtar stöd i hans lag och hans kärlek då finns du i hans skugga hela tiden. Solens värsta strålar kan inte bränna dig. Dessutom går han vid din sida. Att gå vägen är däremot din sak. Den uppgiften kan du inte överlämna åt Gud.
Det är också intressant att Bibeln framhåller ett liv i Guds skugga som ett ideal. I vår tid lär vi oss att satsa på oss själva och att tro på oss själva. Att leva i skuggan av Gud låter inte som ett modernt ideal. Det är ett gammalt ideal som håller än.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
