Att lämna diskussionerna

Owe Wikström skriver i sin bok ”Att älska livet mer än dess mening” att när man lämnar den religiösa diskussionens plan och kommer in på personliga upplevelser av typen ”Vad tror just du på och varför?” då märker man en genans som gör vanligtvis snacksaliga människor blyga och får dem att irra med blicken. Samtal får en tyngd när man är djupt personlig. När man står mitt uppe i sjukdom eller när något annat särskilt har hänt i livet, då blir man tvungen att stanna till.

Den religiösa diskussionens plan är däremot ett ytligt diskussionsplan, där man samtalar om frågor om argument för och emot Guds existens, kyrklig statistik, kvinnliga präster, samkönade vigslar och antalet utträden ur kyrkan eller suckar över att kristendomsundervisningen avskaffades i skolan på 1960-talet, utan att över huvud taget komma nära frågor som bränner till i ens eget liv.

När Jesus valde att bli döpt av Johannes döparen var det många som förvånade sig, särskilt de som visste att han var Guds son. Enligt Matteusevangeliet ville Johannes hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” Rent logiskt kan vi nog hålla med Johannes. När vi blir döpta får vi syndernas förlåtelse, vi blir räddade från döden och djävulen och får evig salighet och redan här i världen får vi vara Guds barn. Jesus behövde inget av det är eftersom han redan var Gud, men det fanns ändå en orsak till att Jesus ville bli döpt. Han ville inte uppehålla sig på den religiösa diskussionens plan och tala om dåtidens hårklyvierifrågor. Han ville visa att tron berörde även honom själv personligt. Hela sitt liv väjde han för den religiösa diskussionens frågor. Allt han sade kretsade kring Owe Wikströms fråga "Vad tror just du på och varför?" (Joakim Hagerius skriver i sin krönika i Dagen att vi genom Jesus ser Gud. Det är sant. Vi ser Gud bättre när vi liksom Jesus stiger ned från den religiösa diskussionens plan till det personliga planet.)

Det var därför Jesus valde att bli döpt, för att få stanna till i livet. Även Jesus behövde få höra orden från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Jag och du behöver också få höra det många gånger: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Vi behöver få höra det, ta oss till det och ibland lägga bort allt kritiskt tänkande som vi är så uppfostrade till i vår tid.

Diskussioner på gott och ont

”Påminn alla om detta och besvär dem vid Gud att inte diskutera. Det för inget gott med sig utan blir förödande för åhörarna” (Andra Timotheosbrevet 2:14).

Det man koncentrerar sig på sprider sig. Om man satsar tid och kraft på att diskutera om alla problem man kan komma på, tänker alla inblandade mer och mer på problem. Om man däremot satsar sin kraft på att förbättra det som redan är bra, sprider sig en god stämning bland människorna.
Om man väljer att avstå från att diskutera, betyder inte detta att man vill lägga locket på och förnekar de problem som finns. Det kan i stället betyda att man vill arbeta med en annan utgångspunkt. ”Diskutera” betyder att ”skära isär”. Ibland är det motsatsen till att bygga upp. Ibland är praktiskt och konkret arbete bästa lösningen för att komma tillrätta med problemen.
Predikaren säger: ”En tid att tiga, en tid att tala” (Pred 3:7).

Under valrörelsen har vi varit vana med att nästan dagligen se och lyssna till debatter. När valrörelsen gick mot sitt slut var många ganska leds på debatter. Efter valet har politikerna kommit in i ett skede när det är det praktiska politiska arbetet som måste utföras. Debatterna får man ligga lågt med.

Politiken är en bra bild även för hur det skall vara i en familj, på en arbetsplats och i en församling. Samtalet måste hållas levande, men det behövs också tider när vi ligger lågt med diskussioner och i stället satsar på det konkreta arbetet. "En tid att tiga, en tid att tala."