Vitsippor växer i grupp

"gör alla folk till lärjungar..." (Matteusevangeliet 28:19)

Grönt är växandets färg i kyrkan. Den leder våra tankar till växtligheten som omger oss under sommaren. Den gröna färgen skall också leda våra tankar till att vi växer som människor. Vi blir aldrig färdiga. Den gröna färgen är också hoppets färg. Det är inte ute med oss människor. I kyrkan ber vi ibland en överlåtelsebön:

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det skadade
och lägger din skatt i bräckliga
lerkärl. Amen.

När Jesus sänder ut sina lärjungar säger han: ”gör alla folk till lärjungar”. Att vara lärjunge innebär just att man tror att man kan växa vidare, att man inte är färdig.

Kyrkan innebär gemenskap. I den kristna tron har man alltid förespråkat växande i grupp. Det är i kontakten med andra människor man växer. Speciellt hos människor som visar kärlek men som också kan ge motstånd. Man lär sig av att vi är olika som människor.
Vitsippan och många andra blommor växer i grupp. I det avseendet är blommorna våra förebilder.

Gud välsigne dig!

Växande och vuxenhet

Vissa ord kan göra en del människor osäkra på vad de egentligen betyder. Ett sådant ord är vuxen. Är man vuxen när man har kommit in i puberteten, när man är 15 år och får vittna i domstol, när man är konfirmerad, när man är sexton och får rösta i kyrkovalet, när man är arton och myndig, eller kanske först när man är 20 och får köpa alkohol? Fast å andra sidan får man inte adoptera barn förrän man är 23 år. Svaret är att det inte går att fastställa en enda tidpunkt när man blir vuxen. Det handlar om en utveckling.

Ett annat ord som kan göra oss osäkra är ordet kristen. Är du kristen eller inte? Det är en fråga som för många människor inte är så lätt att svara på. Kanske många svenskar har ovanligt svårt att svara på frågan.
Kyrkans tro är att den som är döpt och som tillsammans med församlingen bekänner den kristna tron är kristen. Alltså döpt och läser med i trosbekännelsen. Då kanske några av oss frågar sig: Måste det inte kännas på ett särskilt sätt att vara kristen. Eller måste man inte tro väldigt mycket. Svaret är nej. Det behöver inte kännas särskilt mycket och man behöver inte ha en mycket stark tro.

Dagens evangelium (Johannesevangeliet 17:9-17) är en bön som Jesus bad till sin far Gud dagen innan han skulle korsfästas. Det var en del av hans avskedstal till lärjungarna.

Det viktigaste Jesus säger i sitt avskedstal är: "Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina." Vi är Guds älskade avbilder, eftersom han har skapat oss. Vi är också Guds barn för att vi är döpta och för att vi har fått en särskild relation med Jesus Kristus genom att han har dött och uppstått för vår skull. Eftersom vi är Guds barn vill han ha med oss att göra. Jesus ber för oss vare sig vi aktivt söker honom eller inte.

Detta innebär inte att vi är befriade från olyckor och lidande. Jesu säger också: "Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen..." Jesus gick sitt lidande på korset till mötes. Som Jesu lärjungar är vi däremot kvar i världen - i Guds skapelse - där så oerhört mycket gott finns men också möjligheten att missbruka skapelse och skada oss själva eller andra.

Men Jesus lämnar oss inte helt ensamma. Han sade: "Helga dem genom sanningen, ditt ord är sanning." Det är viktigt med mat när man kroppen växer. Om tron skall växa behöver den också näring. Vi blir oerhört påverkade av att umgås med Guds ord ofta. Det är inte konstigt att berättelsen om den förlorade sonen kommer upp i så många konfirmandredovisningar. Den berör oss för den visar att vägen till Gud står öppen. Lika viktig är Guds lag. "Jag har gett dem ditt ord", säger Jesus. Det ordet skall vi ta vara på.

Gud välsigne dig!

När åren går arbetar Gud

"Åren gick..." (Andra Moseboken 2:23).

Ibland kan vi människor känna olust över att åren går. Den ena dagen följer på den andra, och när vi ser tillbaks kanske vi känner en vånda över att vi inte har fått så mycket uträttat.

Citatet "åren gick..." är hämtat från berättelsen om Mose. Mose har dödat en egyptier som har dödat en av hans landsmän och flyr till Midjan där han känner sig som en främlig, men ändå arbetar som fåraherde och gifter sig med Sippora. I uttrycket "åren gick" kan vi avläsa en ökande desperation hos Mose. Han visste att hans folk plågades i slaveriet av en farao som han säkert kände eftersom han hade vuxit upp i hovet. Samtidigt är han flykting i ett främmande land, som han inte så lätt kan lämna, eftersom han har bildat familj där. Kulturchock, mittlivskris och många andra ord är användbara när vi skall beskriva Moses situation.

Samtidigt är det så att Gud arbetar med oss när åren går. Gud möter oss i vardagen, i vardagens arbete och möter med människor. Om vi lär oss att se Gud i andra människors ansikten och i vardagens händelser blir vi förändrade. Vi behöver inte söka efter andliga upplevelser för att komma närmare Gud. Det handlar snarare om att vi skall lära oss att se att Gud hela tiden arbetar med oss, även när åren går.

En del människor - men inte alla - får vara med om att Gud någon gång visar sig på ett tydligt sätt. Några verser efter att "åren gick" visar sig Gud i den brinnande busken för Mose.

Tidningen Dagen rapporterar att kristna, judar och muslimer i dag möts för att samtala Om Mose i Uppsala. Mose är en fascinerade person. Det är bra att vi talar om honom, för det finns mycket att upptäcka i hans liv och gärning.

Gud välsigne dig!