Mariakorset: själv men inte ensam

"Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala."
(Johannesevangeliet 19:25)

Mariakorset är ett latinskt kors med bokstaven M vid sidan av korset. Det användes bland annat i påven Johannes Paulus II vapen. Mariakorset påminner oss om att Jesu mor Maria stod vid sin sons kors.
Jesus var inte ensam när han blev korsfäst. Vid hans kors fanns han mor Maria, några andra kvinnor, lärjungen Johannes och säkert också många andra människor som inte nämns i bibeln. De fanns där och stödde Jesus, trots att de säkert inte helt och hållet kunde leva sig in i vad det innebar att själv bli korsfäst.
När vi bär våra kors, våra svårigheter, är vi sällan ensamma. Det finns människor i vår omgivning som vi kan hämta stöd hos. Det finns människor som gått igenom liknande svårigheter som vi själva. Om vi får kontakt med dem kan vi i många fall få goda råd. Det kan vara en hjälp, men ändrar inte på förhållandet att varje människa måste bära sina kors själv. Själv men inte ensam.
Det är viktigt att skilja på orden "själv" och "ensam". Själv betyder utan hjälp, utan att någon annan tar över helt och hållet. Ensam betyder utan sällskap.

Gud välsigne dig!

Stolthet, högmod och självförtroende

Maria sade:
"Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt..." (Lukasevangeliet 1:48-49).

Det är skillnad på stolthet och stolthet.
Stolthet kan vara outhärdlig för omgivningen. Högmod, en av de sju lasterna, som gör oss självupptagna, och lurar oss att vi kan leva utan att vara beroende av skapelsen och vår omgivning.

Ett annat slags stolthet - som har mer med självförtroende att göra - handlar om att vi är stolta för att vi är beroende av andra människor och fungerar tillsammans med dem. Vi bejakar att vi är en del av ett större sammanhang, att vi är beroende av andra men också att vi har något att tillföra helheten. Jag har en unik uppgift. Du har också en unik uppgift, men en annan.

Efter jordbävningskatastrofen i Armenien 1989 tog Sovjetunionen för första gången emot katastrofhjälp av andra länder. Sovjetledaren Michail Gorbatjov förklarade förädningen så här: Det sovjetiska folket har alltid varit ett stolt folk, men av olika orsaker. Förut var vi stolta för att vi trodde att vi klarade av allt själva. i framtiden skall vi vara stolta för att vi har många vänner.

Maria brister ut i sin lovsång efter det att hon har träffat sin äldre släkting Elisabet. En gammal och en ung kvinna som bekräftar varandra. Många gånger är det så att vi kan hjälpa varandra att känna rätt slags stolthet. Marias tar emot Guds erbjudande att vara hans medarbetare och lägger sin förmåga i Guds händer. På så sätt blir hon till välsignelse för många.

I Dagens krönika skriver Josefine Fållsten om samma text, men ur en annan infallsvinkel.

Gud välsigne dig!

Liksom Maria i Kana lägger vi fram problemet för Jesus

Tidningen Dagen berättar att det israeliska turistdepartementet introducerar pilgrimsleden "I jungfru Marie fotspår". Den innefattar bland annat hennes födelsestad Sipporis i Galiléen, Elias grotta på Karmelberget i Haifa och Marias källa i Ein Karem intill Jerusalem.

Jungfru Maria har en undanskymd men viktig roll i Bibeln. I berättelsen om vinundret i Kana (Johannesevangeliet 2:1-12) var det hon som lade fram problemet för Jesus: "De har inget vin". Hon gav inte Jesus några tydliga instruktioner för vad han skulle göra åt problemet. Hon väntade inte på att Jesus skulle göra något utan sade till tjänarna: "Gör det han säger åt er."
De här korta meningarna är tänkvärda. Först lägger Maria fram problemet, utan att exakt ange hur Jesus skulle lösa det. Sedan hjälpte hon andra att lyda hans svar.
Många gånger är det så vi skall göra när vi ber. Vi skall lägga fram problemet för Gud och inte låsa oss vid det som vi själva tror är svaret. Sedan måste det få gå en tid när vi ger Gud tid att handla. Kanske Guds svar till oss sakta börjar ta form. Kanske Guds svar blir det som vi hade anat från början, men det är lika troligt att Guds svar blir ett helt annat. Vad svaret än blir skall vi vara beredda att följa det.
Hur vet vi då vad som är Guds svar? Svaret kan komma på olika vägar, i bibelläsningen, i predikan, i något som en medmänniska säger eller i något som vi läser i en bok eller i en tidning. Guds svar brukar sätta igång tankar hos oss.
Viktigt är det också att vi prövar det som vi upplever som Guds svar mot det centrala i kristen tro. Det som vi upplever som Guds svar får aldrig vara något som bryter mot budorden eller trosbekännelsen. Då har vi lyssnat på en dålig vägledare.

Jesus uppenbarade sin härlighet i Kana i Gallileen, och han fortsätter att uppenbara sin härlighet när han leder och stöder många människor i deras liv i dag. Kanske du är en av dem.

Bekräftelsen får en människa att jubla

I evangeliet för fjärde söndagen i advent berättas hur Maria efter några dagar sökte upp sin släkting Elisabet. Det står i Bibeln att hon skyndade dit, och vi kan tänka oss varför. Det måste vara så att Elisabet var en kvinna som Maria hade stort förtroende för. Det är möjligt att hon också hade stort förtroende för sin mamma, som enligt traditionen hette Anna, men det brukar vara så att en tonåring som Maria inte nöjer sig med sina egna föräldrar som förebilder. De behöver lära känna andra vuxna som de kan samtala om svåra frågor med.
Det fanns nog minst två orsaker till att Maria sökte upp Elisabet. Dels ville hon dela sin glädje och sin oro över barnet som skulle födas. Men hon ville nog också tala om ängelns besök. Vad innebar det att barnet som skulle födas var avlat av den helige Ande? Att han skulle kallas den högstes son och få kung Davids tron? Maria hade säkert många frågor.
Det var nog inte helt lätt för henne att ta till sig att barnet som hon bar inom sig var världens Frälsare.

Maria hade många frågor att brottas med. Det har också vi ibland. Maria fick stöd av en annan människa, av Elisabet: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” (Lukasevangeliet 1:42) Den bekräftelse Maria fick av Elisabet gjorde att den kanske blyga tonårsflickan som inte riktigt visste om hon kunde tro på att skulle kunna ta hand om barnet hon bar inom sig, och än mindre riktigt visste hur hon skulle förhålla sig till världens Frälsare, jublade av glädje och sjöng sin lovsång. Bekräftelsen ledde till lovsång.

De flesta av oss har säkert också många frågor att brottas med i våra liv. Frågor som rör sjukdom och åldrande, äktenskap och barnuppfostran, vänskap och ensamhet, meningen med livet och mycket annat. Så har vi också frågan om hur vi skall förhålla oss till Jesus Kristus, Guds son, Frälsare. Vilken roll har barnet i krubban i våra liv?

Alla de här frågorna mår vi bäst av att svara på i gemenskap med andra. Varje människa behöver en andlig far eller mor. Precis så som Maria hade Elisabet. En erfaren människa som man kan vända sig till för att få goda råd om livet och om tron. Varje människa behöver också en andlig bror eller syster, en människa som man kan vända sig till för att samtala förtroligt med på jämställd basis. Varje människa behöver också ett andligt barn för att kunna ge vidare sina erfarenheter. Att ha ett andligt barn är lärorikt. Man kan många gånger lära sig lika mycket av sitt andliga barn som av sin andliga far eller mor.

Maria fick uppgiften att uppfostra sin son, som samtidigt var Guds son. I den uppgiften fick hon säkert både ge och ta. "Järn ger skärpa åt järn. Människa åt människa." (Ordspråksboken 27:17). Hon sade ja till uppgiften. Eva Cronsioe skriver i sin krönika i Dagen att hennes ja var ett ja till uppgiften att bli människa fullt ut. Det är sant. Och Elisabet fick hjälpa Maria just till det jaet.