Mission när kulturer möts

Många känner till Jesu dop- och missionsbefallning:

"Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matteusevangeliet 28:18-20).

När vi läser den som dopbefallning handlar den om ett uppdrag till oss att föra vidare den kristna tron genom att se till att nya generationer blir döpta och får undervisning om tron. Att som vuxen se till att barn (egna och andras) får lära känna kristen tro är en av de viktigaste uppgifter en människa kan ha.

Dopbefallningen är också en missionsbefallning. Då handlar den om att gå ut till andra länder och hjälpa människor att bli kristna. Vanligtvis tänker vi oss att det är vi som har uppdraget att gå ut till andra. Det är en spännande tanke att det nu och i framtiden är vi som blir mottagarland för mission. Dagen skriver att 8,5 miljoner fillipinska gästarbetare ute i världen fungerar som missionärer runt om i världen. I många muslimska länder står de för en stor kristen närvaro. Även i Sverige står invandrare för en stor och viktig kristen närvaro.

Finns det någon invandrarkyrka på din ort? Besök den. Ett besök i t.ex. en katolsk eller ortodox gudstjänst ger ofta nya spännande infallsvinklar i den kristna tron. Samma sak är det om man besöker en frikyrklig eller svenskkyrklig gudstjänst med stort invandrarinslag.

Olika folk och olika människor uttrycker den kristna tron på olika sätt. Ljuständningen på gravar var okänd i Sverige fram till 1950-talet när den infördes av katolska invandrare. Etiopisk-ortodoxa kan ibland i en vanlig svenskkyrklig gudstjänst uttrycka sin tro genom att lägga sig med pannan mot golvet. Korstecken och sånger från andra kultuer berikar vårt gudstjänstliv och kan vara till hjälp för många svenskar att uttrycka sin tro´. Många svenskar kan känna sig blyga och osäkra för sådana här uttryck, samtidigt som man innerst inne längtar efter att uttrycka tron på ett konkret sätt. Det kanske var därför ljuständningen har kommit så starkt i våra kyrkor.

Men det är inte bara i sättet att uttrycka tron som vi har mycket att hämta från andra kyrkor och kulturer. Även i samtalet om trons innehåll är det en rikedom när olika kulturer möts. Där vår också vi som svenska kristna lämna våra bidrag.

Gud välsigne din dag.

När den helige Ande driver oss att uttrycka tron

Den helige Ande är den tredje personen i Gudomen. Enligt den kristna tron kommer Anden till de kristna med Kristi kärlek, Andens gåvor och Andens frukter. Den helige Ande kan också ge hänryckning, vishet och en stor glädje över tron. Anden visade sig också för det israelitiska folket under gamla testamentets tid. Ett exempel är när Anden visar sig över sjuttion av folkets äldste under ökenvandringen:

"Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet. Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången. Två män - den ene hette Eldad, den andre Medad - hade stannat kvar i lägret. Anden kom också över dem, ty de hörde till de utvalda men hade inte gått ut till tältet, och nu greps de av profetisk hänryckning inne i lägret. En pojke sprang bort till Mose och talade om att Eldad och Medad profeterade i lägret. Josua, Nuns son, som hade tjänat Mose från ungdomen, vände sig då till honom och sade: "Hejda dem, herre!" Men Mose svarade: "Blir du kränkt på mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!" Sedan återvände Mose till lägret tillsammans med Israels äldste." (Fjärde Moseboken 11:24-30)

I den här berättelsen möter vi två olika reaktioner över andens utgjutande. Josua blev orolig och ville få stopp på det som hände. Mose gladdes.

Även i vår tid reagerar människor på olika sätt när den kristna tron tar sig olika synliga uttryck: lovsång, dans, tårar, knäfall och så vidare. Att människor och församlingar uttrycker tron på olika sätt är inte konstigt. Gud har skapat oss olika och vi har formats av den gemenskap där vi finns. Låt oss vara generösa och tillåta att vi uttrycker tron på olika sätt. Vi kan gärna lägga det som Mose sade på minnet:

"Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!"

Överflödet i Guds hus

Psaltaren 36 handlar om Guds gåvor:

Jag tänker här på uttrycket ”De får njuta överflödet i ditt hus” – Överflödet i Guds hus. Vad är det?

När Psaltaren skrevs handlade psalm 36 om templet i Jerusalem och om de djur som offrades där. "Överflödet" kan handla om att människorna fick vara med och dela på delar av offren, de delar som inte förbrändes på offeraltaret. Men "överflödet" kunde säkert redan när Psaltaren 36 skrevs handla om alla de välsignelser Gud ger en människa.

Vad innebär då Psaltare 36 för oss. Jag tänker på överflödet som vi har i uttryckssätt i olika kyrkors gudstjänster. Det finns så många olika sånger och sätt att sjunga. Det finns så många olika sorters musik. Det finns så många sätt man vill hålla kroppen på. Vissa vill sitta stilla. Andra vill stå upp och lyfta händerna eller falla på knä. Vissa vill dansa lovsångsdans. Andra ber högt. Åter andra vill be tyst. Vissa gör korstecken, andra inte. Vi har figurer på bibelbordet. Vissa människor kanske särskilt i karismatiska kyrkor talar i tungor och profeterar. I vissa kyrkor tänder man rökelse.

Allt det här är överflödet i Guds hus.

Eftersom det det finns ett överflöd av uttryckssätt i Guds hus är ingen tvungen att göra allt eller använda alla uttryck som finns för tron.

Vi får sjunga de sånger vi trivs med och ha de uttryckssätt vi trivs med. Det innebär att vi inte behöver fördöma andra människors uttryckssätt för tron. Vi får vara olika i Guds familj.

Att tro med kroppen

I vår lutherska kyrka har vi länge varit ovana med att uttrycka vår kristna tro med kroppen. Man har ibland tänkt sig att tron är en intellektuell handling, att man i sitt huvud bejakar ett antal påståenden. Ändå har vi inte varit helt ovana att låta kroppen finnas med i tron. När vi tar emot nattvarden gör vi det vanligtvis stående på knä.
Människorna i Bibeln har ett helt annat sätt att närma sig Gud. Det handlar absolut inte om att med sitt huvud bejaka ett antal påståenden om tron. I Bibeln handlar tro om en relation. En relation till Gud innebär att vi lyssnar till hans ord, men också samtalar med Gud i bön. Dessutom kan vi uttrycka vår relation till Gud med den kropp som Gud har gett oss.
"När Salomo hade slutat denna sin bön och åkallan till Herren steg han upp. Han hade böjt knä inför Herrens altare med händerna sträckta mot himlen." (Första Kungaboken 8:54)
Ett liknande uttryck finns i en av julens psalmer:
"Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där,
och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.
Och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär." (Svensk psalm 121)

Två människor som älskar varandra uttrycker sin kärlek både med kropp och själ. Samma sak gäller vår tro på Gud. Den kan vi uttrycka med hela vår varelse - både med kropp och själ.