Att tro i sitt hjärta

”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.”
(Romarbrevet 10:9)

Trosbekännelsen (credo) läses i många gudstjänster. Redan Paulus och de andra apostlarna försökte på olika sätt formulera vad kristen tro innebär. En kort sammanfattning finns bland annat i Romarbrevet 10:9.
Varför är det då så viktigt att man någon gång formulerar sin tro? Är det inte bättre att man säger rakt ut att vi aldrig helt säkert kan veta något om det som har med Gud att göra, eftersom Gud övergår vårt förstånd?
Svaret på frågan är både ja och nej.
Ja: Det är bra att vi alltid har en ödmjukhet när det gäller den kristna tron. Vi skall aldrig tro att vi helt och hållet har förstått allt och att vi skulle vara fullärda. Den som tror att han helt och hållet behärskar tron är gripen av högmod.
Nej: Gud har faktiskt velat ge oss kunskap om sig själv när han uppenbarade sig för oss genom att sända son Son Jesus Kristus till jorden. Därför har vi också rätt att tro att vi har förstått något. Framför allt är det rätt att vi säger att vi tror, i betydelsen att vi litar på Gud, att vi litar på att Gud har sänt sin Son som vår Herre och Broder. Att lita på någon - det kanske är det som kallas att "tro i sitt hjärta". Det är just det vi får göra.

Gud välsigne dig!

San Damiano-korset och dess rika symbolinnehåll

Helige Franciskus bad inför ett San Damiano-kors när han fick Herrens uppdrag att bygga upp kyrkan. Korset är mycket rikt på innehåll och är inspirerat av ikonmåleriet. Italien ligger, där Franciskus levde, ligger ju nära Serbien där det finns en levande ikonmåleritradition. San Damiano-korset hänger numera i Santa
Chiara-basilikan. Franciskanerna ser korset som en symbol för deras uppdrag att förnya och återuppbygga kyrkan genom Kristi kraft.

San Damiano-korset är oerhört rikt på symboler och budskap. Om man vill se närmare på det kan man klicka här. Korset är ett exempel på hur ett kristet konstverk med rik symbolisk innebörd kan påminna oss om flera centrala begrepp i den kristna tron. För att man ska ta till sig korsets innehåll behöver man ha det på väggen och se på det regelbundet. Den här beskrivningen kan bara tjäna som en intresseväckare:

På korset avbildas Jesus som sårad, stark och beslutsam. Han står upprätt. Glorian visar hans gudomlighet. Han avbildas i full storlek till skillnad från de andra människorna runt omkring honom. På medeltiden när detta kors kom till avbildades Jesus vanligtvis som lidande och plågad. Ovanför hans huvud finns inskriptionen INRI: Jesus från Nasaret, judarnas konung.
Kring Jesus står vittnen till korsfästelsen och människor som bekänt Jesus som herre. Till vänster står Jungfru Maria och Johannes evangelisten, som Jesus anförtrodde åt varandra. Till höger står Maria från Magdala, Maria Jakobs mor och officeren som bekände: ”Den mannen måste ha varit Guds son”. (Markusevangeliet 15:39). De båda Mariorna håller händerna på sina kinder som ett uttryck för sorg och ångest. De fyra förstnämnda har glorior kring sina huvuden som ett uttryck för helighet.
Vid de fem finns några mindre gestalter: Soldaten Longius till vänster håller upp sin lans efter att ha genomborrat Jesus. (Jesu blod droppar i hans ansikte.) Till höger står Stephaton som erbjöd Jesus svampen med surt vin. Till höger om officeren finns ämbetsmannens son som blev helad och hjässorna av tre i hans familj eftersom ”han kom till tro liksom alla i hans hus”. (Johannesevangeliet 4:53).
Sex änglar på tvärslån förundras vid korsfälstelsen. Vid foten av korset finns landskapet Umbriens sex skyddshelgon: St Johannes, St Michael, St Rufino, St Johannes döparen, St Petrus och St Paulus.
Högst uppe på korset finns ytterligare en bild av Jesus, nu klädd i kungliga kläder och bärande korset som en spira. Han klättrar ur graven och in i den himmelska domstolen. Tio änglar trängs runt, fem av dem håller upp sina händer för att välkomna Jesus, som i sin tur håller upp sin hand som en hälsning.
Längst upp på korset ser vi Guds hand som välsignar Jesus och oss.

Är du ett Guds barn?

"Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn." (Första Johannesbrevet 3:1)

Brukar du använda uttrycket "Guds barn"? Det är ett privilegium att vi får kalla oss Guds barn. Ett barn har en särskild relation till sina föräldrar och en förälder gläds när ett barn presenterar sig som son eller dotter till sina föräldar. På samma sätt skapar uttrycket "Guds barn" en ömsesidig kärlek mellan oss och Gud. Gud gläds över att vi använder uttrycket. I Första Johannesbrevet läser vi att Fadern skänker oss kärlek när vi får heta Guds barn.
I vissa väckelser har man ställt frågan till varandra: "Är du ett Guds barn?" Ibland kan frågan skapa osäkerhet hos den som får den, men oftast är nog inte frågan menad att skapa osäkerhet. Den som ställer frågan vill i stället uppmuntra den andre att bekänna sin relation till Gud.

Jag är ett Guds barn. Är du?

Gud välsigne dig!

När vi har motgång

Berättelsen om hur Jesus går på vattnet börjar med att lärjungarna har motvind. (Matteusevangeliet 14:22-32). Alla människor har haft motgångar i livet. Motgångar är helt enkelt en del av livet. Däremot kan vi själva bestämma hur vi reagerar på motgångarna. En sökning på ordet "motgång" på internet jag fascinerande resultat.
"När jag anställer framgångsrika chefer är det viktigt att de kan visa tillräckliga erfarenheter av motgångar och en förmåga att hantera dem", skriver länspolismästare Carin Götblad. Elvis Presley menade däremot att: "En motgång kan vara svår att bära, men att bära en framgång är lika svårt som att bära hundra motgångar."
Vilka är dina motgångar i livet. Hur hanterar du dem? Gör du något åt att komma vidare eller inte?
När Petrus försökte gå på vattnet liksom Jesus, sjönk han. Hans bön blev enkel: "Herre, hjälp mig." Ändå var den viktig. Bönen visar att Petrus inte var nöjd med situationen. Han ville ändra på situationen. När vi har motgång går det ibland inte att göra något åt situationen på en gång. Kanske vår bön då blir lika enkel som Petrus bön. Martin Luther formulerade detta så här: "Du måste lära dig ropa och icke sitta där för dig själv eller ligga på bänken, hänga huvudet och bita och gnaga dig själv med tankar, sörja och söka efter, hur du kan komma undan, och endast tänka på hur illa det går för dig, hur synd det är om dig och vilken bedrövlig människa du är. Nej, upp med dig, du late, fall på knä eller lyft händer och ögon upp mot himmelen, läs en psalm eller Fader vår, och lägg fram din nöd för Gud, klaga och ropa till honom, under tårar om det så skall vara."
Eva Cronsioe skriver sin betraktelse i Dagen: "Och skulle vi ändå sjunka ända till botten, så påstår vår kristna tro att han möter oss även där. Därför säger jag, om än med bävan: Jesus är sannerligen vårt hopp!"

Det brukar inte var lönlöst att be. Vana bedjare brukar säga att de oftast får bönesvar på något sätt. Resultatet blir inte alltid vad de har tänkt sig. Jesus räckte ut handen till Petrus och drog honom upp ur vattnet. Vi kan också få känna att Jesus griper tag i oss. Det kan gå till på olika sätt. Någon kan känna en inre kallelse, en inre röst eller känsla som ger råd eller kraft. Andra får stöd eller råd av en människa och känner att det är Gud som ligger bakom detta. Åter andra känner sig träffade av en gudstjänst.
Båten är en bild för kyrkan. Jesus och Petrus klev tillsammans in i båten. När vi har haft motgångar kan vi i kyrkan få lugn och trygghet. Vi kan tolka motgången eller lidandet i ett större sammanhang. Vi får hopp inför framtiden.
Ur detta kommer också en bekännelse. Petrus bekände: "Du måste vara Guds son".
Martin Luther sammanfattade trosbekännelsen:
"Jag tror på Gud Fader som har skapat mig,
jag tror på Gud Sonen som har frälst mig,
jag tror på den helige Ande som helgar mig."
Om vi vill bli hjälpta i våra motgångar är det också viktigt att vi bekänner hur Gud har börjat arbeta med oss. Det är ett steg på vägen mot att komma vidare i livet.