fredag 31 december 2010

Nyår - tid att formulera löften, gräva runt och gödsla

När man kommer till slutet av ett brukar det vara dags att summera det år som varit och sätta upp nya mål för det år som kommer. Jesus berättar liknelsen om fikonträdet som inte bar frukt: "En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’" (Lukasevangeliet 13:6-9)

Det finns några tydlig råd i liknelsen. Då och då måste man utvärdera saker och ting i sitt liv. När det finns något som oroar i livet - som inte bär frukt - bör man tänka efter vad som är fel. Mannen i liknelsen talade med trädgårdsmästaren och fick ett gott råd av honom. På samma sätt bör vi vända oss till någon människa som vi har förtroende för och be om råd.
Trädgårdsmästaren råd var ha inte för bråttom, gräv runt och gödsla. Det är goda råd i många livssituationer. Ha inte för bråttom att ändra på det som fungerar dåligt i livet. Ibland är det mycket centrala saker som fungerar dåligt, äktenskap, relationer till barn, släktingar och vänner, arbetet, församlingsgemenskapen. Det man då skall göra är att gräva runt och gödsla. Gräva runt innebär att man försöker ta bort sådant som kanske stör det som är centralt. Ett äktenskap som knakar kanske t.ex. beror på att någon av parterna har fritidsintressen eller arbete som tar all tid från äktenskapet. Gräv bort det som stör. Gödsla innebär att man skall satsa på att vårda det som knakar. Om relationerna till någon släkting eller vän fungerar dåligt kan man satsa på att gödsla, alltså satsa tid, energi och kärlek.

Om någon centralt i ditt liv fungerar dåligt är alltså råden:
1 ge tid
2 gräv runt
3 gödsla.

torsdag 30 december 2010

Bibelläsning som livsprojekt

Bibelläraren Lars-Uno Edén ger i en artikel i Dagen några råd för bibelläsning:
Läs regelbundet.
Börja med evangelierna.
Läs korta avsnitt i början och låt dem växa efterhand.
Skaffa en uppslagsbok om Bibeln och bibelkommentar.
Lär gärna bibelverser utantill.

Det är bra råd. Bibelverser att lära utantill kan man t.ex. hitta i skriften Den kristna trons grunder. Man kan också stryka under sådana bibelverser som talar till en på ett särskilt sätt för att hitta med lättare i framtiden.
Jag skulle vilja lägga till ytterligare ett råd till de fem ovan: Tala med andra om de bibelverser som du tycker är särskilt intressanta. Vad betyder de verserna för dig? Vad betyder de för andra?

Det finns en oerhört kraft i bibelordet. Många människor har fått vara med om att bibelord har förändrat ens liv genom att ge både riktlinjer och stöd. "Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar." (Hebreerbrevet 4:12) Men för att få ut något av bibeln måste man vara aktiv. Man måste verkligen vilja få ut något ur bibeln och satsa tid och kraft på detta.
"Lycklig den som inte följer de gudlösa,
inte går syndares väg
eller sitter bland hädare
utan har sin lust i Herrens lag
och läser den dag och natt.
Han är som ett träd
planterat nära vatten -
det bär sin frukt i rätt tid,
aldrig vissnar bladen.
Allt vad han gör går väl" (Psaltaren 1:1-3)
Psalmisten beskriver en man eller kvinna som har bibeln som följeslagare och hämtar näring och kraft i den. Det leder till att han "bär sin frukt i rätt tid", alltså inte till att han får några övermänskliga krafter utan snarare ger det som livet kan ge under livets olika skeden.

onsdag 29 december 2010

En engagerad och empatisk Gud

Till julens berättelser hör också barnamordet i Betlehem:

"När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer." (Matteusevangeliet 2:16-18)

Dagens nyheter rapporterar i dag att mycket har blivit bättre i världen i år. I Sudan finns t.ex. en ny lag som skall garantera att barn inte värvas till barnsoldater. En sådan glädje att det går att förändra världen. Vi människor får vara Guds medarbetare i kampen för en bättre värld. De politiska partierna, FN, organisationer och enskilda människor kan alla ta sin del av ansvaret.

Men ännu har vi långt kvar. Vi kommer aldrig att nå fram till den perfekta världen. Så länge lidande finns har människor frågat sig var Gud finns i lidandet. Den kristna tron har ett svar på frågan. Gud finns mitt i lidandet genom att Guds son skulle dö på ett kors. Mödrarna som förlorade sina barn i barnamordet i Betlehem vände sig säkert till Gud med sin klagan, en Gud som en gång skulle få samma erfarenhet som de.

Käre himmelske Fader, låt oss vara dina medarbetare i arbetet med att bygga en bättre värld.
Käre himmelske Fader, när lidandet drabbar oss, då vet du hur vi har det.

tisdag 28 december 2010

Tröstens ord

Heliga Birgitta har i en av sina uppenbarelser liknat bibeln vid en samling av olika stenar som skall användas till olika ändamål. En slipsten är till för att man skall kunna slipa med den. En ädelsten är till för att glädja oss med sin skönhet. Andra stenar har andra användningsområden.
Så är det också med bibeln. Där finns lagens ord som vill slipa oss och förädla oss. Där finns också tröstens ord, bibelns ädelstenar, som helt enkelt har till uppgift att glädja oss.
I dag väler vi en av bibelns ädelstenar. Tänk på varje rad i Psaltaren 23:1-3. Vad betyder varje enskild rad i din livssituation?

"Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära."

måndag 27 december 2010

Krubban, människorvärde och romantik

"Född av jungfru Maria", läser vi i trosbekännelsen i den andra artikeln när vi bekänner vår tro på Jesus Kristus, Guds enfödde son. Den som har varit med om en förlossning - själv fött eller sett på - får omedelbart associationer till ordet född. Det handlar om smärta och lidande, men också om stor glädje. Gud föddes till den smärta och den glädje som finns på jorden. Sedan urminnes tider har Jesu födelse till jorden varit ett tecken på Guds solidaritet med oss människor. I Jesus har Gud gråtit vår gråt och skrattat med oss. Han har haft alla mänskliga känslor och därför förstått hur vi människor har det. Som människa kunde han inte simma, och använde därför sina gudomliga krafter till att gå på vattnet. Han skrev aldrig någon bok, men umgicks med både rika och fattiga och samlade människor kring sig. Människor som fortsatte att vara hans lärjungar sedan Jesus Kristus själv dött och uppstått. Allt detta har stått klart i kyrkan.

Helle Klein skriver i Expressen: Hur förljugen är inte den romantiserade kyrkliga bilden av barnet i krubban? (Även i Dagen.) På sätt och vis har Helle Klein rätt i detta. Visst är det så att det var både smutsigt, kallt och dragigt för barnet i krubban och säkert inte särskilt romantiskt.
Däremot har det visat sig att de kristna i de fattiga länderna har varit bäst på att komma ihåg både barnet i krubban och den korsfäste och uppståndne Kristus. Att Jesus både fötts, dött och uppstått har gett människor kraft i livets alla situationer. I många svenska kyrkor byggda under de senaste årtiondena hittar man knappt någon bild av Jesus över huvud taget. Kristusbilderna har fått vika för konst i största allmänhet. I vissa kyrkor i de rika länderna ville man tona ned budskapet om Jesus för ett mer allmänmänsligt budskap, men det lyckades inte. En kyrka utan ett tydligt centrum - Jesus Kristus - förmår aldrig att locka människor till något annat än kanske konserter och vigslar. Därför är kyrkan i de fattiga länderna starkare än någonsin - det har aldrig funnits fler kristna i världen än i dag. I de rika länderna går kyrkan tillbaks.

Vi behöver både barnet i krubban och den uppståndne och korsfäste Kristus. Olika bilder av Jesus, Guds son och vår Frälsare, berikar bara bilden av Jesus och det han har gjort för oss. Vi behöver Jesus i centrum i våra kyrkor. Visst kan vi kalla det romantiskt om vi vill, men det fungerar.

söndag 26 december 2010

Motstånd mot kristen tro

På annandag jul förskjuts perspektivet i våra gudstjänster. Det är inte barnet i krubban och Guds människorblivande som är temat. Annandag jul kallas också den helige Stefanos dag. Temat är nu martyrskapet och att man som kristen utsätts för motstånd i omgivningen.
Tidningen Dagen rapporterar om sex döda vid angrepp mot kyrkor i Nigeria på julafton. Även i Indonesien fruktade man liknande attacker.
Man behöver dock inte gå till andra länder för att hitta motstånd mot kristen tro. Det finns även i vår omgivning. I Sverige har vi religionsfrihet och ingen är tvungen att vara kristen. På så sätt har alla självfallet rätt att göra motstånd mot kristen tro. När konfliker uppstår mellan kristna och icke-kristna för att de fungerar olika som människor och har olika uppfattningar i frågor kan man inte heller tala om motstånd mot kristen tro. Där är det bara att lära sig hur man försonas och hur man samarbetar. Det är en del av det allmänmänskliga samspelet som vi alla lever under.
I Sverige blir vi kristna dock tvungna att leva under ett tryck från omgivningen. I massmedia förekommer ofta hånfulla uttalanden riktade mot kristna. Barn och ungdomar som är kristna har det i många fall tufft när de står upp för sin tro inför jämnåriga. Jesus säger: "Den som inte tar sitt kors och följer mig, han är inte värd att tillhöra mig." (Matteusevangeliet 10:38) Det är en realistisk beskrivning att det ibland är ett kors att följa Jesus, men det är inte hela sanningen. Tron ställer krav, men den ger också oerhört mycket:
"Gud är vår tillflykt och vår styrka,
en hjälp i nöden, som aldrig sviktit.
Därför räds vi inte om än jorden skälver
och bergen störtar i havets djup..." (Psaltaren 46:2-3).

lördag 25 december 2010

När vi gör som Gud befallt

I Matteus evangelium berättas om Josef, Marias trolovade som genomgick en riktig livskris i det stycke vi har läst ur Matteus evangelium. Självklart var han ledsen, oerhört sårad, när det visade sig att Maria var med barn. Den som han älskade hade visat sig vara otrogen, trodde han. Ändå var Josef en god man. Han beslutade sig för att skilja sig från Maria i tysthet för att inte dra vanära över henne. Det är möjligt att det berodde på att han var en ovanligt god man, eller kanske på att han hade fått en god judisk uppfostran: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Den gyllene regeln formulerades i den versionen av Jesus senare, men den fanns i andra versioner redan på Josefs tid, t.ex. i den version som formulerades av Hillel: ”Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torahan. Det övriga är förklaringar. Gå och läs!” Jag kan tänka mig att Josefs släkt var stolta över hans lugn i den här situationen, stolta över att Josef var en hederlig och ärlig man som lät nåd gå före rätt. Maria kanske hade kunnat klara sig som ensamstående mor. Det fanns säkert någon släkting som hade tagit hand om henne. Jesus hade ändå säkert fått en rätt bra uppväxt.

Men berättelsen slutar inte där. När en ängel visade sig för Josef i en dröm och uppmanade honom att föra hem Maria som hustru var det något som rörde vid hans hjärta. Nu kanske vi invänder att om en ängel hade visat sig så hade vem som helst kunnat vara säker på att det som ängeln hade förmedlat hade kommit från Gud själv och det hade varit självklart att lyda. Nu är det bara det att en ängel visade sig för Josef i en dröm och det finns ett stort mått av osäkerhet i drömmar. Det är en konst att tolka drömmar, en konst som vissa personer behärskar bättre än andra. Vi vet t.ex. att Josefs namne, Josef Jakobs son i gamla testamentet tolkade drömmar. Det är nog så att det är svårt att låta bli att försöka tolka drömmar när man är i en sådan livssituation att man har frågor och väntar på Guds svar. Marias trolovade Josef var i en sådan livssituation där lagen och den allmänna uppfattningen säger en sak och där hans hjärta säger en annan. Josef valde att låta det som ängeln sade röra vid hans hjärta. "När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt..." (Matteusevangeliet 1:24.
När Gud får röra i våra hjärtan innebär det inte att vi får svar på alla frågor. När vi låter Gud röra vid våra hjärtan innebär det att vi släpper kravet att ha svar på frågorna. Vi gör som Josef. Vi gör som Gud har befallt.
Det var ett stort steg Josef tog. Steget från att leva ett riktigt liv enligt lagen och den allmänna uppfattningen till ett låta Gud röra vid ens hjärta. Gud är generös. Hans gåvor strömmar över oss om vi bara öppnar våra hjärtan mot honom.

fredag 24 december 2010

Glädjens tid

I Svenska dagbladet kan man läsa om Owe Wikströms bok Till längtans försvar. Han berättar bland annat om hur han vid en gudstjänst i Notre Dame i Paris fick höra en senegalesisk predikant predika om hur viktigt det är att vi följer vår inre röst.
Vanligtvis brukar den inre rösten säga något allvarligt. Det brukar vara samvetet som knackar på till exempel. Ibland är den inre rösten bara glad:
"Mitt hjärta är redo, Gud,
jag vill sjunga och spela.
Vakna, min själ,
vakna, harpa och lyra,
jag vill väcka morgonrodnaden." (Psaltaren 108:2-3)

Det är viktigt att allt får ha sin tid. Advent har varit längtans och allvarets tid. Julen är glädjens tid.

God jul till er alla.

torsdag 23 december 2010

Att se med vördnad på barnet i krubban i vår tid.

"hon lade honom i en krubba" (Lukasevangeliet 2:7).

Man brukar säga att Jesusbarnet föddes i ett stall, men det står faktiskt inte i Bibeln att det var så. Det står däremot att hans mor Maria lindade honom och lade honom i en krubba. Därför har man ofta tänkt sig att Frälsaren föddes i ett stall.
Men ett stall i Betlehem på Jesu tid var sällan någon fristående byggnad. I många fall var det en grotta som var uthuggen i en bergssida. Vi kan lätt tänka oss att det var både mörkt, smutsigt och kallt där.

Just det är viktigt för att vi skall förstå hur Gud är. När Guds son skulle födas avstod Gud från att låta honom födas i ett palats. I stället föddes han i ett stall. ¨Några år fick han leva som flykting i Egypten. Han fick leva ett vanligt liv och livnära sig på sitt eget arbete som snickare. Han fick prova på både att vara hungrig och törstig. Han fick sörja släkt och vänner när de blev sjuka och dog. Han visste vad gråt var, men också vad glädje och mänsklig gemenskap var. När han blev bjuden på fest så gick han gärna dit. Han drog sig inte undan från några slags människor, om han inte var trött och behövde få vara ensam.

I sin betraktelse i Dagen skriver Joel Halldorf att vi skall öva oss att inte se på varandra med föraktets blick. När vi ser på barnet i krubban är det lätt att med facit i hand hylla honom som Frälsaren. Låt oss lära oss att se på den som är lika svag som barnet i krubban och som vi möter på olika platser i vardagen med samma vördnad som vi ser på barnet i krubban. Guds son möter vi i krubban. Guds barn möter vi dagligen.

onsdag 22 december 2010

Att tro med kroppen

I vår lutherska kyrka har vi länge varit ovana med att uttrycka vår kristna tro med kroppen. Man har ibland tänkt sig att tron är en intellektuell handling, att man i sitt huvud bejakar ett antal påståenden. Ändå har vi inte varit helt ovana att låta kroppen finnas med i tron. När vi tar emot nattvarden gör vi det vanligtvis stående på knä.
Människorna i Bibeln har ett helt annat sätt att närma sig Gud. Det handlar absolut inte om att med sitt huvud bejaka ett antal påståenden om tron. I Bibeln handlar tro om en relation. En relation till Gud innebär att vi lyssnar till hans ord, men också samtalar med Gud i bön. Dessutom kan vi uttrycka vår relation till Gud med den kropp som Gud har gett oss.
"När Salomo hade slutat denna sin bön och åkallan till Herren steg han upp. Han hade böjt knä inför Herrens altare med händerna sträckta mot himlen." (Första Kungaboken 8:54)
Ett liknande uttryck finns i en av julens psalmer:
"Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där,
och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.
Och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär." (Svensk psalm 121)

Två människor som älskar varandra uttrycker sin kärlek både med kropp och själ. Samma sak gäller vår tro på Gud. Den kan vi uttrycka med hela vår varelse - både med kropp och själ.

tisdag 21 december 2010

Den högste auktoriteten

I trosbekännelsen bekänner vi att "Vi tror ock på Jesus Kristus, hans [Gud Faders] enfödde Son, vår Herre." Att vi bekänner att Jesus Kristus är vår Herre är en stor befrielse för oss. Vi erkänner att han är den yttersta auktoriteten och behöver inte söka efter andra auktoriteter. Hos Jesus Kristus hittar vi det vi behöver för det goda livet. Det är inte så att tron på Jesus befriar oss från alla bekymmer. Nej, inte alls, men Jesus hjälper oss att se bekymren i ett sunt perspektiv.

I sitt jultal uttrycker samtidigt stadsminister Fredrik Reinfeldt sin åsikt att "demokratin står över alla religiösa texter". (Svd, Expressen, Sydöstran) Tron på Jesus Kristus är för det mesta helt förenlig med samhällets lagar och normer, åtminstone i en demokrati som Sverige. Det är till och med så att svensk lagstiftning till stor del bygger på kristen etik. Därför är det än så länge inget problem att erkänna Jesus Kristus som Herre här i Sverige, men det finns länder och tider där det är en utmaning att vara kristen. En artikel i Dagen i veckan visar att lagar i många europeiska länder leder till att kristna diskrimineras. Många politiska riktningar arbetar medvetet för att marginalisera den kristna tron i Europa. Därför måste vi som kristna vara vaksamma och försvara yttrandefriheten, även när det förekommer försök att åsidosätta kristen tro och värderingar i Sverige.

Inför julen får vi glädjas över att vi inte behöver söka andra auktoriteter när vi har Frälsaren och därför är det en stor glädje att få fira hans födelse.

måndag 20 december 2010

Att vara unik

Varje människa är unik. Det gäller mig och dig. Det gällde också Frälsaren Jesus Kristus eftersom han var både Gud och människa.
I trosbekännelsen bekänner vi att vi tror på "Jesus Kristus, hans [Gud Faderns] enfödde son".
Ordet "enfödd" är inte något vanligt ord i svenska språket. Ordet "enfödd" är inte något vanligt ord i svenska språket. Man brukar säga att det betyder samma sak som "ende". Jesus är Guds ende son, liksom änkans son i Nain var den ende sonen. (Lukasevangeliet 7:12). Ordet "enda" innehåller en nyans av ensamhet. Vissa människor som inte har syskon beklagar just att de är "enfödda" och skulle gärna vilja stryka den titeln.
Men vissa bibelöversättare menar att det också finns en annan nyans i ordet "enfödd". Det kan också betyda "älskad".
Att Jesus Kristus är Guds enfödde son betyder alltså inte i första hand att han är ensam utan att han är älskad.
Det gäller också både mig och dig. Vare sig vi har syskon eller inte är vi visserligen unika i Guds skapelse, men vi är inte skapade unika för att vara ensamma i vårt slag, utan för att vara älskade i den stora mångfald som Guds skapelse utgör.

söndag 19 december 2010

Vänlighet - en av Andens nio frukter

"Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet,ödmjukhet och självbehärskning." (Galaterbrevet 5:22-23)

Vänlighet är en av Andens nio frukter som Paulus räknar upp i Galaterbrevet. Ordet "vänlighet" innehåller ordet "vän". Vänlighet är just egenskapen att bemöta okända eller avlägset bekanta människor som om de vore vänner. Den vänlige är hjälpsam och hänsynsfull mot andra. Troligen är han eller hon empatisk, vilket innebär att ha förmåga att leva sig in i hur den andre känner det.
Vänlighet innehåller en stor portion optimism. En vänlig människa tror att det är mödan värt att tala med främlingar och hon tror också att andra tycker om att bli vänligt bemötta. Den vänlige är också skicklig att lösa små konfliker. Han vet när det räcker med ett leende för att lösa en pinsam situation och när man måste lägga ned mer kraft på att lösa situationen.
Att vara vänlig är inte samma sak som att försöka vara vän med alla. Det är naturligtvis inte så att den vänlige omedelbart börjar lämna ut förtroenden till okända människor. Även en vänlig människa skiljer mellan nära vänner, bekant och okända människor, men bemöter ändå alla spontant vänligt.
Det kanske är en självklarhet att vänliga människor ofta blir populära i omgivningen.

"Låt er ande leda er" (Galaterbrevet 5:16), skriver Paulus innan han räknar upp vänlighet som en av Andens nio frukter. Gud har lagt ned vänlighet i oss människor när han skapade oss, men Gud har medvetet skapat oss människor olika, med olika egenskaper. Därför måste några av oss kämpa litet mer för att locka fram vänligheten. I det kan vi ta hjälp av Guds ande.

lördag 18 december 2010

Att inte förställa sig

Vi är vad vi äter. Det stämmer kroppsligt sett. Våra kroppar är uppbyggda av sådant som vi ätit under vår livstid. Men uttrycket stämmer också andligt sett. Våra sinnelag påverkas av det som vi lyssnar till, det vi läser, det vi ser på teve och av människor som vi samtalar med.
"Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal. Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. Ni har ju fått smaka Herrens godhet." (Första Petrusbrevet 2:1-3)
Att lägga bort de laster som Petrus nämner är inte helt enkelt. Vi människor beundrar gärna andra och avundas dem därför. Vi kanske förställer oss för att vi tror att vi då blir populära hos andra. Vi kanske avstår från att säga emot när någon annan blir förtalad, för att vi är rädda att någon då skulle tycka illa om oss. Vi lägger en falsk mask på oss och resultatet blir ondska.
Men Petrus varnar oss inte bara från att förställa oss. Han ger oss också en utväg. Längta efter den rena andliga mjölken. Petrus tar mjölk som ett exempel. Det leder tankarna till ett diande barn och till Jesus som lyfter fram ett barn som en förebild.
Vi får inte glömma att barnen är våra förebilder när det gäller att vara okonstlade, att inte lägga på sig masker i onödan. För ett barn är det viktigaste att få vara just ett barn. Vi har ett erbjudande om att vara Guds barn. Det får vi ta till oss och släppa alla andra masker.

fredag 17 december 2010

Bekräftelsen får en människa att jubla

I evangeliet för fjärde söndagen i advent berättas hur Maria efter några dagar sökte upp sin släkting Elisabet. Det står i Bibeln att hon skyndade dit, och vi kan tänka oss varför. Det måste vara så att Elisabet var en kvinna som Maria hade stort förtroende för. Det är möjligt att hon också hade stort förtroende för sin mamma, som enligt traditionen hette Anna, men det brukar vara så att en tonåring som Maria inte nöjer sig med sina egna föräldrar som förebilder. De behöver lära känna andra vuxna som de kan samtala om svåra frågor med.
Det fanns nog minst två orsaker till att Maria sökte upp Elisabet. Dels ville hon dela sin glädje och sin oro över barnet som skulle födas. Men hon ville nog också tala om ängelns besök. Vad innebar det att barnet som skulle födas var avlat av den helige Ande? Att han skulle kallas den högstes son och få kung Davids tron? Maria hade säkert många frågor.
Det var nog inte helt lätt för henne att ta till sig att barnet som hon bar inom sig var världens Frälsare.

Maria hade många frågor att brottas med. Det har också vi ibland. Maria fick stöd av en annan människa, av Elisabet: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” (Lukasevangeliet 1:42) Den bekräftelse Maria fick av Elisabet gjorde att den kanske blyga tonårsflickan som inte riktigt visste om hon kunde tro på att skulle kunna ta hand om barnet hon bar inom sig, och än mindre riktigt visste hur hon skulle förhålla sig till världens Frälsare, jublade av glädje och sjöng sin lovsång. Bekräftelsen ledde till lovsång.

De flesta av oss har säkert också många frågor att brottas med i våra liv. Frågor som rör sjukdom och åldrande, äktenskap och barnuppfostran, vänskap och ensamhet, meningen med livet och mycket annat. Så har vi också frågan om hur vi skall förhålla oss till Jesus Kristus, Guds son, Frälsare. Vilken roll har barnet i krubban i våra liv?

Alla de här frågorna mår vi bäst av att svara på i gemenskap med andra. Varje människa behöver en andlig far eller mor. Precis så som Maria hade Elisabet. En erfaren människa som man kan vända sig till för att få goda råd om livet och om tron. Varje människa behöver också en andlig bror eller syster, en människa som man kan vända sig till för att samtala förtroligt med på jämställd basis. Varje människa behöver också ett andligt barn för att kunna ge vidare sina erfarenheter. Att ha ett andligt barn är lärorikt. Man kan många gånger lära sig lika mycket av sitt andliga barn som av sin andliga far eller mor.

Maria fick uppgiften att uppfostra sin son, som samtidigt var Guds son. I den uppgiften fick hon säkert både ge och ta. "Järn ger skärpa åt järn. Människa åt människa." (Ordspråksboken 27:17). Hon sade ja till uppgiften. Eva Cronsioe skriver i sin krönika i Dagen att hennes ja var ett ja till uppgiften att bli människa fullt ut. Det är sant. Och Elisabet fick hjälpa Maria just till det jaet.

torsdag 16 december 2010

Gud svarar på våra frågor

Hur får man svar av Gud? Den frågan har jag fått av flera människor under den senaste tiden.
På tredje söndagen i advent läste vi i kyrkorna att: ”...när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen.” (Lukasevangeliet 3:2).
Johannes befann sig troligen i öknen för att få svar på sina livsfrågor.
Om jag eller du vill få svar på de frågor som vi bär på är det viktigt att vi först formulerar frågorna. Oftast får vi svar av Gud först när vi har formulerat våra frågor eller problem. Gud brukar sedan svara på ett eller flera av tre olika sätt.
1/ Guds svar kan ibland dyka upp i våra tankar. Man kan givetvis inte vara säker på om det är en själv som har kommit på svaret eller om det är Gud som har gett det. Eftersom vi tror att Gud Fader är "himmelens och jordens skapare" och därför också den som har skapat mig och dig, ligger Gud bakom våra hjärnor och tankeprocesser. Därför ligger Gud på sätt och vis bakom ett svar även om vi upplever att det är vi själva som har kommit på det.
2/ Guds svar kan ibland komma i bibelläsningen, särskilt i Jesusorden. I så fall har Guds svar gått genom Gud Sonen.
3/ Guds svar kan ibland komma till oss genom en annan kristen människa som ger ett gott råd. I så fall kommer Guds svar till oss genom den Helige Ande.

Naturligtvis kan vi också lura oss själva genom att själva tänka ut riktigt dåliga svar på våra livsfrågor, som bara fördjupar de svårigheter vi har i livet. Om vi vill undvika att gå i den fällan skall vi försöka få ett svar genom att kombinera metoderna 1, 2 och 3. Om vi alltså har ett problem i livet och hittar ett svar på det som dyker upp i våra tankar, är samstämmigt med Jesu undervisning och dessutom ligger i linje med vad en annan kristen människa råder oss till, då är det mycket troligt att vi är på rätt väg.

onsdag 15 december 2010

Allt har sin tid - glädje och tårar

Svenska dagbladet publicerar i dag en intervju med Barbara Ehrenreich som skrivit boken "Gilla läget - Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande". Författaren vill göra upp med den amerikanska nytänkanderörelsen som handlar om att positivt tänkande alltid kan förändra ens situation. Som exempel berättar hon om en vän som blev svårt sjuk, varefter en bekant snabbt ledde in samtalet på att sjukdom ger en möjlighet att se vad som är viktigt i ens liv.

Jag tror att nyckel till att förstå den här motsättningen är att inse att allt måste få sin tid. I princip är det riktigt att positivt tänkande kan hjälpa oss i många situationer i livet. När Paulus skriver "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft" (Filipperbrevet 4:13), handlar det som att Paulus har lärt sig att leva både som rik och fattig. Det positiva tänkande har kunna växa sig starkt i USA, där människor med nybyggaranda har kommit från fattigdom i andra länder och byggt ett nytt liv i den nya världen. Det positiva tänkande har medfört mycket gott. USA har många fler nobelpristagare än andra länder. Positivt tänkande innebär att man ser positivt på andras framgång. Därför sporrar man varandra.

Men det finns också avarter av det positiva tänkandet. Om man påstår att tro eller positivt tänkande skyddar mot olyckor är man ute på fel väg. Likaså om man påstår att det alltid finns någon mening i det som sker.
Psaltaren innehåller många psalmer med varierande innehåll. Vissa är fyllda av glädje. Andra är fyllda av sorg och klagan. "Herre, min Gud, om dagen ropar jag på hjälp, om natten stiger mitt klagoskri till dig." (Psaltaren 88:2). Allt måste få ha sin tid. Glädje och klagan. Jubel och tårar.

tisdag 14 december 2010

Tålamod - att stå ut med svårigheter

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)

Tålamod är egenskapen att kunna stå ut med svårigheter och föreseningar med uthållet lugn. Tålamod är en av Guds egenskaper. "Säg inte: "Jag har syndat, och ingenting hände", ty Herren visar tålamod." (Jesus Syraks son 5:4) Gud ger oss människor flera chanser, flera möjligheter. Våra liv blir aldrig perfekta. Snarare är våra liv som en seglats bland skär och kobbar där vi regelbundet måste ändra kurs för att inte stöda på grund. Men Gud har tålamod med oss när det håller på att gå fel. Gud är en god förebild för att vi också skall ha tålamod med våra egna liv och med varandra.

"Ta emot vad som än läggs på dig, och ha tålamod i alla slags lidanden." (Jesus Syraks son 2:4) Det här är en bra grundregel, men man får inte tillämpa den till överdrift. Man skall inte låta sig bli utnyttjad och man skall inte lida i onödan. Däremot kan det vara bra att försöka se olika slags lidanden i perspektiv. De flesta sorternas lidande brukar gå över eller åtminstone minska med tiden. Mitt i lidandet kan man fråga sig: Hur kommer min situation att vara om en månad, om ett år, om tio år? Det kan hjälpa en att ha tålamod.

måndag 13 december 2010

Lucia handlar inte först och främst om att skapa stämning

Nej, varken advent eller Lucia handlar om att skapa stämning.

Luciadagen firas till minnet av helgonet S:ta Lucia av Syracusa på Sicilien, som led martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelser mot de kristna i Romerska riket. Berättelserna om Lucia är fyllda av legender och därför mycket osäkra. Centrum i legenderna är dock att hon mot sin vilja blev trolovad med en hednisk man som angav henne för myndigheterna när hon inte ville fullborda äktenskapet. Därför blev hon torterad, placerad på bordell och bränd på bål, men överlevde på ett mirakulöst sätt avrättningen. Hon förlorade under hela tiden inte sin tro på Gud.

Luciaberättelsen har alltså många drag av legend. Samtidigt är berättelsen märkligt aktuell. Den påminner oss om det förtryck som unga kvinnor blir utsatta för på vissa platser än i dag. Den påminner oss om att vi kan vara kristna tack vare att många modiga män och kvinnor gått före oss och hållit fast vid den kristna tron trots förföljelser. Berättelsen lär oss att vara tacksamma för den relativa frihet vi har att uttrycka vår tro i dag. Lucias mod och ståndaktighet kan leda våra tankar en av Psaltarens psalmer:
"Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,
9Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.
Herren härskar för evigt,
din Gud, o Sion, från släkte till släkte." (Psaltaren 146:3-10).

Läs om Lucia ur en helt annan infallsvikel i Svenska dagbladet,

söndag 12 december 2010

Hela mänsklighetens och varje liten människas Gud

Gamla testamentet är en spännande bok, eller rättare sagt en boksamling. I den får man följa det hebreiska eller israelitiska folket från Abraham, under slaveriet i Egypten, under uttåget, i det heliga landet, under fångenskapen i Babylon och efter återtåget. Ett öde som har böljat mellan goda tider och svåra tider.
Vi kan bland annat läsa om hur profeten Jesaja tröstar folket och profeterar att fångenskapen i Babylonien snart skall vara slut och folket få återvända till sitt eget land:

"Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
Ge nytt mod åt Jerusalem,
kungör att hennes träldom är över,
att hennes skuld är sonad,
att Herren straffat henne dubbelt
för alla hennes synder." (Jesaja 1:1-2)

Som kristna har vi mycket att lär av gamla testamentet. Vi får följa det judiska folkets öden, men vi tycker oss också överallt i gamla testamentet se profetior om Jesus Kristus, Guds enfödde som som skulle komma till jorden.
Det förbund som Gud en gång slöt med Abraham och det israelitiska folket var ett förbund för ett folk, men Gud ville öppna sig för hela mänskligheten. Därför sände han sin son Jesus Kristus och därför får vi stämma in i hela kyrkans bekännelse: "Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,"

Inte nog med att Gud ville öppna sig för hela mänskligheten. Han ville också bjuda in varje människa, var och en för sig. I nya testamentet hittar vi boken "Brevet till Filemon". Till och med bokens titel är fascinerande. Så mycket bryr sig Gud om en enda liten människa att den människan får en bok tillägnad till sig, en bok som vi hittar i bibeln.

Gud har ett egendomsfolk - det judiska folket - men han vill ha med hela mänskligheten att göra, och bryr sig samtidigt om varje liten människa. Så står är Gud, att han ser både det stora och det lilla.

lördag 11 december 2010

Att vara kristen på sitt eget sätt

Vi människor lever hela tiden i valsituationen att göra saker och ting på vårt eget sätt och att ta efter andra. Det gäller också vårt förhållande till kristen tro. Ibland kan det hända att är osäkra på vår egen tro och gärna vill ta efter andras. I vissa kristna rörelser finns det bestämda uppfattningar för hur man skall uttrycka sin tro och hur man inte skall göra det. Det är bra att man låter sig inspireras av andra människor och av deras tro, men man skall inte drabbas av mindervärdighetskänslor för att man tror att man måste tro som andra, och inte kan det. Någon har sagt: ”Du skall inte tro på din tro, du skall tro på din Frälsare.”
Ibland har jag hört människor som har sagt. ”Jag är kristen på mitt eget sätt.” Mellan raderna har jag hört litet skam. Jag har kunnat ana att det har varit en människa som har vuxit upp i en miljö där man har förutsatt att tron skall se ut på ett visst sätt. Uttrycket ”Jag är kristen på mitt eget sätt” blir en ursäkt för att den människan upplever att han eller hon inte flyter in i mängden, men jag skulle vilja säga att alla måste vara ”kristna på sitt eget sätt”. Man kan ju inte kristen på någon annans sätt. Att vara ”kristen på sitt eget sätt” kan med andra ord kallas ”att ha en personlig relation” till Frälsaren. David kunde inte strida i Sauls kläder. Vi kan inte heller klä på oss någon annan människas tro. ”Så klädde han [Saul] David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen - det hade han aldrig tidigare prövat. "Nej, med allt det här kan jag inte gå", sade han till Saul, "jag har aldrig gjort det förr." Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
Med slungan i handen gick han emot filistén.” (Första Samuelsboken 17:38-40)

Innebär det då att kristen tro är vad som helst? Att var och en helt fritt kan bestämma vad han eller hon tror på och ändå vara kristen? Är en muslim kristen? Nej, naturligtvis inte. Det finns ett centrum i kristen tro. Det är en person – Jesus Kristus. Det finns också en del annat som är centralt i kristen tro. Vi bör sträva efter att vila tryggt i trons centrum. Det är det som kallas att ha en personlig tro. Men vi behöver inte och kan inte kopiera någon annans tro i det som inte är centralt, liksom David inte kunde ta på sig Sauls rustning.

fredag 10 december 2010

När Guds ord kommer

”...när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen.” (Lukasevangeliet 3:2).

I dag skall vi fråga oss hur det går till när Guds ord kommer till en människa. Vi läste ju att Guds ord kom till Sakarias son Johannes i öknen. I den här korta meningen har nästan vare enskilt ord en betydelse.

Det var alltså till Sakarias son Johannes som Guds ord kom. Det står inte att Guds ord kom till Johannes döparen. Varför då? Jo, därför att Johannes inte var känd som döparen när Guds ord kom till honom. Han var en vanlig människa som du och jag. Guds ord kommer också till mig och dig. I bibelläsningen, när vi lyssnar på en predikan, när vi ber, när vi promenerar i tystnad.

Det var alltså Guds ord som kom till Sakarias son Johannes. Guds ord innebär att Gud vill göra något i våra liv. Han vill trösta, varna och förmana. Han vill leda oss igenom kriser och inre oro. I sin betraktelse i Dagen citerar Liselotte A Johansson trappistmunken Thomas Merton som har sagt att "Guds ord är eld och musik under mina fötter."

Guds ord kom alltså till Sakarias son Johannes. Ordet "kom" kan ibland betyda att det kom en enstaka gång, men jag tror att det i det här fallet handlade om att ordet upprepade gånger kom till Johannes. Gud vill också låta sitt ord vara en följeslagare i våra liv.

Det var alltså i öknen som Guds ord kom till Sakarias son Johannes. Guds ord innebär ofta en kallelse, att en människa av Gud uppmanas till bestämda insatser, eller att Gud har ett särkilt budskap till människan. Någon gång kan kallelsen komma oväntat, plötsligt och spontant, men det vanligaste är att kallelsen kommer när någon söker Gud. Att Johannes döparen befann sig ute i öknen visar att han sökte Gud.

I vår tid lever vi omgivna av ord i tidningar, i böcker, på teve, i radio och på Internet. De som lever i tätorter träffar också fler människor än man gjorde i det gamla bondesamhället, där många arbetade på åkrar och ängar. Risken finns att Guds ord drunknar i alla andra ord. En god idé är att man gör sin bibelläsning mer systematisk, läser med pennan i handen och stryker under de bibelställen som talar till en på ett särskilt sätt. Många gånger behöver Guds ord tid på sig att verka i oss. Vi får inte ha bråttom om vi vill umgås med Gud.

torsdag 9 december 2010

Gud och kyrkokonsten

När man besöker en kyrka kan det vara en god idé att man ser närmare på alla bilder, skulpturer och snickerier. Det finns ofta symboler och tecken på dem, som förmedlar olika budskap om kristen tro.

I kyrkans historia har ibland bildvänliga och bildfientliga strömningar kämpat mot varandra. De bildfientliga har menat att det talade ordet på ett bättre sätt än bilderna har kunnat förmedla budskapet. Ibland har de bildfientliga velat att kyrkorna helt och hållet skulle befrias från bilder och vara vita.

De bildvänliga har menat att även bilderna har en viktig funktion. Andra Mosebok lär oss att gudomlig ande, alltså den helige Ande, finns med i den konst som används för att smycka heliga rum, så att vi får lättare att uppleva mötet med Gud i kyrkan.

"Herren talade till Mose:

Jag har utvalt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam, och fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld och silver och koppar, slipa stenar för infattning, snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten." (Andra Moseboken 31:1-4)

onsdag 8 december 2010

Minskad konsumtion - en väg till andligt välbefinnande

En artikel i Svenska dagbladet handlar om en familj som har ändrat livsstil för att leva miljövänligt. Det handlar inte om att flytta långt ut i glesbygden och leva radikalt annorlunda. Nej, den här familjen bor kvar på samma plats, men undviker onödig konsumtion och flygresor.
Ibland gör vi det onödigt svårt för oss själva, när vi tänker oss att vi egentligen borde ändra livsstil radikalt och sätter målen så högt att man omöjligt kan nå dem. Följden blir att vi inte ändrar livsstil alls.

"Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den." (Första Mosebok 2:15) Gud har gett oss världen både för att använda den och för att vårda den. Det är omöjligt för oss att leva utan att alls slita på världen, men det går att träna sig i att dra ned förslitningen. Att leva miljövänligt är faktiskt en andlig träning. Minst lika andlig som bön, yoga och meditation. Varför? Därför att en miljövänlig livsstil hjälper oss att komma i balans. Många människor använder konsumtion och resor för att komma tillrätta med inre oro. När oron dövas på dessa sätt kanske man inte går till roten med det onda utan i stället dövar symptomen.

Minskad konsumtion är alltså en av de bästa andliga träningsmetiderna som finns. Gud välsigne din dag.

tisdag 7 december 2010

Den gyllene medelvägen när det gäller självbehärskning

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)

Amerikanska forskare erbjöd olika apor vindruvor bakom två glasrutor. Bakom den ena rutan fanns sex vindruvor och bakom den andra två. Aporna fick bara välja druvorna bakom den ena rutan. Alla apor valde att ta sex vindruvor. Efter en tid infördes en nyhet. Aporna kunde få två druvor på en gång. För att få sex druvor måste de vänta, först några sekunder, senare allt längre. De flesta aporna, särskilt schimpanserna, lärde sig att vänta för att få sex vindruvor i stället för två.
Självbehärskning är en viktig egenskap. I jordbrukssamhället var det livsviktigt att spara utsäde för att ha något att så till nästa år. Självbehärskning innebär att vi inte omedelbart ger efter för de impulser vi har för att i stället vinna fördelar på sikt. Självbehärskningen styrs av frontalloben i hjärnan. Forskning har visat att bl.a. narkomaner har nedsatt funktion i just den delen av frontalloben. Däremot vet man inte om det är den nedsatta funktionen som leder till narkotikamissbruket, eller om det är missbruket som leder till nedsatt funktion.
"Säll är den som har som rättesnöre, att man bör nog tänka efter före," skaldade Tage Danielsson.

Men Jesus varnar oss faktiskt för att ha för mycket självbehärskning. I berättelsen om den rike mannen och hans lador får vi höra talas om en man som bygger större och större lador för att spara så att han på sin ålders höst skall kunna njuta av allt han har sparat. "Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.'" (Lukasevangeliet 12:19-21) Sund självbehärskning innebär inte att vi skall skjuta alla glädjeämnen på framtiden. Som så ofta är det medelvägen som är den gyllene vägen.

måndag 6 december 2010

Ödmjukhet med bibehållen självrespekt

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)

Ödmjukhet är egenskapen att avstå från att starta strider, att avstå från hårda ord och att avstå från att kritisera andra i onödan. Även den ödmjuke kan kritisera, men han gör det lungt och sansat efter att ordentligt ha tänkt igenom vad det är som måste framföras.

Ödmjukhet innebär inte att man ska förakta sig själv och tycka sig vara mindre värd än andra. "Mitt barn, var ödmjuk, men ha respekt för dig själv och ge dig den aktning du förtjänar." (Jesus Syraks son 10:28) Sann ödmjukhet är tvärtom ofta tecken på att en person har gott självförtroende. Den som har en god självkänsla har helt enkelt inget behov att använda hårda ord och smutskasta andra. Den som kritiserar andra i tid och otid har kanske ett självsäkert yttre, men däremot ett mycket osäkert inre.

En ledare som är ödmjuk har särskilt stor möjlighet att bli ihågkommen med respekt: "Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.(Fjärde Mosebok 12:3).

söndag 5 december 2010

Trofasthet ger livskvalitet och gemenskap

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)

I vår tid är det för många ett ideal att man får uppleva så mycket som möjligt och att man får omväxling i livet. Friheten är ett ideal och trofasthet är något som man inte så ofta pratar om.
Undantaget är möjligen vid samtal om äktenskapet där äktenskapsrådgivarna i massmedia går balansgång mellan trofastheten som ideal och otroheten som en realitet.
Andens frukt trofasthet gäller givetvis i äktenskapet, men den är ett bredare begrepp än så. Även i familjen och i vänskap behövs trofasthet. En relation som präglas av trofasthet klarar av att man någon gång gör varandra illa och sedan söker försoning: "Trofast kärlek sonar skuld, genom gudsfruktan undviks det onda." (Ordspråksboken 16:6)Trofasthet i medmänskliga relationer kan handla om att man ibland klarar av att ha tråkigt tillsammans, eftersom man vet att även om man kan hitta nya vänner som till en början upplevs som mer spännande, så kommer inte den nya relationen att i längden alltid vara lika spännande.
En kristen församling och en idéell förening behöver också trofasta idéella medarbetare som är beredda att ta ansvar. Den som inte vill ta på sig några idéella uppdrag för att inte binda sig om något mer spännande dyker upp, får inte heller ta del av den djupa gemenskap som finns där man arbetar tillsammans.
Gud beskrivs i Bibeln som trofast: "ty Herren är god, evigt varar hans nåd, från släkte till släkte hans trofasthet." (Psaltaren 100:5) Att tro på Gud innebär inte att man ständigt får vara med om nya spännande upplevelser. Däremot ger en relation med Gud del av en djup gemenskap.

lördag 4 december 2010

Hur är livet? Tid för samtal

"Hur är livet?" kan vi ibland fråga varandra när vi träffas. Frågan är så stor och så viktig så vi borde ta tid på oss att svara på den ordentligt. Ändå är det så att det inte alltid är rätt tid att svara på den. Om vi skulle ge ett utförligt svar på frågan när en bekant frågar "hur är livet?" på gatan, skulle det bara bli pinsamt. "Allt har sin tid..." (Predikaren 3:1). När vi träffar den avlägsne bekante på gatan kanske vi bara svarar bra eller möjligen litet mer utförligt om något särskilt har hänt.
Det är inte heller någon bra idé att hela tiden gå omkring och ifrågasätta våra liv eller grubbla över livets mening. Det blir man varken lycklig eller klok av. Livet är till för att levas. "Ge dig inte hän åt sorgsna tankar, och plåga dig inte med dina bekymmer." (Jesus Syraks vishet 30:21)
Eftersom allt har sin tid har även bekymren sin tid. Den typ av bekymmer som innebär att man tänker igenom sitt liv och kontrollerar om det är som det borde vara är en nödvändighet för ett gott liv. En god idé är att man gör det under advent och under påskfastan, alltså inför jul och inför påsk. Profeten Jesaja skriver: "Vakna upp, vakna upp, klä dig i din styrka, Sion, klä dig i din högtidsskrud, Jerusalem, heliga stad." (52:1).
Den uppmaning Jesaja riktar till Jerusalems innevånare gäller också för oss under advent.
Vakna upp - nu är det rätt tid att ta tag i de problem som har vi har plågats av, fast naturligtvis bara de problem vi kan göra något åt.
Klä dig i din styrka - Ofta finns det slumrande talanger och förmågor i oss. Vi har möjligheten att ta tag i en del av det som borde göras.
Kläd dig i din högtidsskrud - När vi har tagit tag i något problem och börjat lösa det är det lättare att fira jul med glädje. Då blir julen den högtid den skall vara.
Jerusalem - I Dagen skriver i dag Magnus Sundell att eftertänksamma och goda samtal blir viktigare i vår tid. Det låter bra. Samtal med andra hjälper oss att komma fram till det vi inte ser klart på egen hand. När profeten Jesaja uppmanar Jerusalem att vakna upp kanske det är just detta han förstår. Det är svårare att vakna upp på egen hand och lättare att göra det när andra hjälper oss att se klart.
Heliga stad - Gud Fadern har skapat dig och blåst in sin livsande i dig. Jesus Kristus har dött för att du skall få vara ett Guds barn. Den helige Ande finns med i den heliga allmänneliga kyrkan där du är en del. Inget kan skilja dig från Guds kärlek.

fredag 3 december 2010

Klimathot och omvändelse

I Svenska dagbladet kan man läsa om ett litet norskt samhälle som tidigt drabbades av klimatförändringarna. Snön uteblev och man blev tvungna att sprida konstgjord snö vid ortens skidanläggning. SvD rapporterar om en forskare som har analyserat innevånarnas känslor av rädsla, hjälplöshet och skuld och konstaterat att innevånarna undviker att ta in ny information om klimathotet för att hålla känslorna borta och slippa agera.

Jesus agerar på ett helt annat sätt. Han konfronterar människor med de problem som finns och uppmanar människor att agera på en gång. Markus sammanfatter Jesu verksamhet: "När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." (Markusevangeliet 1:14-15)
Om vi studerar uttrycket "omvändelse" i Bibeln märker vi att det inte används för att beskriva ett enbart religiöst känslorus. Nej, det används om människor som upptäcker att de är på fel väg i livet och som bestämmer sig för att korrigera sin väg och som gör det bestämt och med stor handlingskraft. Vi kanske tänker på tullindrivaren Sackaios, den förlorade sonen och Paulus. Både tron på Jesus och en förändring i livet finns med. En omvändelse är för övrigt inte någon engångshandling. Livet och livsstilen måste korrigeras dagligen. Det kallas den dagliga omvändelsen.
När Jesus använder uttrycket Guds rike är inte heller det ett enbart andligt begrepp. Det handlar om att Guds vilja stegvis håller på att införas här i världen och att vi människor får vara Guds medarbetare för att så skall ske. I framtiden kommer Gud att få den yttersta makten. Men den framtiden skall vi inte vänta på. Jesus säger "Tiden är inne." Guds vilja kan börja tillämpas nu. Det gäller både klimathot och överkonsumtion. Det gäller våra inbördes mänskliga relationer. Det gäller vår öppenhet för Gud i våra liv.
Torsten Åhman skriver i Dagen att kristen tro alltför ofta beskriv som "någon att gå till när livet krisar". Helt riktigt. Kristen tro är inte bara en tröst, utan också en kallelse till omvändelse.

En träning för vår dagliga omvändelse kan du för övrigt få genom att gå in i den alternativa miljö- och livsstilsadventskalendern. Där får du en uppgift varje dag.

torsdag 2 december 2010

Vägen till inre frid

Galaterbrevet räknar upp Andens nio frukter: "Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning." (5:22-23)

Frid betyder "inre lugn". Vissa människor har en stark inre frid, andra är mycket oroliga. När en människa har något konkret att oroa sig för är det inte konstigt att hon inte känner inre frid. I andra fall kan någon känna en stark inre oro utan att man verkligen kan sätta fingret på vad det är som oroar. Oron kan ibland komma vid utvecklingskriserna - sjuårskrisen, tonårskrisen, mittlivskrisen, pensioneringskrisen och krisen inför döden - när det är mycket påtaligt att kroppen och livet förändras. I så fall behöver oron inte vara av ondo. Det är kanske nödvändigt att fatta avgörande beslut i livet och oron driver oss att göra det.
Om oron finns kvar och friden uteblir trots att de avgörande besluten är fattade, finns det orsak att fundera vidare. Kyrkofadern Augustinus hade samma upplevelse. Ett känt uttryck går tillbaks till honom: ”Min själ är orolig, till dess den finner vila i dig, o Gud”.
Hur finner man då vila i Gud? Det finns flera svar på den frågan. Moder Theresa förespråkade ett aktivt liv för att få frid i stället för oro: "Jag har funnit en paradox, att om jag älskar tills det gör ont, så försvinner smärtan och bara kärleken finns kvar."

En annan möjlighet är att be om att få överlåta sig och sitt liv till Herren, till exempel med hjälp av överlåtelsebönen:
"Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet, du som tar till dig det skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen."

I själva verket utesluter inte aktivitet och överlåtelse varandra. Båda tillsammans kan vara en bra väg till frid

onsdag 1 december 2010

Fader vår och fri bön

[Jesus sade:] ”Så skall ni be: Vår fader...” (Matteusevangeliet 6:9)

Kristna har genom tiderna haft blandade känslor för bönen Fader vår. Den är den viktigaste bönen vi har just för att Jesus själv har lärt oss den och dessutom uppmanat oss att be just den bönen. Många som gärna ber Fader vår känner ändå att just den bönen inte alltid räcker till. Ibland vill man fördjupa sig i bön: be länge, intensivt och komma nära Gud, men andra gånger orkar man bara med Fader vår, om ens det.
Det skall få finnas variationer i bönelivet. Människor som lever nära varandra har ju olika mycket kontakt olika dagar. Ibland räcker det med att man hälsar på varandra. Andra gånger måste man tala ut ordentligt.
Gud vill att vi skall kalla honom Far när vi vänder oss till honom, vi skall behandla honom som en människa som vi lever nära. Vissa dagar räcker det därför med att vi snabbt hälsar på Gud genom att be Fader vår. Andra dagar kan vi be länge och anropa honom i vår nöd eller jubla av glädje. När man har något på hjärtat får ett samtal ta tid. Så är det också med bönen.
De dagar man enbart ber Fader vår kan man meditera extra mycket över ett ord eller en rad i bönen, till exempel låta sig fyllas av tacksamhet över att Gud verkligen ger oss vårt dagliga bröd.
Man kan också ta hjälp av en bok, t.ex. av Martin Luthers lilla katekes, Martin Luthers stora katekes eller Katolska kyrkans katekes för att tränga djupare in i Fader vår.
När vi ber Fader vår är vi dessutom förenade med kristna över hela världen som samtidigt ber samma bön. Det gör vi också när vi ropar ut vår nöd eller jublar i glädje. Bönen pågår ständigt.