söndag 31 oktober 2010

Förlåtelse och frälsning

Människor har olika lätt att förlåta andra. Somliga går och ältar orättvisor resten av livet. Andra kan bli goda vänner med sådana som de logiskt sett borde vara ovänner med. Romeo och Julias kärlek övervann fejden mellan två familjer. Ibland kan till och med människor som haft en ordentlig konflikt bli mycket goda vänner igen.
I en familj eller på en arbetsplats är det till och med så att man måste räkna med att konflikter regelbundet uppstår. Konflikter är en naturlig del av livet. Därför är det viktigt att lära sig hur man löser konflikter. Några tumregler är: Alla inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Oftast har flera parter en del i konflikten och alla måste därför se sin del. Om det – i sällsynta fall – bara är en som är orsak till konflikten måste även detta kunna sägas. Man måste hitta en plan för hur man går vidare.
Att kunna lösa konflikter är en viktig del av livet. Det kanske är därför Jesus tog med konfliktlösning i Fader vår: "och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”.

Konflikt kan det vara också mellan Gud och människa. När vi bryter mot tio Guds bud är vi ute på avvägar. Det märkliga med budorden - något som gör att budorden skiljer sig från de flesta lagar - är att det inte finns något straff bestämt för den som bryter mot buden. Orspråket säger "Synden straffar sig själv." Det är nog riktigt. Den som bryter mot buden drar oftast på sig dålig livskvalitet för sig själv och för andra.
När en människa skall försonas med Gud liknar det den process när två människor skall försonas. Båda inblandade måste uttrycka en vilja att lösa konflikten. Guds famt står hela tiden öppen, så det är oss han väntar på. Man måste också hitta en plan hur man går vidare, så man undviker att hamna i samma fälla en gång till.

Om man har svårt att sätta fingret på vad ens synder är kan man ha hjälp av att gå till bikt. Då får man hjälp av en präst att formulera vad det är som verkligen är ens synd. Att man går till bikt är ett tecken på att man vägrar slå sig till ro med ens dåliga sidor och vill fortsätta att arbeta med sig själv. En av de bibeltexter som brukar läsas vid bikt är:

"Jag är den som utplånar dina överträdelser
för mig egen skull, säger Herren,
och dina synder kommer jag inte mer ihåg."
(Jesaja 43:25, 1917:års översättning.)

lördag 30 oktober 2010

Skall man be för de döda?

Vi ber faktiskt för den döde i varje begravningsgudstjänst i Svenska kyrkan, nämligen i slutbönen när prästen också gör ett korstecken över kistan:
Giv honom/henne, o Herre, din frid
och låt ditt eviga ljus lysa för honom/henne.
 
Var och en kan givetvis be för någon död människa som man tänker på. Det passar utmärkt att göra det under tiden förbönen bes i söndagens gudstjänster, men man kan också göra det vid andra tillfällen.
 
Det finns dock kristna som menar att man inte alls skall be för de döda. Varför?  Bön för döda blev en omtvistad fråga under 1500-talets reformation. Bakgrunden var att man på medeltiden bad och firade mässan för enskilda döda och tänkte sig att man på så sätt kunde förkorta den dödes tid i skärselden (en plats där man tänkte sig att de döda förbereddes för himlen.) Om man läser reformatorernas skrifter märker man att de vände sig mot detta. En människa blir frälst enbart av nåd och av tro, inte på grund av att andra ber för en. Samtidigt kan vi också märka i reformatorernas skrifter att de ändå inte var helt och hållet mot att man bad för de döda, bara man inte tror att man ser bönen som något som den döde kunde tillgodoräkna sig i himlen. Martin Luther lär ha sagt att man kan ber för en död - men bara någon enstaka gång.
 
Be gärna för döda, men låt inte den bönen ta över så att du glömmer de levande. En klassisk kristen uppräkning av de sju kroppsliga och de sju andliga barmhärtighetsgärningarna kanske kan vara till hjälp. Där finns de döda med, men bara som en punkt av många i vardera listan längre ned på sidan.

Bönen för de döda i Svenska kyrkans gudstjänst är alltså mycket kort och Dagen, DN, Svenska dagbladet och Expressen rapporterar att Halloween-firandet minskar i Sverige. Visst skall vi minnas de döda och hedra deras minne, men de är de levande som behöver vår tid, våra omtankar och våra förböner.
-------
  
De sju kroppsliga barmhärtighetsgärningarna
(Matt 25:34-40)
 
1.Att ge mat åt den hungrige,
2.ge dryck åt den törstige,
3.kläda den nakne,
4.skydda den hemlöse,
5.besöka den sjuke,
6.besöka den fängslade,
7.begrava den döde.
 
De sju andliga barmhärtighetsgärningarna
 
1.Att ge råd åt den tveksamme (1 Thess 5:9-11),
2.undervisa den okunnige (Apg 8:35-39),
3.omvända eller tillrättavisa syndaren (Apg 2:40,41, Jak 5:19,20),
4.trösta den sorgsne (Rom 12:15),
5.förlåta alla oförrätter (Matt 18:21,22),
6.tåligt uthärda besvärliga människor (1 Kor 13:5),
7.be för levande och döda (Jak 5:16, 2 Mack 12:46).

fredag 29 oktober 2010

Om långsamt växande i tron

”Och han sade: "Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne." (Markusevangeliet 4:26-29)

När Jesus talar om Guds rike eller himmelriket och när man i fornkyrkan talade om Kristi rike så syftar det på att Gud en gång skall återta herraväldet över den här världen som nu står under inflytande av det onda. Detta kommer att ske mer tydligt i framtiden, men redan nu breds Guds rike ut bland dem som tror på Jesus. Med ett modernt uttryck kan man kalla det livskvalitet.

Uttrycken Guds rike, himmelriket eller Kristi rike syftar däremot inte på ett tillstånd som inträder när vi människor är döda. Detta kallas i nya testamentet ”de dödas uppståndelse”.

Liknelsen om den växande säden handlar om hur Guds rike slår rot i en människa som tror. Det framgår inte klart av liknelsen vem såningsmannen är. Är det Gud som sår ordet i en människas liv, eller är det människans själv som aktivt söker ordet och sår det i sitt eget liv? Båda förklaringarna är nog möjliga, men jag tycker liknelsen ger mig den största behållningen om jag får tänka mig att mannen är människan själv. Liselotte J Andersson beskriver i Dagen den här händelsen som en uppbrottsorder. För vissa människor är det säkert så. De kan peka ut dagen och stunden för sin omvändelse. Andra vet bara att de har påverkats av ordet hela livet, kanske för att de har fötts i en kristen familj.

En man har fått utsädet i jorden. Utsädet är Guds ord. Jorden är livet. Mannen – som lika gärna skulle kunna vara en kvinna – sår ordet i sitt liv. Han låter alltså Guds ord, lagen och evangeliet, tio Guds bud och Guds kärlek, det dubbla kärleksbudet och förlåtelsen påverka vardagslivet. De får alltså påverka livet varje dag.

Han sover och stiger upp. Mannen unnar sig vila. Han sover ordentligt på nätterna. Innan den elektriska belysningen kom sov människor mer än nu. Det låter sunt. Men mannen sover inte hela tiden. Han stiger upp också. Han tar på sig ett ansvar. Han säger ja till att vara Guds medarbetare på jorden. Han försöker utföra sitt arbete väl. Han gör sitt bästa för att vara en bra make och far, eller en bra elev i skolan eller en bra kung.

Dagar och nätter går och säden gror och växer. Han vet inte hur. Guds rike gror och växer när man låter Guds ord påverka ens vardagsliv. Visserligen skyddar inte Guds ord mot olyckor och motgångar som kan drabba även den som tror. Skörden kan slå fel även i Guds rike. Men växtkraften finns kvar. En annan dag växer säden igen.

Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Livet fortsätter att utvecklas. Erfarenheterna ökar. Den som levat en stor del av sitt liv är oftare tryggare i sig själv än den som är ung.

Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne. På vår ålders höst kan vi får skörda frukterna av vårt liv. Samtidigt är vi inte säkra på att mannen i liknelsen är en vanlig människa. Kanske mannen syftar på Gud. Vi lever inte för oss själva. Vi är Guds medarbetare på jorden. En dag kommer Gud att skörda frukterna av vårt arbete.

torsdag 28 oktober 2010

Trons centrum och kyrkans väg tillbaks

Var finns centrum i den kristna tron? Det är en viktig fråga eftersom det finns mer än en miljard kristna människor i världen. Ibland vill någon ge mycket korta svar på frågan. Det finns en annan tradition som säger att svaret inte kan göras för kort. Lilla katekesen omfattar förklaringar över tio Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Ursprungligen fanns också bikten, bordsbönen, morgon- och aftonbön och några bibelord med i Lilla katekesen. Alla de texterna är en bra beskrivning av den kristna trons centrum.

Kanske någon invänder att allt det där är elementärt. Det har man lärt sig sedan länge och man måste ju få gå vidare i tron. Någon kanske vill ägna sig åt kristen djupmeditation. Någon annan finns gärna med i karismatiska gudstjänster där andens gåvor kommer till sin rätt. Ytterligare någon annan vill gärna omtolka tron i den tid vi lever i och söker svar på de frågor som ställs nu, men som inte ställdes förr.

Visst är det riktigt att man kan bygga vidare sin tro och utveckla den på många olika sätt, men det får aldrig ske till priset att man överger trons grunder. "I tider av kris är utmaningen att söka sina rottrådar och hitta det bärande," skriver biskop em. Biörn Fjärstedt i en artikel i Dagen. Det rådet kan man applicera både på hela kyrkans liv och på den personliga tron. När det är kris i kyrkan och många kurvor går nedåt måste vi söka oss mot centrum.
I det personliga andliga livet är det ibland torrtider för alla människor. När tvivler eller känslor av meningslöshet ansätter en kan det vara nära att man tar tillflykten till avancerade andliga metoder. I stället är det mot centrum man skall söka sig, t.ex. mot det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:27, 39).

Älska Gud: genom att följa de tre första buden: inte ha andra gudar vare sig pengar, makt, kläder eller något annat; inte missbruka Herrens namn, genom att tala nedsättande om andra kristna och deras erfarenheter av Guds nåd eller genom att tanklöst tala om Gud; att hålla sabbatsdagen helig genom att gå på gudstjänst och träffa andra kristna och att vila och att äta i goda vänners sällskap.

Älska sin nästa: genom att uppföra sig väl i familjen, mot grannar, arbetskamrater och skolkamrater, mot dem som befinner sig i närheten av en själv.

Älska sig själv: genom att våga använda gåvor man har fått till att vara Guds medarbetare på jorden, genom att se kärleksfullt på sig själv.

Där finns trons centrum. På det kan man bygga vidare i olika riktningar.

onsdag 27 oktober 2010

En liten vägledning till andlig läsning

I Psaltarens längsta psalm finns en intressant vers:
"Jag berättar hur jag levt och du ger mig svar, lär mig dina stadgar." (Psaltaren 119:26)
Det intressanta är att versen handlar om ett samtal mellan människan och Gud. Den handlar inte om en människa som ber regelbundet till Gud och förväntar sig att Gud hör bön. Den handlar inte heller om någon som enbart läser bibeln, eller försöker lyssna till Guds röst i sitt inre för att få svar på livets frågor.
Nej, versen handlar om ett samtal när det är som bäst. Ett samtal som böljar fram och tillbaks, där båda har tid att lyssna.
Den bedjande börjar inte heller med att lägga fram en önskelista till Gud och inte heller genom att lägga fram en konkret syndabekännelse. Det är möjligt att några önskningar och syndabekännelser kommer senare, men det hela börjar i att någon helt enkelt berättar om livet. Sorger och glädjeämnen läggs fram, Sedan följer tystnad.

Man behöver egentligen inte någon fast form för ett samtal med Gud, men många tycker att det underlättar. Martin Luther har lagt fram en något modifierad version av den medeltida traditionen av andlig läsning. Så här:
1/ Läs en text ur bibeln. Läs texten gång på gång. Målet är att tränga in i texten och förstå den.
2/ Meditera över ett bibelord ur texten, kanske en enda vers. Tänk djupare på vad det betydde för människorna i den situationen där berättelsen utspelades. Försök leva dig in i det som hände. Hur kände de olika människorna?
3/ Be över bibelordet och över vad det skulle kunna betyda för dig. Inled ett samtal med Gud. Berätta om ditt liv. Pröva om det som sägs i texten kanske är svaren på dina frågor.
4/ Ta med berättelsen ut i livet och de svar Gud har gett dig i den. Ute i livet kommer du att utsättas för frestelser och prövningar, när du omsätter det i praktiken.

Gud välsigne din dag!

tisdag 26 oktober 2010

Varför Jesus använde vin i nattvarden

Mänskligheten har sedan länge haft blandade känslor inför alkoholhaltiga drycker. Många tycker att ett glas vin förhöjer stämningen och dessutom är en källa till glädje. Bibelns författare är inget undantag: "Drick ditt vin med glatt hjärta!" (Predikaren 9:7) Både de och vi vet samtidigt att missbruk ställer till stora problem: ”Präster och profeter raglar av öl, är omtöcknade av vin.” (Jesaja 28:7)
Egentligen är det ingen större skillnad mellan alkohol och annat i Guds skapelse. Allt kan både brukas och missbrukas: alkohol, kunskap, mat, pengar, ära, knivar, bilar, datorer och allt annat kan användas både till gott och ont.
När Jesus instiftade nattvarden använde han bröd och vin, som var en urgammal symbol för gästfrihet. Prästkungen Melkisedek välkomnade Abraham och ”kom ut med bröd och vin” (Första Moseboken 14:18) Bland annat bröd och vin ingick och ingår i den judiska påskmåltiden som firas till minnet av uttåget ur Egypten och som dessutom är en fest för att fira den första skörden som i det heliga landet sker redan på våren. Nattvardens bröd och vin är en symbol som förenar oss med kristna runt hela vår värld och dessutom med det judiska folket och dess historia.
När Gud blev människa i Jesus Kristus steg han ned i den värld där skapelsen både brukas och missbrukas. Både den judiska traditionen och förhållandet att många texter i nya testamentet antyder att Jesus själv drack vin visar att nattvarden instiftades med bröd och vin och inget annat. Jesus valde alltså – till skillnad från bland annat Johannes döparen – att inte vara absolutist.


Hur skall då den göra som vill delta i nattvarden, men som inte vill dricka alkohol? Ta bara emot Kristi kropp (i form av bröd) och lita på att Jesus är fullständigt närvarande även för den som bara tar Kristi kropp.
Att avstå från att ta emot Kristi blod (i form av vin) är naturligtvis en försakelse. Försakelse är kanske ett ovanligt ord i vår tid. Det innebär att man frivilligt avstår från något. Alla människor är tvungna att göra försakelser i olika avseenden. Vissa människor måste av hälsoskäl avstå från att äta sådant de skulle vilja äta. Den som har alkoholproblem bör helt avstå från alkohol. Guds sjätte bud ger oss en fast form för sexualiteten och uppmanar oss att därutöver leva kyskt, vilket för somliga människor innebär en försakelse.
Vi människor har olika försakelsebördor att bära, men måste inse att de har huvudansvaret för detta själva. Det finns ett bibelord som handlar om just det egenansvaret: ”Och om din högra hand förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kommer till helvetet.” (Matteusevangeliet 5:30) Detta bör inte förstås som en uppmaning till självstympning, utan som en uppmaning till försakelse i de områden i livet där vi är lagda mot missbruk. Läran om de sju dödssynderna påminner oss om att varje människa brukar ha en svag punkt i livet där vi riskerar att falla i missbruk. Är det inte alkohol, så är det högmod, lättja, vällust eller något annat. Alla behöver träna sig i försakelse.
Att försaka något är i själva verket en mycket nyttig andlig träning som gör oss mer rustade för andra prövningar vi kan råka ut för i livet.
När Jesus instiftade nattvarden och lät den alkoholhaltiga drycken vin ingå fanns det naturligtvis en tanke med det. Jesus bejakade att vin är en del av Guds goda skapelse och att vi har all orsak att tacka Gud för det. Han bejakade också banden mellan den kristna kyrka som skulle komma att växa fram och det judiska folket som han själv var en del av.

------------
Hur det gick i kyrkomötet i det här frågan kan man läsa om i Kyrkans tidning och i Dagen.

måndag 25 oktober 2010

Gud finns både i det stora och i det lilla

”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” (Johannesevangeliet 11:22).

I den kristna tron finns två huvudmysterier: något som vi aldrig helt och hållet kan förstå med vårt förnuft, något som vi helt enkelt måste tro på utan att helt förstå.
Det första huvudmysteriet är treenigheten – Gud är både Fader, Son och helig Ande.
Det andra huvudmysteriet är Jesu två naturer. Jesus var både Gud och människa.

När vi talar om att Gud är treenig handlar det om att vi tror att Gud är mångsidig. Det största är inte för stort för Gud. Det minsta är inte för litet för Gud. Gud som har skapat tusentals galaxer är ändå intresserad av hur just du har det. Han tvingar inte dig till något, utan väntar ivrigt på att du skall ta emot honom.
Han väntar på våra kärleksförklaringar till honom. En sådan är trosbekännelsen som vi får läsa med i varje gudstjänst. En annan kärleksförklaring är korstecknet, där vi med vår hand får visa att vi tror på de två huvudmysterierna. De tre fingrar som vi sträcker ut symboliserar treenigheten och de två fingrar som vi viker in står för Jesu två naturer. Prästen Bo Brander har en gång sagt ungefär så här: Att bara läsa med i trosbekännelsen utan att visa med sin kropp att man tror på Gud är som en man och en kvinna bar säger ”Jag älskar dig” utan att någonsin kramas.
Dagen rapporterar om att dokumentet "Till den Herre vi älskar" har antagits vid den kristna Lausannerörelsens konferens som nyss avhölls i Kapstaden. I dokumentet bekräftar man än en gång grunderna för den kristna tron och vad de betyder i vår tid. Det finns ingen motsättning i att låta "hela jorden höra hans röst" och att inse att missionen har en social dimension. Andligt och världsligt hänger ihop. Därför blev Gud människa en gång.

söndag 24 oktober 2010

Att älska mänskligheten och att älska människan

I nya testamentet hittar vi bland många andra böcker Paulus brev till Filemon. Det är en av bibelns kortaste böcker, ett kapitel bestående av 25 verser. Budskapet är enkelt. Paulus vädjar för den förrymde slaven Onesimos, att slavägaren Filemon skall behandla Onesimos som en kär broder.
Att brevet utgår från att slaveri är något självklart känns främmande för oss som läser brevet nästan tvåtusen år senare. Vid sidan om det finns det annat som väcker våra tankar. Paulus som var en av dem som lade grunden för kyrkan som är den största organisationen i vår värld i dag, lade ned en sådan kraft på en enda människa, Onesimos. Hade det inte varit bättre att Paulus hade lagt ned den tiden på att organisera och planera kyrkans fortsatta spridning? Nej, naturligtvis inte. Paulus följde det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." (Lukasevangeliet 10:27) Sedan växte kyrkan av sig själv.

Kanske det är så att Gud också är sådan. Han tänker inte i första hand på att kyrkan skall växa, utan uppmärksammar varje liten människa.

Ett judiskt ordspråk säger: "Att älska mänskligheten är lätt. Att älska människan är svårt." Ändå är det det största uppdraget vi har fått: inte att älska mänskligheten, utan att älska människan.

lördag 23 oktober 2010

Fler än vi tror vill veta mer om vår tro

Enligt en undersökning i Christian Today i Storbritannien som refereras i Dagen, skulle 75 % av britterna inte tycka att det var något problem om någon på deras arbetsplats hade med sig en bibel till jobbet. 45 % av de kristna skulle däremot känna sig obekväma att ta med sig sin bibel till jobbet. Inget emotsäger att förhållandet inte skulle vara liknande i Sverige. Det skulle i så fall innebära att många av oss kristna är mer oroliga för vad andra säger om kristen tro än vi har orsak att vara.

Det finns givetvis olika sätt att tala om kristen tro på arbetet. Lika viktig som konsten att tala om tron är konsten att lyssna på andra när de talar om sin tro eller brist på sådan. Eller att lyssna på andra när de talar om sina liv. När vi umgås med bekanta som inte är våra närmaste vänner ligger samtalet självklart ofta på ett ytligt plan: väder, vind, teveprogram och så vidare. Ibland händer det att samtalet bryter igenom ytan och någon berättar något som verkligen berör. Det kan handla om glädjeämnen eller sorger. På vissa arbetsplatser finns en förväntan att den som är kristen åtminstone någon gång skall berätta hur den kristna tron har påverkat honom eller henne i livet. Det är faktiskt också vår plikt att någon gång göra det.

"Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp. Men gör det ödmjukt och respektfullt i medvetande om er goda sak, så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal." (Första Petrusbrevet 3:15-16).

Det är alltså inte alltid nödvändigt att ge svar på tal när någon driver med eller förtalar kristna. Tystnad kan då ibland var det bästa svaret. Men ibland finns en nyfikenhet och en vilja att veta bakom de hårda orden. Det gäller att genomskåda dem.

I det offentliga debatten syns de ateistiska humanisterna ganska ofta som t.ex. när Lena Andersson i Dagens Nyheter menar att det finns en krock i kunskapssynen mellan ateister och kristna. Just det har hon faktiskt rätt i. Som kristna menar vi att vi har en särskild kunskap eftersom Jesus Kristus, Guds son och människornas frälsare, har uppenbarat den åt oss. Det skall vi vara glada över. Många människor längtar att höra mer om den. Det är vår uppgift att berätta om den, men det skall ske "ödmjukt och respektfullt" som Petrus skriver.

torsdag 21 oktober 2010

Flera sorters helande

Att kunna tala öppet om handikapp och kroppsliga svagheter är en viktigt steg på vägen till helande. Då menar jag inte ett kroppsligt helande, utan den sortens helande som innebär att man försonar sig med situationen och får kraft att leva med den.
Paulus skriver: "Min kroppsliga svaghet frestade er inte till förakt eller motvilja, utan ni tog emot mig som en ängel från Gud, ja, som Kristus Jesus. Var är er hänförelse nu? Jag kan intyga att ni gärna skulle ha givit ut era ögon och gett dem åt mig" (Galaterbrevet 4:14-15).

När Paulus skriver till de kristna i Galatien och ivrigt försvarar budskapet, nämner han i förbifarten att han led av någon kroppslig svaghet. Var det möjligen en ögonsjukdom han led av?
Paulus blev bemött med respekt bland galaterna. När Paulus ändå talar om förakt eller motvilja för i samband med att han nämner sin kroppsliga svaghet, visar att han säkert blivit bemött med just förakt och motvilja i andra sammanhang.
Kanske det var just galaternas välvilliga bemötande - när de tog emot Paulus som en ängel från Gud - som gav honom kraften att vara uthållig.

Ytterligare ett steg på vägen mot helande kan vara att man inte längre känner behovet att särskilt ofta prata om sitt handikapp eller sina krämpor. Paulus nämner inte sitt handikapp särskilt ofta i sina brev. Det kanske räckte för honom att människorna kring honom kände till det och att han hade berättat om det. Sedan var det andra samtalsämnen som tog över. På så sätt minskade den makt hans handikapp hade över honom.

I Dagen läser vi en debattartikel om att det är förödande tyst om handikappforskning i massmedia i dag. Forskningen och vetenskapen ger ytterligare möjligheter till helande, med hjälp av de resurser som Gud har lagt ned i skapelsen.

Helande är alltså en mångfascetterad företeelse. Vi repeterar innan vi går vidare.
1. Helande genom att man lyfter upp sitt handikapp till ytan och talar om det.
2. Helande genom att man fått tala om det och kan gå över till att tala om annnat och leva ett liv där man har trängt igenom tabuet kring ens handikapp.
3. Helande genom tekniska hjälpmedel, läkemedel och annat som forskningen kan bidra med.
Till detta kan vi lägga:
4. Helande genom kroppens självläkande förmåga, något som Gud lagt in i oss i skapelsen.
Någon gång förekommer också:
5. Helande genom under.

Olika slag av handikapp, sjukdomar och krämpor drabbar de flesta av oss förr eller senare. Därför är det viktigt att kunna se hur Gud verkar helande på de mest skilda sätt.

onsdag 20 oktober 2010

Bli vän med dina misslyckanden

Har du misslyckats med något nyligen? Var inte rädd för det. Det är framför allt handlingskraftiga människor som misslyckas. De som inte är handlingskraftiga vare sig misslyckas eller lyckas med det som de gör, eftersom de sällan tar sig för någonting.
I Andra Moseboken 32 kap kan vi läsa om hur Mose slog sönder stentavlorna med de tio budorden i ilska över att folket hade gjort en guldkalv till gud. Det dröjer inte länge förrän Mose får ett nytt uppdrag: "Hugg ut två stentavlor likadana som de förra. På dem skall jag skriva samma ord som stod på de första tavlorna, de som du slog sönder." (Andra Moseboken 34:1)
I Bibelns berättelser kan vi läsa våra egna livs historia. Även i denna.
Det här är en av de många berättelser i Bibeln som handlar om att det alltid finns nya chanser i livet. Gud ger inte upp med oss människor. Han vet att vi är svaga och misslyckas ibland, men misslyckanden är inte någon katastrof för Gud.
Tio Guds bud började med ett misslyckande, men blev senare den viktigaste regelsamlingen som finns.
Jag och du skall inte heller vara rädda för misslyckanden. Bli vän med dina misslyckanden. Försök tänka klart om varför det du gjorde misslyckades. Nämn det för Gud i dina böner. Om du gör det har du tagit det första steget mot något nytt.
Även det som misslyckades första gången kan vara början på något som blir riktigt bra.

tisdag 19 oktober 2010

Mission är att lära av varandra

"Lite färre missionärer vore inte fel" skriver Sanna Rayman i Svenska Dagbladet. Hon använder ordet missionär i
i överförd bemärkelse, och menar att svenskar bör sluta med att tro att just vi förstår mer än alla andra och har ett särskilt uppdrag att lära hela världen vad som är rätt. (Sanna Rayman uttrycker det försiktigare än jag.) Jag träffade EU-tolken Kristin Tytgat på svenska esperantokongressen i Lesjöfors i våras. Hon berättade att hon hade upptäckt en avgörande skillnad mellan protestantiska och katolska länder. Människor från protestantiska länder har en större tendens just att tycka att de förstår mer än människor i andra länder och har en uppgift att "upplysa" dem. Människor från katolska länder har inte den tendensen. De ser i stället sig själva som en del av något större, där alla bidrar till helheten. Observera att det inte handlar om missionärer, utan gererellt, alltså både om EU-parlamentariker, helt vanliga människor och kanske också om vissa missionärer. Det var vad tolken berättade.

Trots detta är den romersk-katolska kyrkan den största kyrkan i världen. Kanske det beror på att den kyrkan kallar sig själv just katolsk, som betyder allmännelig på vanlig svenska. Vi tror på "en helig, allmännelig kyrka". En förklaring till ordet "allmännelig" är att kyrkan har förmågan att fånga kulturella yttringar och särdrag från olika kulturer och kristna dem, alltså införliva dem med kyrkans tradition. Det var därför kyrkan började fira Jesu födelse ungefär när både romarna och våra fornnordiska förfäder hade andra högtider. Det var därför kyrkan började använda korset som symbol, trots att kors hade används i helt andra sammanhang tidigare. Det var därför många kristna helgon kom att vördas och kyrkor byggas på platser där förkristna kulter ägt rum. Växande kyrkor i Afrika integrerar ofta afrikansk musik och dans med krisma karismatiska uttryck. Kyrkan gör olika traditioner till sina. Eftersom hela världen går tillbaks till Guds skapelse finns det ingen motsättning i detta. Samtidigt växer kyrkan. Det har aldrig i världshistorien funnits så många kristna som det finns nu.

"Jesus sade: 'Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.'" (Matteusevangeliet 28:18-20)
Var och en som försöker ta Jesu uppmaning på allvar och vara missionär antingen i sitt närområde, bland grannar och vänner, eller som reser bort till ett främmande land för att missionera gör snart en upptäckt. Lärande är alltid ömsesidigt. Man lär av varandra. När man talar om livet upptäcker man tillsammans hur livet hänger ihop med bibelns undervisning. Det kanske var det Jesus menade med orden "Och jag är med er alla dagar till tidens slut". Han kanske menade att han är med oss genom de människor vi möter. Vi behöver aldrig stå ensamma som missionärer. När vi börjar tala om livet och belyser det med bibelns erfarenheter blir det ett gemensamt lärande där vi tillsammans börjar förstå vad Guds bud och Guds kärlek kan ge oss. Därför växer kyrkan.

Det är så mission fungerar i vår tid. Dagen rapporterar om Lausannekonferensen om mission som pågår just nu i Sydafrika. Vildvuxna karismatiska kyrkor växer så det knakar. Tvärt emot vad många sekulariserade västerlänningar tror är det inte alltid missionärer från USA som ligger bakom det, utan ett ömsesidigt utbyte av idéer, sånger och uttryck. Allt på bibelns grund. Sanna Rayman kanske inte vet att hon använder ordet missionär i den betydelse det hade för hundra år sedan, men jag tackar henne ändå för hon har rätt i sak och hon fick mig att blogga om mission.

måndag 18 oktober 2010

Inte bara rättvisa, utan också barmhärtighet

Om man är inställd på att i alla sammanhang kräva sin rätt och utnyttja sina rättigheter går det åt mycket kraft till detta. Det kan till och med vara så att själva kampen att utnyttja ens rättigheter blir en onyttig fixering. Kampen för ens rätt tar så mycket kraft så att man förlorar mer kraft på kampen för ens rätt än det män vinner på att krama ut de sista rättigheterna. Någon har sagt: ”Den som bara tänker på sina rättigheter har inte tid att tänka på sina skyldigheter.” Det är något som många har observerat. De som vill ha millimeterrättvisa är sällan särskilt produktiva.

En helt annan sak är det med kampen för andra människors rättvisa. Att arbeta för att stödja dem som är svaga är varje människas plikt. Det är något helt annat än att bara kämpa för sin egen rätt.

Med rättvisa är det som med så mycket annat i livet. I sig är det något gott, men om kravet på rättvisa för en själv drivs för hårt blir det något ont. Därför har barmhärtighet länge varit ett viktigare begrepp i den kristna tron. Ordet barmhärtig betyder att ha hjärtat i barmen, i bröstet, alltså att vara sådan som Gud egentligen har skapat en. Sådan så att man genom sitt liv återspeglar något av den barmhärtighet, den kärlek, som har sitt ursprung i Gud. I Femte Mosebok ges många praktiska exempel på hur barmhärdigheten skall få prägla livet.

”Om du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du inte gå tillbaka och hämta den utan lämna kvar den åt invandraren, den faderlöse och änkan. Då skall Herren, din Gud, välsigna dig i allt du gör.” (Femte Mosebok 24:19)

Det finns alltså en särskild välsignelse i att man inte bevakar sina rättigheter till hundra procent. Frikostighetens välsignelse.

I Dagen finns en annan betraktelse för samma söndag. Den tar upp fenomenet att en ny insikt om livet ofta infinner sig när tomhetskänslan är som störst. Det händer ofta när man nått långt materiellt sett i medelåldern och mittlivskrisen infinner sig. Var det här allt som livet har att bjuda på? För Sackaios blev mötet med Jesus en vändpunkt. Den som redan har levt nära Jesus sedan barndomen behöver kanske möta Jesus gång på gång och vända om flera gånger under lviet för att få perspektiv. En sådan omvändelse kan insikten vara att frikostighet är viktigare än att bevaka revir.

Förmån att få vara kristen

Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus här han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen. (Ef. 1:18-20).

Om man har varit kristen länge kan det hända att man glömmer bort vilken förmån det är att få vara kristen. Man kanske glömmer vilken kraft det finns i förlåtelse och försoning, i bönen, i bibelordet, i löftet att vi skall få ärva himmelriket. Därför kan vi be om att få ett inre ljus så att vi bättre ser vilka förmåner vi har redan här i världen, just för att vi är kristna. Många av oss kristna är så vana med alla förmåner vi har som kristna så att vi inte tänker på att det är ett privilegium.
För andra kristna kan det vara så att det finns outnyttjade resurser i den kristna tron.

Jag hörde nyligen en predikant som sade att tio Guds bud kan förstås som en lång lista på förmåner. Första budet "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.": Vi behöver inte söka efter livets medning i astrologi och new age för vi har redan den sanne guden. Tredje budet: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.": En sådan förmån att vi får vila och fira gudstjänst en dag. Åttonde budet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa.": En sådan förmån att vi kan leva i goda relationer med andra så att vi inte behöver tala illa om dem.

Vi skulle kunna läsa igenom hela listan på buden, hela trosbekännelsen, hela Fader vår och så mycket annat och påminna oss om alla förmåner vi får av tron.

söndag 17 oktober 2010

Välsignelsen i att vara trogen sin andlige lärare

”Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar” (Andra Timotheosbrevet 4:3).

I det romerska riket - liksom i vår tid - levde olika religioner och läror sida vid sida. För andliga sökare kan det vara frestande att gå runt och lyssna på olika andliga lärare. Om man gör det under en kort tid är det inte skadligt på något sätt, men om sökande blir en livsstil, och leder till att man aldrig tränger in i en tro eller en andlig tradition på djupet, aldrig låter dess kraft verka i sitt liv, då är det fara å färde.
När man lever i den kristna tron måste man gå igenom perioder när ens egen stolthet, högmod och andra later måste brytas ned, för att ödmjukhet och förståelse skall kunna växa upp. Om man har blivit van att byta andlig lärare så fort man tycker att undervisningen har blivit kärv, då får man inte heller uppleva att man går vidare som en mer ödmjuk människa.
Vilka är dina andliga lärare? Se till att du inte överger dina andliga lärare när du stöter på något i deras undervisning som känns kärvt. Det finns en särskild välsignelse i att man läser andliga böcker tills de blir utslitna i stället för att hela tiden snabbt gå över till att läsa nya böcker. Har du någon bok som du nästan har slitit ut? Fortsätt att läsa den.

lördag 16 oktober 2010

Vi behöver förebilder, helgon

Australien håller på att få sitt första helgon. Nunnan Mary MacKillop (1842-1909), grundare till Sankt Josefssystrarna av det heliga hjärtat, en ordern som ägnar sig åt välgörenhet bland de allra fattigaste, helgonförklaras söndag 17 oktober 2010 av påven. Till bilden av henne hör att hon ingrep mot en präst som förgrep sig mot barn. (Se vidare artiklar i Dagen och i Kyrkans tidning.)
Mary MacKillop är en av de kvinnor och män som är förebilder för andra kristna och som genom sitt liv kan inspirera andra i tron och till goda gärningar. Sådana människor kallas helgon. Vi protestanter är inte lika vana att använda just ordet helgon, men utan tvekan har Martin Luther, Lina Sandell, William Booth, Lewi Pethrus en funktion som helgon i respektive protestantiska samfund, även om ordet helgon sällan används.
Vi behöver helgon för att de inspirerar oss i tron. Berättelser om andra kristna som handlade rätt fast de genomgick svårigheter i sina liv är nyttiga för oss att lyssna till. Någon har sagt att helgonen gör små saker, men med stor kärlek och tycker att det är viktigt.
Ibland räknar man med att man har ett särskilt namnhelgon. De flesta förnamn som används går tillbaka på helgonnamn. Man tänker sig att det helgon, vars namn man bär, på ett särskilt sätt skall vara ens förebild. Firandet av namnsdagar går tillbaks på den tanken. Ibland räknar man också med att vissa helgon är skyddshelgon för vissa kategorier människor och företeelser. Mary MacKillop skulle i så fall bli skyddhelgon för barn som blivit utsatta för övergrepp.

I vissa länder och tider har helgonen fått en alltför stark roll, och därför kommit att stå ivägen mellan människa och Gud. Det var en av orsakerna till att Martin Luther reagerade så starkt mot en felaktig helgonkult. De kan inte ändra på att vi behöver förebilder och att Martin Luther själv är en av dessa, ett helgon.

Vilka helgon, vilka förebilder, har du?

fredag 15 oktober 2010

Den splittrade familjen som en tillgång

Det finns alltid risk för splittring i en familj där någon avviker från de andra. Om någon är aktivt kristen - men inte de andra - kan splittringen komma. Samma sak är det om någon är politiskt aktiv eller idrottsintresserad, men inte får familjen med sig.

Jesus fick säkert kämpa med den här frågan. Under största delen av sitt liv bodde han med sina föräldrar och syskon i sin hemstad och livnärde sig som snickare. Eftersom hans fosterfar Josef inte nämns efter Jesu tolvårsdag har många tänkt sig att Josef har dött innan Jesus påbörjade sin offentliga verksamhet och att Jesus i grund och botten var mycket solidarisk med sin släkt. Till slut kom han dock till en punkt när han kanske stod inför valet att bli snickare och överta Josefs verksamhet eller att gå vidare. Detta kanske sammanföll med den kritiska punkt när det visade sig att det inte var lätt att bli profet i sin hemstad:
Men Jesus sade till dem: "En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem." Och han gjorde inte många underverk där, eftersom de inte ville tro. (Matteusevangeliet 13:57-58)

Jesus var tvungen att göra ett val. När han lämnade sin hemstad, sin släkt och sina vänner, fick han nya släktingar och vänner genom den andliga familj som han kom att tillhöra. "Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ’Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.’" (Markusevangeliet 3:34-35) Vi kan också ana att Maria, Marta och Lasaros var exempel på människor som Jesus hade en mycket nära relation till - hans nya familj. (Johannesevangeliet 11:1-7)

Ibland tänker vi oss att Jesus mycket radikalt bröt med sin släkt och att han uppmanar dem som vill vara hans lärjungar att göra samma sak: "Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge." (Lukasevangeliet 14:26) Författaren Philip Pullman använder citerar också just detta citat för att svartmåla Jesus. Se Dagens Nyheter. Citatet handlar om att det ibland kan krävas radikala uppoffringar om man vill vara en lärjunge. Det kanske var riktat till någon enskild människa som verkligen var tvungen att bryta med sin släkt för att kunna leva ett sant liv. Däremot var det inte någon allmän uppmaning att bryta mot det fjärde budet:
”Visa aktning för din far och din mor”.

Jesus och han släktingar visar också genom sina liv att det går att hålla kontakten med släkten, även när någon väljer en radikal livsstil. Jesu mor fanns med honom vid korset. Jesu bror Jakob fanns bland de första kristna och skrev troligen Jakobs brev. Jesus och hans närmaste hade säkert mycket kontakt, även om vi inte kan läsa om det i bibeln.

Vissa människor menar att släkt, nation och ursprung skall styra vilka vi umgås med.
Andra bryter sig loss från sitt ursprung och lär känna nya människor, kanske så radikalt att de bryter med sitt ursprung helt och hållet. Jesus visar oss att vi inte behöver göra det valet. Man kan stå stadigt i det sammanhang där man har vuxit upp och ändå söka sig till något nytt. I stället för att se det som ett misslyckande när en familj är splittrad i intressen och livsinrikting kan man se det som en tillgång. På det sättet får man fler kontakter och lär sig att se på en sak ur fler infallsvinklar.

-----------
En helt annan betraktelse om den kommande söndagens tema med mycket spännande infallsvinkel finns i Dagen.

torsdag 14 oktober 2010

Hur man lever ett gott liv och ett sunt

Socialstyrelsen uppmanar svenskarna att leva sundare. Man skall röra sig minst 30 minuter per dag och äta minst tre frukter och två rejäla nävar grönsaker per dag. Svenska dagbladet, Aftonbladet och Sydsvenskan rapporterar om detta och Dagens nyheters Hanne Kjöller kommenterar att det för henne är intressantare hur man lever ett gott liv än ett långt.

Har bibeln något att säga om en sund livsstil? Bibeln säger inte särskilt mycket om matvanor. På den tiden bibeln skrevs bestod kosten till största delen av grönsaker och frukt. Det förutsattes att praktiskt taget alla drack vin. Överkonsumtion av vin och kött kritiseras i Ordspråksboken "Bli inte en sådan som dricker vin och som frossar på kött." (23:20) När det gäller kampen mot att hålla balans mellan vila och verksamhet ger bibeln oss det tredje budet "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig." Budet att vila gavs till israeliterna när de var på väg ut ur slaveriet i Egypten. I vår tid behövs det som en tankeställare när vi riskerar att bli slavar under både arbete och fritidsaktiviteter.

Bibeln har desto mer att säga i frågan om hur man lever ett gott och lyckligt liv. Mycket handlar om att vi behöver balans i livet, varken för mycket eller för litet av någonting. Det som kallas de sju dödssynderna handlar egenltigen om att vi använder något som är nyttigt i allt för stor mängd eller på fel sätt så att följden blir högmod, vällust, frosseri, likgiltighet, vrede, avund eller girighet.

Det dubbla kärleksbudet säger: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:37, 39) Särskilt intressant är att man skall älska sin nästa - alltså människor som finns i ens närhet - och sig själv, alltså inte gå om kring med dåligt självförtroende. Att vi skall älska Gud är nämns också i det dubbla kärleksbudet. Det handlar om att ge Gud en plats i livet, att inte sätta sig själv i centrum för världsförloppet.

Kung Salomo sammanfattar det goda livet i Predikaren: "Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje i alla sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva." (2:24). Att vara lycklig och leva gott beror bland annat på om man förmår att uppskatta de enkla glädjeämnena i livet. Att man brukar dem med förnuft bidrar till ett sunt liv.

onsdag 13 oktober 2010

Ett äktenskap behöver tid för att mogna, liksom vin

På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och han lärjungar var också bjudna till bröllopet. (Johannesevangeliet 2:1-11)

Jesus är med på ett bröllop. Men själv kommer han aldrig att gifta sig. Han blir hela kyrkans brudgum och kyrkan blir Kristi brud. Gud får se världen ur människornas perspektiv.
I ett äktenskap lär man sig att se världen ur den andres perspektiv. Det är inte någon lätt uppgift. Det behövs tid och tålamod. Ett moget äktenskap är ofta tryggare och mindre kravfyllt än ett nytt äktenskap. Tilliten växer när man och hustru har hunnit lära känna varandra bättre och det tar flera år.
I evangeliet sägs det ”Du har sparat det goda vinet ända till nu.” Det handlar om vinundret, men kan samtidigt anspela på äktenskapet. Det blir gott om Jesus får vara med och välsigna det. På samma sätt som vin behöver det tid på sig att mogna.

Expressen har publicerat en artikel om att sexualiteten ofta fungerar bättre i förhållanden där parterna har hunnit bli över 40 år. Artikeln visar att det som antyds mellan raderna i berättelsen om vinundret i Kana fungerar även i praktiken. Att ett förhållande blir bättre med åren gäller givetvis inte bara sexualiteten utan ofta många olika aspekter av förhållandet, om det får tid på sig att mogna, om man är beredd att ta tag i de svårigheter som alltid uppstår i ett äktenskap och inte ger upp innan fyrtioårsdagen.

tisdag 12 oktober 2010

Med Gud, inte om Gud

”Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill.” (Romarbrevet 9:1-18)

Det kan tyckas orättvist att Gud förbehåller sig rätten att förbarma sig över vem han vill och vara barmhärtig mot vem han vill. Vore det inte mer rättvist om det fanns bestämda regler för vad man skulle göra för att Gud skulle ingripa i ens liv? Eller kunde det inte vara så att Gud såg till att alla människor fick det precis lika bra, så att han var lika barmhärtig mot alla?

Om vi börjar ställa sådana här frågor har vi gått vilse. Vi har börjat att tala om Gud i stället för med Gud. Det går aldrig att fånga Guds handlande i scheman så att vi är helt säkra på vad Gud skall göra och under vilka villkor. I stället skall vi öppna oss mot Gud och släppa in honom i våra liv. Vi skall lägga fram allt som ligger på våra hjärtan i bön, och söka Guds ledning i bibelläsningen och i det andliga samtalet med andra kristna.

Det andliga samtalet är inte i första hand ett samtal om Gud. Det är ett samtal om livet och ibland om hur Gud verkar i våra liv. Det är tänkvärt att Jesus faktiskt inte talar särskilt mycket om Gud i bergspredikan. (Matteusevangeliet kap 5-7). Gud nämns i förbifarten några gånger. Däremot kan vi vara säkra på att Jesus ofta bad. Det lär oss att vi bör tala mer med Gud än om Gud.

måndag 11 oktober 2010

Att inte betrakta andra som motståndare

Debatten om den nya läroplanen i religionskunskap fortsätter, bl.a. i Expressen, Dagen och Dagens Nyheter. Kristen tro skall - eftersom det är Sveriges största religion - ha en särställning i undervisningen. Samtalen ger oss också en anledning att tänka över hur vi som kristna ser på andra religioner.

När lärjungen Johannes kommer till Jesus för att beklaga sig över att någon driver ut demoner utan att vara en av lärjungarna, säger Jesus: ”Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss.” (Markusevangeliet 9:39-40) Det märkliga är att Jesus som då och då klagar över lärjungarna och menar att de inte har nog med tro, plötsligt tycks upptäcka att någon som inte hör till gruppen, har nog mycket tro för att göra under. ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” Det verkar alltså som att det räcker med att man inte är en uttalad motståndare till Jesus, för att i någon mån bli erkänd för honom.
 
Det blir än mer märkligt när Jesus vid ett annat tillfälle säger något som verkar vara raka motsatsen: ”Den som inte är med mig är mot mig.” (Matteusevangeliet 13:30) Nu verkar det som om man måste ha avgjort sig för Jesus för att inte räknas som hans motståndare.
 
För att förstå skillnaden mellan de här två utsagorna måste vi se på sammanhanget. I det första fallet hade Jesus alltså att göra med människor som inte kände Jesus mer än ytligt. I det andra fallet har vi att göra med sådana som kände Jesus mycket väl, men som ändå valde att vara hans motståndare. Fast de såg att han gjorde under valde de att säga nej till honom och anklagade honom för att driva ut demoner med demonernas furste Belseebul.
 
Jesus menar alltså en människa som inte har hört talas om Jesus eller någon som vet ytterst litet om honom på något sätt har del av sanningen och inte räknas som en Jesu motståndare. Däremot ser Jesus hårt på en människa som har förstått att Gud verkar genom Jesus, men som ändå väljer att var mot Jesus och vägra vilja följa honom. (Den här förklaringen har jag inte kommit på själv. Jag tror att jag har läst den i en bok av en av mina favoritförfattare, Wilfrid Stinissen.)
 
Därför ritar inte Jesus heller någon skarp gräns mellan olika religioner. Han bryr sig inte om att  säga vem som är utanför eller innanför skaran av lärjungar. Den romerske officeren och den kananeiska kvinnan räknades av Jesus som troende, fast dessa människor knappast trodde på Herren Jehova, himmelens och jordens skapare. Däremot var de spontant öppna och villiga att lära sig.
 
Vi kan inte dra en skarp gräns mellan vilja som är sant troende och vilka som inte är troende. I stället handlar det om en serie ringar, precis sådana som bildas när någon hoppar från högsta trampolinen på badhuset. I ringens centrum befinner sig de människor som har en levande tro på Jesus. Jag vill inte säga vilka de är. Det vet bara Gud själv, men jag är övertygad om att många av oss skulle vilja vara där. Längre bort befinner sig människor som har en tro på Gud, men som ännu inte har upptäckt Jesus, sökare och andra. Där befinner sig också människor som är troende i andra religioner. De har en del av sanningen och de får del av de välsignelser som Gud ger genom Jesus, men de saknar Jesus. Där finns också människor som inte har någon tro alls. Många av dem har en god vilja och vill vara med och bygga en god värld. Människor av god vilja kan vi gärna samarbeta med, även om de inte tror som vi.
Paulus säger så i Filipperbrevet: ”Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.” (Filipperbrevet 4:8)
 
"Den som inte är mot oss, han är för oss." Tänk om vi kunde ta till oss den attityden i alla våra kontakter med andra människor. Om vi kunde sluta betrakta andra människor som konkurrenter, rivaler och motståndare. Så länge vi inte vet att de är mot oss, skall vi utgå från att de är för oss, och tacka Gud för dem. Så gjorde Jesus. Så länge inte någon människa verkligen visade sig vara hans motståndare, utgick han från att människan var för honom.
 

söndag 10 oktober 2010

Kristen tro och skolan

Att den svenska skolan skall undervisa mer om kristen tro än om andra religioner är lika logiskt som att vi skall lära oss mer om Sveriges geografi än om Uruguays. Det är inte heller som det påstås främlingsfientligt att undervisa mer om kristendomen än om andra religioner. Tvärtom. För att älska andra kulturer måste man tillåtas att värna om sin egen kultur.

Ledaren i Svenska Dagbladet i dag tar upp frågan om att regeringen tänker sig att den särställning som kristendomen har i skolans undervisning skall förbli. Kristendomen har djupare rötter i Sverige än andra världsreligioner och det är därför mer naturligt att eleverna får lära sig varför vi firar jul och påsk än om varför t.ex. olika buddhistiska högtider firas. Se även Expressen, Dagens nyheter, Dagen, Göteborgsposten, och Aftonbladet.
Det är inte märkligt att de som kristiserar kristendomens särställning framför allt är en liten grupp sekulariserade och kristendomsfientliga svenskar, som tar hänsynen till andra religioner som svepskäl för att försöka marginalisera kyrkan. Det händer mer sällan att anhängare till islam, judendom och andra religioner tycker att man får lära sig för mycket om kristen tro i den svenska skolan.
Vi som är kristna svenskar måste därför ställa oss frågan: Vilka har vi mest gemensamt med? Sekulariserade svenskar eller fromma muslimer och judar? Det viktigaste svaret på frågan är att vi har mycket gemensamt med alla människor eftersom alla är skapade till Guds avbild. Därutöver finns inget tydligt svar.

I dag på tacksägelsedagen får vi vara tacksamma över att det verkar som om kristendomen äveni fortsättningen kommer att ha en särställning i den svenska skolan. Kunskap är viktigt. Paulus skriver: "I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni skall ha kunskap." (Första Korinthierbrevet 12:1)

Som kristna står vi alltså i en tradition som håller kunskapen högt. Hela vårt svenska skolväsende har sina rötter inom kyrkan. Självklart behöver vi även kunskap om andra religioner, men kunskap om kristen tro är än mer nödvändigt för att vi skall förstå vårt samhälle.

----

lördag 9 oktober 2010

Den lärande sången

"Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan" (Kolosserbrevet 3:16).

Sången har alltid haft en särskild plats i den kristna kyrkan. Den är inte bara något man lyssnar till för att det är vackert att lyssna till sång och musik och för att musiken kanske bättre än något annat kan uttrycka känslor.
Sången har också andra funktioner. När vi gång på gång sjunger eller lyssnar till sångtexter ger vi oss tid att samtidigt sjunga in texterna i oss själva. Vi mediterar över ordens betydelse och tar dem till oss på ett annat sätt än vi gör om var bara läser dem.
En särskild form av kristen sång är lovsång. Den är betydelsefull, därför att den hjälper oss att se positivt på tillvaron och tacka Gud för det vi har orsak att tacka för.
Paulus använder uttrycket ”psalmer, hymner och andlig sång”. Det visar att det redan i den tidigaste kyrkan fanns flera olika sorters kristen sång. Olika typer av sånger behövs och kompletterar varandra. Man har alltså ingen som helst orsak att bestämma sig för att tycka om vissa slags sånger och undvika andra. Självfallet får man ha sina favoritsånger, men det behöver inte leda till att man förkastar en viss sorts andlig sång.
Nog talat om sång. Nu får du en uppgift: Sjung en sång!

fredag 8 oktober 2010

Att vara glad och öppenhjärtig

”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud.” (Första Thessalonikerbrevet 5:16-18)


När man läser den uppmaningen kan den upplevas som oerhört hurtfrisk, på gränsen till banal. i praktiken vet vi ju alla att man inte kan vara glad hela tiden. I det här fallet handlar det dock inte om den glädje som bygger på känslor, den glädje som är motsatsen till sorg, eller motsatsen till att man är ledsen, utan om den glädje som är motsatsen till den likgiltighet, som kan yttra sig på olika sätt. Liktiltigheten kan yttra sig genom att man inte uppmärksammar det som är oerhört värdefullt, men som vi upplever som självklart. När man inte kan glädjas över en nyckelpiga, en sång eller en blomma har man drabbats av likgiltighet.
Likgiltigheten kan också yttra sig genom att vi tror att gräset är grönare på andra sidan. Om man drömmer sig bort från sitt äktenskap, sitt arbete eller sin församling, bör man fråga sig själv om det möjligen kan vara så att man har drabbats av livsleda, och tror att gräset är grönare på andra sidan staketet.

Den glädje som Paulus uppmanar oss till handlar om en livsinställning. En livsinställning som man kan få genom ett medvetet beslut, ett beslut till lovsång, ett beslut att tacka för det man har i stället för att drömma sig bort till något annat som sedan troligen inte är mer märkvärdigt än det man redan har. Valet är ofta ett val mellan mina egna tillfälliga känslor och mellan det som Gud vill i mitt liv.

Det finns flera sätt att tillfälligt fly från livsledan: passivitet eller verksamhetsmani, köpmani eller skåpsuperi, men inget av dessa sätt är någon lösning.

För att återfå livsglädjen behöver man en andlig övningsplan. Planen blir:

”Var alltid glada” innebär att vi skall ha en positiv grundhållning till det som Gud har gett oss. Guds goda gåvor är inte självklara. Vi skall öva oss i medkänsla och tacksamhet.
”Be ständigt” innebär att vi skall söka ostördheten med Gud och öppet lägga fram våra sorger och vår trötthet inför honom.
”Tacka hela tiden Gud” är samma sak som ”var alltid glada”. Att samma uppmaning återkommer i en annan form markerar att livet skall röra sig i en växelverkan mellan å ena sidan glädje och tacksamhet och å andra sidan öppenhjärtighet om smärta och sorg.

(Denna betraktelse bygger på första årgångens text för tacksägelsedagen. Gå till betraktelsen "Nyttigt att sortera känslorna" om du vill ha tankar som kan användas oberoende av årgång.)

torsdag 7 oktober 2010

Nyttigt att sortera känslorna

Varje människa går om kring med både glädjeämnen och sorger i sig. Det är viktigt att man inför sig själv vågar sätta fingret på vad det är man har att glädjas över och vad det är som smärtar. Annars kanske man inte lär sig att uppskatta det man har att glädjas över i livet.
Owe Wikström har uttryckt detta så klart i meningen "formulera några enkla ord av tacksamhet eller klagan över livet" som är hämtad från hans nya bok "Att älska livet mer än dess mening" som recenseras i Kyrkans tidning.
När dessa ord är formulerade går det att tänka klarare över vad man kan göra åt det som smärtar. Ibland får man inse att det inte går att göra något åt det. Då får man i stället satsa mer energi på att glädjas åt det som man kan eller borde glädjas åt.

Vad man kallar den här processen är mindre viktigt. man kan helt enkelt kalla det att tänka efter. Samtidigt är det en form av bön. Man kan också ta hjälp av en god vän för att tänka efter, eller gå till en själavårdare.

Jesus säger: "Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta." (Lukasevangeliet 6:21) Det är nog så att den som kan gråta också får lättare att skratta än den som ständigt biter ihop.


---
En annan betraktelse inför tacksägelsedagen återfinns i tidningen Dagen.

onsdag 6 oktober 2010

Repetition och misstag - kunskapens mödrar

Femte Moseboken kallas också Deuteronomium. Uttrycket betyder "den andra lagen": Mycket riktigt innehåller också Femte Moseboken ytterligare en version av sådant som man redan har kunnat läsa i de fyra första Moseböckerna. Till och med tio Guds bud finns i två olika versioner. (Andra Moseboken 20:2-17 och Femte Moseboken 5: 6-21)

Räcker det då inte med att vi får Guds lag i en version? Nej, det gör det inte. Man brukar ofta säga att repetition är kunskapens moder. Det gäller även Guds lag. Att budorden dyker upp ytterligare en gång är inte bara för att det skall finnas en säkerhetskopia av dem utan för att påminna oss om att vi måste påminna oss om Guds lag gång på gång.

När kung Carl Gustav höll tal i vid riksdagens öppnande kallar Svenska Dagbladet det "ett konventionellt tal utan markeringar åt något håll". Ändå är det ett viktigt tal. Även i riksdagen gäller att repitition är kunskapens moder. Att kungen talar om demokrati och tolerans mot oliktänkande innebär inte att vi får någon ny kunskap utan att vi påminns om sådant som vi bör värna om i vårt land även i framtiden.

Förutom att man ofta säger att repitition är kunskapens moder brukar man säga att man lär sig av misstagen. Det är också sant. Man lär sig både av egna misstag och av andras. I ungdomen är man ofta betydligt mer säker på hur saker och ting skall gå till. Med stigande ålder samlar man erfarenhet och får har samlat så många intryck så att man till slut blir allt mer öppen för att saker och ting kan vara på olika sätt och att problem kan lösas på skiftande sätt. När man blir äldre blir man mer tolerant och mindre tvärsäker, skriver Svenska dagbladet i dag. Det är en av de positiva sidorna med åldrandet.
Men det finns också en risk med erfarenhet. Visst är det bra att man samlar erfarenhet, men det får inte gå så långt så att man blandar ihop erfarenheten av att man ibland misslyckas i livet med med insikten att Gud faktiskt har en vilja för våra liv och att han vill hjälpa oss till det goda livet.

Därför gav Gud oss lagen en gång till. Låt oss därför repetera lagen som den lät när Gud gav den för andra gången:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.
1 Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod, någon avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig 10men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.
2 Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
3 Var noga med att hålla sabbatsdagen helig, så som Herren, din Gud, har befallt dig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din oxe eller din åsna eller något annat lastdjur du har, inte heller invandraren i dina städer. Din slav och din slavinna skall få vila liksom du själv. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att fira sabbatsdagen.

4 Visa aktning för din far och din mor, så som Herren, din Gud, har befallt dig, så att du får leva länge och det går dig väl i det land som Herren, din Gud, ger dig.
5 Du skall inte dräpa,
6 du skall inte begå äktenskapsbrott,
7 du skall inte stjäla,
8 du skall inte vittna falskt mot din nästa,
9 du skall inte ha begär till din nästas hustru,
10 och du skall inte ha lust till din nästas hus eller åker, hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

tisdag 5 oktober 2010

Ingen är vilse helt plötsligt, det finns alltid en väg till att vara vilse

Ibland går vi vilse i livet. Jag tror att vi till och med kan säga att vi alla går vilse ibland. Olika sätt att gå vilse beskriver ibland som de olika lasterna eller dödssynderna. Högmod, vällust, frosseri, likgiltighet, vrede, avund och girighet. Ta fram vilket nummer som helst av Aftonbladet, Expressen eller någon veckotidning så kan du läsa om människor som gått vilse på grund av lasterna. Men att gå vilse handlar alltid om en process. Ingen är vilse på en gång. Dagens evangelium handlar om processen att gå vilse. Hur är vägen till att komma fel i livet? Jesus nämner fem vägar att gå fel.

”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.” (Matteusevangeliet 18:7-10)


1.Man kan bli förledd av någon annan, t.ex. när man är barn. Detta kan få konsekvenser för hela livet. ”Men dem som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.” De här orden betonar hur allvarligt det är om någon förleder ett barn eller en vuxen i en svag situation. FN:s barnkonvention använder begreppen ”fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling” och betonar att föräldrar och andra som är ansvariga för barnet skall säkerställa denna utveckling. Det här behöver vi höra i Sverige: Föräldrarna är ansvariga för barnets andliga utveckling.
Att ge barnen en andlig grund att stå på är så enkelt. Budorden, Fader vår, barnens bön, bordsbön och så vidare. Detta håller i livets alla skeden. Att inte ge barn någon vägledning leder till oerhörda problem.

2. Min hand förleder mig. I grund och botten är beröring är nyttigt på många sätt. När vi rör i en människa frigörs ett hormon som heter oxytocin. Det lindrar smärta, påskyndar läkningen av sår och skador och gör oss mer sociala och lyckliga. Effekten avstannar inte när beröringen upphör, utan den kvarstår. Olika kulturer har olika syn på beröring. Jesus rörde ofta i människor när han skulle hela dem. Fridshälsningen är viktig i gudstjänsten är viktig. Den lindrar smärta, svetsar ihop oss som församling och gör oss sociala. Fridshälsningen är att fortsätta Jesu verk. Beröring är också bra för ekonomisk utveckling. Hur. Beröring skapar tillit och i länder där man litar varandra blir det en bättre ekonomisk utveckling. (Se en artikel i Dagens nyheter.)
Men det finns en fara med beröring: Min hand förleder mig. Det kan finnas en sexuell aspekt i beröringen. Man måste ha gränser för sin beröring. Särskilt om man märker att någon inte vill bli berörd.
För Jesus var det en självklarhet att röra i människor. Men inte för mycket. Som så ofta är det en gyllene medelväg som är det lämpliga.

3. Min fot förleder mig. Det är en varning som är särskilt viktig i vår tid: Människor är rikare i vår tid än någonsin tidigare. Vi lever längre. Vi har högre levnadsstandard. Men detta har också en baksida. Människor i vår tid är ständigt beroende av omväxling. Vi gör fler resor än människor någonsin gjort i världshistorien. En rastlöshet präglar många människor i vår tid. Vi har svårare att leva i nuet och njuta av det som är. Det finns en risk att människor i vår tid har svårt att vara nöjda och ständigt vill dra vidare. Det här handlar om en av dödssynderna: likgiltighet. Vi tänker oss ibland att likgiltighet är en slags passivitet och slöhet som innebär att man inte tar sig för något. Men likgiltighet kan också innebära överaktivitet. Man jagar från det ena till det andra och blir aldrig nöjd.
Min fot kan förleda mig om jag alltid drar vidare. Men man skall också gå ibland. Predikanten John Wimber säger. ”Det är svårt att sitta stilla och vara god.” Vi behöver beredvillighet – villigheten att tjäna – som är motsatsen till likgiltighet, och vi behöver trohet som är motsatsen till att man ständigt drar vidare i livet.

4. Mitt öga förleder mig. Det är viktigt vad man ser på. Om man är shoppingberoende skall man inte bara gå och titta i affärer. Man måste också ställa sig frågan: Vad tar jag fram för att läsa? Aftonbladet, Expressen och veckotidningarna publicerar många reportage om människor som gått vilse i livet, men också uppmaningar att gå vilse. När jag trycker på fjärrkontrollen till teven får jag se sådant som påverkar mig djupt. Teveserier tar upp ideal som står stick i stäv med kristen etik. Sexualiteten används för att få makt och inflytande. Mängder av pengar och överkonsumtion är bara en självklarhet.
Kroppen är den mat man äter. Själen är den mat som själen äter. Vi påverkas djupt av det vi läser och ser på teve.
På samma sätt påverkas vi att det positiva vi läser. En kort andlig text och ett stycke i bibeln varje dag har betydelse. Om vi har en kristen bild eller ett bibelord på väggen så påverkar det oss. God litteratur som t.ex. handlar om människor som trots svårigheter i livet har fått ett bra liv kan påverka oss positivt.

5 Förakta inte någon enda av dessa små. Barnens har en självklar plats i den kristna församlingen. Det bästa vi kan göra är att ge barnen en plats. Ett judiskt ordspråk lyder:
Mycket har jag lärt mig av mina lärare, mer har jag lärt mig av mina kollegor, men mest har jag lärt mig av mina elever. Så är det med hela livet. Barnen lär oss vuxna att se saker i ett nytt perspektiv.

Ibland är det barnen som hindrar oss att gå vilse.

måndag 4 oktober 2010

Det dagliga trefrontskriget

"Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden," ber vi i Herrens bön. När vi ber så, ber vi att Gud skall ge oss uthållighet i den goda kampen. Den kampen pågår varje dag i vårt liv. Lilla katekesen menar att det är en kamp mot "djävulen, världen och vårt eget kött". Djävulen: sådant ont som det är svårt att se en jordisk orsak till. Världen: sådant ont som kommer från andra människor. Vårt eget kött: sådant ont som vi själva bär ansvar för genom att inte ha kontroll över oss själva.

Vi är alltså dagligen inblandade i en strid på tre fronter.

När det gäller kampen mot det onda som finns i en själv kan man ha stor hjälp av att gå till själavård och bikt. Männsiskor går omkring och bär på olika slags problem och frågor. Att gå till bikt eller själavård borde inte vara konstigare än att gå med bilen till kontrollbesiktning. Den omsorg och vård som vi unnar våra bilar borde vi också unna oss själva.

När det gäller kampen mot det onda i världen, den kamp som förs på det godas sida så finns det alltid aktuella frågor att engagera sig för. Tio Guds bud är alltid desamma. Om man speglar buden och de dubbla kärleksbudet i de dagsaktuella politiska frågorna kan man ta fram en lista med frågor där kristen etik utmanar de politiska partierna. Så har tidningen Dagen gjort och tagit fram följande lista med "inspel till Reinfeldt".

Gå på djupet - inte bara mot mitten.
Slå vakt om gästfriheten och det varma hjärtat.
Värna Guds skapelse.
Ensamheten och trasiga relationer är samhällets gissel.
Upprätthåll det absoluta människovärdet.
Blunda inte för alkoholmissbruket
Lyft fram religions- och samvetsfriheten.
Världens fattiga är vårt ansvar.

Den fullständiga texten med kommentarer hittar ni i tidningen eller genom att följa länken. Listan på "inspel till Reinfelt" är en bra sammanställning på problemområden i dagens Sverige och världen. Samtidigt kan vi inte bara passa till Reinfeldt och politikerna. Var och en kan engegera sig i de här frågorna och andra i sitt dagliga liv och i möten med andra människor.

Det var alltså två av Martin Luthers punkter om kampen mot det onda i ens eget kött och i världen. Luther nämnde också djävulen. Det bästa sättet att kämpa mot djävulen är att finnas med i kampen mot det onda i en själv och det onda i världen. Där finns grunden för kampen mot det onda. Djävulen i sig bekämpas nog bäst genom att man inte bryr sig om honom och kanske också genom att man markerar sitt stöd för det goda genom att be med i orden "Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden."

söndag 3 oktober 2010

Arkeologi, historia och "alla folk till lärjungar"

Runstenarna är en viktig del av Sveriges historia. Vi har närmare tretusen runstenar i landet. De flesta i Mälardalen. Nio av tio uppländska runstenar är vad man skulle kunna säga kristna stenar. De avbildar ett kors eller också återfinns en bön i texten. De är tecken på att Sverige länge har varit ett kristet land.

Vilken betydelse har det då för oss i dag att Sverige länge har varit ett kristet land? Jesus gav i missionsbefallningen lärjungarna uppgiften "gör alla folk till lärjungar". (Matteusevangeliet 28:19) Observera att Jesus inte sade "gör alla människor till lärjungar"? Han använde ordet "folk" och ville alltså att svenskarna - liksom alla andra folk - skulle bli kristna.

På Jesu tid fanns det för övrigt inte något som hette svenskar. Inte under runstenarnas tid heller. Då kanske de flesta kände en identitet till det landskap där man bodde. Man var skåningar och upplänningar och så vidare och språket våra förfäder i Sverige talade kallades länge "dansk tunga" - eftersom det inte skilde sig nämvärt från det språk man talade i Danmark. Det var först när vi fick vår svenska bibelöversättning på 1500-talet som många blev medvetna om att svenska var ett eget språk och inte samma språk som danska.

Jesus, kristen tro och bibeln har alltså spelat en stor roll för hur våra runstenar ser ut, för att svenska är ett eget språk och dessutom för hur våra lagar är utformade, ja för hela den svenska kulturen.

Under 1900-talet har vissa politiska riktingar och ateistiska humanister argumenterat för att kristen tro är en privatsak och inte skall ha någon roll i det offentliga rummet. Kristna pietister har länge arbetat för att sprida en personlig kristen tro, där var och en tar ställning för eller mot att vara kristen.

Visst är det sant att Jesus uppmuntrade människor att växa i sin personliga tro. Samtidigt är det tänkvärt att han sände ut sina lärjungar att göra "folk" till hans lärjungar. Vi som är kristna i Sverige i dag måste erkänna att det finns en dubbelhet i det här. Vi får samtidigt vara personligt kristna och arbeta för att Sverige får vara ett kristet land. Kristen tro är sammanflätad med vårt kulturarv och kan därför vare sig vara en privatsak eller enbart en fråga om personlig bekännelse.

I Dagens nyheter finns i dag en artikel som handlar om att arkeologin och kulturarvsarbetet "består i hög grad i att driva en diskussion om hur vi förstår oss själva i samtiden". Där är det viktigt att även vi som kristna finns med för att visa hur den kristna tron bidragit till att forma Sverige. Tänkvärt är också att kristen tro kom till Sverige med främligar, för att senare bli den idéströmning som gjorde att Sverige blev Sverige.

lördag 2 oktober 2010

Höstens gula blad och Jesu kors

Vem kan låta bli att fascineras över höstens gula blad? Jag behöer bara se ut från mitt fönster för att se alla nyanser jag kan tänka mig på höstens blad. Om bibeln hade skrivits i Sverige hade nog dess författare prisat Guds makt som avspeglar sig i höstlövens skönhet. Men Gud valde Kaanans land som plats där bibelns berättelser skulle utspelas. Inga höstlöv skildras i Psaltaren, däremot skildras hur Guds makt visar sig när åskan går fram: "Herrens röst skrämmer hindarna att kalva,
lämnar träden nakna." (29:9)
I alla tider och bland alla folk har människor fascinerats över hur Guds makt visar sig i fjällens väldighet, i havets väldiga yta, i stormens kraft, i djur och i växter. Att ta en promenad i naturen verkar helande för både kropp och själ.

Naturen är en viktig del av den kristna tron: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare." Martin Luther lär ha använt uttrycket "ärans teologi" om våra känslor inför den upphöjde Skaparen.

Men vi får aldrig tro att "ärans teologi" är det enda vi behöver. Vi behöver också "korsets teologi": "Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha ett evigt liv." (Johannesevangeliet 3:16).
Naturupplevelser kan verka helande, men det är först när vi tänker på att Gud lät sin son födas till världen, leva med oss människor, dö på korset och uppstå, som vi verkligen börjar ana hur stor Gud är.

fredag 1 oktober 2010

Änglarna

Jag har gjort en enkel rundfrågning bland några tiotal troende om vilka övernaturliga upplevelser de varit med om. Flera av dem uppgav att de hade fått bönesvar eller blivit helade från någon sjukdom. Likaså berättade många av de tillfrågade att de tror på änglar och skyddsänglar. Däremot var det bara två som uppgav sig ha sett änglar med egna ögon.

Här är en berättelse som jag har hittat på internet: En äldre kristen kvinna vaknade en natt med smärtor i bröstet. Man bestämde att hennes man skulle köra henne till sjukhuset. Just innan de steg in i bilen fick hon se tre mycket stora änglar stående vid sin sida. Först blev hon rädd, men sedan släppte rädslan. Hon fick en känsla av att han kanske var så sjuk att änglarna kanske hade kommit för att hämta henne. Efter en tid på sjukhus läste hon ett bibelställe ur Psaltaren 91: ”Ty han skall ge sina änglar befallning om dig, att de skall bevara dig på alla dina vägar.”

I den utvecklingen (tillägget) till Lilla katekesen beskrivs änglarna som andar som Gud skapade i begynnelsen och gav vishet och helighet, kraft och salighet, för att de i evighet skulle lova Gud och uträtta hans befallningar. Djävulen och hans änglar avföll från Gud och blev Guds fiender som sprider ondskan i världen. Änglarna är alltså varelser med egen vilja, vanligen är de Guds trogna tjänare. Men de kan också göra uppror – på samma sätt som vi människor.

I Martin Luthers morgonbön förutsätts änglarnas närvaro:
"Tack, käre himmelske Fader, för att du i natt har bevarat mig för allt skadligt och farligt. Jag ber dig om skydd också idag mot synd och allt ont, så att jag får leva efter ditt sinne. I dina händer anförtror jag mig med kropp och själ och allt. Låt din heliga ängel vara med mig så att ondskan inte får någon makt över mig. I Jesu namn."

Det finns också en psalmvers om änglar som hör till Svensk psalm 619 men som inte kom med i vår senaste psalmbok. Så här är den.
Jag går bland änglar, var jag går.
De skola mig bevara.
Alls intet satans makt förmår
Mot sådan himlaskara.
Bort världens suck och sorg,
Jag går i änglaborg,
Ej någon kröker mig ett hår.
Jag går bland änglar, var jag går.

Änglarna är en källa till glädje och trygghet, även om de inte spelar någon central roll i den kristna tron. Har du förresten någon änglatavla hemma?

-------
En annan betraktelse om änglar finns i Dagen.