Nya chanser åt dem som har syndat (Nionde söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, evangeliet)

Vi lever i en hård tid. Den som gör bort sig och är känd blir ofta hårt dömd och uthängd av massmedia. Det gäller i synnerhet sådana förseelser som i tidsandan anses vara förkastliga. Den som inte är känd kan bli hånad och kritiserad i umgängeslivet.
En fråga vi måste ställa oss är hur vi behandlar människor som har blivit uthängda och förnedrade. Deltar vi i smutskastningen och skvallret? Eller ger vi den människan en ny chans?
Jesus förvånar många när han berättar berättelsen om den ohederlige förvaltaren. (Lukasevangeliet 16:1-13) Det handlar om en förvaltare som var misstänkt för att ha förskingrat sin herres egendom. Innan herren hinner ge honom sparken passar han på att skriva ned skulderna för några som var skyldig herren pengar, så att dessa skulle bli positivt inställda till honom och behandla honom väl när han i framtiden skulle mista sin tjänst.
Utan tvekan var den oherderlige förvaltaren en brottsling. Han hade brutit mot det sjunde budet "Du skall inte stjäla" och han fortsatte att bryta mot det när han förstod att han skulle riskera att få sparken.

Det överraskande slutet på berättelsen är att Jesus tar den ohederlige förvaltaren i försvar: "Använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon slämnar er i sticket" (Lukasevangeliet 16:9).

Det står faktiskt inte i bibeln att den här berättelsen är en liknelse. (Ordet liknelse står bara i rubriken som är tillagd senare.) Kanske var det så att det här var en sann berättelse som Jesus hade hört, och att han därför kände sympati för den ohederlige förvaltaren. Varför vet vi inte helt säkert. Kanske för att förvaltaren redan hade fått lida tillräckligt mycket för det han hade gjort. Kanske fanns det någon annan anledning.

Av det här kan vi lära oss att vi inte alltid känner till alla fakta om sådatn som har hänt. Därför är det ofta en god ide att vi inte har så bråttom att tycka. Vi behöver inte bestämma om vi tror att en människa är skyldig till det hon anklagas för eller inte. Även om vi är helt säkra på att någon är skyldig behöver vi inte tala illa om denne.

Att tiga eller att säga emot när någon förtalas är en god gärning. Särskilt när man inte helt säkert vet vad som har hänt.

Dryckenskap bland kristna (Nionde söndagen efter trefaldighet, andra årgången, evangeliet)

Kristna människor begår samma typ av synder som icke-kristna. Jesus berättar i en liknelse om en förvaltare som när hans herre är bortrest tänker "Det dröjer innan min herre kommmer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full" (Lukasevangeliet 12:45). Berättelsen är en konkret varning för alkoholmissbruk. Jesus var själv inte helnykterist, men han var säkert medveten om riskerna med alkohol. Nu vet vi att vissa människor av genetiska orsaker har lättare att bli missbrukare och att risken är större under tunga perioder i livet.
Kristna människor har givetvis samma gener som icke-kristna, och även kristna genomgår tunga perioder i livet. Därför finns det också kristna alkoholister.

Omvändelse innebär inte att för alla att livet förvandlas totalt från en dag till en annan. Det finns visserligen många - och då menar jag verkligen många - exempel på att människor kan berätta om att ett helt nytt liv började när de började tro. Omvända alkoholister, narkomaner och kriminella kan fascinera åhörarna med sådana berättelser.

Men det finns också exempel på motsatsen. Människor som under en stor del av sitt liv har bekänt sig som kristna visar sig ha mycket mörka hemligheter, ungefär som förvaltaren i Jesu liknelse.

De flesta kristna utgör nog ett mellanting mellan de båda extremfallen. Man utmärker sig inte genom någon total omvändelse, men har inte heller några stora mörka hemligheter. Kanske livet snarare är ganska grått. Man kan inte visa upp något totalt förändrat liv vid sin omvändelse, och kan känna en viss malande oro över att livet inte blev tillräckligt helhjärtat, över att det fortfarande skulle finnas mycket att ta tag i. I det gråa livet kan laster som högmod, dryckenskap, avund och girighet vara verkliga synder som gör att ligvet inte blir lika bra som det skulle kunna vara.

Det man då får tänka på är att Jesus inte har några överkrav på oss. Han säger: "Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när han herre kommer och finner att han gör vad han skall." (Lukasevangeliet 12:42-43). Att göra sin uppgift är alltså en bra början. Jesus välsignar oss när vi sköter våra uppgifter. Om livet känns tungt kan det ibland bero på att vi själva - inte Jesus - ställer överkrav på oss.

Sedan finns det alltid orsak att gå till rätta med sina synder. På samma sätt som en bil behöver en årlig kontrollbesiktning behöver varje människa gå till själavård, just för att kontrollbesikta sitt liv och sin själ, för att komma till rätta med sina synder. I vissa fall kan själva själavården ge stöd för en förändrad livsstil. I andra fall kan själavårdaren ge konfidenten rådet att gå vidare för att söka stöd hos andra som t.ex. har bättre kunskap att hjälpa missbrukare att komma till rätta.
Om man tror att det är onödigt att gå till själavård för att min inte begår några synder, då är man verkligen illa ute.

Plötslig och långvarig vrede (Nionde söndagen efter trefaldighet, andra årgången, episteln)

Vrede är en känsla som inte alltid är så lätt att hantera. Vi vet ju om att det är sunt att kunna bli arg och att visa sina känslor. Samtidigt ligger vrede bakom hat, motsättningar, mord och krig.
Paulus har egna erfarenheter av vad vrede kan ställa till med. Han var ju en av dem som tyckte att det var riktigt att Stefanos, den förste martyren, stenades. Han skriver "Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede (Efesierbrevet 4:26)." Den första meningen "grips ni av vrede, så synda inte" handlar om den plötsliga uppbrusande vreden. När man blir arg över någonting kan det ofta vara lika bra att visa det spontant. Jesus visar ofta sin vrede över det som är orättfärdigt i världen.
Det är ändå inte fritt fram att uttrycka sin vrede hur som helst. Alla människor måste lära sig att tygla den plötsliga vreden så att den inte leder till kroppsligt våld, hårda ord eller skvaller.
Den andra sortens vrede "låt inte solen gå ner över er vrede" är den sortens vrede som är långvarig. Det kan vara ett långvarigt missnöje över något som gör att vi blir sura eller bittra eller till och med hatiskt inställda till någon eller något. Ibland kan man träffa människor som biter ihop och antyder att de minsann inte är arga. Det stämmer på så sätt att de inte visar sin vrede genom att kasta saker kringsig, men vreden i stället fram som surhet och bitterhet. Den här sortens vrede förpestar relationer mellan människor och kan leda till långdragna konflikter. Som kristen måste man arbeta aktivt för att bli av med den långdragna vreden.

Vad är då ett giltigt skäl att vara arg? Det finns inget enkelt svar på den frågan. Om man är arg för att man känner sig kränkt kan man ha orsak till det. Det kan också vara så att den som har kritiserat en har haft orsak till det och ens egna känslor bara visar att han eller hon har berört ett känsligt område.
Ibland motiverar människor sin vrede med att de känner "helig vrede" mot orättvisor. Det gäller dock att vara ytterst försiktig med "helig vrede", eftersom även den typen av vrede kan leda till att vi sprider hat och ont tal, alltså till att vi syndar.
Johannes Cassianus skriver i boken "Det rena hjärtat" att den enda form av vrede som vi riktigt kan rättfärdiga är vreden vi känner mot våra egna synder.

Be gärna över bibelordet: "Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede." Pröva dig själv om du har orsak att gå tillrätta med dig själv och kom ihåg att den uppflammande vreden kan leda till synd; den långvariga bitterheten kan däremot vara en synd i sig.

Det svåraste med ideal är att leva upp till dem (Åttonde söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, evangeliet)

Det svåraste med ideal är att leva upp till dem. Ett av de mest älskade bibelställena är den gyllene regeln: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Matteusevangeliet 7:12)." Enligt Jesus är det en sammanfattning av vad lagen, alltså Moseböckerna, och profeterna säger, med andra ord en sammanfattning av det som vi kallar Gamla testamentet.
Liknande principer finns i många religioner. Filosofen Immanuel Kant formulerade principen något annorlunda och kallade den det kategoriska imperativet: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag".

Den gyllene regeln är både vacker och sann. Problemet med den är att det är svårt att leva upp till den. Man kan inte leva så kärleksfullt gentemot alla människor i hela världen. Även om man begränsar budet till att vi skall älska och hjälpa människorna i vår närmaste omgivning är regeln snarare ett mål vi kan sträva mot än ett mål som vi rimligen kan nå. Men på vilken nivå skall vi känna oss nöjda. Hur mycket skall vi älska våra medmänniskor och ställa upp för dem.

Kanske vi kan få svaret genom att undersöka hur Jesus fortsättter efter det att han har lärt ut den gyllene regeln. Han säger: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den (Matteusevangeliet 7:13-14)."

Den trånga porten handlar om en kamp, en kamp som vi får leva med hela livet, den kamp som innebär att man "hungrar och törstar efter rättfärdigheten" och som ibland kallas den dagliga omvändelsen. En kamp som innebär att man alltid måste fortsätta att pröva sig själv och sina handlingar och aldrig får slå sig till ro.

Låter det som en hård och tung kamp? Blir livet svårt att leva om vi upplever det som en kamp. Nej, inte om Jesus finns med. För uttrycket "den trånga porten" syftar också på att vi måste låta Jesus finnas med i våra liv. När han finns där står vi inte ensamma i kampen.

När det gäller det eviga livet är det inte ens frågan om en kamp. Det eviga livet är en gåva från Jesus, och bara från honom.

Den frihet som Guds barn får leva i (Åttonde söndagen efter trefaldihet, tredje årgången, episteln)

Frihet är ett svårt ord. Det finns många olika uppfattningar om vad det betyder. Det kan betyda att man är fri från olika slags tvång och begränsningar i livet. Det kan också innebära att man är fri till att göra olika saker. Det finns också de som menar att frihet egentligen inte existerar, eftersom en människa alltid formas av sin omgivning.
Jakten på frihet kan leda till ett nytt slags ofrihet. Man kan känna sig tvungen att utnyttja den frihet man har. Man gör saker som man egentligen inte vill, eller vars konsekvenser är svåra att överblicka, just för att man skall visa för sig själv att man är fri.
Som så ofta måste vi söka efter medelvägen. Vi är varken helt fria eller helt ofria. Paulus har något viktigt att säga i den här frågan: "Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen. (Romarbrevet 8:14-15). (I fortsättningen kommer jag att tala om 'Guds barn' i stället för om 'Guds söner' eftersom uttrycket inte är könsbestämt. I bland annat David Hedegårds översättning av Nya testamentet används just uttrycket 'Guds barn'.)
Är ett barn fritt från sina föräldrar? Förhoppningsvis inte. Föräldrars viktigaste uppgift i livet är att vara just goda förebilder för sina barn. Gradvis får barn ett allt större ansvar. När ett barn är myndigt är det fritt att ta ansvar för sitt eget liv, men om förhållandet mellan barn och föräldrar varit gott, kvarstår kontakten så länge de lever: en kontakt där man har förtroende för varandra, rådgör med varandra och byter erfarenheter.
Så skall kontakten mellan Gud och människa vara. Om vi låter oss ledas av Guds ande är vi Guds barn. Vi är inte slavar som Gud har fullständig kontroll över, utan barn som har frihet, men som ändå av fri vilja får leva nära Gud.

Tacksamhet och måttlighet (Åttonde söndagen efter trefaldighet, psaltarpsalmen)

Man kan ibland känna en oro över hur mycket man missar. Det finns så stora möjligheter i livet. Kanske de flesta under sin ungdomstid har stora planer över allt man skall uträtta och uppleva, men tiden går och man hinner bara med en bråkdel av det man hade tänkt. Det verkar som om vissa människor har lätt att försona sig med detta, medan andra har svårare. Detta kan leda till en desperat jakt på upplevelser eller ägodelar, allt för att man skall hinna med så mycket som möjligt. Den jakten gör en stressad och orolig och kan också leda till att man missar det som är verkligt viktigt i livet.
Livet är alltför viktigt för att levas utan en plan, en strategi. En sådan plan kan hjälpa oss att välja mellan det som är viktigt och oviktigt och dessutom att njuta av det goda i livet i lagom mängd och på rätt sätt. Den viktigaste med en sådan plan är kanske att den lär oss att inse när livet är gott, när vi inte längre behöver jaga vidare, utan i stället skall konstatera att vi har det bra och skall ta vara på det goda vi har.
Psalmisten skriver:
"Visa mig, Herre, dina stadgars väg,
och jag skall följa den till slutet.
Ge mig förstånd att lyda din lag,
att hålla den helt och fullt.
Led min vandring efter dina bud,
den stigen går jag med glädje. (Psaltaren 119:33-35)"

Den livsstrategi som vi efterlyser finns redan. Den finns i bibelordet, särskilt i den kärna av bibeln som består av bland annat tio Guds bud, det dubbla kärleksbudet, gyllene regeln, lilla bibeln och så vidare.
Bibelns livsstrategi hjälper oss med just det som vi nyss efterlyste: att njuta av det goda i lagom mängd, att vara tacksamma över det vi har, att inte alltid jaga vidare, att inse att vi inte skall äga hela världen, att inse att vi inte behöver göra allt utan att vi är delar av en helhet. När vi tar till oss det kan vi tänka: "den stigen går jag med glädje".

Att vara trygg och öppen (Åttonde söndagen efter trefaldighet, första årgången, episteln)

Man känner sig trygg med en människa som har samma traditioner och värderingar som en själv. När man stöter på en människa med andra värderingar och traditioner blir man lätt orolig och osäker. Oron och osäkerheten kan leda till att man blir fientlig och på förhand dömer ut den andre och tänker att vi har rätt och de andra fel.
Det här känslorna kan uppkomma i mötet med människor från andra kulturer. Osäkerheten kan leda till främlingsfientlighet, men samma känslor gör sig också påminda när vi möter människor med från en annan kristen tradition än den vi själva står i. Vi märker att de både tänker och gör på ett annat sätt än vi själva. Kan verkligen båda ha rätt eller är det så att någon av oss måste ha fel?
Första Johannesbrevets författare varnar oss för falska profeter. Vi skall inte tro på allt och alla. Samtidigt antyder han att vi kan ha ett förtroendefullt samtal om livet och kanske också om Jesus med praktiskt taget alla: "varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud. (Första Johannesbrevet 4:2)." Däremot skall vi undvika att ödsla tid och kraft på sådana som bara är ute efter att häckla och provocera, alltså med sådana som påstår dumheter som att Jesus aldrig skulle ha funnits.
Om vi däremot träffar någon som vi han hitta en gemensam utgångspunkt med - Jesus var en människa - då kan vi också gå vidare. En gemensam utgångspunkt möjliggör samarbete även inom andra områden. Om man har någon gemensam vision för att bygga ett bättre samhälle kan representanter från vitt skilda politiska partier samarbeta i vissa frågor eller under en viss period.
Samarbete kräver dock att alla vågar stå för sin egen tro eller sin egen ideologi och inte suddar ut den för att ställa sig in hos den andre. Första Johannesbrevets författare varnar just för den krypande inställningen: "De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar till dem. (4:5)."

Vi får vara trygga i vår egen tro och tradition, så trygga att vi inte känner behov att genast fördöma den som är annorlunda, så trygga att vi kan samarbeta med alla som vi har en gemensam utgångspunkt med, så trygga att man vågar stå upp för sin tro och inte kompromissar bort den för att vinna lättköpta poänger.

Eget ansvar att ta till sig tron (Åttonde söndagen efter trefaldighet, andra årgången, evangeliet)

Vi människor är så skapade att vi gärna låter oss inspieraras av andra. Det finns mycket gott i detta, men det kan också gå till överdrift. I den kristna tron behöver vi förebilder, andliga fäder och mödrar, men om vi vill kopiera andras sätt att tro blir det fel.
Det kan till och med bli så fel att vi börjar tävla om andliga upplevelser. Det kan ibland bli prestige i att vara utrustad med andens gåvor. Det kan också gå prestige i att uttrycka sin tro på rätt sätt, det sätt som är accepterat och uppmuntrat i den kyrka eller den församling man tillhör. Detta kan ibland driva oss till att stelna i en andlig tradition som inte tillför oss det som vi behöver oss just då. Samtidigt missar vi sådant som finns i andra andliga traditioner.
Gud har skapat oss människor olika. Därför finns det olika männniskor i varje församling.
När Jesus predikar om huset på berggrunden och huset på sanden (Matteusevangeliet 7:24-29) talar han om en man som bygger ett hus. Det lär oss för det första att lärjungen måste vara verksam. Som en kristen måste man ta initiativ för att bygga upp sin tro och för att utvecklas i den. Det är samma sak som att ta ansvar för sitt liv. Lever vi våra liv ansvarslöst och oplanerat eller lever vi dem efter Jesu Kristi vilja?
För det andra lär oss Jesus att vi inte skall bygga våra hus på lösan sand utan på berggrund. Vi skall inte leva våra liv eller vår kristna tro för att tävla med andra. Att bygga på berggrunden är att bygga sitt liv efter Jesu vilja. Kanske Jesus syftar just på sin förkunnelse i bergspredikan, där han lyfter upp såväl Guds bud som människans sinnelag. "Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund (7.24).
Om du går omkring och bär på några andliga komplex eller mindervärdighetskänslor för att du tror att andra har en starkare tro än du, eller att andra skulle stå närmare Gud än du - skaka av dig de här känslorna. Jesu vilja är inte att du imiterar andra, utan att du tar till dig hans ord och lever ut det i det liv som du lever just nu.

Bön gör skillnad (Kristi förklarings dag, tredje årgången, evangeliet)

Vissa människor säger att de ber ofta. Andra tycker att det är svårt att be. Det kan svara svårt att be om man har en alltför diffus uppfattning om vad bön är. Den vanligaste missuppfattningen är att man tror att det är svårt att be för att man tänker sig att bedjande människa försätter sig själv i ett annat tillstånd, blir hänryckt eller står i direktkontakt med Gud på ett övernaturligt sätt.
Om man upplever det som svårt att be kan det kännas ändå svårare när man stöter på begrepp som Jesusbön eller meditation. Man kanske till och med prövar på någon av de här böneteknikerna och känner sig ändå mer villrådig.
Jesus vill inte krångla till det för oss. När lärjungarna ber honom att lära dem att be ger han dem en färdig bön:
Fader Vår, som är i himmelen.
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.
Amen.

"Fader vår" är fullt användbar som bön. Man bör givetvis då och då tänka efter vad orden betyder. Bönen om brödet betyder t.ex. att vi skall vara tacksamma för de gåvor som Gud ger oss och som vi tar för självklara, inte bara mat och dryck utan även t.ex. familj, vänner och arbete. Bönen om förlåtelse, tvingar oss verkligen att förlåta oss andra om vi själva vill bli förlåtna. Eftersom Jesus har sagt att vi skall be "Fader vår", skall vi också göra det. Man skall inte tro att det är en bön för nybörjare och att man som erfaren kristen skall lämna den.
Däremot kan man gärna gå vidare och pröva på andra former av bön. Gärna den fria bönen, som t.ex. kan innebära att man på kvällen i tysthet går igenom dagens händelser och sorterar dem under rubrikerna tack, hjälp och förlåt.

När Lukas beskriver händelserna på förklaringsberget är han den ende av evangelisterna som uttryckligen använder ordet bön: "Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be (Lukasevangeliet 9:28)." Lärjungarna gör som så ofta så pinsamma misstag - de somnar - som att vi har lätt att känna igen oss själva i dem. Trots detta får de Je Jesus, Mose och Elia i deras härlighet på förklaringsberget.

Av den här berättelsen kan vi lära oss att bön är viktigt. Bön är en förutsättning för att vi någon gång skall få nåden att få en glimt av Guds rike i våra liv här på jorden. Vi behöver dock inte tävla i bön. Även om vi liksom lärjungarna någon gång skulle somna eller på annat sätt misslyckas så är bön fylld av verkan. Den förändrar vår inställning till livet, till Jesus, till och själva och till våra medmänniskor.

Att jubla och att konsumera - två försök att nå lyckan (Kristi förklarings dag, Psaltaren 89)

När man har nått en viss grundläggande nivå i levnadsstandard, när man inte längre behöver riskera att svälta eller riskera att någon av ens närmaste rycks bort av krig eller sjukdom, finns det inte längre någon tydlig koppling mellan än högre levnadsstandard och ökad lycka. Med andra ord: När man redan har det ganska bra blir man inte ändå lyckligare bara för att man konsumerar ändå mer. I stället leder högre konsumtion ofta till stress och problem. Det är bara jobbigt att bestämma vad man skall konsumera när man redan har allt man behöver.
En psalm i Psaltaren, skriven av någon som heter Etan, svarar på frågan vad vi skall göra för att bli lyckligare. "Lyckligt är det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus (Psaltaren 89:16).
Små barn brukar kunna hjälpa oss att återupptäcka små glädjeämnen. Ett litet barn kan fascineras av en insekt, en vacker sten eller en blomma. Plötsligt upptäcker vi vuxna att vi också bli glada över att se Guds små under i världen. Det är det versen i Psaltaren handlar om.
Men versen handlar också om att människor samlas för att tillsammans sjunga och jubla över Herren. När vi samlas i gudstjänsten för att tillsammans lovprisa, sätter vi igång helande och läkande krafter som inte bara skapar lycka, utan också ger oss en sundare syn på livet. Vi får fortsätta vår livsvandring i Guds ansiktes ljus. Det är ett helt annat ljus än det tillfälliga ljus som ytterligare konsumtion eventuellt kan ge för en kortare stund.

Ett lysande ansikte (Andra årgången, gammaltestamentliga läsningen)

Ibland brukar man säga att en människas ansikte lyser. Det kan vara ett litet barn, vars ansikte strålar av glädje. Det kan vara en människa som odelat ägnnar hela sin uppmärksamhet till en annan. Det kan också vara frågan om en människa som lever nära Gud.
I bibeln hör vi talas om några människor vars ansikte lyser. "När Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte" (Andra Moseboken 34:29). Vi kan jämföra detta med hur Jesu kläder blev skinande vita på förklaringsberget.
Både Mose och Jesus var människor som levde nära både Gud och människor. Man skall aldrig ställa en människas relation till Gud mot hennes relation till andra människor.Ett gott kristet liv innebär att man ägnar tid åt sina medmänniskor, vilket innebär att ens kristna tro prövas i praktiken. "Om någon säger: 'Jag älskar Gud' men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett" (Första Johannesbrevet 1:20).
När vi läser om Mose måste vi alltid påminna oss om att han inte var någon helt lyckad människa. Han var handikappad på grund av talfel. Han var säkert sårad eftersom han hade blivit lämnad av sina föräldar och i stället fick växa upp i hovet. Han var mördare eftersom han hade dödat en egyptisk förman. När folket upptäckte att Moses ansikte strålade, var han på väg nedför Sinai berg med den andra uppsättningen av lagens tavlor, eftersom han hade slagit sönder den första uppsättningen i ett vredesutbrott.
Mose var ingen perfekt människa, men han levde nära Gud. Han släppte inte greppet och Gud, och Gud släppte inte honom. Han levde också nära sitt folk och var engagerad i vanliga människor och deras liv.
Vi kan säkert få se det strålande ansiktet även hos människor i vår tid, just hos sådana som lever nära både Gud och människor.

Några har lättare att se Guds rike (Kristi förklarings dag, andra årgången, evangeliet)

En del människor har lätt att se hur Gud verkar i vår värld. De känner hur Gud finns närvarande i naturen. De har lätt att känna att en kyrka är ett heligt rum där Gud på ett särskilt sätt är närvarande. De ser klart och tydligt att de får bönesvar, inte på det sättet att de kan be fram vad som helst, men de känner ändå att Gud verkar och påverkar livet. Bönen blir som en god dialog där både människa och Gud får säga sitt. De här människorna kan känna Guds närvaro oerhört tydligt i en gudstjänst. I bibelläsningen är det som om Gud ibland har lagt ned särskilda bibelord riktade just till den som läser.
Andra människor har svårt att se och känna Guds närvaro. De människorna kan ändå känna en glädje över att vara kristna. De får ändå vara med i en kristen gemenskap och höra om andras möten med Gud. En kyrka kan ändå kännas värdefull både som en historisk byggnad och för att den vittnar om andra människors tro. För de människorna kan bibeln ibland vara svår att ta till sig, men då och då kan de upptäcka bibelord och känna att det finns en stor vishet nedlagd i dem.
Det är inte konstigt att vi människor tar till oss den kristna tron på olika sätt. Gud har medvetet skapat oss olika. Innan Jesus tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes gick upp på härlighetens berg sade han till sina lärjungar: "Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt." (Markusevangeliet 9:1). Det Jesusordet kan tolkas som en förutsägelse av förklaringen på härlighetens berg, uppståndelsen, pingsten eller Jesu återkomst, men det kan också tolkas som ett konstaterande att Gud har skapat människor olika. Gud har skapat oss så att "några" skall se Guds rike. "Guds rike" innebär för övrigt att Gud håller på att återta makten över världen som under en lång tid rubbats av ondskans makt. Guds rike finns redan här mitt ibland oss, men inte i sin fullhet. Vi får vänta på att Gud återtar makten fullständigt.
Det kanske är det som skiljer oss människor åt. De som kallas "några" i Jesusordet har lättare att se de områden där Gud redan har återtagit makten. De andra fokuserar på de områden som fortfarande verkar stå under ondskans och meningslöshetens herravälde.
De som kallas "några" har då det särskilda uppdraget att berätta och inspirera de andra.

Radikal tro och gott förhållande till människor (Sjätte söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, den gammaltestamentliga läsningen)

I går tog jag upp frågan om att kristen tro allt oftare möter motstånd i massmedia och bland politiskt inflytelserika människor i Sverige. Att detta inte är någon nyhet förstod vi när vi läste om Paulus upplevelser i Första Thessalonikerbrevet.

Kristen tro stöter dock inte bara på motstånd bland inflytelserika. Många kristna har också fått erfara att släkt och vänner har mycket svårt att förstå att man har kommit till tro eller att man vill ta sin tro på allvar. Det finns män och hustrur som får leva med att deras äkta hälft under ett långt liv tillsammans inte visar särskilt mycket intresse för Jesus och kristen tro, samtidigt som man själv brinner för densamma. Föräldrar och barn kan också inta olika uppfattningar. I vissa fall kan familjer och vänskapsförhållanden fungera utmärkt trots att någon år troende och någon annan inte. I andra fall kan skillnaden i övertygelse leda till svåra motsättningar.

I Första Kungaboken 19:19-21 får vi höra berättas om hur profeten Elia hittar Elisha som Herren har utsett till Elias efterträdare som profet. Elisha är ute och plöjer när Elia kommer. Han gör inget motstånd mot att bli utsett till profet, men säger: "Låt mig först gå och kyssa min far och mor till avsked, sedan skall jag följa dig." Elisha är ett gott exempel. Det går att förena allmän hänsyn till andra människor med att följa Guds vilja. Om vi bestämmer oss för att vara kristna och följa vår kallelse på ett radikalt sätt får det inte gå ut över det fjärde budet "Visa akting för din far och din mor". Budet kan för övrigt utsträckas till att gälla att vi skall visa aktning för människor i vår omgivning.

Men som så ofta är livet en balansgång. Hänsynen till människor i vår omgivning får inte utsträckas så långt så vi tar avstånd från kristen tro, avstår från att gå på gudstjänst, läsa bibeln, be bordsbön och så vidare för att vi är rädda att någon blir förargad. En bra balans för bordsbön kan t.ex. vara att vi ber ett enkelt "Gode Gud välsigna maten. Amen." när vi t.ex. äter med icke troende.

I det här sammanhanget måste vi också tänka på ett annat bibelställe: "En annan man sade: "Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma." Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."(Lukasevangeliet 9:61-62)
De här Jesusorden är inte tänkta som något råd om att man som kristen skall vara otrevlig och nonchalant mot andra. Jesus talade troligen med en man som alltid hittade på svepskäl för att bli en lärjunge. Den mannen behövde få rådet om att vara mer radikal.

Vilket råd tror du att Jesus skulle ge dig om du vill ha balans mellan tro och relationer med icke troende. Skulle Jesus rekommendera dig att vara mer radikalt kristen eller att bli mer allmänt medmänsklig? Eller bäst av allt - båda samtidigt.

Hur vi bemöter motstånd mot kristen tro (Sjätte söndagen efter Trefaldighet, 2 årgången, episteln)

Allt fler kristna i Sverige börjar känna ett stort motstånd mot den kristna tron från inflytelserika personer i landet. Personer med hög befattning inom politiska partier och inom massmedia uttalar sig kritiskt mot kristen tro. Sårande uttalanden sprids även i bloggar och på annat sätt. Ofta sägs det att kritiken riktas mot "religiösa extremister". I själva verket riktas den mot alla som försöker ta sin kristna, muslimska eller judiska tro på allvar.
Bland svenska sekulariserade intellektuella finns många som är nervösa för den kristna tron och som därför inte riktigt vet hur de skall reagera när människor finnser glädje och trygghet i tron eller när vi som är kristna tror att Jesus kommer med sanningen.
De allt fler kritiska uttalandena, hoten att flytta skolavslutningar från kyrkor om några kristna inslag förekommer, gör oss kristna medvetna om att det är en allt hårdare attityd mot kristen tro.
Vi bör påminna oss om att kristna i alla tider har fått stöta på motstånd. I nya testamentets kanske äldsta bok, Första Thessalonikerbrevet, skriver Paulus: "Tidigare hade vi, som ni vet, plågats och förödmjukats i Filippi, men vår Gud gav oss mod att predika hans evangelium för er trots hårt motstånd. Bakom våra förmaningar ligger inte villfarelser, orena motiv eller bedrägliga avsikter. Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet, och därför talar vi som vi gör; det är inte människor vi vill vara till lags, utan Gud, som pröver våra hjärtan." (2:2-5).

Vår uppgift är alltså inte i första hand att vara människor till lags, utan att vara trogna evangeliet, som Gud har anförtrott oss. Tänker vi på det ger Gud oss modet att stå för evangeliet trots hårt motstånd. Det innebär inte att vi skall låta dem som kritiserar den kristna tron vara hur oförskämda som helst. Vi bör lära oss mer om tron för att kunna bemöta den onyanserade kritik som vissa människor framför. Viktigt är då att vi inte själva är lika onyanserade. Ibland kan vi välja att tiga inför kritiken. Andra gånger kan vi bemöta den, med då skall vi göra det med lugn och med kunskap.

Guds och vår helighet (Sjätte söndagen efter trefaldighet, Årg 1, GT)

Det finns människor som tvivlar på att det som de gör har någon stor betydelse. De kan känna det som om det inte spelar någon roll vad de gör eller vad de ägnar sitt liv till. De kanske plågas av mindervärdighetskänslor och tänker sig att mer lyckligt lottade människor säkert kan göra något av sina liv, men vad de själva gör spelar mindre roll. Många drabbas av mindervärdighetskänslor under en del av sitt liv, t.ex. under tonåren när man kanske i allt för stor utsträckning jämför sig med andra. För många kommer sådana här känslor då och då under livet.
Gud tycks inte ta någon hänsyn till våra känslor av att vara obetydliga när han säger: "Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig (Femte Mosebok 19:2). Gud är oerhört optimistisk. Han räknar med att vi är ett Guds folk som tillhör honom och att vi genom att tillhöra honom och hålla Gud högt är just ett Guds folk som står i en särskild relation till honom.
Men Gud kräver också något annat av oss: lydnad till Guds lag. "Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något..." (v. 13) Det ena budet följer på det andra i verserna som följer uppmaningen att vi skall vara heliga. Listan på bud stegras i vers 18: "Du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren." Någon har räknat ut att den versen finns i mitten av torahn, som de fem mosebäckerna kallas på hebreiska. Just därför är versen en sammanfattning av det som moseböckerna vill framföra. Vi skall hålla Gud som Gud och älska vår nästa. Vår "nästa" betyder för övrigt just de människor som vi har i vår omgivning.
Gud är gränslöst optimistisk när det gäller oss. Han vill ha med oss att göra och han tycker att det sätt vi bemöter varandra på är viktigt. Han har inget till övers för våra eventuella mindervärdighetskänslor.

Vilka profeter lyssnar vi till?

Vem lyssnar vi helst på och varför? Det är en fråga som vi borde ställa oss oftare? Lyssnar vi helst på våra vänner och mindre gärna på dem vi inte känner lika bra. När det är valrörelse kan man komma på sig själv med att man gärna lyssnar på representanter för det eller de partier man sympatiserar med. Om en representant för ett parti man inte sympatiserar med kommer med ett bra förslag, har man då lika lätt att ta det till sig och tycka att det är bra.
Även kyrkan är drabbad av splittring. Har vi lika lätt att lyssna till goda råd och bra förslag från förkunnare och fromhetsriktningar där vi inte känner oss hemma, som när vi lyssnar till "våra egna".
Profeten Amos stötte på stort motstånd när han varnade folket för kung Jerobeam och dennes politik. (Amos 7:10-15). Översteprästen Amasja var alltför lierad med makten och tillät inte att Amos fick framföra sitt budskap i er rikshelgedom.
Allt för klara band till makten - de styrande - fick Amasja att bli maktens verktyg. Hur viktigt är det då inte att vi lyssnar dem som har Guds uppdrag att framföra viktiga sanningar i tiden. Hur känner man då igen dessa?
Det viktigaste tecktnet är att sann profet återupptäcker det budskap som Gud har gett oss sedan tidigare - en sann profet framför aldrig något helt nytt revoulutionerande budskap. En sann profet visar vägen till källorna.
Ett annat tecken på att en profet är sann brukar vara att han eller hon skapar oro i oss. Vi anar att det som sägs är sant och det berör oss. Därför måste vi kämpa med att bestämma oss för att tro på budskapet.

Att försonas i tid

Hur kan det bli krig? Hur kan det komma sig att människor blir misshandlade?
Kan människor verkligen vara så onda att sådant är möjligt? Det märkliga är att det verkar som om helt vanliga människor kan dras in i det som är riktigt ont. Kanske jag och du skulle kunna vara del av det om vi hade vuxit upp under vissa omständigheter. Ja, det är till och med så att jag och du skulle kunna dras in ont i framtiden. Inte helt säkert krig och mord - eftersom olika människor har olika svaga sidor - men kanske i annat ont.
Det finns gott om människor som i grund och botten vet att budorden är en bra regelsamling som vi bör lyda, men som i stundens hetta någon gång gör ett övertramp. Det finns också människor som i princip kanske tycker att det är fel att stjäla, men som ändå gör det, kanske efter att ha övertygat sig själv om att just i det här sammanhanget är det ändå rätt...
Finns det då något sätt att skydda sig mot synd, som är det det kallas när vi bryter mot Guds bud.
Jesus ger oss ett hjälpmedel som genomsyrar hela bergspredikan. Det handlar om att vi skall skydda oss mot synd genom att hela tiden hålla ett säkerhetsavstånd till synden. I Matteusevangeliet 5:20-26 talar Jesus till exempel om mord och vrede. Att det är synd att döda framgår helt tydligt i det femte budet: "Du skall inte dräpa." Jesus väljer att skärpa budet genom att säga: "den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld".
Jesu skärpande av lagens bud är ett av de bibelställen som ofta missuppfattas. Tre vanliga missuppfattningar är:
1 Att det även är en synd att bli arg och att vi därför måste sluta vara arga. Jesus blev själv arg när han hande anledning till det. Att bli arg är sunt, bara vi inte låter ilskan gå för långt och driver oss att gör det som vi får ångra sedan.
2 Att Jesus preciserar en straffskala för olika typer av synder, att t.ex just den som förbannar någon kommer till helvetet. Jesus predikar genom bilder, inte genom juridiska paragrafer. Jesus varnar för olika beteenden i ett målande språk.
3 En tredje missuppfattning är att alla synder är lika allvarliga, att det skulle vara lika allvarligt att bli arg som att mörda. Självfallet är det inte på det sättet.

Vad menar då Jesus? Jo, undvik att låta ilskan dra iväg med dig. Se till att du försonas med andra människor. Undvik att tala illa om dem. Kom överens med dem innan så stora konflikter uppstår så det blir risk för att någon dödar den andre.

Att vara efterföljare på den plats där vi finns just nu (Inför Sjätte söndagen efter Trefaldighet)

Många människor har någon gång under sitt liv drömt om att få vara riktigt radikala. Radikala på det sättet att man helhjärtat ägnar sig åt någonting. I Jesu förkunnelse finns en kallelse till radikalitet: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike" (Lukasevangeliet 9:62). Samtidigt som radikaliteten är lockande är den också skrämmande. Mannen som blev kallad att följa Jesus, men som först ville gå och begrava sin far (Luk 9:59), hade ju ett högst rimligt önskemål. Det är ju till och med så att ett av de sju barmhärtighetsverken som kristna människor skall göra är just att de till att de döda blir begravda.
Om kraven på radikalitet är så stora att man skall nonchalera sådant som begravningar för att göra det som är vikiga, är risken snarare att många väljer bort kristen tro helt och hållet.

Men vi behöver inte göra det valet. Vi måste alltid tänka på att Jesus spetsade till sin förkunnelse. När han säger "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike" tror jag egentligen inte att Jesus hade något emot att mannen ville ordna med sin fars begravning. Det handlar snarare om att Jesus genomskådar att begravningen var ett svepskäl för att mannen skulle slippa komma till tro. Kärnan i det Jesus sade var att mannen borde förkunna Guds rike, vad han än hade att göra i livet.

För oss finns det många liknande val i livet. Vi har ofta en tendens att se kristen tro som en sektor i livet. Vi kanske tänker oss att om vi bara ägnar en viss del av livet åt Gud, så kan vi sedan använda resten av tiden så som vi själva vill. Det Jesus vill lära oss är något annat. Vi kan bestämma oss att bli hans lärjungar här och nu. Vi behöver inte skjuta upp det. Det innebär inte att vi behöver lämna allt vi är verksamma med. I stället skall lärjungaskapet få prägla det. Här och nu.

Allt är skadligt om det går till överdrift (Inför Sjätte söndagen efter Trefaldighet)

De flesta människor brukar ha någonting som de brinner för. Det kan vara arbetet eller sommarstugan, att resa eller att idrotta, någon hobby. Det kan också vara att bli berömd, vare sig det gäller att bli kändis eller att göra karriär. Det kan också vara girighet - att samla på sig pengar som man inte behöver. Det finns också många som brinner för kyrkan, vare sig det gäller att fördjupa sig i kristen tro eller att delta i alla möjliga arrangemang som kyrkor ordnar. Det kan också vara frågan om att prata om allt möjligt som händer i kyrkan eller att ha olika förtroendeuppdrag i kyrkan.
Jesus varnar oss människor för allt som går till överdrift: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?" (Matteusevangeliet 16:26). Det spelar egentligen inte någon roll vad det är man missbrukar. Missbruk är alltid skadligt.
Du som känner dig träffad av något av det här behöver en förändring i ditt liv. Du kanske redan har hört att någon av dina medmänniskor har antytt att du gör något för mycket och borde dra ner. Ta kritiken på allvar.
Gör något helt nytt. Gå på bio om du inte brukar göra det. Ta kontakt med någon du inte har haft att umgås med på länge. Ge bort en summa pengar. Läs en bok. Ställ inte upp för omval eller avgå i förtid om du har haft ditt förtroendeuppdrag för länge. Fyll ditt liv med något annat. Eller ta det litet lugnare.

Att kämpa tillsammans (Fjärde söndagen efter trefaldighet)

Två ofta citerade bibelställen är "älska din nästa som sig själv" (Tredje Moseboken 19:18; Matteusevangeliet 12:39 )och "döm inte" (Johannesevangeliet 6:37).
Problemet är att de här två bibelställena inte går ihop så lätt. Att älska sin nästa innebär ju inte att bara tycka om människor och tänka väl om dem. Det innebär också att man måste varna dem när de är på fel väg och håller på att förstöra för sig själva och andra. Man kan visserligen börja att göra det med vänliga ord, men om dessa inte hjälper kanske man måste höja rösten. Dömer man då sin nästa? Var går gränsen mellan att älska och att döma? Om man tiger när en annan förstör sitt liv då gör man ju sin nästa verkligen illa?
Jesus har ett svar på den frågan: "...ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders" (Johannesevangeliet 6:42).
Alla människor har sina svaga sidor där vi begår fel. Synder kallas de med ett annat ord. Vi kanske är irriterade på våra barn, vår vår hustru eller man för mycket. Vi kanske tala illa om andra på arbetet. Eller också kämpar vi med någon av dödssynderna: högmod, vällust, frosseri/dryckenskap, likgiltighet, vrede, avund eller girighet. Eller kanske vi bara är allmänt pessimistiska och plågar omgivningen med våra sura uttalanden.
Det är viktigt att vi kämpar mot synden - alltså arbeter med våra dåliga sidor. Då blir vi bättre rustade att hjälpa andra med deras dåliga sidor. Den som hungrar efter att bli bättre själv, den som "hungrar och törstar efter rättfärdigheten" är rustad att hjälpa andra. När man själv kämpar står man på samma sida som den andre som man uppmanar att kämpa. Den egna kampen gör så att man ser klart.
Kampen för det goda livet är en gemensam kamp där man inspirerar och stöttar varandra.

Att fånga människor

Det finns människor som blir skrämda av Jesu ord till Petrus: "Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor (Lukasevangeliet 5:10).
Varför kan man bli skrämd av de här orden trots att Jesus just sade att vi inte skall vara rädda? Jo, vi lever i en tid när vi uppmanas till kritiskt tänkande. Många anser att det är fel att försöka påverka en annan människa att tänka på ett visst sätt. Var och en skall själv få bilda sig sina uppfattningar. Andra kan bli skrämda av att Jesu uppmaning verkar vara så svår att leva upp till. Att fånga människor - att göra andra människor till Jesu lärjungar - kan verka vara övermäktigt.
Det är då viktigt att tänka på att vi kan och skall utföra uppdraget på olika sätt.
Första prioritet har alltid varit att man som kristen - om man har barn - ger sina barn en kristen uppfostran. I den kristna tron har föräldrarnas ansvar för sina egna barn alltid prioriterats högt. En karriär i yrkeslivet skall inte gå ut över barnens kristna fostran. Det finns kanske inte något som utvecklar en själv så mycket som att samtala med barn om kristen tro, så man har också själv något att hämta i barnens kristna fostran.
Om man inte har egna barn finns det andra sätt att göra nytta. Frivilliga behövs i många olika uppdrag. Inte minst finns det barn som behöver få träffa andra vuxna än sina föräldrar.
Vid sidan om detta finns det otaliga andra sätt att evangelisera. Jag hörde nyss talas om en yrkesverksam man på en plats i Sverige som gjorde upp med sina arbetskamrater om att de skulle starta en Alpha-kurs - ett slags grundkurs i kristen tro - på arbetsplatsen. Man kan också evangelisera på enklare sätt, t.ex. genom att fråga någon om han eller hon vill följa med till kyrkan på söndag.

Att få distans till sitt lidande

Livet kan ibland växla snabbt från lycka till olycka. Vägen från olycka till lycka är ofta längre och kräver tid och ansträngning.
Praktiskt taget alla människor får för eller senare vara med om en svår period i sitt liv. När man kommer ut ur den perioden är man sargad, men också en erfarenhet rikare. Den erfarenhet man har kan vara till hjälp för andra människor.
När man har hunnit få en viss distans till sitt eget lidande kan man i vissa fall hjälpa andra till en bättre tillvaro genom att berätta för andra om sin egen väg från lidande till en helare tillvaro.
Man måste dock ha vissa gränser för sitt berättande. Berättandet hör till en del av helandeprocessen. Att man över huvud taget orkar berätta om det gör en till en helare människa. En annat steg av helandet är att man får sådan distans till sitt lidande att man inte längre behöver berätta om sitt lidande. Man är fri att tala eller att tiga.
I Psaltaren 40 möter vi en människa som har fått lida. En missbrukare berättade för mig vid ett tillfälle att just den psalmen passade väldigt bra in på hans situation. "Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop." (v 1.). Vägen till helande är ingen lätt väg, men Gud hjälpte, om hjälpen än dröjde.
Hjälpen kom även genom bibelordet: "I bokrullen står vad jag skall göra." (v 8) Den lidande befinner sig i det skede när han gärna berättar för andra om sitt lidande och sin väg tillbaks till det normala livet: "Jag tider inte om din hjjälp, att du är trofast och räddar förkunnar jag." (v. 11).
Psalmens författare kommer dock ibland in i svåra perioder igen: "Jag hotas från alla håll av olyckor utan tal." (v 13). Tydligen finns också personer som hånar psalmens författare: "Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig." (v. 16).
Psalm 40 är bra att läsa under svåra perioder i våra liv.

Sinnelag och gemenskap

Det finns många människor som skulle vilja ha tydligare riktlinjer för livet. Om man kunde läsa sig till vad man skulle göra i olika situationer skulle allt vara lättare. Självhjälpsböcker och andra människors råd kan ge många vägledning. Tio Guds bud är en kort och bra regelsamling som kan ge oss stöd vid viktiga vägval i livet.
Ändå räcker inte budorden. De ger inte svar på alla livets frågor. Många söker råd på andra ställen i Bibeln och hittar goda råd, inte minst hos Paulus. Ändå svarar inte Paulus på alla frågor. Inte heller Jesu bergspredikan räcker, trots att den vidareutvecklar buden och talar om ett helt ny sinnelag.
Det nya sinnelaget som Jesus talar om är dock ett steg i rätt riktning. Livets val handlar inte bara om regler. Det handlar också om ett annat sinnelag. Den som har läst etik kan beskriva det här som att både regeletik och situationsetik måste finnas med.
Jesus skrev aldrig någon bok. Däremot grundade han en gemenskap: "Han utsåg tolv som skulle följa honom... (Markusevangeliet 3:14).
En av de viktigaste grundstenarna för varje gemenskap är just det sinnelag som råder. Guds bud, Jesu sinnelag och den gemenskap som grundades av Jesus och som lever vidare med den helige Andes ledning är en bra grund att stå på.

Att se det goda

Självmord är vanligare i rika länder än i fattiga. Hur hänger det ihop med alla problem som finns i fattigdomen: brist på rent vatten, brist på utbildning, svält, krig.
Det sägs ibland att vi i de rika länderna inte vet hur bra vi har det. (Åtminstone i det stora hela, eftersom olyckor även drabbar oss.) Egentligen vet vi nog det. Däremot kanske vi borde tänkta på det oftare. Jag var en gång med om att dricksvattnet i den stad jag bodde i blev förorenat. Många som drack av det blev sjuka. Det var en nyttig påminnelse om vilken förmån det är att ha rent vatten.
Vi borde påminna oss själva oftare om hur mycket det är i vår vardag som är förmåner.
När vi läser skapelseberättelsen märker vi att Gud varje dag så länge skapelsen pågår ser det goda han har gjort: "Och Gud såg att det var gott." (Första Moseboken 1:10).
Här är Gud en stor förebild för oss. Om vi kunde vänja oss med att se allt det goda som finns i vår tillvaro, skulle vi säkert bli lyckligare. Det skulle kunna bli en god vana att dagligen se det goda säga att det är gott till sig själv, till andra och till Gud, alltså till de tre som man skall älska enligt det dubbla kärleksbudet.
Det här formen av positivt tänkande är enkel och skulle skapa bättre stämning och ett bättre liv för alla som vill ta det till sig.

Vem saeger vi att Jesus aer? (Infoer apostladagen)

Ibland faar vi fraagan vem vi tror att Jesus aer? Det kan haenda att vi blir generade oever fraagan eftersom vi inte riktigt vet varfoer maenniskan vi moeter staeller den. I de allra flesta fall kan vi vara lugna. Maenniskor staeller fraagan av genuint intresse. De vill helt enkelt veta mer. De aer nyfikna och soeker efter naagot i livet. (Visst haender det ocksaa att haecklare staeller fraagan foer att driva med naagon som de vet aer kristen, men det aer saellan saadant foerekommer.)
Det aer viktigt att vi har ett bra svar paa fraagan. Gaerna ett kort svar som t.ex. Guds son och min och andra maenniskors fraelsare. Vi kanske bara har 30 sekunder paa oss. Daerfoer boer vi ha ett svar klart i foervaeg.
Naagon gang kan det haenda att den maenniska vi moeter har mer tid foer oss. Daa kan det bli tid foer dialog. Daa blir det tid att i lyssnar paa den andre och sjalva faar beraetta mer om vaar tro och vaara erfarenheter. Dialog betyder ju att baada faar tala till punkt och baada lyssnar. Daerfoer aer vaart snabba och faerdiga svaar viktigt ocksaa i en dialog. I en dialog aer det ju inte bara den andre som skall saega vad han vill faa fram'
Fraagan om vem Jesus aer kommer att bli allt viktigare i vaar tid naer Sverige blir allt mer maangreligioest. Muslimer i Sverige brukar vara genuint intresserade avv Jesus. Naer Jesus och hans laerjungar var i trakten av Caesarea Filippi som var just en stad med inslag fraan olika religioner, fraagade Jesus sina laerjungar Vem saeger ni att jag aer? (Matteusevangeliet 16 15)
Simon Petrus gav ett klart svar paa fraagan> Du aer Messias, den levande Gudens son.
Simon Petrus klara svar ar ocksaa orsaken till Jesu svar> Du aer Petrus klippan och paa den klippan skall jag bbygga min kyrka. Jesus kraever inte att vi aer felfria maenniskor, men han kraever att vi inte svaevar paa maalet naer maenniskor fraagar vem han aer. Daa kan Jesus bygga vidare paa sin kyrka genom oss. Just saa! Jesus bygger kyrkan med Petrus och oss som levande stenar. Vi behoever inte bygga sjaelva.

PS Betraktelsen aer skriven med fransk dator Taize. Jag beklagar fraanvaron av svenska bokstaever.