När Guds ord kommer

”...när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen.” (Lukasevangeliet 3:2).

I dag skall vi fråga oss hur det går till när Guds ord kommer till en människa. Vi läste ju att Guds ord kom till Sakarias son Johannes i öknen. I den här korta meningen har nästan vare enskilt ord en betydelse.

Det var alltså till Sakarias son Johannes som Guds ord kom. Det står inte att Guds ord kom till Johannes döparen. Varför då? Jo, därför att Johannes inte var känd som döparen när Guds ord kom till honom. Han var en vanlig människa som du och jag. Guds ord kommer också till mig och dig. I bibelläsningen, när vi lyssnar på en predikan, när vi ber, när vi promenerar i tystnad.

Det var alltså Guds ord som kom till Sakarias son Johannes. Guds ord innebär att Gud vill göra något i våra liv. Han vill trösta, varna och förmana. Han vill leda oss igenom kriser och inre oro. I sin betraktelse i Dagen citerar Liselotte A Johansson trappistmunken Thomas Merton som har sagt att "Guds ord är eld och musik under mina fötter."

Guds ord kom alltså till Sakarias son Johannes. Ordet "kom" kan ibland betyda att det kom en enstaka gång, men jag tror att det i det här fallet handlade om att ordet upprepade gånger kom till Johannes. Gud vill också låta sitt ord vara en följeslagare i våra liv.

Det var alltså i öknen som Guds ord kom till Sakarias son Johannes. Guds ord innebär ofta en kallelse, att en människa av Gud uppmanas till bestämda insatser, eller att Gud har ett särkilt budskap till människan. Någon gång kan kallelsen komma oväntat, plötsligt och spontant, men det vanligaste är att kallelsen kommer när någon söker Gud. Att Johannes döparen befann sig ute i öknen visar att han sökte Gud.

I vår tid lever vi omgivna av ord i tidningar, i böcker, på teve, i radio och på Internet. De som lever i tätorter träffar också fler människor än man gjorde i det gamla bondesamhället, där många arbetade på åkrar och ängar. Risken finns att Guds ord drunknar i alla andra ord. En god idé är att man gör sin bibelläsning mer systematisk, läser med pennan i handen och stryker under de bibelställen som talar till en på ett särskilt sätt. Många gånger behöver Guds ord tid på sig att verka i oss. Vi får inte ha bråttom om vi vill umgås med Gud.

Att våga göra något utan att göra allt

Jesus berättar en liknelse om en man som har två söner. Han skickar dem att arbeta i vingården. Den förste säger nej, men ångrar sig sedan och går. Den andre säger ja, men gick inte till slut.
Berättelsen handlar om våra liv, om skillnaden mellan våra ideal och verkligheten. Det är så mycket som borde göras, men hur mycket gör vi när allt kommer omkring.
I vår tid handlar väldigt mycket om alla aktiviteter som vi och våra barn är med på eller borde vara med på. Det handlar om kraven vi känner på att ha vackra hem, vackra kroppar, vackra kläder, vara vältränade, vara aktiva ock så vidare. Många använder uttrycket "att få livspusslet att gå ihop".
När Jesus berättar liknelsen handlade det snarare om att göra Guds vilja, om att göra det som står i det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." (Matteusevangeliet 22:37,39) Även detta är ett slags livspussel.

Vi måste fråga oss vad det var som gjorde att den andre sonen - och vi ibland - inte får livspusslet att gå ihop. Det finns åtminstone fyra möjligheter.
1. Den andre sonen var sjuk eller svag och orkade inte. I så fall är det bara att vila. Att ta det lungt när man behöver det är ingen synd.
2. Han satt fast i någon av det som vi kallar de sju lasterna eller dödssynderna. Han kanske söp och var bakfull när han skulle hjälpa fadern. Han kanske var högmodig över sina fina kläder och inte ville vare sig smutsa ned dem i vingården, eller byta om till arbetskläder. Eller också var han vred på sin far och vägrade göra upp gamla oförrätter. Eller kanske han helt enkelt var lat. Om vi är fast i laster gör vi livet svårare för oss själva och för andra. Det är en synd vi måste bryta med.
3. Han kanske trodde att andlighet innebär att man ägnar sig åt det övernaturliga och att andra får göra grovarbetet. Även detta är en form av högmod.
4. En fjärde möjlighet var att sonen tyckte att det såg ut att vara så mycket att göra i vingården så att han inte ens tyckte det var värt att börja. Det var bättre att göra ingenting.

Mannen i Jesu liknelse sade så här till var och en av sina söner: "Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag" (Matteusevangeliet 21:28). Det är intressant att fadern bara gav en order om att sonen skulle gå ut och arbeta men inte exakt vad de skulle göra.
Gud kallar oss ibland att göra något för Guds rike, men Gud säger sällan exakt vad vi skall göra. I stället väcker han en känsla i oss att vi borde göra något för Guds rike, för att vår värld skall bli bättre. Vad vi skall göra överlåter han till oss att besluta. Det kan vara något vi skall göra för en av våra medmänniskor, ett uppdrag i samhället eller en uppgift för vår församling. Det är viktigt att vi vågar ta tag i någon uppgift och inte tror att vi måste greppa om allt.
Försök att tänka efter vad dina viktigaste uppgifter i livet är. Skriv gärna ned dem. Samtidigt väljer du bort vad du inte skall göra.

Gud kallar oss när vi är omskakade av våra misstag

Vishet och klokhet är något annat än utbildning och och världslig framgång.
Vishet och klokhet handlar om att kunna hantera livet. Tankar om levnadsvisdom finns samlade bland annat i bibelböckerna Predikaren, Salomos vishet och Jesus Syraks vishet. De är väl värda att läsa.
Ändå skriver Paulus i Första Korinthierbrevet 1:26: "Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening..."
Vi skall inte tro att Paulus föraktar vishet och klokhet. Men han föraktar inte heller människor som inte är visa och kloka. Paulus hade själv gjort sina misstag i livet. Därför hade han en särskild känsla för dem som gjort misstag. Han såg att just när en människa gjort sina misstag, just då är Gud benägen att kalla. Just då ingriper ofta Gud i en människas liv.

Kallelse innebär inte högmod

Högmod är en av de sju frestelserna som vi människor har att kämpa med. "Frestelser" är kanske ett bättre ord än dödssynder som de vanligtvis brukar kallas. Dödssynder kan få oss att tro att de är ovanliga och att det är ytterst få människor som drabbas av dem. I själva verket måste alla människor kämpa med dödssynderna, men olika människor har olika dödssynder att kämpa med.

Högmodet attackerar också vårt andliga liv. Det kan attackera oss på att vi gärna vill tro att vi måste försöka utmärka oss genom att ha mer andliga upplevelser än andra, genom att tro mer, genom att vara frommare, helt enkelt genom att tävla i andlighet.
Lika farlig är det när högmodet i det andliga förvänds i sin motsats: dåligt andligt självförtroende. Om vi angrips av det tror vi att alla andra är mer fromma än vad vi själva är, har bättre kontakt med Gud, förstår bibeln bättre och så vidare.

Den gyllene medelvägen handlar om att stå tryggt där man står, vara glad över den tro man har, men alltid vilja komma närmare Gud och leva mer efter hans vilja, inte för att vi vill efterlikna andra kristna, utan för att vi längtar efter det, för att vi "hungrar och törstar efter rättfärdighet".

Dem gyllene medelvägen uttrycks bra i Femte Moseboken 7:7-8:
"Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er - ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld."

Om vi försöker överföra det på oss själva kan det låta: "Det är inte för att jag tycker att jag är bättre och märkvärdigare än andra som jag tror att Gud har kallat mig till ett uppdrag. Men jag tror att Gud älskar mig och vill befria mig ur det grepp som de sju dödssynderna och annat ont i världen försöker locka mig till."